Bluffarens guide till SCA-fäktning och dess terminologi

Jag är förvisso inte helt kompetent att skriva en bluffarens guide om något jag aktivit hållit på med i mellan ett och två år, men lite förklaringar till de konstiga ord jag använder behövs här på min blogg så jag skriver den ändå. Jag väljer att göra den i form av en ordlista som grovt täcker de delar av SCA-fäktningen jag stött på och vars terminologi mina läsare blir utsatt för. Listan kommer att uppdateras, kompletteras och ändras allteftersom. Om jag gjort större ändringar eller tillräckligt många små, skriver jag en kommentar om saken men inte annars.

Jag började med att försöka skriva en bluffarens guide till duellfäktning, bara för att upptäcka att det jag skrivit var bluffarens guide till SCA-fäktning. Därför bytte jag namn på inlägget. Vi sysslar huvudsakligen med SCA-fäktning, men inte enbart… framför allt har vi inte som främsta eller enda fokus att vinna SCA-tävlingar. Vår terminologi är dock SCA:s. Den ordlista som behövs är en SCA-fäktningsordlista. Därför har jag gjort om denna bluffarguide till en sådan.

Vår terminologi är en blandning av autentiska gamla fäktnings- och svärdstermer och mer SCA-specifika ord. Ibland har ord som historiskt haft en viss betydelse fått en lite annan inom SCA – som det brukar vara inom språkutveckling, alltså.

