”Normale, eh?”

När det var läger på Iyasaka gick folk ut och åt efter avslutad träning, dusch och bastu. Ingen gick ut varje kväll, men ville man umgås fanns alltid någon annan som var på väg ut för att äta och som bjöd in alla som ville i sällskapet. Det är en del av hur den klubben är uppbyggd, mycket medvetet med exemplen satta från högsta ort – om Urban alltid är in- och medbjudande kommer resten av klubben att bli det också. Lägren hölls i klubbens egna lokaler på Södermalm. Givetvis kom det även många utifrån till Iyasakas läger, både från andra stockholmsklubbar och från andra delar av landet. För oss som tränade på Iyasaka till vardags hölls lägren hemma, vilket var både på gott och på ont. Ibland hände det, om tänkt skippa ett träningsläger, att jag glömde bort datumet och jag drällde in en torsdag- eller fredagsskväll och upptäckte att det var träningsläger – bara att slänga in en hundralapp och vara med. Lärare på lägren var generellt sett de japanska instruktörer som Iyasaka är knutna till via Kobayashi dojo.

Folket på Aikidoklubben gick inte mycket på läger. Gubbarna gick enstaka pass lite här och var, de tyckte de passerat den ålder där man glatt tränar en hel helg eller mer än så. Ett visst fokus på samma instruktörer som de som gällde på Vanadis kunde dock skönjas: Christian Tissier, Franck Noël och Endo sensei, två fransmän och en japan. Treenighetsinstruktörerna gick såvitt jag kunde se så gott som enbart läger för dem. Alla klubbens instruktörer hade passerat den fas där man tränar mycket och går på massvis med läger, och därmed fick inte heller eleverna någon skjuts ut i lägervärlden utan stannade hemma. Det var konstigt, tyckte jag som medan jag bodde i Luleå reste många långa mil till träningsläger. Särskilt bra för klubben kunde det inte vara.

Lägren hölls i en skola med stor gymnastiksal; Vanadis klubblokaler var för små, och dessutom var det flera klubbar som samarrangerade även om folket från Vanadis uppenbarligen stod för största biten av jobbet. En av lägerkvällarna brukade det ordnas fest i Vanadis egna lokaler, men inte med middag utan bara öl och umgänge. Det var långtifrån alla som gick dit – tur det, för alla hade inte rymts. Den stora lägergemenskapen från Iyasaka uteblev, och jag saknade den.

Ett av de första lägerna jag gick på som ny adept i denna franskinspirerade skola var för Franck Noël. Han var stor förebild för en av mina instruktörer på Aikidoklubben, Den ljuse. Jag hoppades att ett läger för Noël skulle kunna förklara den aikidon för mig, som ärligt talat inte var helt lätt att förstå sig på. Där Läraren gjorde sin ikkyo med en rundning över uke, som om han kände efter vilken form uke hade och gled på utsidan av en stor boll, gjorde Den ljuse ikkyon rakt fram över, pang! Som uke måste man då fälla in benen och landa nästan rakt ner istället för framåt. Det krävde en uketeknik jag ännu inte behärskade, men jag förstod inte heller vitsen med denna raka ikkyo. Vid den här tiden var jag extremt upptagen av just sökandet i kontakten. Den här ikkyon syntes mig strida mot de principer jag försökte tillämpa.

Hoppet om Noël som väg till att förstå Den ljuse grusades dock snabbt och effektivt. Noël var ungefär lika svårbegriplig som Den ljuse. Vid ett tillfälle gjorde han teknik på mig för att visa min partner något, och blev missnöjd med hur jag agerade som uke. Det kan ha varit en teknik på yokomenuchi, ett runtgående slag där det är vanligt att börja tekniken med att möta den attackerandes arm med bägge sina i en uppåtgående rörelse. Hur uke sedan agerar efter det skiljer en hel del mellan olika grenar av aikidon, och Noël gillade tydligen inte det jag gjorde utan tyckte jag skulle agera ”normale, eh?” Jag kan garantera att ingen av de instruktörer som instruerade på Iyasakas läger skulle ha uttryckt sig så.

Jag gick inte på fler läger för Noël. Tissier och Endo var hur som helst mer populära instruktörer, med Noël hade jag vare sig tid eller lust.

——
Hela mina budomemoarer. Intressant? Andra bloggar om aikido, träningsläger, Franck Noël

Tekniker som är fixa, från början till slut

Nog är det symptomatiskt att det i traditionella kampkonster som tränar helt formbundet så gärna talas om improvisation och formlöshet. Sparringarter behöver inte snacka om improvisation, de tränar så mycket på den varan. Inom aikidon heter det takemusu, vilket betyder något i stil med gränslös improvisation. Mycket riktigt är den gren av aikidon som såvitt jag vet använder termen mest ordentligt fixerad vid grundträning, grundträning och mera grundträning. Självklart är grundträning basen för allt, men kan det inte tänkas behövas något mer också för att man faktiskt ska lära sig improvisera utifrån hur situationen utvecklas?

Kampstilen Bujinkan har en intressant lösning på det här. Deras tekniker tränas sällan eller aldrig i fast form från början till slut. Mycket kan bero på hur uke, den som tar emot tekniken, agerar. Aikidon väljer ofta att instruera uke: för att det ska bli naturligt att göra teknik på det här sättet, ska uke göra så här. Inom Bujinkan är det istället upp till den som gör tekniken att fullfölja på något sätt som fungerar här och nu. Om man vill träna på att spela med ukes reaktioner är det nog en nödvändighet, tror jag. Det spelet finns mer av i Bujinkan än i övriga kampstilar jag tränat.

Jag försöker föreställa mig ett aikidopass där uppgiften hela tiden är att hitta den mjukaste vägen ner, oavsett om det blir en ”riktig teknik” eller inte. Skulle det gå bra att träna så eller inte? Jag tror det blir svårt, eftersom aikidon kastat ut det aktiva våldet och därmed gjort sig av med ganska många användbara pusselbitar.

Har jag på ett mer teoretiskt/filosofiskt plan förkastat aikidon? Jag tycker ideologin, i tolkningen ”attacken ska föras till sitt logiska slut där ingen kommit till skada” är vacker, men den har ganska lite att göra med hur aikidoträning brukar se ut. Jag skulle kunna utöva aikido som konstform, men sedd som kampkonst tycker jag aikidons frånvaro av våld är problematisk. Och så är aikidon lite överritualiserad. Jag vet inte om jag någonsin mer kommer att ha energi nog för att lära mig en ny kampkonst från grunden, men Bujinkans sätt att bygga in improvisation i formbaserad träning är mycket intressant.

——

Andra bloggar om aikido, Bujinkan och budo

Jag saknar att få känna på instruktörens teknik

I den fransk-Yamaguchiga grenen av aikidon brukar instruktörerna göra teknik på alla som tränar. På träningsläger för Endo sensei sätter sig folk ner i ring runt Endo, och så tar han upp tränande efter tränande och gör tekniken på dem. Jag tillbringade mina sista aikidoår i den här typen av aikido, och jag kom att uppskatta mycket att varje pass, ibland varje teknik få känna på instruktören. Ögonen kan ta in en viss mängd information, men att därtill få känna på lärarens teknik ger tillgång till en annan typ av info. Inte minst får man ett ideal att sträva efter: det är det här jag ska söka efter.

Inom Bujinkan funkar det mera som i andra grenar av aikidon jag sett. Instruktören visar tekniken på någon annan avancerad utövare, ibland en utpräglad favorituke, och sen får man träna medan instruktören går omkring och hjälper till där han eller hon anser att det behövs. Jag minns aikidoutövare som sade att ”man kan ju se till att misslyckas med en teknik precis när Kobbe går förbi, då kommer han och visar”. I många fall visar dock instruktören på den andre, så den som behövde hjälp får se men inte själv känna. Det har också sina poänger, men jag saknar verkligen det där att alltid få känna hur instruktörens teknik känns.

Jag undrar om jag kan försöka haffa instruktören som går förbi, och snällt be att få känna på hans teknik. Om det är emot etikettsprotokollet borde jag märka det rätt snabbt, tycker jag.

——

Andra bloggar om aikido, Bujinkan, budo, instruktion

Att träna med sin pojk- eller flickvän

Kvinnor som har någon uppslukande hobby brukar ofta önska sig att hitta en pojkvän eller man som sysslar med samma sak, så man kan dela intresset. Det har sina fördelar, visst, men om hobbyn råkar vara aikido kan det vara otroligt svårt att träna tillsammans med den man är ihop med. Så länge allt i relationen är rosenrött är det förstås bara trevligt, men sen riskerar allt möjligt från relationen att hoppa fram på mattan. Det är lite som att övningsköra med sin käraste – välkänt som en prövning för förhållandet – eller att försöka ta segelbåten genom en sluss tillsammans.

I några års tid var jag ihop med en kille på Iyasaka. Han hette Björn och flyttade småningom ner till Malmö, men när vi blev ihop var han en av Iyasakas svartbälten medan jag funnits på klubben i mindre än ett år. Jag hade noll koll och alla undervisade mig hela tiden, lite så känns det i backspegeln – det var den roll jag kom in i från början, och som jag med tiden behövde bryta mig ur. Jag hade stor respekt för Björns aikido och har det än idag. Att kunna fråga honom om hur saker skulle vara var ju jättepraktiskt, men att bli utsatt för hans pedagogiska experiment var inte alltid helt kul. Vi som träffats på mattan fick sen svårt att hitta ett sätt att förhålla oss till varandra, just precis på mattan. Vi gick genom perioder där vi tränade tillsammans på passen och perioder när vi inte gjorde det. När han kom hem från ett halvårs träning i Japan blev han en av klubbens instruktörer, och jag upptäckte att det var mycket mycket lättare att träna för honom än att träna med. Rollerna var enklare, tydligare. Kulmen på hopblandningen av roller var nog när jag stod över en gradering för att slippa höra skvaller om vad de övriga som bedömt graderingen ansett om min prestation. Jag ansåg det fullständigt självklart att han inte borde sitta med och bedöma mig, han tyckte det tillhörde hans roll i klubben och ville inte avstå.

Senare hade jag en pojkvän som var några snäpp under mig både vad gäller grad och allmän aikidokompetens. Det var också jobbigt. Jag försökte verkligen undvika att trampa honom på tårna och lät bli att säga något alls om hans aikido och hur han eventuellt skulle kunna förbättra den… om det varit tvärtom hade han förmodligen inte alls haft samma skrupler, och det retade mig. Nu tillhörde han en annan klubb, vi tränade enligt lite olika ideal och jag tyckte jag hade goda skäl att inte försöka pracka på honom min bild av aikido – men jag var nog glad att ha det som ursäkt.

Det finns aikidopar som alltid tar graderna samtidigt och där tjejen är några snäpp bättre än killen fast ingen säger det rätt ut, och det finns par som alltid tar graderna samtidigt där han är ljusår bättre än hon – men han graderar aldrig aldrig före, han väntar in henne. (Den sistnämnda varianten medger jag att jag har ganska svårt att förstå.) Det finns aikidopar som tränar ganska mycket ihop, men det finns också de som helst låter bli. Förmodligen är förutsättningarna bättre för de som redan tränat ett tag när de blir ihop, där aikidoidentiteten redan finns separat från paridentiteten.

Vad är det i aikidon som gör det såpass mycket krångligare att utöva den ihop med sin privata partner, än de flesta andra aktiviteter man kan hitta på? Eller finns det inget sånt – är det bara jag som tror det, eftersom mina krångligasta förhållanden har varit under den tid när jag tränade aikido? (Näe, det vet jag inte om det är sant.) Först och främst är det ju så att aikido utövas parvis, så väljer man att träna ihop kommer man att gnuggas rätt ordentligt mot varandra i en situation där man inte bara kan avbryta när man känner för det. Sen tror jag att det är det informella tävlandet/konkurrerandet som gör mycket av det, det som inte har något naturligt utlopp eftersom aikidon saknar tävlingsform. Som tredje punkt säger jag att man befinner sig inom ett traditionellt manligt område där en man ofta förväntar sig att för evigt förbli i undervisarposition, samtidigt som det kan vara hotande för bägge parter om han inte är det. Men egentligen bara svamlar jag. Jag vet inte… men jag har hört det från flera andra också, att det kan vara väldigt svårt att träna med den man är ihop med.

För min egen del tror jag också det spelade in att aikidon var så jäkla viktig för mig. För viktig.

