Den gren av aikidon jag ser som min kallas ibland för ”franska skolan” på grund av de franska instruktörer (Tissier, Noël) som har en framskjutande position inom den. Ibland säger jag ”Yamaguchi line”, en benämning jag lånat från Urban Aldenklint på Iyasaka som säger att termen är skämtsam – ett skämt med en ringlinjen vid namn Yamanote line (eller något liknande) i Tokyos tunnelbana.
Yamaguchi var en lärare på Hombu som många beundrade. Om någon idag egentligen är hans arvtagare verkar tveksamt, och alla de framstående instruktörerna i ”Yamaguchi line” – Tissier, Noël, Endo med flera – har betydande influenser även från andra lärare. En sak de alla har gemensamt, rent tekniskt, är att ofta och gärna gå runt framför uke, medan man leder denne. Jag tror det har att göra med att hela denna aikidogren betonar ukes del av tekniken. Mest extrem är förmodligen Tissier, vars grundtekniker knappast går att utföra på det sätt som är tänkt utan en uke som är drillad i samma aikidostil. (Tissier kan förmodligen göra aikidoteknik på ungefär vem som helst. Men tekniker som ser ut som hans grunder? Nej det tror jag inte.)
Iyasaka aikidoklubb har en gång inbjudit en japansk instruktör vid namn Arai, som det också enligt uppgift skulle vara mer Yamaguchi-stuk på. Jodå, hans tekniker gick att känna igen från fransk-Endoiterna, men de var kortare. Avsevärt kortare. Riktningarna och linjerna var dock desamma.
Hur såg då Yamaguchis egen aikido ut? Idag finns en hel mängd filmer på Youtube – och jag ser ingenting av de fransk-Endoensiska basteknikerna. Nu är vad Yamaguchi undervisar och demonstrerar på filmerna knappast grund, men ändå.
Från filmen A seminar in Paris, 1987. Vilken slarvig kroppshållning han har! Men springer runt i cirklar gör han sannerligen inte. Jag känner igen en del kast av den typ den Tunge gjorde mitt första år på Aikidoklubben, sådana som består av kroppspositionering till ett par hundra procent eller så.
Okänt årtal. Rätt risig filmkvalitet. De utåtvridna fötterna, typiska för ”Yamaguchi line”, ses här och var mest tydligt kanske omkring 1:00. Det där sättet att följa en shihonage eller t.o.m. iriminage ner på mattan genom att böja sig framåt skulle ses som synnerligen fult i Bujinkan.
Vad han försöker lära ut är inte lätt att förstå, trots små grafiska illustrationer av filmmakaren.
Uppvisning. Ännu sämre filmkvalitet, men rörelserna är tydliga.
Kommentarerna på Youtube är fulla av beundran men jag kan inte se att detta skulle vara så fantastiskt snyggt. Det finns gott om aikido som är tjusigare än Yamaguchis.
Sen frågar man sig vilket som är viktigare: att det ser bra ut, eller att det känns bra. Jag har själv aldrig känt på Yamaguchi senseis teknik men jag har hört och läst berättelser av folk som har… jag vet vilket jag prioriterar.
Varifrån kommer det där att springa runt framför? Om inte från Yamaguchi – varifrån? Är det Hombu mainstream? Nääääe. Jag har sett nuvarande Doshus aikido. Det var inget onödigt runtspringande framför.


3 februari 2012 kl. 8:43 e m
Jag är ju ingen expert på ”Yamaguchi line” även om jag varit på några läger med Tissier, ett läger med Endo och faktiskt hälsat på I Noels dojo när jag var på tjänsteresa i Toulouse. Trots detta förstår jag inte riktigt vad du menar med ”springa runt framför”.
Jag håller med dig, nuvarande doshu har en ganska ekonomisk aikido, men jag undrar om inte den stora influensen på de tränarna du nämner är hans far. Jag försökte hitta filmer från 70-talet, när folk borde varit där och tränat, men hittade inget på youtube.
Den generella frågan om hur mycket duktiga elever lägger till av ”eget” jämfört med sina tränare är jätteintressant. Vissa aspekter inom Iwama-aikidon är inte heller så likriktad.
3 februari 2012 kl. 9:47 e m
”Springa runt framför” är en elak beskrivning, förstås, som bara är rättvis när tekniken utförs dåligt. Vi ska se om jag hittar något exempel på vad jag menar. Det jag tänker på är standardingång på flera omote-former från gyaku hanmi katatedori, ikkyo osv.
http://www.youtube.com/watch?v=cNeQP9xOzUs
Det är inte jättebra filmer men rörelserna syns. Som nybörjarform låter man i Tissier-sfären verkligen folk gå runt ett halvt varv, så uke och tori byter plats. Det är förmodligen för att uke ska lära sig att han ska gå med – tori ska inte anpassa sig till att uke står still, formen ska vara sådan. De här avancerade utövarna gör något kortare former. Totalt motsatt utvecklingssekvens jämfört med Iwama-konceptet där man börjar totalstatiskt, alltså. Tyvärr hittar jag inga lämpliga klipp från Tissiers instruktionsfilm.
Kisshomaru-influens? Intressant tanke, att det faktiskt skulle vara ”Hombu mainstream” och då via Kisshomaru. Jag har ingen aning. Övriga i Sverige förekommande grenar (Saito, Nishio, Kobayashi) kan nog förväntas vara längre ifrån Hombu mainstream så det är inte orimligt. Själv lutar jag nog åt att det handlar om Tissiers egen pedagogik.
*vinkar till Ulrik* Jag trodde nästan jag lyckats skrämma bort dig härifrån, jag skriver ju aldrig om aikido nuförtiden…