• Brottning och liknande tekniker är normalt inte tillåtet.
• Bucklare. En liten sköld. Används mest (men inte enbart) till huggfäktning (cut and thrust).
• Case. Att fäktas med två fullånga vapen, ett i vardera handen.
• Cut and thrust är SCA:s benämning på fäktning där även hugg är tillåtna. Jag väljer att redogöra för den typen av fäktning under ”huggfäktning”.
• Den fria handen. Den andra handen, alltså den som man inte håller ett vapen i. Den fria handen används särskilt med tyngre klingor gärna för att parera med.
• Dolk. Ett kort vapen, men längre än vad som brukar kallas för kniv. Man kan fäktas enbart med dolk, men det vanliga är att dolken mest används för att parera med medan det långa vapnet får stå för attackerna.
• Duellfäktning som benämning på vad man gör är vi i min förening nog praktiskt taget ensamma om att använda. Termer som historisk fäktning, renässansfäktning, medeltidsfäktning, HEMA (Historical European Martial Arts) är om inte synonyma så åtminstone ganska nära. Jag var ju inte med och vet inte hur tankarna gick när man valde namnet duellfäktning, men jag tänker mig att det litegrann markerar att vi i viss mån rör oss utanför den rena SCA-fäktningens avgränsningar.
• Dubbeldöd inträffar när två fäktare träffar varandra nästan samtidigt. Vi räknar det som dubbeldöd om fäktare B påbörjat sitt stick när han blir träffad av fäktare A. Det spelar inte stor roll om man träffade först, om man själv dör på kuppen.
• Dör gör man när man blir träffad (lite förenklat) på huvudet eller kroppen. Det beräkas att en sådan träff försätter en ur stridbart skick, medan det går att fäktas vidare med bara en arm. Därutöver brukar fäktare ta stötar som dödande om man tycker att träffen förtjänade det trots att det inte täcks in av reglerna.
• Florett. Detta var ursprungligen ett träningsvapen, framtagen för säkrare fäktning. Ingen har någonsin duellerat på liv och död med en florett, ty den saknar spets. Floretten är fyrkantig och har längst fram en liten platta istället för egentlig spets. När vi pratar om floretter menar vi oftast träningsvapen med florettklinga – en typ av lätta klingor.
• Gripa tag i motståndaren eller i dennes vapen får man normalt inte göra i stötfäktning, däremot i huggfäktning.
• Handtag. Den del av vapnet som man håller i, förstås. Vapnets bakkant går att stöta med som ett vapen men det är normalt inte tillåtet hos oss, förutom i huggfäktning och då som en markering i luften.
• Historiska fäktningsmanualer kan man djupdyka i om man behöver mer inspiration till sin fäktning rent tekniskt, eller om man bara tycker det är en kul grej att nörda in på. Det finns förvisso folk inom SCA som grävt en del i manualer, och som undervisar det på läger. Säkert finns det SCA-grupper där man tränar mer efter manualer än vad vi gör.
• Hugg. En typ av träff där vapnets egg träffar motståndaren med hela vapnets och rörelsens tyngd. Hugg är inte tillåtna i våra vanligaste fäktningsformer, utan bara i särskild huggfäktning.
• Huggfäktning benämns hos oss oftast ”cut and thrust”, alltså fäktning där både hugg och stick är tillåtna. Ett hugg går inte att stoppa och kontrollera på samma sätt som ett stick, och därför blir huggfäktningen av naturliga skäl hårdare. I huggfäktning krävs mer skydd än annars. Träffar i benen räknas som dödande, så det blir ingen sittande fäktning. Annars är reglerna ganska lika den vanliga stickfäktningen. Själva fäktningen blir dock väldigt annorlunda.
• Klinga. Blankvapnets blad. Ofta benämns hela vapnen också ”klingor”. Jag tror det beror på att man ogärna kallar de lätta klingorna för svärd, och att benämna rapirerna för svärd kan väl också ses som lite tokigt – men klingor, det är de allihop. ”Hur många klingor rymmer du i den där bagen?” ”Jag får in två lätta två tunga och mitt långsvärd, sen får jag nog svårt att knöka in nåt mer.”
• Kämpalek eller heavy fighting är SCA:s simulering av tornerspel i rustning, den del av tornerspelet som utspelas till fots. Den utövas med rottingkäpp som vapenattrapp och anses allmänt mycket coolare än fäktningen som är civil till sin natur och som inte utförs i rustning, bara i de skydd som krävs för att undvika skador.
• Köttkvarn. Fäktning med partnerbyte efter varje avslutad duell, enligt modell ”herre på täppan”: vinnaren står kvar och får möta en ny utmanare.
• Långsvärd. Ett vapen som är äldre än rapiren, och oftast svingas med två händer. Här är jag ärligt talat ganska osäker på vad som är rätt normalterminologi, alltså utanför SCA. För oss är ett långsvärd normalt synonymt med en och en halvhandssvärd, alltså inte det tyngsta och längsta som funnits. Kanske det är helt OK att använda längre vapen, medan vi bara använder denna inte fullt lika långa och tunga variant? Jag har ingen aning. Sparring med långsvärd förekommer hos oss i viss mån, då enbart som huggfäktning – allt annat vore töntigt med det vapnet.
• Lätta klingor. Duellvapen så som de såg ut när folk slutade duellera; det som småningom utvecklades till sportfäktningsvapen. Vi brukar simulera dem med sportfäktningsklingor  – värja eller florett – men sätter gärna en sabelkopp på, för bättre skydd av handen.
• Melée. Gruppfäktning, med två eller flera lag som kämpar mot varandra.
• Närkampen är nog vår fäktnings svagaste punkt, för den är av säkerhetsskäl så gott som förbjuden. Om jag utgår från stickfäktningen så får man inte gripa, inte knuffas, inte brottas, inte slå med andra delar av vapnet än själva klingan – vad återstår då? Mest bara några varianter av skär, som ärligt talat känns rätt krystade. Det finns olika varianter av att komma överens om att tillåta mer än basreglerna, men det vore synd att påstå att kunskapsnivån vad gäller denna del av historisk fäktning generellt sätt är särskilt hög hos oss.
• Parad. Generell fäktningsterm för en avvärjning av attack. När man gör en parad så parerar man attacken. I övrig kampkonst brukar man oftast säga ”blockering” istället.
• Parerföremål är den något otympliga SCA-termen för något som man håller i den andra handen och använder för att parera med. Föremålet kan vara tillverkat för ändamålet (bucklare) eller ett vardagsföremål som t.ex. ett klädesplagg.
• Pist. Det har vi ingen. Sportfäktare rör sig fram och tillbaka på en smal pist, vi rör oss även runt varandra.
• Poäng. Sådana räknar vi inte.
• Rapir. En äldre, tämligen tung värja. För oss är en rapir i stort sett synonymt med en tung klinga för stickfäktning.
• Ripost. Att följa upp en parad med att själv attackera. I normal kampsportssvenska brukar detta oftast kalla ”kontring”.
• Sankt Randals gille är ett informellt namn på min fäktklubb. Ett annat sådant är Duellfäktning Stockholm. Som fäktklubb betraktat är vi en del av SPIF, Stockholmspolisens idrottsförening – en gång i tiden var vi en vanlig fäktklubb där folk tävlade i vanlig sportfäktning. Rent formellt är vi ingen del av SCA, fast många av oss är medlemmar där och vi till allra övervägande delen tränar enligt SCA:s regler. Trots att vi inte formellt är någon del av SCA får vi nog betraktas som SCA-fäktarna i Holmrike, alltså i Stockholm… fast betraktade som SCA-fäktare är vi nog lite udda, tror jag.
• SCA eller Society for Creative Anachronism är den medeltidsförening som min fäktklubb halvt om halvt tillhör. Med tanke på hur många gånger jag redan nämnt bokstavskombinationen ”SCA” känns det lite bisarrt att berätta att jag faktiskt inte är medlem i SCA. Det blir väl dags att gå med där när jag börjar vilja röra mig utanför klubben. Den svenska grenen av SCA kallas för Nordmark, och för mer information om SCA hänvisar jag till Nordmarks sajt.
• Schlager, schlaager eller schläger är egentligen ett svärd för mensurfäktning – en tysk manlighetsrit som går ut på att fäktas på så nära avstånd att det enda man kan träffa på varandra är kinderna, vilket ger ärr som ser karska och tuffa ut. Att denna klinga över huvud taget förekommer hos oss beror på att när SCA-fäktarna ville ha lite tyngre saker än sportklingorna – som möjligen kan ses som träningsvarianten av vapen som är mycket mer moderna än den tidsperiod man normalt gestaltar inom SCA – var schlägervarianter utan slipad egg det bästa man kunde hitta. Sedan dess har det blivit mycket vanligare med historisk fäktning, och folk har börjat tillverka klingor som ser lite vettigare ut och även är bättre balanserade för den fäktning vi gör. Att alla tunga klingor ibland benämns ”schlager” är alltså lite fel, och har rent SCA-historiska orsaker. Sammanblandning av de två termerna torde inte förekomma utanför SCA.
• Sidesword är rent historiskt en typ av svärd. Dessutom var detta det första arbetsnamnet på huggfäktning inom SCA. Numera anses det namnet lite oegentligt på grenen som sådan, och man försöker rensa bort den.
• Skydd. För ”vanlig” fäktning alltså enbart med stick och skär behövs: Fäktjacka. Handskar med krage så inte handleden blir bar, på bägge händerna. Tåliga byxor som skyddar ljumsken. Fäktmask, kompletterad med någon form av nackskydd. Så länge vi är på hemmaplan kan det tänkas fuskas lite med vissa smådetaljer (jag hade till exempel för korta handskar ganska länge), men ska man ut och röra på sig utanför klubben är detta vad som gäller. Till tunga klingor krävs även nackskydd. På denna punkt kompromissas inte. Har man glömt sitt nackskydd hemma blir det bara lätta klingor det passet.
• Skär. En typ av träff som görs antingen med spetsen (tänk Zorro som ristar ett Z i bröstet på motståndaren) eller med vapnets egg. I bägge fallen ska skäret vara minst två decimeter långt för att accepteras som träff. Grundtanken med skäret är att det ska simulera ett hugg. Huggfäktningen är mycket mer restriktiv med att betrakta ett skär som en träff.
• Slag säger vi ibland när vi känt motståndarens vapen på oss, men inte godkänner beröringen som en träff eftersom den träffade på fel sätt. Enkelt uttryckt ska spetsen peka rakt fram, eller åtminstone nästan, mot det som den träffar. Jag kan hålla mitt vapen två decimeter ovanför ett bort och vippa ner den så spetsen tar i bordet – den typen av beröringar räknar vi inte som träffar. Tycker vi beröringen var hård och obehaglig säger vi ofta ”slag”, annars kanske ”oren” eller ”mal” (franska för dålig, inte korrekt) eller inget alls.
• Slag och sparkar är normalt inte tillåtna i stickfäktning. Markerade slag i luften är tillåtna i huggfäktning.
• Stick. Den vanligaste typen av träff, med vapnets spets.
• Träff. Det är upp till varje fäktare att säga till när man blivit träffad. Jag antar att sportfäktare gjorde likadant innan de elektriska sensorerna kom. Träffar ska vara distinkta, så att vapnets spets om den varit vass sjunkit in och skadat. Vi träffar generellt sett lättare än vad sportfäktare gör. Möjligen kommer sig detta från träning med tunga klingor, där man verkligen behöver kontroll över hur hårt man träffar.