——

Andra bloggar om aikido, budo, förhållanden

Japanska svärd kontra västerländska

Huggträning i aikido går normalt till så att man hugger i någon riktning (oftast rakt ner) och stannar där, lyfter och gör om. Första gången jag kände på ett sidesword försökte jag göra likadant, men blev uppmanad att lyfta svärdet i samma rörelse som hugget. Inte hugga rakt, stanna och stoppa utan hugga svängt så rörelsen kan förlängas och fortsättas. Det kändes bra, svärdet gick upp i en hasso-liknande position rakt upp praktiskt taget av sig självt. Det är alltså så man tänker huggfäktning med västerländska svärd, inte stoppa rörelsen längst ut i hugget utan låta det fortsätta antingen upp i någon typ av gard eller direkt in i nästa hugg eller parad. Varför gör man då inte så i aikidons svärdsträning?

Teori 1: Egentligen ska man göra det, men aikidofolk har alldeles för dålig koll på svärd för att fatta det. (Variant på teori 1: Det är så man gör om man faktiskt studerar japansk svärdskonst, men aikidons svärdsträning går inte primärt ut på att bli bra på svärd). Kanske kan det bero på att aikidon bara tränar med träsvärd, och att ett träsvärd inte skär genom luften på samma sätt som en metallklinga?

Teori 2: Det japanska svärdet och de västerländska har så stora skillnader, att de på denna punkt används väldigt olika. Skillnaden skulle kunna vara… ja vad. Att det japanska svärdet väger en bra bit mindre? Ett tyngre svärd borde ge större benägenhet för rundade rörelser, ja.

Teori 3: Det ska man egentligen inte göra med västerländska svärd heller. Mina instruktörer är ute och cyklar.

Teori 3 tror jag inte på, men annars vet jag inte.

För övrigt vet jag inte hur fäktningens tio budord lyder, förutom att denna ingår:

Du skall icke be om att få testa din tränares svärd, på det att du icke månde drabbas av begär efter att ha ett likadant (och dra på dig dubbla svärdskostnader).

——

Andra bloggar om svärd, fäktning, aikido

Inte var det så hemskt!

Budomemoarer, del 44

Denna gång blev min upplevelse av Vanadis mycket mer positiv än jag väntat mig. Jorma tog sig an mig liksom alla som kom in genom dörren och gjorde sitt bästa för att förklara och visa vad han höll på med. Björn hade haft rätt: Jorma körde också med den lösa axeln, väldigt likt vad Läraren höll på med. Förmodligen kom den från daito ryu, precis som Björn sagt. Det där med axeln greppade jag ganska bra ovanligt fort, förstås. Förmodligen kunde ingen på Vanadis tänka sig att någon som kom till dem för första gången redan skulle ha tjuvtränat på den. Kanske jag var dum som inget sade, men ingen frågade. Ingen kommenterade att det gick relativt bra för mig för att vara en som kom in utifrån, men folk var snälla och trevliga och jag kunde haffa vem som helst som satt bredvid mig för att träna med precis som jag brukade. Så hade det inte alls varit den förra gången jag besökte Vanadis. Efter några fredagar gick jag även en onsdag för Janne, men då var Vanadis återigen så som jag mindes från mitt första besök: ogästvänligt och otrevligt, där de som sitter bredvid en så gott som alltid bugar in åt motsatta hållet. Kanske Jormas gäng var en annan sort?

Fredagarna på vanadis blev snabbt en vana. Den där grundträningen jag egentligen kommit till Vanadis för att söka var synnerligen frånvarande – i alla fall om grund betyder basala mönster för hur man går, står och rör sig. Undervisningen var nog lika flummig som för Läraren, och på ett sätt lika svår som den Tunges, men den var spännande. Jorma lärde ut principer, där teknikerna mest bara var ett sätt att träna på dem. Av Läraren hade jag lärt mig att verkligen känna efter vad jag gjorde och vad det fick för effekt, och det hade jag stor användning av här – faktiskt tror jag inte jag klarat av träningen på Vanadis utan Läraren som mellansteg. Däremot var det stor skillnad på hur folk betedde sig som uke. Där läraren höll hårt, var folk på Vanadis väldigt avslappnade och medföljliga – väl avslappnade och medföljliga, kunde jag tycka. Ibland var det som att göra tekniker i smör, där mottagandet av tekniken gav så subtil feedback att den var lätt att helt gå miste om. Småningom fick jag höra att folk tyckte att jag ”höll emot” när jag bara avsåg att hålla i. I början var dock Vanadis bara solsken och smekmånad. Den där elitismen som Vanadis så ofta sades vara behängd med, den såg jag alls inget av. Jag lärde mig, insöp och frodades precis som hemma på Klubben.

——

Mina budomemoarer. Andra bloggar om aikido, memoarer, Vanadis

Men grundträningen då?

Att anpassa sig till en ny aikidovariant är inte det lättaste. Jag försökte, men var länge väldigt förvirrad. I Klubben tränade jag för två sinsemellan tämligen olika uppsättningar av instruktörer, som verkade ha minimalt samröre med varandra. Läraren var helt omöjlig att ha som teknisk bas, han undervisade så gott som aldrig samma teknik på samma sätt två gånger. Treenigheten var lite mer sammanhållen, men jag lyckades inte dechiffrera själva basen och särskilt när den Tunge undervisade var nivån på det undervisade väldigt hög – tekniska finesser, inte grundsystem. Jag behövde teknisk grund, ansåg jag. System för hur man går och rör sig verkade det vara ont om sådan i min nya klubb. Skulle det möjligen gå att inhämta grund á la Endo/franska stilen någon annanstans?

Sedan jag skurit bort Iyasaka från min träning hade jag tid med flera pass. Inte vardagkvällar, inte tre stycken i rad som min egen klubb kunde erbjuda, det störde mina studier för mycket, men Vanadis hade träning på fredagarna. Det var ju ändå samma typ av aikido – kunde jag inhämta lite grundträning på Vanadis?

Att gå till Vanadis tog emot. Jag var skeptisk mot den klubben. Som fjärdekyuare hade jag gästtränat ett pass, men mest bara upplevt klubben som ogästvänlig. Folk valde och vrakade bland träningskamraterna på ett annat sätt än jag var van. Jag som fjärdekyuare från Iyasaka inte var särskilt het, och dessutom idealiserade jag ju system där folk inte valde så mycket utan glatt tränade med alla i förvissningen om att det där ändå skulle jämnas ut på slutet. Nej jag längtade verkligen inte till Vanadis. Till slut gav jag ändå den klubben en ny chans, i hopp om att hitta ett system för rörelsemönster som passade min nya aikidoinriktning. Alltså gick jag dit en fredag, utan särskilt höga förväntningar.

——-
Mina budomemoarer. Andra bloggar om aikido och memoarer.

Aikido – kampsport?

Är aikido en kampsport?

Det är helt och hållet en definitionsfråga, skrev jag förra gången jag försökte skriva en bluffarens guide på det ämnet. Det anser jag fortfarande, men däremot var mina försök till resonemang fruktansvärt knackiga. Upp igen! vi gör ett nytt försök. Det finns människor som besvarar frågan med ett självklart ja och andra som tycker det är ganska tveksamt. I botten beror detta på att det finns två olika definitioner av kampsport.

Den ena definitionen omfattar all typ av utövning som i botten har någon typ av kamp- eller självförsvarstänk, förutom sådan som har västerländska rötter och blivit etablerad idrott. Brottning, fäktidrott och boxning brukar sällan kallas kampsporter. I detta finns inte mycket logik, men språket är sällan logiskt. Vill man omfatta även våra västerländska olympiska sporter med kampbotten kan man med fördel använda Britt Solbergs utmärkta uttryck kampidrott. Kampsport som kommer från Japan kallas budo, kampsport från Kina kung fu eller wushu. Aikido är en budoart, alltså är aikido en kampsport. Klart som korvspad, ingenting finns mera att diskutera.

Fram till någon gång på 90-talet var kampsport huvudsakligen synonymt med kampsystem som importerats från asiatiska länder. Till varje sådan kampsport brukar höra ett etikettsverk, terminologi på något asiatiskt språk samt en viss mängd bättre eller sämre formulerat svammel om utövningens högre värden. Idag brukar sådan kampsport kallas traditionalistisk, till skillnad från de moderna kampsporterna som oftast inte har något tydligt ursprungsland, har terminologi på engelska och är tydligt tävlingsinriktade där vad som fungerar i sparring under tävlingsregler är det enda som räknas. (Givetvis finns det undantag från denna grova generalisering, men jag går inte in på dem just nu.)

För utövare av moderna kampsporter är själva stilen eller systemet av mindre betydelse än för traditionalisten, och det helt oproblematiskt att blanda olika stilar. Dessa utövare beskriver ofta det de tränar som just kampsport, liksom den som spelar tvärflöjt säger att han spelar ”flöjt” och betraktar övriga flöjtsorter som irrelevanta. Tänker man sig att ordet kampsport har att göra med att två personer kämpar mot varandra och försöker vinna, så är aikido förstås ingen kampsport. Aikidon sparras inte, och aikidoträning ska optimalt inte innehålla vare sig kamp eller strid. För de som associerar ordet ”kampsport” mest med moderna kampsporter (MMA) är aikido något väldigt väsensfrämmande, som inte borde beskrivas med samma ord. Den svenska betydelseglidningen där ordet ”kampsport” står för de moderna arterna till skillnad från de gamla fick en viss skjuts av politiken i Svenska budo- och kampsportsförbundet, som ett tag innehöll en ”kampsportssektion” huvudsakligen bestående av fullkontaktssporter. Kampsport som en underavdelning till ”budo och kampsport” – mycket mer fel kan det inte bli, men i början av 2000-talet var det förbundspolitiskt rätt och logiskt.

Om vi går lös på själva ordet kampsport kanske någon säger att aikido inte är någon sport eftersom man inte tävlar. Det gör dock inte heller frisksportaren som utövar sportfiske i sin sportstuga, så det argumentet kan vi lämna därhän.

Det första ordledet, då, kamp. Har aikido något med kamp att göra? Låter man ordet kamp omfatta självförsvar och inte bara sparring så finns där en viss logik. Sen finns ju kampen och våldet med någonstans där i bakgrunden, fast det inte riktigt tränas på – men tar man bort kampen och våldet ur ekvationen så tappar hela träningen sin mening, och kvar blir bara en ritualiserad dans.

Ber du mig säga en kampsport på A så säger jag aikido – vad katten finns det annars? men spontant använder jag hellre ordet kampkonst än kampsport. Därmed undviker jag associationer dels till otäcka hundar och folk som slåss i bur och dels till tävling, och får istället en association till konstnärlig utövning vilket jag – liksom många andra traditionalister – finner mycket passande.

——
Min Bluffarens guide till budo. Andra bloggar om aikido, budo, kampsport, kampkonst, MMA, TMA

Det man har med sig, det har man

En av tjejerna på discogolvet kändes måttligt inbjudande. Om jag inte vetat att hon tränat karate i 25 år kanske jag inte gjort några medvetna associationer till de halvknutna, halvhöjda händerna framför kroppen, men inbjudande hade hon ändå inte känts. Jag sade det till henne, och hon medgav lätt generad sambandet. Efter det höll hon händerna extremt öppna… stackare, jag borde väl inte ha sagt något. Det man har i kroppen, det har man och det är inget fel i det. Själv brukar jag på ett discogolv ägna mig en hel del åt att öppna och stänga, öppna och stänga – ett rörelsemönster från aikidons värld. Mina jazzsteg från lindyvärlden gör ibland små avtryck i ovanligt rörliga fotmönster, och jag ser det inte som något jag borde bekämpa. På discogolvet bör man rimligen få röra sig som man är, utifrån exakt det man har med sig.

Nej jag vet. Ofta är det inte så. Ofta står folk och bedömer stenhårt vad som är rätt och vad som är fel… men det drabbar mest de som är yngre. Jag har fyllt 40 och kan skita i om någon tycker min dans ser dum eller spännig ut.

Mina nya fina skor är i alla fall ypperliga till discodans på stengolv. Det är bra glid i lädersulan… jag skulle vilja dansa lindy i dem. 20-talsinspirerad fransklänning är också helt rätt om man ska dansgolvsstudsa, det blir bra fart i fransarna. Blir det mera disco framöver får de nog hänga med, bägge två. Nu brukar jag inte ägna mig särskilt mycket åt sånt, men man vet aldrig.

Andra bloggar om aikido, karate, disco, charleston, skor

Bortsprättad brodyr på hakaman

I Mats Alexanderssons Iwama-klubb hade jag sett en hakama med bortsprättad brodyr bakpå. Hon som bar den hade varit elev hos Takeji Tomita, och hade nu börjat om för ny lärare i ny klubb. Den bortsprättade brodyren var lite sorglig, som ett finger som tydligt skvallrar om att där suttit en vigselring i trettio år. Hon skulle snart gradera till nästa dangrad, och sade att det skulle kännas skönt – då skulle hon slutgiltigt ha lämnat sin gamla lärare.

