När det är dags att lägga av

pgrondahl har ett par nya länkar i sin blogroll. Efter ett par halvhastiga tittar hittade jag texten When it’s time to quit av Wayne Muromoto, en budoka med ett flertal årtionden av träning bakom sig: judo, karate, aikido, tai chi, ett par koryu.

I love training. I love budo, but it’s a PART of my life. It’s not my whole life. It enhances my life, makes my life richer, and enhances my health and sense of well-being. I enjoy it a lot. Training in budo gives me a lot of personal satisfaction, health, poise and stress relief. Once it becomes a drain, once it becomes a negative in my life, once it becomes a weird sucky cult, I would quit.

24 Fighting Chickens har också skrivit om det här: att det inte finns något skäl att härda ut bara för sakens skull. Ibland är det helt enkelt dags att gå vidare.

Jag vet tillfällen när jag stannat för länge. Har det funnits andra där jag dragit väl fort? Kanske, men jag kan inte direkt komma på något.

En del människor har tillbringat 40 eller 50 år i samma stil utan att någonsin byta organisation eller lärare. Bra för dem! En del gifte sig med den de hittade redan som 17-åring och det varade till guldbröllopet… andra vaskar igenom fyra, fem, sex äktenskap under sitt liv och hittar ändå inte rätt. Den som aldrig sett något skäl att byta är avundsvärd, men det finns inget skäl att se ner på den som inte kom rätt på en gång.

(Läs också Muramotos berättelse om hur han som barn började med judo. Alla som själva tränar älskar såna berättelser, inte sant? och han skriver bra. )