Åshöjdens BK med vuxna ögon

Nu har jag köpt och läst om alla fyra Åshöjden-böckerna. Jag minns verkligen inte att de var så små och tunna, bara omkring 100 sidor var – egentligen skulle de rymmas alldeles utmärkt i en enda bokvolym, men det kanske skulle kännas för mastigt för målgruppen. Fast är det egentligen ungdomar som är och varit den huvudsakliga målgruppen för Åshöjdens BK? Eller är Åshöjden en kritikerrosad serie som inte alltid älskas av dem som den är skriven för?

Berättarrösten är en vuxens. Det är inte sjuttonårige Jorma som för ordet i boken, utan en mycket mogen man, minst 40 år gammal och kanske 50. Hans iakttagelser och reflektioner över tränaren och före detta landslagsspelaren Bagarn som fotbollsspelade bort sin familj så hans dotter inte vill träffa honom är en vuxens, och jag undrar om den tolvårige läsaren riktigt förstår den. Skildringen av samhället Åshöjdens utveckling är definitivt skriven ur ett vuxet perspektiv. I sista boken tycker jag det går nästan lite överstyr. Där tar den vuxne berättarrösten alldeles för mycket plats, börjar predika och bokens nerv försvinner.

Jag har sagt ibland att jag vill skriva Åshöjdens BK i en karateklubb, och de planerna har jag fortfarande inte lagt på hyllan. Det finns visst redan en Åshöjdens BK i en innebandyklubb”-serie men idén att ta en idrottsklubb som bakgrund för en ungdomsroman kan omöjligen vara uttjatad.

Själv älskade jag Åshöjden trots att jag inte var något idrottsfreak. Vad ett ”kval” var förstod jag med nöd och näppe men resultaten i kvaltabellen var helt obegripliga. Själva fotbollsskildringen förstod man av sammanhanget, någotsånär, men böckerna klarade sig väl utan den extra nerv som matchscenerna förhoppningvis skänker de riktiga fotbollsentusiasterna. Det fanns en serieversion också, i serietidningen Buster, men den tyckte jag direkt illa om. Där var allt det riktigt bra i böckerna borta. Åshöjden är inte främst en skildring av fantastiska idrottssegrar.

Nu som vuxen och med lite större insikt i träning tycker jag inte det är så konstigt att ett lag kan vandra genom serierna på det sätt som bokens Åshöjden gjorde. Det ska visst finnas någon verklighetsbakgrund, ett lag som gjorde samma raketkarriär som bokens Åshöjden: från division fem till två med uppflyttning varje år. När bollklubben börjar ha träningar fyra dagar i veckan är de i princip förutbestämda att inom en nära framtid utklassa alla lag i de lägre divisionerna, för de tränar inte i närheten av så mycket. Om bara den före detta landslagsman som sätter igång med detta projekt lyckas behålla sina spelare ska det nog gå vägen.

Vid omläsningen saknade jag en scen om jag var övertygad att den skulle finnas någonstans i Åshöjden-böckerna. En scen där den medelmåttige spelaren – jag trodde det var Jorma – plötsligt ser Mönstret. Hur de andra spelarna kommer att röra sig över planen, vem som kommer att passa till vem och vem som kommer att springa i vilken lucka. En ögonöppnare: det är alltså så här de riktigt bra spelarna ser matchen!

Men den scenen finns inte i Åshöjden, inte såvida jag inte råkat bläddra förbi just den sidan av rent misstag. Jag undrar varifrån den scenen kommer. Det måste röra sig om antingen fotboll eller ishockey, och vad finns det annars för böcker som utspelar sig i den miljön? Stig Ericson har skrivit ett par, tror jag. Det måste vara en bok där en av spelarna berättar, och denne någon är inte den stora stjärnan… jag tvivlar att jag någonsin får reda på vilken boken är.

Vill jag fortfarande skriva Åshöjdens BK i en karateklubb? Oh ja. Men jag har många andra romanidéer också, och hittills har jag inte på allvar sjösatt en enda en. Snacka går ju…

About these ads