Det där med att det heter taijutsu

Förr i världen kallades det man tränade i Bujinkan för ninjutsu, ett ord som förmodligen valdes av marknadsföringsskäl (med vissa trovärdighetsproblem som följd). När man ville hitta ett ersättningsord valde man inte jujutsu, och det förstår jag mycket väl. Det ordet är näst intill kidnappat av västerländska konglomeratstilar med huvudsakligt fokus på självförsvar. (Sen kom dessutom brassejutsun och krånglade till begreppen ytterligare, även om det är av något senare datum.) Idag används det gamla ordet ninjutsu omväxlande med det nya taijutsu, ett ord som ordagrant betyder “kroppsteknik” och i allt väsentligt är en synonym till jujutsu – i den gamla betydelsen av ordet, innan vi börjar blanda in herrarna Durewall Greger och Gracie. Bujinkan är en organisation eller en skola, samlad under sitt överhuvud. Man tränar inte Bujinkan, egentligen, man tränar i Bujinkan. Däremot tränar man taijutsu.

Jag kommer från aikidovärlden, från en gren av aikidon där man inte använde ordet taijutsu. Jag har dock nosat tillräckligt på Iwama-aikido, och haft tillräckligt mycket att göra med Iwama-folk på nätet, för att ha haft en annan betydelse av taijutsu i min hjärna. För Iwama-folket är taijutsu den vapenlösa delen av träningen, medan vapenträningen benämndes bukiwaza. BBT-folket däremot kallar gärna allt de tränar för taijutsu – trots allt ska kroppens rörelser vara basen för vapenträningen, annars blir det bara ett kraftlöst viftande av det.

Om jag kommit från Iwama-sfären istället för den dansa lätt-aikido som är mitt budomässiga ursprung. Hade det varit lättare eller svårare för mig att köpa benämningen “taijutsu” på det vi gör i Bujinkan?

(Jag kan väl tänka mig att den vanligaste läsarreaktionen på det här inlägget blir ett stort “än sen”. Jag är legitimerad språknörd, så det så.)