Jag fick en kommentar om mina budomemoarer här på bloggen att de är ganska utelämnande, både vad gäller mig själv och andra. Den åsikten fick mig att stanna upp ett tag och tänka efter. Ja, jag är mer utelämnande i mina budomemoarer än i resten av mitt bloggande. När jag bloggar om mitt här och nu och skriver exempelvis om hur jag lämnar en aktivitet, tillfälligt eller för gott, skriver jag sällan exakt varför. Jag ljuger inte, men jag berättar inte heller allt.
Den kommentar jag fick gällde om jag förstod rätt främst de träningsmiljöer jag beskriver, där man inte tränar med vem som helst och det krävs en viss social kompetens för att klara sig och ta sig fram. Den som formats i en miljö där alla tränar med alla varje pass utan att det är något snack om saken tycker kanske jag pratar illa om den miljö som inte fungerar så. Om någon kom till hans eller hennes klubb och agerade ”väljigt” skulle det ses som apart, fel, dame dame (vilket betyder ungefär ”dåligt, usch och fy” på japanska).
Men den klubb, stil, organisation eller ställe som valt att utforma sin verksamhet så att väljandet är en del av utövandet har ju valt det själva. Där väljande är comme il faut, är det inte heller tabu att beskriva det… och det finns faktiskt ingenting som säger att man faktiskt måste eller borde träna eller dansa med alla. En del miljöer fungerar så, andra inte. Den som är klok anpassar sig till spelreglerna där han eller hon befinner sig. Jag har inte alltid varit så klok. Dit har mina memoarer inte nått riktigt än, men det kommer. Mina egna fel och brister är en del av berättelsen, det går inte att berätta den utan att till viss del blotta mig själv.
Aikidon är den enda utövning jag ägnat tillräckligt lång tid för att ha särskilt mycket att berätta. I andra kampkonststilar har jag haft korta sejourer om upp till ett år. Där finns sällan skäl att fördjupa mig i mer komplicerade aspekter av klubblivet, sånt uppstår först när man stannar kvar på längre sikt och engagerar sig i klubben. Aikidon var den stora kärleken, och därmed också den svåra separationen. De delar av mina budomemoarer som kommer före och efter aikidon är säkert mer intressant för en del läsare och mindre intressanta för andra, men de kommer av naturliga skäl att ha en känslomässigt lägre temperatur.
Jag förstår varför sånt här ytterst sällan skrivs, varför historier som min så sällan berätts. Budomänniskor har så många lojaliteter. Jag är inte aikidoutövare – jag är en före detta aikidoutövare. Jag har en viss mängd lojalitet mot många av mina tidigare instruktörer och klubbkamrater. De personer jag nämner vid namn är med något enstaka undantag mina tidigare instruktörer, och dem har jag alla frågat om lov – men självklart är min lojalitet inte lika stor som lojaliteten hos den som tränar kvar. Om sådant som varit kan man skriva öppnare än om sådant som är. Nuet kräver större hänsyn än det förflutna, och memoarer som inte är någorlunda öppenhjärtiga är tämligen meningslösa. Människor jag inte kan skildra fördelaktigt nämner jag inte vid namn, men jag skriver så detaljerat som krävs för att berätta min historia.
——
Hela mina budomemoarer. Andra bloggar om memoarer och budo
30 oktober 2009 kl 9:13 e m
Jag vet inte om jag skulle använda ordet utelämnande om budomemoarerna. Att de är personliga är ju vad som gör de så intressanta. Det är ju först då man kan relatera dem till sig sina egna erfarenheter (om man nu har någon budokoppling).
Om läsare tolkar att vissa sätt att träningskulturer är mer negativa än andra så säger det nog mer om deras egen tolkning. Jag har uppfattat det som vad som passar dig och vad du vill ha ut av träningen, inte som några allmänna rätt eller fel som gäller alla.
Att man sen känner igen både de personer som nämns vid namn och kan lista ut några av de onamnade är rätt naturligt om man tränat aikido själv, så stort är inte aikidosverige. Jag är ju till och med själv omnämnd utan namn…
Jag hoppas verkligen du fortsätter skriva budomemoarerna och inte blir avskräckt av eventuell negativ kritik.
1 november 2009 kl 9:07 e m
Jag hoppas inte heller du blir avskräckt. Känner inte heller att det riktats några pekfingrar hit eller dit, även om jag nog har svårare att identifiera de olika inblandade. Tycker snarare att det är en möjlighet för mig själv att fundera över min egen roll i en grupp och hur jag tolkar olika gruppdynamiker. Det är ju det som är så spännande med att föra samman en grupp människor – ingen kommer att ha samma upplevelse. Om man som du då väljer att berätta öppenhjärtigt, så ger det mig en möjlighet att växa som människa, genom att jag kan öka min förståelse för min omgivning.
3 november 2009 kl 6:08 e m
Avskräckt att skriva blir jag definitivt inte (och det var nog inte heller vad den tänkte sig som använde ordet utelämnande). Men funderar på hur jag skriver om andra människor, det gör jag hela tiden. Det är inte helt okomplicerat.