Nu stod jag själv med en splitterny hakama, köpt från Japan via Iyasaka, med en text på som jag inte längre kunde stå för. På baksidan stod det ”Aikido Kobayashi Dojo”. Visserligen kan nästan ingen svensk läsa vad där stod, men det kändes inte bra. Jag sprättade bort, och när jag sprättat färdigt gick jag till en budobutik och beställde ny brodyr för att dölja det bortsprättade. Jag hade läst något lite japanska, tillräckligt för att kunna dechiffrera och skriva ner katakana-tecknen för aikidoklubbens namn som satt på en rulle uppe vid dojons tak. Ingen annan i klubben hade dess namn på hakaman, men min hakama hade ju något att dölja. Jag hade beställt den under mitt sista år på Iyasaka, förmodligen som ett krampaktigt försök att känna mig delaktig. När den äntligen kom hade jag redan bestämt mig för att lämna.

Få symbolhandlingar jag gjort i mitt liv har känts starkare än denna, att ersätta en brodyr med en annan. Lite stygn med gul tråd på mörkblått tyg… bah. Det är bara symboler, men symboler bär all den kraft vi laddar dem med.

——
Budomemoarer, del 42. Andra bloggar om aikido, memoarer, hakama, brodyr, tillhörighet, uniform

Är aikido kampsport?

Tja, det är helt och hållet en definitionsfråga.

Till den som säger att aikido inte är kampsport eftersom man inte tävlar i aikido, vill jag likt Brasse i Fem myror säga felfelfelfelfelfelfel! Ordet sport har ofta något med tävling att göra, det är helt sant. Förmodligen är det den vanligaste betydelsen av ordet. Vi har dock även helt tävlingsbefriade ord som frisksportare, sportstuga och sportfiske. Man måste alltså inte tävla för att syssla med sport, men icke desto mindre har det blivit allt vanligare att icke-tävlande arter använder ordet kampkonst istället.

Aikido är ett slags budo, därom kan vi alla vara överens. Budo är samlingsnamnet på gammal japansk kampsport, och alltså borde aikido vara kampsport. Emellertid har ordet kampsport med tiden mest kommit att beteckna sporter och arter där man kämpar man mot man. Om den egna definitionen på kampsport är något i stil med UFC, där två män kämpar i en bur tills en av dem ger upp, tycker man förstås inte aikido är kampsport. Sedan Svenska budo- och kampsportsförbundet fått en sektion för arter som inte passar i andra sektioner och denna huvudlöst döpts till kampsportsektionen, har ordet alltmer kommit att användas främst om fullkontakt. Betydelseglidningen är alltså ett faktum.

En gång i tiden bröt sig judon ut ur budoförbundet med sloganen ”Judo är inte budo” – en formulering som säkerligen skulle fått judons grundare Jigoro Kano att rotera i sin grav*. Människor som sysslar med de japanska vapenarterna ser sig nog idag ganska sällan som kampsportare. Kanske budofolket i sin helhet småningom bryter sig ur det gemensamma förbundet, med motiveringen att budo inte är kampsport.

Så är aikido kampsport? Jag ger inget enkelt svar ja eller nej på den frågan, utan svarar med en hel uppsats. Själv använder jag oftast ordet kampkonst istället, men om någon ber mig nämna en kampsport på A så nog blir aikidon det första jag kommer att tänka på.

————

* Formuleringen är snodd från Stefan Stenudds bok om aikido. Det är kanske lite billigt men den är ju klatschig, så vad katten jag använder den.

————

Inlägget är pensionerat och ersatt med en mer välformulerad version, Aikido – kampsport?.

————-

Min Bluffarens guide til budo. Andra bloggar om aikido, budo, kampsport, kampkonst, terminologi, betydelseglidning, Svenska budo- och kampsportsförbundet, judo

Man kan inte komma en gång i veckan och bara säga ”Ge mig”

Budomemoarer, del 41 (eller nåt i den stilen)

Kärringen mot strömmen, det är jag det. På Iyasaka, där graderingar är en självklar del av aikidolivet, gjorde jag till slut halt i graderandet och ville inte. På Aikidoklubben var graderingar något som mest skedde på de allra första nybörjargraderna. Sällan stannade någon kvar så länge som denne tog fjärde kyu – möjligen fortsatte folk träna, men graderade inte. När jag fått vila mig från graderingshets och press ett tag började jag så smått fundera på det där med gradering igen. Frågan var bara hur det skulle gå till.

Aikidoklubben hade liksom Iyasaka ett graderingsschema på väggen, där man kunde se vilken teknik som skulle utföras till vilken grad. Där slutade dock likheterna vad gäller gradering. På Iyasaka fanns det en klar och väldefinierad grund, där alla visste vilket sätt att göra en teknik som betraktades som grund. Man tränade även på andra sätt, men det fanns en tydlig standard för vad som var basutförande och vad som var variant. På Aikidoklubben var allt sådant mer flytande. Läraren undervisade ständigt nya varianter, och där formerna i sig själva var ganska ointressanta. Han undersökte små små element i teknikerna, men om uke betedde sig så att det var svårt att gå framåt så gick han bakåt istället. Spelar roll, liksom. Treenighetens tekniker hade lite mer av gemensamt tema över sig, men det var ändå inte riktigt så som nybörjarna gjorde sina tekniker på gradering. Graderingssystemet kom från Christian Tissier, tydligen, och när jag ställde frågor blev jag hänvisad till hans instruktionsvideo. Filmen fanns att låna från klubbiblioteket men jag ägde ingen video, och jag tyckte själva tänket var konstigt. Nog borde väl ändå den viktigaste källan till graderingsteknik vara liveträning på klubben?

När nybörjarna graderade gjorde de den där gå runt framför-varianten på omote-tekniker, som är så typisk Tissiersk. Nybörjarna fick lära sig sånt på nybörjarpassen, men efter nybörjargraderingen var det upp till var och en att försöka nöta in graderingsmässiga tekniker själv. Min misstanke om ett samband mellan den låga graderingsfrekvensen blev allt starkare. Det här var ingen lätt miljö att gradera i, det var uppenbart.

Första gången jag började prata gradering fick jag en kommentar från Sekreteraren som fick mig att lugna mig på den punkten. Visst, jag var väldigt ny i klubben och kunde väl lite mer växa in i min nya miljö och nya sätt att göra teknik innan det var dags att gradera, men jag kunde ändå inte låta bli att grubbla på hur det skulle gå till. Jag frågade Den mörke. Han svarade: ”Man kan inte komma en gång i veckan och bara säga ‘Ge mig’”. Han flinade, tittade menande på mig. Jag blev förbluffad och svarade inte. Jag tränade ju tre av klubbens fyra pass, troget varje vecka… men Lärarens pass samt söndagarnas gubbpass, de räknades alltså inte? Var skotten mellan klubbens två delar så vattentäta? Nu i efterhand är jag övertygad om att han helt enkelt inte visste att så stor del av min träning låg i Klubben fast inte på hans och hans kompisars pass.

Jag grubblade en hel del över hur klubbens två delar relaterade till varandra. Jag sökte efter spår av fiendskap, konkurrens och meningsskiljaktigheter men lyckades inte hitta inte så mycket. De som tränade för bägge gängen var vid denna tid 1) Sekreteraren 2) jag 3) två tonårskillar. Resten hade helt uppenbarligen valt sida. Var det något som man borde eller måste göra?

——

Mina budomemoarer. . Andra bloggar om aikido, memoarer, idrottsklubbar, mänskliga interaktioner, gradering

”Det där är ju Daito ryu”

Jag inser att det här avsnittet borde in tidigare i kronologin. Jag får väl stuva om senare. Just nu får det stå som avsnitt 40 i mina budomemoarer.

Hårda grepp och lösa axlar var det som lockat mig till Klubben. Total avslappning, förutom precis så mycket muskelspänning som faktiskt behövs. Det var inte lätt, men jag kämpade vidare.

Någon särskild logik eller struktur i de tekniker som gjordes gick inte att urskilja. Teknikerna kunde bli lite hur som helst, det var inte det som egentligen undervisades. Om Läraren tänkt sig göra teknik på ett visst sätt men den elev han tog upp som uke för att demonstrera tekniken på inte betedde sig så att det var lätt genomförbart, då gjorde han något annat istället. Fasthet och ändå ständig anpassning, medan man gör teknik. Att styra och leda, men samtidigt själv följa efter. (Tangofanatikerna borde känna igen det här: förning, den andre följer, själv följa efter).

Behagligare teknik hade jag aldrig känt – och så mycket hade jag lärt mig, att det som känns bra är bra. Ögat är lättare att lura än känseln – okej, det som ser bra ut, det finnas det någon typ av kvalitet i. Korrekt utförd teknik går inte att fejka. Dock finns det många många aspekter av en aikidoteknik utöver om dess basala mekanik utförs korrekt, som inte är lika lätta att se och som faktiskt många gånger gör den mindre snygg. Teknik som utförs enbart på toris (teknikutförarens) villkor och som utgår från dennes centrum kan bli väldigt ren och skarp i linjerna. Börjar man skapa teknikerna runt de två tränandes gemensamma centrum istället ser det inte lika skarpt och rent ut, men upplevs några resor mjukare.

Den där lilla cirkelrörelsen i axeln, den lurades. När Läraren gjorde teknik fick han mig att ändra något i min kropp. Han gav mig en riktning och väckte därmed en naturlig impuls i mig åt motsatt håll. När han sedan vände riktningen var det nästan som om jag valt den själv. Teknik som inte upplevs som teknik – ett ouppnåeligt ideal, kanske, men har fanns flera pusselbitar som skulle kunna användas för att nå det målet.

Jag visste vad mina sinnen sade till mig, men ändå tvivlade jag. Den här läraren och hans klubb ansågs inte direkt ”heta”. Det var inte de som arrangerade läger och tog hit utländska lärare, det var inte han som blev inbjuden att instruera på stora läger eller i andras klubbar. I hans egen klubb var den ena halvan helt ointresserad av att över huvud taget träna för honom, och av den andra halvan verkade ytterst få över huvud taget förstå vad det var han gjorde. Kunde jag välja den här klubben till min?

Min före detta pojkvän Björn fanns numera i Malmö. Jag ringde honom för att ventilera. När jag beskrev vad läraren gjorde med sina lösa axelcirklar, då myste han. ”Vet du vad det där är?” sade han. ”Det där är Daito ryu. Det är sånt som Jorma och de håller på med på Vanadis.” ”Nähä” sade jag. ”Det kan det väl inte vara!”

Kontentan av mina samtal med Björn blev ändå att jag borde lita på vad jag själv kände. Här fanns något som jag ville ha, och min gamla klubb var inte längre ett alternativ. Nästa gång det var dags att betala medlemskap i en klubb, gjorde jag det i Aikidoklubben. Det var inget stort steg, för beslutet hade jag tagit långt innan.

——
Mina budomemoarer. Andra bloggar om aikido, memoarer, Daito ryu, idrottsklubbar

Högklackade skor kan vara bekväma om man använder rätt skor och rätt teknik

Under mina aikidoår skulle jag aldrig ha medgivit att den där byxkjolen som kallas hakama var ett riktigt elände. Att den ska vikas och vårdas och därmed tar en del tid är väl okej, men värre var att det är ett litet h-e att få plagget att sitta på en kvinnokropp, den åker hela tiden upp i midjan. Faktiskt är det en hel del killar som också har svårt att få plagget att sitta bra. Bäst sitter den under en bastant ölmage. Dessutom snavar man på den, fastnar i nederkanten med tån eller fastnar i andras. Faktiskt medför hakaman en reell risk för skada. De hakamarelaterade olyckorna är ganska vanliga, men tack och lov inte särskilt farliga. Det rör sig mest om stukade tår eller fingrar.

Överallt i hela Sverige vet folk att högklackade skor inte är bra för kroppen och särskilt inte bra för fötterna – utom i tangosverige. Självklart är det stor skillnad på vilka högklackedojor man använder, men att man helt oemotsagt kan påstå att högklackade skor är bekväma tar jag som ett bevis på samma lilla själv-hjärntvätt som aikidovärlden tillämpar vad gäller hakaman. Plaggen ifråga är vad som gäller, det är bara att lära sig tycka om dem.