  Vissa träffar är dödande, medan träffar på armar och ben räknas som att den kroppsdelen blir obrukbar. Blir man träffad i benet sätter man sig alltså ner och fortsätter fäktas sittande. Det här är väl kanske den mest diskutabla delen av SCA-reglementet. Å andra sidan är det ganska trevligt att man får ett bra skäl att träna sin dåliga svärdshand – man behöver den ju när svärdsarmen blivit träffad.

• Tunga klingor. Äldre värjor. I de flesta fall användes de säkert ibland till hugg även om de mest var stickvapen, men vi använder dem enbart till stickfäktning. Reglerna är identiska för tunga och lätta klingor, teknik och taktik kommer däremot att skilja en hel del.
• Undantag från normalreglerna kan göras om de två tränande är överens om det. Det är inte ovanligt att komma överens om att man får gripa tag i motståndarens klinga (om denne lyckas dra eller vrida vapnet i ens hand har man dock mist handen), att markera slag med hand eller handtagets bakkant osv.
• Vinner gör man när motståndaren dör.
• Värja. Historiskt sätt har det funnits många olika typer av värjor som använts på väldigt olika sätt. När vi pratar om värjor menar vi oftast ett vapen med samma klinga som sportvärjan. – en typ av lätta klingor.

——-
Har jag skrivit nåt tokigt? Korrigera i så fall gärna! Övriga delar av Bluffarens guide. Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, medeltid, renässans, duell, blankvapen, terminologi, Bluffarens guide