Sista labben

Fysiologilabbar är konstiga… inte en pipett så långt ögat kan nå. Vi ska ut och springa, eller i vart fall ägna oss åt ”motion av valfri intensitet” i en timme. Utan frukost. Sen äta antingen bara fett, kolhydrater eller proteiner, och så mäta blodsockret massor av gånger.

Den av lärarna som är läkare visar hur man använder apparaten som mäter blodglukos. Eftersom han inte har något bord framför sig blir det lite mackligt och han droppar blod på golvet, på bänken, på sina byxor. Den lärare som är sjukgymnast säger från bakre delen av salen ”Behöver doktorn hjälp?”

I förväg föreställde jag mig att jag skulle må illa av den här labben, men så blev det inte. Däremot gick hungerkänslorna upp och ner på svårförklarligt sätt.

Ni ska hålla ett jämnt tempo, sade lärarna. Aj då! Jag är inte van att springa. Jag lär inte palla att jogga en timme i jämnt tempo. Min plan hade varit att springa fem minuter, gå fem minuter, springa fem osv men så ville inte lärarna ha det. Jag valde att promenera snabbt, så snabbt som man sällan går annars. De som joggade långsammast tog sig framåt något snabbare än jag, men inte så mycket… men det handlar nog inte så mycket om hastighet. Löpning måste vara ett mycket mer energislösande sätt att transportera sin kropp på, för jag och de flesta andra som valde att gå istället för springa fick inte snygga mätvärden. Min lever började inte bryta ner glykogen i tillräckliga mängder för att ge något större utslag på mitt blodsocker – det var största vitsen med labben annars. Att demonstrera hur motion tillfälligt höjer blodsockret, eftersom levern börjar bryta ner glykogen till glukos som musklerna kan ta upp och förbränna.

Frågestund imorgon. En dags inläsning, sen tenta. Sen är det adjö till den här gruppen om 60-70 pers. Jag har inte direkt ansträngt mig för att göra gruppen till min. Jag jobbar för mycket för att hinna ägna mig åt studentikositeter, och till skillnad från den som är 22 och har flyttat till Stockholm för att plugga har jag redan mitt liv och mina relationer att sköta om, utanför sjukgymnastkursen. Sitta och vara social, när jag kan gå till bibblan och skriva ut papper jag behöver eller bara vill ha? Valet har varit enkelt. Förmodligen blir det mer eller mindre så här hela utbildningen. Jag går en termin eller två med ett gäng och sen är det dags att säga hej då.

I högstadiet gick jag i en riktig idrottsklass, och där stack jag ut med mina femmor i teoretiska ämnen och trea i gympa. Nu har jag åter hamnat i en grupp människor där fysisk prestation anses mycket viktig. Det är kursens idrottsmän som står högst i kurs – det märks bland annat på hur noggranna folk är när de ska mäta saker, beroende på vem som är försöksperson. Förmodligen är alla kursomgångar av sjukgymnaststudenter så här. Minst hälften vill jobba med idrottsskador, och det är visst typiskt för termin 1. Andningsträning med svårt sjuka för att förebygga lunginflammation, eller träna gamla Agda att komma upp på fötter efter lårbenshalsbrottet är inte det som står högst i kurs… en del lär sig nog se tjusningen med det också, småningom.

Hittills har jag aldrig sett att studier har tagit fram det bästa hos människor. Jag har alltid trivts bättre med folk i arbetslivet än i skolan. Man kan ju söka sig ifrån de mest idrottstokiga klickarna förstås och leta efter någon subgrupp där man passar åtminstone lite bättre. Fast orkar jag lägga energi på sånt?

Ska jag försöka investera lite mer energi i nästa gäng, eller inte? Ger man mer så får man mer själv. Eller?

Nå det är ett tag dit.