På Tangoportalen, tangosveriges stora mötesplats på nätet, kan man starta klubbar kring olika ämnen – det är ungefär som grupper på Facebook. Den klubb som handlar om skor, heter Skofetischisterna och går ut på att man givetvis är galen i skor och måste äga så många par som möjligt. Vi som på grund av trasiga fötter inte kan använda tangons högklackepjuck, smyger oss undan i klubben Krångelfötter. Där kan vi prata om nackdelen med de eleganta små fotsmyckena och hur man hanterar dem, utan att störa tangons normala klackälskande population – för gör man det, får man stryk. Få saker är så provocerande för tangomänniskor av kvinnligt kön, som ifrågasättande av klackskor. Någonstans därinne måste de veta att vad de gör inte är bra för kroppen, men bara vägra erkänna det.

——

Andra bloggar om högklackat, tangoskor, tango, aikido, hakama

Två slag i magen

Budomemoarer, del 39

Som sagt var det inte alltid lätt att göra Treenighetens tekniker på klubbkamraterna. Det berodde förstås delvis på min egen krattighet, men det var också så att långtifrån alla i klubben agerade enligt den ukeroll som de här teknikerna är gjorda för. Den som är riktigt skicklig lyckas alltid hitta någon variant som funkar, men inget utförande av aikidoteknik fungerar precis oavsett hur uke (den som tar emot tekniken) beter sig. Därför brukar man lära ut ett grunduppförande för att ta emot teknik, och designar sina grundtekniker så att de passar detta grunduppförande eller ukeroll. I detta avseende hade uppenbarligen inte Aikidoklubben något enhetligt koncept.

Vid något tillfälle instruerade Den ljuse en variant av kaitennage (”hjulkast” eller kanske ”snurrkast”) där man skulle söka kontakten med ukes arm, och sen inte anstränga sig för att göra någon stor cirkel – så som tekniken brukar instrueras – utan bara släppa ner. Handledsgrepp, in under den gripandes arm, sök kontakt, släpp ner. Det var intressant, och jag tyckte att jag förstod vad som skulle sökas efter.

Kontakten var dock svårfunnen, för den jag tränade med stod på raka ben och hade släppt upp större delen av greppet. När egentligen bara tumme och ringfinger håller greppet har man inte mycket att jobba med, men man ska inte gnälla på sin partner utan göra det bästa av situationen. Jag försökte hitta någon typ av kontakt att jobba på, och tryckte lite på hennes arm för att se om jag kunde få en reaktion. Istället sade hon ”du ska inte stå där så länge” och använde sin fria, yttre hand till att försöka demonstrera ett slag i min mage.

Om den man gör teknik på kan lappa till en under teknikens gång är det förstås något fel på tekniken. Att uke genom ett markerat slag visar att han eller hon är ett hot förekommer, mer i vissa klubbar än i andra. Ibland har förstås uke en poäng, men enligt min uppfattning är det minst lika vanligt att uke är ute och cyklar. Om Flickan hållit kvar greppet ordentligt hade hennes kropp böjts ihop på ett sätt som gjort det helt omöjligt för hennes hand att nå mig. Att hon över huvud taget kunde låtsas attackera mig berodde enbart för att hon slutat agera uke. Dessutom var slaget synnerligen ofarligt. I det här läget i kaitennage kommer ukes kropp att vara riktad snett ifrån den som gör tekniken, så för att nå mig måste hennes arm beskriva en ungefärlig halvcirkelbåge. Om en mygga suttit på min mage hade slaget förmodligen misslyckats med att slå ihjäl den, ja bortsett då från att myggan skulle hunnit lyfta.

Att försöka med något sådant när jag medvetet dragit ner på tempot och gjort ett stopp… jag försökte ju känna på en detalj, just den detalj som instruktören sagt att vi skulle jobba på. Rent sabotage, tyckte jag. Statuspisseri.

Jag tänkte alltså ”herregud det där slaget är ju ingenting, vad håller hon på med, fattar hon inte att det är jag som står i position så jag kan slå henne i magen” och så demonstrerade jag det. Jag vred om höften och placerade en näve i den lilla fettkudden på magens nedre del. Hon sade ingenting, men hakan föll ner och ögonen vidgades. Det var inte smärta jag såg i ansiktet, snarare chock, men reaktionen visade ändå att jag slagit hårdare än jag tänkt mig. Jag bad omedelbart om ursäkt. ”Ja det var för hårt” sade hon. Sedan tränade vi vidare.

Egentligen hade det väl varit en rimligare och mer pedagogisk demonstration att istället låta den arm som sökte kontakt med hennes markera ett slag mot ansiktet, tvinga henne att skydda sig och därmed ge mig någonting att arbeta på. Nu var jag sur, och jag ville mest bara få ett stopp på hennes återkommande fåniga och störiga försök att undervisa mig. Själv har jag aldrig undervisat folk mycket på mattan, utan oftast tyckt att om folk vill ha min hjälp så frågar de. Därmed är jag ett lätt byte för de som resonerar som så att om A undervisar B men B inte undervisar A, är A bättre än B och ska undervisa mera – och de är faktiskt ganska många.

Flickan gjorde inga fler försök att undervisa mig, och jag var nöjd. Hon kanske var sur på mig ett tag, men jag brydde mig inte mycket om det. Jag betraktade inte henne som någon man behövde bry sig om. Under min första termin på Klubben, medan jag tränade där två till tre pass i veckan men var medlem på annat håll, frågade hon mig en gång i omklädningsrummet ”Tänker du bli medlem här? Jag är ordförande, så jag behöver veta det.” Jag hade tittat mycket förvånat på Flickan som alltså var vald till ordförande i klubben men inte verkade förstå vad detta innebar, och förklarat att om det skulle bli så var Urban på Iyasaka, klubben jag redan bestämt mig för att lämna, den förste som skulle få höra det från min mun. Nej, hon var ingen vars åsikter jag behövde bry mig om.

Jag tror vår relation gick upp och ner några omgångar efter det här, mellan mer eller mindre tydligt markerat ogillande från hennes sida till ömsesidig likgiltighet. Det sistnämnda var i alla fall vad jag eftersträvade. Jag hade inget utbyte av henne och hon hade förmodligen inte mycket utbyte av mig. Vi vistades i samma klubb så vi måste tolerera varandra, men vi behövde inte älska varandra. Nu hade vi haft en liten skärmytsling där hon gjort något dumt och jag något ännu dummare men bett om ursäkt för det. Om det ledde till att hon framöver skulle lämna mig ifred, då var jag nöjd.

Jag slutade fort att tänka på den här händelsen. Den var förbi och överspelad.

——
Resten av mina budomemoarer. Andra bloggar om aikido, konflikter, hierarkier, memoarer

Tangocirklar och ukeroll

Inom aikidon är det välkänt att folk blir lättare att leda åt vänster om man börjar med en leda dem åt höger. Bakom ligger en fysiologisk mekanism som har med balanssystem och rörelsemotorik att göra.

I tangon inleds alla steg med en liten liten gungning åt andra hållet än vad man ska – om jag ska gå framåt, inleds steget med att vikten läggs över på hälarna och vikten förskjuts bakåt. Detta i alla fall enligt vad jag får lära mig just nu. Möjligen kommer någon att om två år lära mig att detta inte är sant, men just nu känns det verkligen helt rörelsemässigt korrekt. Denna lilla halvcirkel eller gungning verkar nämligen lösa problemet med den ofrivilliga passgången. När jag sitter ner lite bakåt, blir det helt naturligt att skjuta fram övre delen av kroppshalvan innan foten på andra sidan kliver iväg.

Ja, det verkar faktiskt som att problemet är löst. Inte så att jag alltid lyckas, men så att jag vet vad jag har att jobba på för att rätta till det. Om jag sen lyckas vänta lite mer med själva steget, och inte låta benet sticka iväg i förtid som jag gör nu, kanske passgången snart kan vara historia. Jag hoppas det, för den är ytterst frustrerande.

Jag minns Gunillas övningar och små knep för att låta kroppen sköta stegen istället för benen; hon lät en tänka sig att benen slutade ända uppe i solar plexus. Exakt varför denna bild hjälper vet jag inte, men det gör den. Frågan är vilken metod som ger bättre möjlighet att fortsätta träna på tekniken: en som beskriver lösningen i mer strikt rörelseanatomi, eller den som använder bildspråk? Att jag tappat bort delar av vad jag lärt mig hos Gunilla är i vart fall uppenbart. Nu kan jag tugga om delar av det materialet, med fördjupning i delvis annan form. Att gå för olika lärare är inte så dumt, ändå.

Lite märkligt blir det när folk halvcirklar för stort och intensivt, och därmed ger en impuls att gå iväg åt fel håll. När läraren förklarar det med att följaren är för lättrörlig och inte väntar på steget så skakar jag på huvudet invärtes. Rörelsen ska inte vara så stor, det inser minsta fjärdekyuare. Men samtidigt… på ett sätt är det en ukeroll hon förespråkar. Att tolka inkommande stimuli på ett visst sätt och svara enligt ett bestämt mönster, även om det skär sig en smula mot det stimuli man egentligen får – ja, det är en ukeroll, en pedagogisk metod för att tillåta elever att träna på saker de ännu inte kan.

Alla sådana ukeroller kan ge kvardröjande rester, som om de sätter sig kvar i eleven blir till ovanor. Om gruppen sedan tränar isolerat, förstärker och bekräftar den varandras små ovanor så det till slut ses som den naturligaste sak i världen att alla måste gunga för mycket och ge motsatt stimuli mot vad man avser för att lära sig gunga lagom. Tack och lov rör folk sig mellan undervisningsställena i tangostockholm. Aikidovärldens sits där folk från olika skolor knappt klarar att träna med varandra är långt borta.

——

Andra bloggar om tango, aikido, uke, cirklar, pedagogiska metoder, danslektioner

Bluffarens guide till kokyunage

Ni har väl hört det där med att aikido ser ut som att folk dansar? En hel del av de aikidotekniker som kan se riktigt störande ut i annat kampsportsfolks ögon är kokyunage (”andningskast”). Kokyunage är inte en enskild teknik utan en grupp av tekniker. Exakt vad som räknas dit kan skilja mellan olika klubbar, men grundprinciperna för vad som räknas som en kokyunage torde de flesta vara överens om.

En enkel kokyunage som tränas i de flesta typer av aikido är den här: anfallaren griper om den andres handled. Denne vänder sig så han står bredvid anfallaren, och leder genom en cirkelrörelse handgreppet ner mot golvet. Den gripande måste då antingen släppa taget, eller följa med framåt och neråt vilket leder till en framåtrullning. En variant är att istället för handledsgrepp attackera med ett slag som går uppifrån och ner. Eftersom slaget är riktat neråt går det lätt att leda det vidare ner mot golvet.

De flesta av aikidons tekniker är ledtekniker, vilket betyder att den som kastar utnyttjar det faktum att den kastade har begränsad rörlighet i sina leder. En eller flera leder kan böjas till det tar stopp, och vrider man vidare måste hela kroppen istället flytta på sig. (Jag hävdar inte att denna förklaring är hundraprocentig, men den förklarar i alla fall ganska stor del av fenomenet ledtekniker i aikidon så tills vidare är jag nöjd med den.) I kokyunage däremot görs ingen sådan manipulation av den anfallandes kropp. Man bara tar den energi som kommer och skickar den vidare. I allmänhet kräver detta att den anfallande själv försöker hålla kvar kontakten igenom tekniken.

Ett par av mina instruktörer har ägnat mycket tid åt olika övningar som ska träna upp olika färdigheter, utan att i sig vara tekniker. En del av dessa övningar har de konstruerat själva, andra är lån från andra lärare. Andra av mina instruktörer har fnyst åt detta, ungefär så här ”visst, om jag tränade fyra gånger i veckan skulle jag väl ha tid med övningar men som det är nu hinner jag bara en eller kanske två pass, och då vill jag kasta”. Tja, men är kokyunage tekniker eller övningar? Så som det ofta tränas skulle jag vilja placera det lite mittemellan. Kokyunage är en övning för den som tar emot teknik att hålla kvar kontakten, och en övning för den som gör teknik att känna av var kontakten finns och utnyttja den. Kokyunage inrymmer möjligheten att spela med den attackerandes reaktioner, och lyckas man med det kan man faktiskt åstadkomma en teknik som kan tänkas fungera på en intet anande anfallare. Detta är dock mycket svårt, och kräver långvarig träning. Alla aikidotekniker går att sabotera om man vet vad som kommer men att blockera kokyunage är extremt enkelt. Det är bara att låta bli att utföra det rörelsemönster som ska imitera de manipulerade reaktioner som kan uppstå spontant om tekniken utförs mycket väl, eller som i exempelkokyunagen från handledsgrepp helt enkelt släppa taget.

