”Ni är ju så unga och friska allihop.”
Hur många av lärarna i ämnet sjukgymnastik har sagt så? Tre-fyra stycken, tror jag. Varför säger de så? Vad vill de med det? Ja, huvuddelen av studenterna är unga – om än inte purunga, det är en relativt blandad kompott. Men vad är lärarna ute efter när de säger så?
Jag har sällan befunnit sig i ett sällskap så fokuserat vid idrottsliga resultat och kroppens fysiska skick. Det känns rätt bisarrt att de människor som ska hjälpa gamla, sjuka och nyopererade att komma igång med sina kroppar rekryteras ur en grupp människor som är så fokuserade på att vara vältränad. Visst är det bra att vara vältränad, inte ut tal om det. Själv befinner jag mig i svensson-stadiet ”man borde”.
Jag är över 40. Jag har mina krämpor. Mina konstiga främre fotvalv får jag alltid dras med. Mina eksem på låren börjar jag förtvivla om att någonsin bli av med, och mina fingerleder värker när jag får infektioner i kroppen, allt mer för varje år som går… jag vet hur min mormors fingrar ser ut. Jag vet hur min mammas blivit. Jag vet hur mina kommer att bli. Jag tycker inte om att inte vara inkluderad, när lärarna talar till gruppen som om alla var 22 och inte har en aning om svårigheter eller smärta.
Jag har svårt att sätta finger på mitt obehag.
Förmodligen är det så enkelt som att lärarna tänker på sig själva, när de var studenter. Och de var inte som jag.
