Många saker som inte funkade första gången är värda att testa en andra gång, men inte hur många gånger som helst. Nu har jag testat SCA:s kämpalek i två omgångar och kommit fram till att nej, det här funkar inte och det beror inte på utövningen utan på människorna.
I en del sammanhang är man väldigt mån om att ta hand om varje nybörjare som kommer över tröskeln. Här är attityden tvärtom, kämpalek förmodas inte vara för alla och den nybörjare som vill något får visa sig förtjänt av andras engagemang. Det går tvärtemot både min personlighet och vad jag är lärd, att gå in genom dörren och säga Ge mig. Lär mig. Hjälp mig med utrustning, tala om vad jag ska skaffa, vad jag ska göra, och hur.
Denna söndag var ett gäng SCA-kämpar från annan ort med och tränade – och det blev de som tog hand om mig och hjälpte mig till rätta, med alltifrån utrustning till ren undervisning. När det jag sedan fick från lokala förmågor förmedlades i rent spydig ton och träffarna lades precis där min rustning inte täckte fick jag nog, sade tack och hej då till utsocknesfolket men inte till de lokala och gick – övertygad om att jag inte är den första människa som dragit ifrån det här gänget på det här sättet, och säkerligen inte heller den sista.
Nå men då vet jag det. Testat och utvärderat, onödigt att spilla mer tid på det.
——