Jag har försökt leta efter bilder som ska visa kokyunage, men jag hittar ingenting som visar själva förloppet, hur kontakten tas och hur den anfallande luras att fortsätta i attackens bana. Vad jag hittar är bilder på kast, kast och kast, höga och snygga – slutet på tekniken men inte hela. För den oinvigde säger dessa bilder ingenting, så jag avstår från att använda dem. Ja det blir snygga fall på kokyunage, som ser ut att åstadkomnas genom ingenting. ”Bluff och båg. Det där är på riktigt, de kastar ju sig själva!” Njaej, inte riktigt.

Intressant nog har ingen av mina instruktörer haft någon förklaring kring vad kokyunage är eller vad de är till för. Det här är min förklaring. Har du någon bättre?

——
Andra bloggar om aikido, bluffarens guide, kokyunage

Aikido med en annan logik

Budomemoarer, del 38

Min nya aikidoklubb hade fyra pass i veckan: tisdagar, onsdagar, torsdagar och söndagar. Tisdagarna instruerades av två killar som turades om att leda passet, en ljus och en mörk. Onsdagsinstruktören körde vid den här tiden mest sådana kokyunage där kontakten tas i ukes armbågsveck utan att gripa. Sådana tekniker bygger på att man står på exakt rätt plats och riktar kroppen åt rätt håll. Det kanske låter enkelt, men är kort och gott svartbältesnivå. Han var tung, den instruktören, och då syftar jag inte främst på fysisk kroppsvikt. Den ljuse och Den mörke undervisade inte fullt så svårbegripliga saker och var mer lättflygande, men alla tre inklusive Den tunge hade en tämligen gemensam stil.

Om gubbarna höll hårda grepp och ofta höll emot ens tekniker, gällde på tisdagar och onsdagar en annan logik. Idag vet jag att tisdags- och onsdagsfolkets aikido baseras på en ganska specifik ukeroll där den som tar emot tekniken förväntas röra sig efter vissa förutbestämda regler eller principer, men det pratades aldrig om. Det gällde att haja det själv, eller låta bli. Om man inte hajade var det ingen som sade något. Där fanns folk på mattan som tränat i många år men absolut inte gick att göra teknik på, inte på det sätt som instruerandes. Instruktörerna anpassade sig och gjorde lite annorlunda istället, medan jag svettades och undrade hur katten det här skulle gå till. Jag minns en irländare som verkligen inte tyckte om mig och jag hade svårt för honom; jag tyckte han var omöjlig att göra teknik på, och han tyckte samma sak om mig. Efter ett år eller så gick det över, och plötsligt kunde vi träna konstruktivt med varandra! Sånt händer ibland, om man fortsätter att träna med jobbiga typer istället för att undvika dem.

Jag tyckte att jag omöjligt kunde träna tre kvällar i rad, för mina studiers skull. Torsdagarna var högprioriterade, och alltså tränade jag antingen tisdag eller onsdag men aldrig både och. Hur man som klubb kunde välja att lägga träningen tre dagar i rad när man hade hela den lilla lokalen för sig själv och kunde lägga träningen när man behagade övergick mitt förstånd, men den ende som faktiskt tränade tre dagar i rad var Sekreteraren. Han gick på alla pass. Förutom honom var jag vid den här tiden den ende som tränade både för och med gubbarna och för tisdagarnas och onsdagarnas instruktörstreenighet.

I början hade jag ganska svårt att greppa det som Treenigheten lärde ut, helt enkelt för att jag inte förstod det. Alla aikidoinstruktörer säger att man ska hålla i med hela handen, men här betydde detta även att man ska böja på knäna och gå ned med hela kroppen, som hålles upprät, medan hela handflatan är i sådan kontakt med toris arm att kontakten kan hållas kvar även om fingrarna inte griper… sånt tog ett tag att inse. Snarare än lyssna på beskrivningarna fick man försöka titta på hur de gjorde, hur de gjorde som absolut inte gjorde som instruktörerna, och försöka begripa skillnaden.

——
Resten av mina budomemoarer. Andra bloggar om aikido, ukeroll, budo, idrottsklubbar, gruppstruktur

Aikido- och dansroller

På vägen hem från min mellandags- och nyårsresa träffade jag en kvinna på ett tåg, som jag vagt kände igen. Vi kom fram till att vi träffats i aikidosammanhang för rätt länge sedan. Nu tränade ingen av oss längre. Jag berättade att jag dansat lite, och kvinnan sade att hon testat att bugga lite men ganska fort lagt av. ”Om jag fått föra hade jag nog fortsatt” sade hon. ”Stå och vänta och göra sig till söt flicka för att bli uppbjuden är inte min grej.”

Ooh så jag förstår henne! Visserligen blandar hon ihop två saker här – dels dansrollerna som sådana, att den ena parten för och den andra följer, samt att dessa roller är bundna till fysiskt kön. Dels att den ena av könen/rollerna förväntas bjuda upp och det andra vänta på att bli uppbjuden. (Visst finns det undantag och de blir allt flera, men nog kan vi vara överens om att detta fortfarande är huvudregeln – det som brukar kallas ”norm”.) Samtidigt är de två sakerna faktiskt besläktade.

Finns någon statistik på hur många aikidotjejer, jämfört med befolkningen i stort, som inte har något problem med rollfördelningen i pardans? Ganska säkert inte. Spontant skulle jag tro att rätt mycket färre aikidotjejer gillar och köper dansrollsfördelningen utan protester.

——-

Läs även andra bloggares åsikter om aikido, dans, pardans, könsroller, dansroller

Ikkyo på gubbpasset

Budomemoarer, del 37. Tidshopp, tillbaka till kronologin.

Min nye lärare undervisade ett pass i veckan, på torsdagarna. Efter min första torsdag missade jag inte många av hans pass. På söndagarna instruerades av en annan instruktör, hans kompis, och min lärare gick och tränade på dem. Passet var bara en timme långt vilket är i kortaste laget, men jag bodde ju ganska nära så det var värt att ta sig dit för ändå. Jag var väldigt nyfiken på Kompisen som instruktör, men jag kom snart att tycka att han låg han rätt långt efter läraren såväl vad gäller materialet han lärde ut som hur han gjorde det.

Söndag eftermiddag var en bra tid då jag inte hade mycket annat för mig, men största skälet till att jag blev stammis på söndagarna var för att jag på gubbpasset fick möjlighet att träna med min lärare och inte bara för. Att känna på hans teknik var mycket värdefullt, och faktiskt en ganska stor del av hur han normalt instruerade. Att få träna en teknik med honom per pass var helt klart skäl nog att ta sig ner för att träna söndagspasset.

Den officiella benämningen på söndagsträningen var ”lite lugnare tempo”, men alla kallade det för gubbpasset. De tränande var i stort sett samma som på torsdagarna, men några av de äldre gick enbart på gubbpasset. Till dem hörde klubbens kassör, som var kring de 60 och uppenbarligen upplevde träningen som fysiskt jobbig. Rent tekniskt var han nog den i gruppen som mest liknande Läraren, bortsett från den där lösa axeln som uppenbarligen inte heller Kassören var van vid sen förut.

En viktig sak i ikkyo, en av aikidons allra mest basala tekniker, lärde jag mig av att träna med honom. På Iyasaka gick man ofta ned rakt fram i ikkyon, sedan uke väl kommit i ofördelaktigt låg position. Man lär ut den så till nybörjare, och de flesta fortsätter att göra den ungefär så. Kassören däremot cirklade vidare när han gjorde sin ikkyo så min hand kom högre upp ovanför min axel, som kom lägre ner, och min väg ner på mattan blev kortare. Det kändes fast och stabilt men ändå mjukt – det var bra teknik, helt enkelt.

Sedan jag väl lärt mig fortsätta cirkla ikkyon försökte jag aldrig mer göra den bara halvcirklad på Iyasaka-vis. I mina ögon, baserat på hur jag ser på aikido, är den varianten mindre optimal. Iyasakas utövare och instruktörer må tycka annorlunda, och det är helt okej. Folk ser olika på vad aikido är och vad som är optimalt, folk gör aikido på olika sätt och det är inte bara okej – det är bra. Genom att olika utövare gör olika skapas den flora som avancerade utövare kan söka i för att förfina sin teknik och sin syn på vad aikido är. För min del hade jag hittat något som stämde bättre med min aikidovärldsbild. Jag fortsatte att träna på Iyasaka ett tag, men den klubben upphörde ganska snart att vara ett egentligt alternativ för mig.

——

Andra bloggar om aikido, budo, träning, ikkyo

Brevet

Budomemoarer, del 36

Inte länge därefter pratade jag på telefon med samma kille igen, han som kom att stå mittemellan. Han berättade att han hade skrivit under brevet, att de andra övertalat honom och sagt att styrelsen måste vara enig. Det måste den väl inte alls det, tyckte jag. Mittemellan var förmodligen inte så duktig på föreningsformalia.

Jag väntade. Efter någon dag kom brevet. Det var utskrivet på ljust gulbeigt papper med lätt struktur, sådant man köper styckevis på Akademibokhandeln. Färg och format ledde tankarna till formella kyugraderingsdiplom.

Hanna!

Det kommer en tid när många relationer måste brytas eller förändras – en tid när utveckling och förnyelse ges olika innebörd av bärarna av dessa begrepp.

En sådan tidpunkt har infunnit sig för oss – för dig och Aikidoklubben.

Sedan en tid har du givit uttryck för att vår förening inte längre motsvarar de krav du ställer på utveckling, medinflytande, lyhördhet och engagemang.
Du har varit rak och ärlig nog att mycket tydligt tillkännage dina anspråk på klubben, styrelsen och instruktörerna. Du har också till olika personer explicit uttryckt inte bara arten utan också graden av våra tillkortakommanden i olika avseenden.
Vi är några av dina kamrater med många års erfarenhet av aikido, som vid flera tillfällen intresserad tagit oss tid till att lyssna till dig, försökt att möta dig och verkligen ansträngt oss för att tränga in i dina resonemang, vilka alltid framförts med eftertryck och intellektuell skärpa.
När du nu har kungjort din avsikt att lämna Aikidoklubben för att pröva dina vingar på egen hand, och när du också tillkännagivit anledningen till ditt beslut, tvingas vi konstatera att Aikidoklubben idag saknar resurser och förmåga för att nu, och med all sannolikhet även framdeles, bidra till din utveckling aikidomässigt och personligt.

Aikido är för det stora flertalet av oss inte ett sätt att rituellt transportera kroppen på mattan, utan fastmer och angelägnare, ett sätt att transportera anden i kroppen. Att utvecklas i aikido är inte att byta färg på bältet. Det är att växa i sin attityd till de människor av alla olika slag man möter på och utanför mattan. Ödmjukhet till, och generositet med sina inre tillgångar är viktiga instrument för att nå längre i den personliga aikidoutvecklingen.
I denna del har klubbens kapacitet att bidra till din utveckling inte räckt till, vilket du vid olika tillfällen tydligt exponerat.
Under den ”process” som pågått en tid och som nu kulminerar, känner vi ändå tacksamhet för att du bidragit till utvecklingen hos oss på olika sätt. Våra tankar och värderingar har belysts, ifrågasatts och prövats på ett sätt som klargjort för oss var vi egentligen står i vårt förhållande till klubben och dess framtid.
Vi är också glada och tacksamma för att du nu känner att du har fått tillräckligt fotfäste för att gå vidare ”i egen regi”.

Aikidoklubbens traditioner är mångåriga – och kan kanske i vissa stycken upplevas förlegade, men de är ännu levande för det stora flertalet av klubbens medlemmar.
Som ledning ankommer det på oss att slå vakt om de grundläggande värden som vi tycker skall konstituera en förening av vårt slag;
All träning måste vara ”demokratiskt lustfylld” dvs. alla som avsätter sin fritid för att träna aikido skall tillförsäkras rätt att känna glädje och tillförsikt när de kommer in på mattan.

Denna grundläggande princip har sedan en tid inte omfattat samtliga klubbens medlemmar.

Det är klubbledningens oavvisliga plikt och ansvar att upprätthålla och verka för en god träningskultur och en positiv stämning på mattan. I ljuset av vad som varit har det alltmer stått klart för oss att Aikidoklubben inte längre är den plats där du skall söka din framtid som aikidoka – ett ställningstagande som du själv vid olika tillfällen givit uttryck för.

Våra vägar skiljs nu. Styrelsen i Aikidoklubben önskar dig ett innerligt lycka till i din aikidoutveckling och din tillvaro i övrigt. Vi lämnar dig följande citat av Moriei Ueshiba, till eftertanke och vägledning:

As soon as you concern yourself with
the ”good” and the ”bad” of your fellows,
you create an opening in your heart for
maliciousness to enter. Testing,
competing with, and criticizing others
weaken and defeat you.

