Lesley Downer: Den sista konkubiken

När Sashi första gången får höra talas om att kejsaren en gång i tiden haft makten i Japan tror hon inte på det. Den enda härskare hon någonsin hört talas om är shogunen. Hon vet förstås att det finns en kejsare men uppfattar hans roll som närmast prästerlig, som ansvarig för de “vertikala kontakter” som ger landet rika skördar. Hela shogunens hov är designat som ett kejsarhov och givetvis en gång med kejsarhovet som förebild, det inser vi fort. Där finns allt inklusive ett harem, O-oku. Shogunatet har blivit det nya kejsardömet i allt annat än till namnet. Detta är den värld som inspirerat till Lesley Downers roman Den sista konkubinen.

Att få se det gamla Japan skildrat genom en kvinnas ögon är lite ovanligt – det är ju mycket mer tacksamt att välja den gynnades perspektiv. Det skrivs fler böcker om samurajer än om samurajklassens kvinnor… men ännu färre om dåtidens tämligen livegna bönder, förstås.

Människorna känns trovärdiga. Downer har inte fallit i den för historiska romaner klassiska fällan att befolka sin bok med nutida människor i gammal miljö, med tidstypisk kostym och seder men med tankevärld som en modern människa. Mariko i James Clawells Shogun har till roll att på undervisande sätt berätta för Anjin-san och för läsaren/tittaren om hur Japan fungerar, med en distans och perspektiv som en kvinna uppvuxen i landet rimligen inte kan ha. Sashi däremot vet mycket väl att kvinnor är egendom och ingenting har att säga till om vad gäller sitt eget öde, skulle aldrig ifrågasätta det och brottas svårt med sitt inre när möjligheter till ett undantag uppenbaras. Att den västerländske diplomat som ett tag uppvaktar Sashi verkligen skulle vinna hennes hjärta är givetvis inte rimligt. En man vars chevalereska manér av en japansk överklassdam uppfattas som att han beter sig som en tjänare? Omöjligt.

Sashis tid är dock en brytningstid – under bokens förlopp går Tokugawashogunatet i graven. Sashi som person är lite gränsöverskridande vad gäller levnadsvanor och klass – jag vill inte säga mer ifall någon tycker att jag spoilar hela berättelsen. Det är i alla fall en listig konstruktion av författaren. På så sätt lyckas hon få ihop det romantiska slut som en västerländsk publik av det 21:a århundadet tycker om och gärna vill ha, men utan att göra för mycket våld på sin huvudperson och västerlandifiera eller modernisera henne för mycket.

Jag plockade upp den här boken i en ICA-butik och förväntade mig sensationslysten underhållning fullsmäckad med historiska fel, så grova att till och med jag skulle se dem. Jag hade inte en siffra rätt. Lesley Downer har skrivit fackböcker om Japan och boken avslutas med två sidor lästips om Edoperioden, det vill säga Tokugawashogunatets tid.

Boken verkar inte särskilt känd. Den har ingen artikel på Wikipedia och ger inte jättemånga träffar på det stora vida internet. Så ytterligt märkligt!

Huruvida Den sista konkubinen verkligen är en bra roman kan jag egentligen inte säga. Jag blir alltför absorberad av 1800-talets Japan och dess människor för att riktigt kunna bedöma den saken… men för Japan-frälsta är detta helt klart ett lästips.

En av de saker som jag undrade om det hade historisk förebild var att de fina damerna i O-oku tränade och blev skickliga på naginata, den glav eller hillebard som traditionellt varit samurajkvinnornas vapen. Det har det tydligen, i vart fall enligt Lesley Downers websajt. Man undrar vad den naginataskolan kan ha hetat, och om den överlevde när O-okus befolknings skingrades för vinden så att kejsaren och dennes damer kunde flytta in i palatset i Edo – staden som snart döptes om till Tokyo.