Spangfort och Ichimura

Jag masade mig iväg till aikidojubileumslägret idag, som åskådare. Jag ville se Ichimura senseis pass, och passet före det instruerade Peter Spangfort – det kan man ju också titta på, det var länge sen jag såg något av Spangforts aikido. Mitt minne av den rymmer en god dos ki-skuttighet – han tillbringade ju ett antal år som ki-aikidons främste företrädare i Sverige innan han gick tillbaka till Aikikai – och ett effektivt sätt att sträcka sig ut och hämta in uke, men det jag fick se idag liknade mest av allt Åke Bengtsson på sitt mest minimalistiska humör. Lustigt, de har inte många gemensamma inspirationskällor vad jag vet (nog för att det finns mycket jag inte vet). Åkes aikido uttrycker nästan ett slags lättja, man kan tro det i alla fall… men det handlar nog om att stå på exakt rätt plats, så armarna kan användas så lite som möjligt. Med tillräckligt god position behövs inte mycket mer än så. Peter demonstrerade det i en kokyunage – går man förbi ordentligt med kroppen, är tekniken redan färdig och armarna behövs inte. Bra taijutsu, skulle Bujinkan-människorna säga.

Hur många år är det sedan jag tittade på ett aikidopass? Att befinna sig på åskådarläktaren är en märklig känsla. De svart-vita figurerna på den gröna mattan är så välbekanta, och ändå känner jag mig som nedsläppt från yttre rymden. Det de gör ser så konstigt ut. Tai no tenkan ho. Hela mattbefolkningen rör sig i ett ologiskt mönster som ytligt sett inte ser ut att handla om någon typ av kampkonst. Ushiroryotedori, där uke på ett förbestämt sätt griper toris ena handled för att sen springa in bakom – jag menar, varför? Och när de kastat varandra beter de sig så underligt, de bara gungar upp igen. Relationen mellan de två individerna har liksom upphört så fort kastet är ett faktum. Så halvt. Så konstigt.

Sen slår det mig. Det är så här jag beter mig som uke! Precis så här konstigt tycker BBT-människorna att jag agerar när jag tar emot teknik. Den fysiska kontakten är allt, när den har upphört är tekniken slut. ”Blicken mot hotet” – vadå, vilket hot? Min aikidopartner är inget hot, ingen fiende, ingen angripare. Bara min träningspartner. (Det finns säkert grenar av aikidon där man inte agerar så här men det finns ändå fler grenar där man pratar om sanshin osv, ungefär som det är de grenar av aikidon där man rör på sig minst och klamrar sig hårdast fast vid sin grund som pratar mest om takemusu.)

Jag såg rörelser som inspirerade mig också. Rörelser min kropp ville göra. Mest sånt som har med den egna kroppsrörelsen att göra, det har givetvis stor återverkan på den aikido som utspelas mellan två personer men det är vad som sker i den egna kroppen jag tänker på.

Ichimura valde att inte ha mikrofon när han undervisade. Det var säkert ett klokt val när situationen ändå var så ovan, men eftersom han pratade ganska mycket innebar det att vi som satt på läktaren knappt hörde ett ljud av vad han sade. Små spillror trängde fram ibland, när han råkade rikta munnen åt mitt håll. Jag fick väl inte se så mycket Ichimura-aikido som jag hoppades… men det var nog en ganska dum förhoppning, mänskan har ju inte sysslat med aikido alls på 25 år och så ska man ställa sig framför massor av människor och prestera undervisning på ett stort läger. Jag tror varken han själv eller någon annan förväntade sig att det passet skulle handla så mycket om undervisning. Det var nog mer ritual, i mitt tycke en bra sådan. Man ska inte förkasta sin historia, och den mannen är en så stor och viktig del av svensk aikidohistoria att det givetvis är mycket värdefullt att få honom att besöka en jubileumstillställning som den här. Passet filmades, så jag hoppas någon gång få tillfälle att se filmen så jag kan höra vad Ichimura sade.

Även för mig var besöket i Eriksdalshallen en ritual, och en betydelsefull sådan. Jag stöttes bort av en del saker, men lockades något alldeles otroligt av andra. Det är litegrann som att möta en gammal käresta igen och uppleva frestelsen att återuppta förbindelsen tills man inser varför det tog slut.

————
Tillägg: sisådär ett halvt dygn efter att texten publicerades utökade jag den lite. Kanske inte så mycket att jag borde eller måste påpeka det, men om någon tycker att en bit av texten är ny så stämmer det.