Stockholmsförorten den 1 juli 2001
Styrelsen i Aikidoklubben

Flickan
Ordförande
(namnteckning)

Farbrorn
Vice ordförande
(namnteckning)

Sekreteraren
Sekreterare
(namnteckning)

Pappan
Kassör
(namnteckning)

Mittemellan
Materialförvaltare
(namnteckning)

Att inte samtliga klubbens medlemmar kunnat känna glädje och tillförsikt inför att närma sig klubblokalerna var helt sant. Under minst ett halvårs tid hade ordföranden, Flickan vars pappa Kassören tagit med henne till träningen sedan hon var ett barn, tittat ner i golvet för att slippa hälsa när hon mötte mig. I början brydde jag mig inte om det, men med tiden gick demonstrationen mig på nerverna. Nu var det ju inte det som åsyftades. Den som inte längre kunde känna glädje och tillförsikt var hon, på grund av att jag avkrävt henne en ursäkt för att hon bokstavligen smällde igen dörrar i synen på mig.

Inte hade jag tänkt lämna Klubben, som påstods i brevet. Möjligen trodde folk att jag tänkte göra det, men de hade inte frågat mig om saken. Därmed hade jag förstås inte heller kungjort någon anledning till att lämna. Möjligen åsyftas att Flickan och jag inte gillade varandra. För väldigt många av de inblandade såg det nog ut som att detta var konfliktens kärna. Jag har dock med tiden blivit alltmer övertygad om att Flickans roll i historien mest liknade det barn i den dysfunktionella familjen, som utagerar, bär och visar upp symptomen.

I vad mån handlar det här om aikido? Det är en bra fråga. Jag ska försöka belysa den så gott jag kan.

——-

Andra bloggar om aikido, föreningsliv, konflikter, brev, förolämpningar

Festen

Budomemoarer, del 35
Nu gör vi ett hopp framåt i tiden, till sommaren 2001.

På en femtioårsfest för en aikidobekant hamnade jag med min lärare på ena sidan – rättare sagt såg jag till att sätta mig där. På hans andra sida satt klubbens sekreterare, och med på festen fanns också ett par gamla Iyasakabekanta. En av dem satt mitt emot mig, en gammal judokämpe som inte synts till på mattan sedan min fot träffat hans redan skadade knä. Mycket riktigt: den händelsen hade satt punkt för hans aikidokarriär. Vi gjorde jiyuwaza med flera anfallare, och då ska man kasta folk mot varandra – det är en del av strategin. Den som kastade var alltså utan skuld, och jag som blev kastad kunde knappast heller bli syndabock. Det var han själv som inte var uppmärksam och fick betala priset för det – vi visste det bägge två och han skyllde inte alls på mig utan var glad och trevlig, men nog kändes det ändå ganska kymigt. Jag visade honom ett par små affischer som jag gjort för min lilla aikidoklubb på den högskola där jag pluggade. Min lärare hade sagt ja till att hålla graderingar hos mig. Jag såg fram emot att hålla små graderingsläger med honom. Framöver tänkte jag träna hans torsdagspass men i övrigt ha så lite som möjligt med Klubben att göra.

Kvällen led mot sitt slut. Jag tänkte snart gå, så jag beställde inte något mer att dricka. Sekreteraren bjöd mig öl ur sin flaska, men jag tackade nej. Jag bad min lärare om en sak inför den hösttermin som snart skulle börja – skulle han kunna tänka sig att se till att kasta mig högt, litegrann varje pass? Klubben var så liten så alla elever fick alltid känna på instruktören flera gånger varje lektion. Jag bad alltså inte om mer uppmärksamhet utan bara om just att få falla högt eftersom det var så svårt att få andra i klubben att kasta mig högt, i vart fall på sätt som jag kunde falla på. Han drog på svaret. ”Vi får väl se hur det blir med din träning i Klubben” sade han. ”Styrelsen diskuterar att stänga av dig från träningen.”

Jag glodde tomt. På hans andra sida satt Sekreteraren, som nyss försökt bjuda mig på öl. Avstängning? På vilka grunder då? Idrottsklubbar brukar inte kunna stänga av folk riktigt hur som helst utan föregående varning, och i stadgarna brukar stå vad som kan vara giltiga skäl för detta. Inte hade jag fått någon varning – och vad skulle de ens ha att varna mig för?

Jag sög tag i en kompis från Iyasakatiden. Vi ställde oss utanför restaurangens port och pratade, fast det var nog mest bara jag som pratade medan hon lyssnade och sade ja och jo och mm och verkligen. Sen gick jag in igen, tog min jacka och cyklade hem.

Jag sov ingenting den natten, och inte heller den därpå. Jag ringde runt till ett par personer, som sade sig inte hade någon aning om vad det hela handlade om. Till slut fick jag tag i en människa som var beredd att säga något om vad han visste, den ende i styrelsen som inte kunde sägas höra till klubbens gubbgäng. ”Du kommer att få ett brev” sade han. ”Jag har inte skrivit under det men du kommer att få ett brev, och det kommer att vara formulerat så att det inte går att komma åt det.”

——
Andra bloggar om aikido, budo, konflikter, föreningar, 50-årsfest

Lätt kontraktion i hara – att hitta sitt centrum?

Urban på Iyasaka pratade ibland om att hitta sitt centrum. Riktigt hur det skulle gå till beskrevs aldrig. Systemet var snarast om man bara fortsatte träna, så skulle det komma av sig självt. Kroppen skulle hitta det, och när den gjorde det skulle man känna att det var rätt. ”Centrum” är i det här fallet aikido-lingo och behöver ungefär kroppens mittpunkt, beläget någon fingerbredd under naveln. Den punkten finns emellertid där hela tiden, så vad är det egentligen man ska hitta?

Janne på Vanadis och Mitsu Domoe pratade inte så mycket om centrum. Inte så att hans undervisning innehöll mindre flum än den på Iyasaka, tvärtom. När jag tränat för honom har jag koncenterat qi-bollar mellan händerna och stoppat in dem i magen… en typ av träning som man får ta med en viss distans, om man som jag har en ganska naturvetenskaplig världsbild. I Jannes träning hamnade fokus mindre fram på själva magen, och mera inne i hela bålen. Det absolut mest spännande jag lärde mig av honom var att rotera bäckenet bakåt så svanken plattas ut. Det påverkar hela kroppens struktur och sätt att röra sig. I början nästan kramphöll jag med magen, och fick som konsekvens ont bak i korsryggen. Sedan lärde jag mig att hålla i lite lagom med magmusklerna och slappna av i ländryggen. Ah! Mycket bättre.

När jag lämnade Iyasaka hade jag en mycket bestämd uppfattning att mitt centrum hade en mycket specifik riktning, nämligen rakt fram. Det var en lite isolerad centrumkänsla, som inte involverade så stora delar av kroppen i övrigt. Den känsla och struktur som Jannes träning byggde i min kropp var inte alls lika tydligt riktad, men fyllde upp kroppen på ett helt annat sätt. Jag tror bestämt att den är mera rörlig.

Förvisso visste jag att det kinesiska ord dantian som Janne brukade använda är den direkta motsvarigheten till japanskans tanden, vilket vi på svenska brukar översätta till centrum. Av något skäl kopplade jag ändå inte riktigt ihop de här två företeelserna. De har känts som två separata saker. När folk har sagt ”centrum” har jag associerat till min gamla Iyasaka-bild och Iyasaka-känsla av vad centrum är. När jag läser förklaringsmodellen aktivera muskler i buken för att göra sig stabilare till principen att hitta sitt centrum associerar jag först till Iyasaka, på grund av terminologin, och sedan till Janne för det där med muskelaktivering. Jag tror faktiskt det är en väldigt bra beskrivning, i vart fall den bästa jag hört eller läst hittills.

Jannes metoder kommer delvis från qigong. Jag frågar mig i vad mån det jag började lära mig i Iyasaka och det jag lärde mig hos Janne är samma sak, och i vad mån det är två separata. I en del aikido går man med magen väldigt mycket framåt, tydlig svank och lite putande rumpa. Det är rena motsatsen till den kroppshållning och rörelsemönster som Janne lär ut. Kan man hitta samma sak på två olika vägar, eller blir resultaten med nödvändighet olika?

En del aikidotränanden beskriver hur de ibland när de har tråkigt eller är frustrerade börjar göra någon form av aikidorörelse, en handledningstöjning eller ett tenkan-steg på tunnelbaneperrongen. Det enda i den stilen jag ägnar mig åt är att ibland rotera bäckenet bara lite lite, sitta ner en kvarts millimeter och dra ihop lite lite i magen – gärna i kombination med att höja armarna, men det är inte nödvändigt. Den rörelsen känns oerhört skön. Det är flera år sedan jag slutade träna aikido. Slutsumman, det som finns kvar, blev till slut inte i första hand ledtekniker kast och låsningar utan en liten vinkling med bäckenet. Om du frågar mig vad detta har för betydelse och signifikans, har jag inget som helst svar.

——

Andra bloggar om aikido, qigong, tanden, dantian, centrum, qi, ki

Det där med tjejträning

När jag började med min första kampkonst, karate, hade klubben en särskild nybörjargrupp bara för tjejer. Det vanliga nybörjarpasset var 90 minuter långt medan tjejpasset var en timme. Jag förstod inte riktigt hur det var tänkt med den där tjejgruppen. Skulle de efter en termin gå över till fortsättningsgruppen? Vad var i så fall vitsen med att de faktiskt fått en tredjedel mindre träning? Eller var tjejgruppen liksom ett förstadium före nybörjargruppen, en inkörsport? Jag tyckte inte det lät intressant utan valde den vanliga gruppen, och det bör de flesta någorlunda ambitiösa tjejer också ha gjort. Om man ska ha tjejträning, måste man nog göra klart för sig riktigt vad syftet är med den.

Det finns en karateklubb i Stockholm som gjort en storsatsning på tjejträning. Det leds av en högt graderad och erkänt duktig kvinnlig utövare, fast gruppen instrueras inte enbart av kvinnor. Till den träningen kommer många unga invandrartjejer från familjer som i många fall inte skulle tillåtit dem att träna i könsblandad grupp. Målet är alltså inte att integrera tjejerna i den vanliga träningen, utan eleverna fortsätter i tjejgruppen år efter år. När jag först hörde talas om detta, tyckte jag det var tragiskt. Senare har jag insett att i och med att folk fortsätter sin träning i denna grupp har den med tiden blivit ganska avancerad, och det borde gå att få utmärkt träning där. Så tja, varför inte. De flesta tjejsatsningar syftar dock till att stärka tjejerna i den vanliga träningen, eller helt enkelt locka till sig flera tjejer.

Ska man ha tjejträning, så ska man enligt min mening ha kvinnlig instruktör. Tjejer tror ofta inte riktigt på att de kan. En duktig kvinna – eller flera – kan visa att det går, att man kan skrika och vråla och sparka alternativt göra fall som ser jättesvåra ut, och att detta inte står i motsats till att vara kvinna. En man som sparkar på mitts för kung och fosterland är inte samma förebild, ger inte tjejerna samma incitament att ta i med varje fiber. Om man inte har någon kvinnlig instruktör till tjejgruppen, är jag rädd att den förfuskar sitt syfte helt.

Okej, så klubben har en kvinnlig instruktör som kan hålla i detta. Bra bra, men jag frågar mig: om hon kan instruera tjejpass, då skulle hon väl lika gärna kunna instruera vanliga pass? Därmed skulle hon kunna visa även killarna att här finns kvinnor som tränar och instruerar på samma villkor som alla andra, och det är inget särskilt märkvärdigt med det. Allvarligt talat är de medtränande killarnas attityder ofta det största hindret i tjejers kampkonstträning. I en klubb med framstående kvinnliga utövare har männen oftast bra attityd mot kvinnor på mattan, för de har vant sig. I en klubb där man själv är den första kampsportsbrutta som någon stött på, får man förstås utkämpa värre strider. Om den kvinnliga instruktören ska instruera tjejgrupp, hinner hon rimligen inte instruera i den vanliga gruppen också. Då får inte killarna ta del av henne som instruktör, och det är en icke föraktlig förlust vad gäller klubbens könsbalans.

Kanske klubben inte har någon kvinnlig instruktör, men man låter en tjej som inte skulle tillåtas instruera blandad grupp hålla tjejpass. Detta är jag ganska mycket emot, av ett enkelt skäl: på vilket sätt skulle det kunna vara bra för tjejerna att ha sämre instruktörer? En sådan tjejgrupp riskerar att i själva verket bli en ”kvinnor kan inte, i vart fall inte på samma sätt som män-grupp”.

