”Är det någon som åkt Vasaloppet?”

En sån fråga till en kurs sjukgymnaststudenter skulle förmodligen resultera i att någon säger ”nej, men jag har cyklat Vättern runt”. En grupp biomedicinare som får en sån fråga bara tittar på varandra. Hur kan karln tro att någon här skulle ha fått för sig att åka Vasaloppet?

På min tid var arbetsuppgifterna till seminarieserien helt och hållet baserade på en fiktiv snubbe vars namn jag glömt som åkte Vasaloppet. Han förbrände socker från blåbärssoppan, bröt ner sitt glykogen i muskel och lever och fick mjölksyra. Mot slutet av loppet förbrände han fett, och så fick man skäl att gå in på glukoneogenes. Nu när jag repeterar kursen för att äntligen beta av omtentan sisådär tio år senare är Vasaloppet bara kvar i en bisats i en av uppgifterna, och det är nog klokt. Att försöka beta av alla kemiska reaktioner som kroppens celler ägnar sig åt som led i ämnesomsättningen via Vasaloppet blir lite lite krystat.

Ämnet heter medicinsk biokemi. Biomedicinarna börjar med en översiktskurs för att sedan läsa kemi och gå via biokemi till cellbiologi till fysiologi och sjukdomslära – från det lilla till det stora. Så ämnet denna kurs på biomedicinarnas andra termin är inte träningsfysiologi, men diskuterar man ämnesomsättning måste man förstås ändå i instuderingsfrågorna fråga efter den förening som är boven till att benen lätt känns stumma när man är otränad. Rätt svar är laktat (mjölksyra), så har de tänkt. Men som sjukgymnaststudent har jag fått höra att det inte är sant, eller åtminstone synnerligen tveksamt. Laktatet ska ha lite eller inget alls att göra med den känsla i benen eller kroppen som folk brukar kalla ”mjölksyra”. Den bästa kandidaten till att orsaka det som känns, säger folket på Institutionen för farmakologi och fysiologi, är oorganiskt fosfat i musklerna. Det är på den institutionen som träningsfysiologerna bor. De borde veta.

Biomedicinarnas kursböcker säger ingenting om saken, vare sig mina gamla eller de nyare upplagorna. Läroboksförfattarna har förmodligen bestämt sig för att ämnet är kontroversiellt och därmed inget bra pedagogiskt exempel, och plockat bort det. I lokalt producerade seminarieuppgifter lever det däremot kvar.

Är det sant som mina lärare på sjukgymnastprogrammet sagt? Jag letade rätt på ett par översiktsartiklar i ämnet. (En gång biomedicinare alltid biomedicinare, med Pubmed som andra vardagsrum.) Bland medförfattarna finns minsann en av våra föreläsare från sjukgymnastprogrammet. Den andre är en av medförfattarna till sjukgymnaststudenternas fysiologibok. Ska jag vara så besvärlig student att jag försöker överbevisa mina biokemilärare om att ha fel, eller åtminstone inte vara uppdaterade nog att presentera alternativa teorier? (vilket bör vara den hedervärda vägen ut. Alternativt att liksom läroböckerna bara droppa ämnet, eftersom det faktiskt inte är särskilt centralt för själva biokemin.)

Jag kommer inte klara av att låta bli. De KAN inte låta sjukgymnastprogrammet slå just biomedinarprogrammet på fingrarna vad gäller att vara vetenskapligt uppdaterade. Läkarstudenter må stoppa i sig sin biokemi med föråldrade fakta som pedagogiska hjälpmedel om dessa inte har någon klinisk relevans för dem, men biomedicinare vars ämne är medicinsk vetenskap i och för sig självt? Det kan inte vara riktigt rimligt. De ska lära sig mekanismerna för anaerob laktacid förbränning, självklart, men man behöver inte bidra till att sprida vidare förmodligen felaktiga uppfattningar om ”mjölksyra”.

Skälet till att biomedicinarna släpar efter sjukgymnasterna just här är säkert bara att det är på träningsfysiologen folk har koll på det senaste i just det här ämnet, och sjukgymnastprogrammet trivs fint i knät på farbror träningsfysiologen. De som undervisar biokemi hålls på institutionen för medicinsk biokemi och biofysik och där kan de sina molekyler och enzymer – allt om mekanismerna för alloster reglering, typ sånt. Att det tar längre tid innan de tar till sig nya rön om vad olika upplevelser under träning har för molekylär fysiologisk bakgrund är inte så konstigt.

Det känns lite kul att få påpeka vetenskapliga tvivelaktigheter i biomedicinarutbildningen just från sjukgymnasthåll. Det medges glatt och villigt.

Sen finns det säkert andra saker man får lära sig på sjukgymnastprogrammet som inte bara är förenklat utan också föråldrat… men det struntar vi i just nu.

About these ads