Nog är det symptomatiskt att det i traditionella kampkonster som tränar helt formbundet så gärna talas om improvisation och formlöshet. Sparringarter behöver inte snacka om improvisation, de tränar så mycket på den varan. Inom aikidon heter det takemusu, vilket betyder något i stil med gränslös improvisation. Mycket riktigt är den gren av aikidon som såvitt jag vet använder termen mest ordentligt fixerad vid grundträning, grundträning och mera grundträning. Självklart är grundträning basen för allt, men kan det inte tänkas behövas något mer också för att man faktiskt ska lära sig improvisera utifrån hur situationen utvecklas?
Kampstilen Bujinkan har en intressant lösning på det här. Deras tekniker tränas sällan eller aldrig i fast form från början till slut. Mycket kan bero på hur uke, den som tar emot tekniken, agerar. Aikidon väljer ofta att instruera uke: för att det ska bli naturligt att göra teknik på det här sättet, ska uke göra så här. Inom Bujinkan är det istället upp till den som gör tekniken att fullfölja på något sätt som fungerar här och nu. Om man vill träna på att spela med ukes reaktioner är det nog en nödvändighet, tror jag. Det spelet finns mer av i Bujinkan än i övriga kampstilar jag tränat.
Jag försöker föreställa mig ett aikidopass där uppgiften hela tiden är att hitta den mjukaste vägen ner, oavsett om det blir en ”riktig teknik” eller inte. Skulle det gå bra att träna så eller inte? Jag tror det blir svårt, eftersom aikidon kastat ut det aktiva våldet och därmed gjort sig av med ganska många användbara pusselbitar.
Har jag på ett mer teoretiskt/filosofiskt plan förkastat aikidon? Jag tycker ideologin, i tolkningen ”attacken ska föras till sitt logiska slut där ingen kommit till skada” är vacker, men den har ganska lite att göra med hur aikidoträning brukar se ut. Jag skulle kunna utöva aikido som konstform, men sedd som kampkonst tycker jag aikidons frånvaro av våld är problematisk. Och så är aikidon lite överritualiserad. Jag vet inte om jag någonsin mer kommer att ha energi nog för att lära mig en ny kampkonst från grunden, men Bujinkans sätt att bygga in improvisation i formbaserad träning är mycket intressant.
——