Karateklubben med den helseparata tjejgruppen är den enda klubb jag känner till vars tjejgrupper blivit lyckade på längre sikt. Däremot kan jag väl tänka mig att tjejerna i en klubb som saknar kvinnlig instruktör kan göra saker för att stärka gemenskapen, så det blir enklare att vara tjej i klubben. Om de enstaka tjejerna är utspridda på klubbens olika nivåer kanske man kan hålla gemensamt tjejpass någon gång per termin. Då får de nya tjejerna stifta bekantskap med de som kommit någonvart i träningen. Fast om man tränar i nivåblandad grupp, som man oftast gör i aikidon, lär man ändå känna tjejerna bättre än killarna helt av sig självt: man delar ju omklädningsrum. Det rent sociala behovet av att litegrann hålla varann om axlarna eller ryggen blir därmed uppfyllt automatiskt.

Kanske man kan säga att det faktum att man håller separat tjejträning är ett erkännande av att den vanliga träningen i första hand är mansträning. Den som vill öka andelen kvinnor i klubben bör i första hand ta vara på de man redan har, och försöka se till så kvinnor inte systematiskt missgynnas på den vanliga träningen. Om detta uppfylls, behövs inga tjejpass.

——-

Andra bloggar om budo, kampkonst, träning, könsroller, aikido, karate, instruktörer, tjejträning, tjejgrupper

Irimi och tenkan

Aikido brukar läras ut med två grundläggande steg eller förflyttningar. Det ena är ett steg nästan rakt in mot den som anfaller som brukar kallas irimi. Det andra är en runtgående rörelse vid namn tenkan. De flesta aikidotekniker utförs i två varianter, framför och bakom, där tekniken på angriparens framsida kan sägas vara mer irimi, och den variant som går bakom så gott som alltid använder sig av tenkan. Två sätt att göra teknik, två åtskilda principer. Eller?

Ellis Amdur är en amerikan som tränat både aikido och koryu, och som använt sig av kunskaperna i arbete med psykologisk och fysisk konflikthantering. Han driver tesen att tenkan alltid föregås av irimi, på något plan – utan irimi går det inte att göra tenkan.

I believe that if you attempt to accomplish tenkan without an entering/engaging move, if only on a psychological level, then all you will be doing is dodging and spinning, and you will be tracked by your opponent like a heat-seeking missile.

Det här är nog en av de mest förbisedda aspekterna av aikido. Egentligen tränar man på det hela tiden, men man har alltför sällan riktigt klart för sig vad det är man gör. Själv behövde jag Amdurs formuleringar för att bli klar över det, tillsammans med ett misslyckat försök att glida undan.

Träna träna träna så kommer förståelsen – men kräver inte det att man faktiskt tränar på rätt saker?

——
Min recension av Amdurs bok Dueling with O-sensei, varifrån citatet är hämtat. Amdurs websajt. Andra bloggar om aikido, irimi, tenkan, budo, konflikt, våld, självförsvar, integritet

Om aikidons fallteknik

När man börjar träna aikido får man rulla framåt och bakåt. Med tiden lär man sig även att falla högt: att istället för att sätta sig bakåt på t.ex. en handledsvridning utåt låta kroppen följa med i de egna fingertopparnas riktning, och flippa över snett framåt. Bilden visar nu inget handledskast utan förmodligen någon variant av kokyunage och den som kastar står lite mer framåtlutad än vad som brukar anses idealt, men typen av fall är densamma. Det här var den första typen av högt fall jag lärde mig. De brukar kallas ”hårda fall” och går till ungefär som i judo; man landar på sidan, med kroppen utsträckt och det övre benet böjt så inte knäna ska slå ihop.

Med tiden lärde jag mig även ett par typer av rullande höga fall, där man inte landar pladask på mattan utan använder rörelseenergin till att genast studsa upp igen. Den fria armen brukar då inte användas till att ”slå av” med, utan att rulla på. Mest extrem är den variant jag lärde mig på Vanadis aikidoklubb där man faller lite mer framåtstupa längs med ena sidan av ryggen istället för diagonalt, och kommer upp till stående via en vickning över till andra sidan av ryggen. Dessa fall är mycket behagliga och i längden säkert mera skonsamma för kroppen – men de kräver stor anpassning av kastet, särskilt medan man lär sig falla men faktiskt även sedan. Att falla på detta sätt på ett höftkast som inte är specialanpassat för denna typ av fall, det är något som ytterst få människor behärskar. De gamla hårda fallen har ett lite bredare användningsspektrum; man kan använda dem på flera olika typer av kast.

För ett fåtal duktiga individer är rullande höga fall och hårda fall egentligen samma sak – ett fall, som anpassas efter omständigheterna. De flesta aikidotränande är dock inte bra på att anpassa sina fall utan har några standardvarianter som man alltid gör likadant, ungefär som den mediokre matlagare har ett par recept som han aldrig varierar. Hur begränsad aikidons fallrepertoar är, upptäckte jag när jag efter tio års aikido kom till den jujutsuvariant som heter Bujinkan. Jag stannade dock inte tillräckligt länge för att egentligen ha lärt mig använda någon av de här formerna av fall. Fallteknik har aldrig varit min bästa gren, om vi säger så. Har man med stor möda lärt sig en handfull falltekniker tar det lite tid att utöka repertoaren till det mångdubbla. Det stadium där alla falltekniker egentligen är en och samma, som man anpassar efter situationen… det är långt långt borta för mig, och det skulle krävas mycket träning för att komma dit.

Borde då aikidoklubbarna utöka sin fallrepertoar? Borde aikidoutövare korsträna i exempelvis Bujinkan, och bjuda in instruktörer från stilen att hålla gästläger för utökning av fallrepertoar? Njaej. Aikidons tekniker går att ta emot med aikidons fall, och det räcker. Om man å andra sidan själv vill korsträna kan säkert en sejour i Bujinkan vara nyttig, och ge ökad förståelse för den egna artens möjligheter och hur de avgränsas. Lite sorgligt är det ändå, att de olika aikidogrenarna kommit så långt ifrån varandra att olika aikidogrenars uppsättningar av fall och kast inte riktigt matchar. Kanske man i första hand borde uppmana till gästträning i andra aikidoformer? Inom forskarvärlden anstränger man sig aktivt för att få in nytt blod; man ska inte doktorera på en avdelning, och sedan bli kvar där. Minimum är att göra ett par års ”post-dok” på annan institution eller lärosäte, gärna utomlands, för att sedan komma hem. Kanske man borde kräva viss mängd korsträning i annan aikidoklubb för att få gradera till tredje eller fjärde dan. (Nej, jag vet att detta aldrig någonsin kommer att inträffa.)

—–

Inspirerat av Arvids blogginlägg om fallträning i Bujinkan. Bilden är tagen av Old Sarge på Flickr, och är tillgänglig under licensen Creative Commons by-nc. Andra bloggar om aikido, Bujinkan, fallteknik, hårda fall, höga fall, budo, kampkonst, jujutsu

Ett mejl, avskickat bara några dagar före

För en dryg vecka sedan fick jag mejl från Stefan Lagström, som undrade lite över att jag (slarvigt nog) ännu inte betalat den bok jag beställt och fått av honom. Bara några dagar senare var han död. Sånt får något att fläkta lite kring öronen på en, även om den avlidne som i det här fallet var en ganska avlägsen bekant.

Stefan var en av dem jag ibland stötte på på träningsmattan, på aikidoklubben Iyasaka. Jag tror han började träna innan jag försvann ut ifrån Iyasakas medlemskader, och helt klart fanns han där under den tid då jag tränade där ibland fast jag löst mitt klubbmedlemskap på annat håll. Jag minns honom som en av dessa människor som från mindre gynnsamt utgångsläge stretade på och tog sin aikido någonstans. En av alla dessa slitvargar.

Stefan skrev och gav ut en bok om svensk aikidos nestor, Janne Hermansson. Han gav ut den på eget förslag och skötte såvitt jag förstår bokförsäljningen själv, via egen websajt. Jag hoppas att hans frånfälle inte betyder att det blir omöjligt att köpa boken ett tag framöver.

——
Min recension av Stefans bok om Hermansson. Stefans artikel om sin väg till svart bälte, på Järfälla aikidoklubbs hemsida. Andra bloggar om aikido, författande, bokförsäljning, dödsfall, Iyasaka

Att inte ta emot beröm

Budomemoarer, del 34

Beröm fick vi inte ofta, jag och mina systrar. Släkten var fjällfolk, inte benägna till blomsterspråk. Att ta emot beröm tillhör de färdigheter jag försökt öva upp i vuxen ålder. Snarare fick vi lära oss att inte förhäva sig, att inte göra sig märkvärdig. Jag var i ärlighetens namn inte helt duktig på detta. Jag syntes och hördes en hel del, till storasysters munsnörpta förtret. Att det tolererades får nog skrivas på kontot ”bortskämd lillasyster”. Vår mamma lärde oss också att säga tack och förlåt på ett ganska mekaniskt sätt. I vissa situationer skulle man säga tack och i andra förlåt, men vad detta riktigt innebar förstod jag inte. Till råga på allt fanns det vissa situationer då jag var arg på någon och jag blev beordrad att förlåta; då fattade jag verkligen ingenting. Det var ju kompisen som gjort nåt dumt och borde säga förlåt, inte jag!

Jag håller på och läser Lilian Ryds jämförelser mellan fjällnära småfolkskultur och intellektuell storstadsmedelklass i den självbiografiska och samtidigt antropologiska boken ”Vi åt aldrig lunch”. Det finns flera delar av landet där mitt på dagen-målet fortfarande heter ”frukost”, och detta som gett boken dess namn är ingenting som ger mig igenkänningsvibbar. När hon däremot skriver om kulturskillnader i allmänt uppförande och vikten av att inte förhäva sig, nickar jag och tänker på Urban på Iyasaka aikidoklubb.

Det hände ibland att Urban gick förbi på mattan och sade att uttryckligt ”Bra!”, med ett väl hörbart utropstecken efter. Däremot sade han sällan ett namn som förtydligade vem som var adressat. Det hände någon gång att jag undrade om det var mig berömmet var menat till, men jag trodde aldrig helt på att det var det. Nu i efterhand inser jag att jag hade kunnat titta upp mot honom för att se om det var mig han tittade på, men det föll mig aldrig in. Om han inte sett åt mitt håll hade det ju varit pinsamt, att på detta sätt försöka ta åt sig av någon annans beröm.

Det är mycket möjligt att jag fick långt mycket mer positiv feedback från Urban än vad jag insåg, men att jag helt enkelt inte förstod att ta emot den.

——

Andra bloggar om Iyasaka, aikido, beröm, kulturskillnader, landsbygd, Lilian Ryd, etikett, uppförande

Den fredliga budon, tack vare amerikanerna

Budon anses idag främst vara till för personlig utveckling och för att bli bättre människor. Fokus ligger helt på det personliga planet, med bälten och eventuellt tävlingar som möjliga morötter på vägen. Inte förefaller oss budon särskilt militär, men mellan Meijirestaurationen och andra världskriget såg saker annorlunda ut i Japan.

Det var nationalistiska strävanden som bar fram den nya budon, till stora uppvisningar framför kejsaren och in i skolundervisningen. Till samlingen av moderna budoarter, gendai budo, lades karaten, ett par sporter baserade på samurajernas träningsformer såväl med och utan vapen, nationalidrotten sumo, samt för våra ögon något udda: konsten att slåss med bajonett.

”Den japanska karatens fader” Gichin Funakoshi togs över till de japanska huvudöarna för att hans karate sågs som ett lämpligt sätt att fostra unga män till att slåss. Bara några årtionden senare predikade den åldrade Funakoshi pacifism, och sade och skrev saker som att det finns inget sådant som att ta initiativet till attack i karate. Karaten hade blivit alltigenom pacifistik – i vart fall i retoriken. (En intressant genomgång av verklighetens och mytens Funakoshi finns på 24fightingschickens, under rubriken Deconstructing Funakoshi.)

Den unge Morihei Ueshiba kämpade med ett märkligt träningsprogram för att bli tillräckligt lång, så att armén skulle acceptera honom. Sedan var han med och slogs i det rysk-japanska kriget. Den åldrande Ueshiba talade om saker som att bli ett med universum. Aikidoutövare har en tendens att betrakta den fredlige Ueshiba med en särskild vördnad, som om aikidon är den enda fredliga budon som finns, och som om aikido var den enda budoart som utlovar personlig utveckling. De som omhuldar denna tro är i allmänhet de som inte sett sig om särskilt mycket i budovärlden.

