eller
När fel sorts journalist skriver om judo
Sportjournalister kan vara påfrestande med sina klyschor. Först när man ser vad andra journalister kan åstadkomma om de inte tar av sig sina synnerligen färgade glasögon innan de skriver inser man deras kvaliteter. Nedanstående är skriven av en journalist inriktad på psykisk hälsa och hur beroendeproblematik påverkar vår kultur – nåt sånt, i alla fall. Han har fått massor av stryk i kommentarsfältet och förtjänar väl egentligen inte mer. Det är så enkelt att hoppa på den som redan ligger ner. Men frestelsen att dela med mig av pärlan kan jag inte mostå. Varsågoda!
När jag såg Gemma Gibbons erövra den första brittiska judomedaljen på 12 år upptäckte jag en fundering hos mig själv. Är kvinnor som våldsamt slåss mot varandra en riktigt sund publiksport? Det här var ingen låtsasbrottning. Gemma och hennes amerikanska motståndare Kayla Harrison brottades på riktigt och slängde varandra i mattan med full kraft. Bägge uppvisade ren, naken, obändig och djurisk aggression av ett slag som man inte av sig självt brukar förknippa med kvinnor – eller för den delen med flickor. Helt ärligt var min första reaktion chockartad. Jag kände på ungefär samma sätt som om jag gått rakt in i två fulla kvinnor som bankar skiten ur varandra utanför en vinbar på fredag kväll – en smula illa till mods. Morgondagens tidningar kommer att drälla av bilder på judokvinnorna eftersom bilderna är dramatiska och uppseendeväckande.
Vad gäller dessa tävlade i judo – och jag inser att detta förmodligen låter gräsligt sexistiskt – kunde jag inte låta bli att fundera över deras mjuka lemmar fulla med blåmärken. Skulle jag tycka illa om att se någon av mina döttrar brutalt attackera en annan kvinna på en judomatta, som underhållning för andra? Jag vet inte riktigt. Det är mycket möjligt. Å andra sidan skulle jag kanske vara stolt över hennes skicklighet. Jag vet mycket väl att eftersom jag är karl ska jag inte lägga mig i, men det är vad jag kände och tyckte. Efter några minuter hade jag vant mig. Å andra sidan kan man väl vänja sig vid nästan vad som helst, faktiskt.
6 augusti 2012 kl. 1:13 e m
Han har uppenbarligen rätt, se hur våldsamma kvinnlig judoka är: http://www.dn.se/sport/os-sabotor-nedslagen-och-gripen ;)
6 augusti 2012 kl. 1:39 e m
Upprörande! Hon borde verkligen ha tänkt lite mer på sina ”mjuka lemmar” i det läget :p
19 augusti 2012 kl. 11:47 f m
Jag kommer väl att få stryk jag med…
Jag tycker att det här var en rätt personlig observation som mer handlade om skribentens känslor än om kvinnor faktiskt ska få tävla i kampsport. Förutom en mening (som innehåller ordet ”sunt”) så handlar det nästan bara om hans egen reaktion. Han säger ju faktiskt inte någonstans att Emma Gibbons ska sluta utöva judo, eller säger nej till att att hans dotter faktiskt skulle hålla på med judo.
Så frågan är om det ur jämställdhetssynpunkt är bra att sparka på någon som faktiskt börjar reflektera om sin egen syn på kvinnor som beter sig på ett sätt som man inte ”brukar förknippa med kvinnor” eller om det vore bättre att faktiskt uppmuntra reflektion över frågan. Jag ser det som att det här är en person som faktiskt kan ändra sin syn. Det borde uppmuntras, snarare än att man fördömer hans ursprungliga syn på kvinnor och kampsport.
21 augusti 2012 kl. 10:35 e m
Jag tolererar oliktänkande :D