För länge sen gick jag en ”överlevnadskurs”, en sån där miniversion över en helg med bara en övernattning. Vi fick inget att äta utöver vad vi lyckades skrapa ihop av rötter och en synnerligen oaptitlig gegga gjord på lavar. Utöver att samla rötter, koka lavgröt, fixa fram drickbart vatten och tända eld utan tändstickor skulle vi lära oss bygga vindskydd och stoppa ner små grankvistar i marken att ligga på för att isolera.
Instruktören, som till vardags var militär och höll liknande (fast givetvis mycket längre och tuffare) övningar med lapplandsjägare och andra människor i gröna kläder tjatade på oss om att vi skulle dricka. Instruktören förklarade för oss att mat dels innehåller mer vatten än man tänker på men framför allt bildas mycket vatten när kroppen förbränner maten. När man inte äter måste man därför dricka mycket mer än annars. Vi drack tallbarrste i mängd, rent som det var och smaksatt med enstaka lingon. På morgonen den andra dagen var det ändå ett par personer som mådde illa och kräktes, vilket instruktören förklarade med vätskebrist.
Ända sen den kursen har jag hållit det för en stor sanning att om man inte äter måste man kompensera med att dricka ordentliga mängder vatten, mer än man får i sig av ren törst. När jag någon gång hoppar över frukosten blir jag gärna lite tung i huvudet, men det går över om jag ser till att dricka ordentligt. Mina erfaranheter säger alltså att det stämmer.
Den fysiologilabb som var nästan det sista jag gjorde innan mitt studieuppehåll från sjukgymnastprogrammet bestod (som jag tidigare beskrivit) i blodsockermätningar före och efter en dos motion, utförd utan frukost. Blodsockret hölls rätt konstant visade det sig. Får man lågt blodsocker av att inte äta? Var det lågt blodsocker som orsakade att många kände sig lite griniga? Nej inte alls. Fastenivåer på blodsocker är inget man mår dåligt av. Tvärtom, det är ungefär där man ska ligga. Högre värden får man dels när man är nyäten och ännu har en massa socker som cirkulerar runt i blodet, och dels när man står under någon typ av stress eller sysslar med något fysiskt ansträngande. Sen masar sig kroppen tillbaka till sina normala blodsockervärden igen.
Varför var det då så många som blev på dåligt humör? Lärarna ville förklara det med förväntningar: man är van vid att få äta på morgonen och kommer ur balans när man inte får det. Min teori om vätskebrist trodde ungefär ingen på. Jag kan iofs tycka att man ju ändå förbränner energi även om man inte ätit. Under den här förmiddagen fram till en sen frukost brände vi huvudsakligen glykogen, kolhydrater som kroppen lagrat i lever och muskler. Det bildas ju vatten i den förbränningen också.
De militära överlevnadsinstruktörerna lär ut att man i en överlevnadssituation ska dricka 4-5 liter vatten per dygn. Jag tänker mig att de dels föreställer sig att man är tvungen att jobba rätt fysiskt hårt, om inte annat vandra långt, och svettas ut mycket vatten. Och dels kanske det där med att kroppen får mindre vatten genom förbränning är mer sant när man tär hårdare på kroppens förråd än vad man gör under en joggingtur utan frukost. Eller? Har mina lärare och kursare fel?
Själv blev jag inte alls på dåligt humör under labben. Jag började dagen med att hälla i mig tre muggar varmt vatten istället för frukost, så min kropp hade tillgång till allt vatten den behövde.
En kompis kom med en kompletterande tanke. ”Det är klart att folk blir griniga när de inte fått sitt morgonkaffe!” Den teorin ligger det nog ganska mycket i, men den förklarar inte varför folk på överlevnadskursen kräktes på morgonen efter ett dygn så gott som utan mat. Kanske magen fick spunk av att där rallarrosrötterna som magens ägare envisats med att tugga i sig?
Största behållningen med kursen som sådan var söndagen, åtminstone för mig. Då hade vi varit utan mat i ett dygn, och skulle vandra ner till civilisationen igen – en kortare väg än den vi vandrat upp, men det fick vi inte veta på förhand. Man var trött i huvet och kände sig varken smart eller alert, men gruppen med ledaren längst fram traskade iväg i bra tempo och det var bara att hänga med. Den stora upptäckten var att det gick. Själv skulle jag aldrig ha satt iväg i det tempot, inte som jag mådde där och då. Men det gick – det gick faktiskt alldeles utmärkt. Jag vet inte hur stort ”överlevnadsvärde” sådana kurser har i övrigt, men upplevelsen av att ha pressat på fast man inte mådde så bra och det gick alldeles utmärkt gjorde det väl värt det att ha gått den där kursen.