Efter andra världskriget var Japan ockuperat av USA, och fick inte ha någon armé. Budoträning sågs på med stor misstänksamhet av ockupantmakten. Funakoshi och Ueshiba är dock exempel på budolärare vars elever lyckades återuppta verksamheten även under amerikanernas översyn. I denna sits kan ingenting vara bättre för en kampart än böcker som predikar hur fredlig utövningen är, och kultiverande den är, hur flitig budoträning ger inte bara en sund själ i en sund kropp utan också oanade möjligheter att finslipas till en bättre människa.

Helt visst funnes dessa tendenser i budon även andra världskriget förutan. Dock måste det ha varit både karaten och aikidon till gagn att ha en huvudlärare som talade och skrev om budon som personlig utveckling, snarare än som paramililtär sysselsättning – det som en gång banade väg för den nya budon in i skolorna, och in i vardagsjapanens medvetande. Nej, vi ska inte tacka amerikanerna för budons air av fredlighet. Inte bara, och kanske inte främst. Men nog är det en spännande tanke att såväl Funakoshi som Ueshiba formades till att se sin art som något för den egna själen utan militära kopplingar delvis som en följd av den amerikanska ockupationen. Tänk om det är något som gäller för den japanska budon på ett helt allmänt plan?

——

Andra bloggar om karate, Gichin Funakoshi, aikido, Morihei Ueshiba, budo, ideologi, pacifism, militarism

Yonkyo

Budomemoarer, del 25

Iyasaka brukade ha jo- och bokkenläger utomhus, försommar och höst. Man hyrde en barnkoloni i Norrtälje, skötte maten i matlag och tränade utomhus. Mitt första Storholmenläger var ganska förvirrade, för jag hade alldeles för dålig kontroll på mina aikidopinnar för att kunna ta till mig de övningar som lärdes ut. Förvisso var jag van att vara förvirrad, det var inget nytt.

När det var kallt sprang Åke omkring i stor stickad Musse Pigg-tröja utanpå gin. Vad japanerna skulle tycka om den saken vet jag inte, men de var inte där. På mornarna körde Åke ett extrapass med några hundra hugg, mest för hans egen skull men vem som helst var inbjuden att vara med. Jag gick dock aldrig upp i tid till dem.

Det tränades lite vapenlös aikido också. Att göra kokyu-ho fast utan fall, lagom långsamt och stilla, är en av Iyasakas vanliga uppvärmningsövningar och den förekom flitigt på Storholmen. Ibland gjordes även annat, som gick att träna utan fall. Vid ett tillfälle fick vi träna på yonkyo, en grundteknik som brukar anses ganska svår. Förutom att styra partnern ska man hitta en nervpunkt på dennes handled att trycka på. Yonkyo är en smärtteknik, något som inte är så vanlig i aikido. Japanerna säger att yonkyo förlänger livet, men det vete katten. Helt säkert är dock att yonkyosmärtan är en ofarlig smärta, till skillnad från smärtan från en hård eller felaktigt utförd teknik som jobbar på handleden. Jag tyckte inte om yonkyo. Jag tyckte inte om smärtan, och jag var urusel på att utföra den.

Efter lite grundläggande träning fick vi para ihop oss tre och tre. Två skulle göra yonkyo på varsin arm på den tredje, om och om igen, promenerandes gräsmattan fram. Det fanns ingenstans att ta vägen. Det gick inte att gå ner på marken för att komma undan tekniken – jo kanske, men det var dels inte meningen och dels skulle gräset smutsat ner kläderna. Formen var bruten, den form som går ut på att jag gör fyra tekniker på dig, du gör fyra tekniker på mig, jag följer med tekniken ner så den inte tar så hårt, och jag klappar när jag tycker att det räcker. Nu hade jag ingen arm fri att klappa med. Det fanns inget sätt för mig att reglera hur mycket yonkyo jag ville ha.

Efter detta verkligen avskydde jag yonkyo. Vändningen kom på Aikikais riksläger i Kristianstad 1998. Det var planerat att svensk aikidos nesteor Janne Hermansson skulle hålla ett litet föredrag om svensk aikidos historia, men det kände han inte för att göra. Istället bad han en annan av instruktörerna om att få överta dennes pass, vilket var svårt att säga nej till när det var Hermansson som bad. ”Jag vill hålla ett smärtpass” sade han.

Hermansson, som man hört så många historier om. Oh hjälp. Törs jag verkligen gå på hans smärtpass?

Huvuddelen av passet handlade förstås om yonkyo, men efter lite grundläggande träning på att göra tekniken ändrades lektionens fokus. Vi skulle inte främst lära oss att orsaka smärta, utan på att ta emot. Janne sade: Om man spänner sig när man tar emot yonkyon, då kan man hålla emot en liten stund och sedan kommer smärtan skarp som en kniv. Om man slappnar av och låter den obehagliga yonkyokänslan försvinna ut genom fingertopparna, då kommer smärtan långsamt och det gör inte alls lika ont. Jag har forskat i det här. Pröva själva! Och så prövade vi.

Han hade rätt. Skillnaden var förbluffande. Det finns inget enskilt aikidopass jag haft så stor nytta av som Hermanssons smärtpass. Den lektionen lärde mig att hantera yonkyo. Dessutom har den varit en nyttig lektion vad gäller hur kroppen över huvud taget fungerar, vad gäller smärta.

——

Du som tränar aikido, köp och läs boken om Janne Hermanssons aikidoliv, Hermansson – svensk shihan och japansk krigargud. Nej jag får inget betalt för att skriva så, men ingen svensk aikidoutövares historia kan vara mer intressant än Janne Hermanssons. Andra bloggar om Janne Hermansson, yonkyo, smärta, Storholmen, Iyasaka, bokken, aikido

Skruvstädsgrepp och lösa axlar

Budomemoarer, del 32

När jag flyttade till en ny lägenhet hamnade jag vid en annan tunnelbanelinje. Vi icke bilburna har en tendens att dela in stan efter hur spåren gå, eftersom det inte är de faktiska kilometrarna som avgör hur lång tid det tar att ta sig mellan två punkter. Hur tågen och i viss mån bussarna går är av större betydelse. Den tunnelbanelinje som numera tog mig till stan avgjorde också delvis vilka stadsdelar som gick bekvämt för mig att ta sig till. Det gick utmärkt att ta sig till Iyasaka från mitt nya hem, och annars hade jag nog inte flyttat dit. Tåget passerade dock även en station där det fanns en mindre aikidoklubb, och den tyckte jag att jag borde ta och gästträna på någon gång.

Det var märkligt motigt att ta mig iväg, dock. När jag väl kom mig för var det stopp i trafiken. Jag stod tjugo minuter på min tunnelbaneperrong, sedan gick jag hem igen. Komma för sent första gången på ett nytt ställe… njaej. Det tog ytterligare en månad innan det blev av. Till slut stod jag i alla fall i en liten träningssal, och blev hälsad välkommen av en lång man som jag fort lärde mig var klubbens sekreterare.

Instruktören var ganska gammal, i vart fall klart över 50, och lite rund. Gruppen var liten, så han hann med att gå runt och känna på alla tränande i varje teknik. När fingrarna slöt sig om min handled blev jag förvånad. Oj, det här kändes bra! Greppet var hårt, och jag satt ordentligt fast. Ändå fanns där inget av att försöka hålla emot och hindra mina rörelser. Han kände på vad jag gjorde och talade om för mig i vilken riktning jag borde ändra mina försök till teknik, och hans instruktioner var förvånansvärt precisa. Jag fick puffning i rätt riktning på ett sätt som jag kunde ta till mig oftare än jag var van vid. Dock var själva greppet en större del av instruktionen än vad han faktiskt sade. Det var inte stumt, utan det gick ett tydligt band från själva greppet till människans kropp. När jag genom greppet ibland lyckades förändra något i hans kroppsstruktur till min fördel, fick jag mycket tydlig respons. Det kändes när det funkade, på ett mycket mer subtilt sätt än bara huruvida jag klarade av att göra tekniken eller ej – den för de flesta allra första approachen vad gäller hårda grepp, som det är så väldigt lätt att fastna i.

Aldrig hade jag hört talas om att den här klubben eller den här instruktören skulle vara något speciellt. Tvärtom var klubben känd som något av ett föredetting-ställe. Helt klart hade jag aldrig förut sett så stor andel tränande äver 50 på en aikidomatta. De måtte vara kvar från klubbens pionjärtid, någonstans långt borta i svensk aikidos barndom. Häftigt, tyckte jag. Budo som en väg för hela livet, så som det så ofta brukar sägas men väldigt sällan faktiskt är. Jag kom tillbaka för ett pass till, och ett pass till, och ett pass till. Ingen annan i gruppen hade dock riktigt samma kvaliteter i sitt grepp som instruktören, vad jag kunde märka. Hur hårt de höll, och riktigt hur de höll, varierade en hel del.

Instruktören laborerade även en del med en väldigt lös och avslappnad axel. Det var inte helt lätt att förstå vad som var vitsen med det där och hur man skulle göra, och märkligt nog verkade ingen annan i gruppen heller ha en susning om vad han egentligen höll på med. Konstigt. Han hade ju undervisat i den här lokalen av massor av år, nog borde folk ha lärt sig hans grejer vid det här laget? men vad gäller den lösa axeln fanns inte mycket att plocka upp från någon annan i gruppen. Trots det lossnade det småningom. För att hitta vägen ut ur de hårda greppen måste man slappna av, så det gick att känna de fina detaljerna. För att lyckas bli så lös och avslappnad i axeln måste man också slappna av ordentligt. Det låter så lätt, det där med avslappning, men är det sannerligen inte. Det gäller att slappna av på rätt sätt, dessutom. Använda de muskler man behöver på precis rätt sätt, men inte mer än så. Jag började hitta den där axeln, och jag minns den diskreta glädjen i instruktörens ansikte. Inför varje pass noterande jag den lilla nickningen – ”Jaha, du är här igen”.

Jag var sedd. Här fanns en instruktör som uppskattade att ha mig i gruppen. Här fanns dessutom någonting som jag ville lära mig, och som jag verkade faktiskt kunna lära mig. Den lilla förortsklubben blev min nya klubb. Jag våndades en del över beslutet, men samtidigt kändes det oundvikligt. Eftersom jag ganska nyligt betalat in helårsavgift på Iyasaka dröjde det ganska länge innan jag löste medlemskap i min nya klubb, men bestämma mig tror jag att jag gjorde inom en månad eller kanske två.

——

Andra bloggar om aikido, budo, träning, avslappning, pedagogik, grepptekniker

En sommar i Iwama Ryu

Budomemoarer, del 29

Jag frågade Tomita sensei, en japansk aikidolärare som bor och undervisar professionellt i Stockholm, om jag fick komma som gästelev och betala per pass. Svaret blev ett blankt nej utan förklaring. Det fick bli ett träningsläger i Torsby istället, för Ulf Evenås och Lars-Göran Andersson som tillhörde de ledande i den gren av svensk aikido som gick under namnet Iwama Ryu. De var tidigare elever till Tomita, så det rör sig om närbesläktad aikido.

Jag tänkte mig nog aldrig att Iwama skulle vara min aikido men däremot en nyttig erfarenhet, en breddning av min erfarenhetsbas. Varför jag sökte mig just åt Iwama-hållet kan jag inte förklara, men efter lägret i Torsby hade jag bestämt mig. När det nu inte gick att träna för Tomita skulle jag ta mig en omgång Iwama Ryu. I Stockholm, Tomitas hemort, fanns en enda sådan klubb – Stockholms aikidoklubb Iwama Ryu. Jag visste att gästträning på samma premisser som i resten av stockholmsaikidon inte skulle gå för sig så jag frågade om att få träna en sommar, utan att beröra huruvida jag efter den sommaren skulle stanna eller inte och blev hälsad välkommen.

Klubben leddes av en uppflyttad göteborgare som hette Mats. I övrigt var det ont om svartbälten; klubben hade inte funnits i så många år. Stämningen var vänlig och avslappnad, trots att träningen var försedd med mer ceremoniel än jag var van vid. Lokalerna var fina, med huvudvägg i rödtegel. Det var högt i tak, så vapenteknikerna gick att hugga ut ordentligt – ett stort fall framåt jämfört med Iyasakas låga källarlokal. Vapenträningen blev min stora behållning från min Iwama-sommar. All vapenträning inleddes med huggträning, och sedan gick man över till parövningar som alls inte handlade om att plugga in alla awase eller alla kumi-former. Istället kunde vi göra två awase och avsluta med en kumi-form, på samma tidsmängd som man på Iyasaka skulle hunnit med tio olika övningar på. Det var ungefär som när jag gick från Ashihara-karate till Shotokan. I Iwama-klubben insåg jag hur mycket jag saknat den här strävan efter perfektion i rörelserna.

Den vapenlösa träningen innebar mindre av njutbar koncentration, och mer konflikt. I Iwama-aikido består basen av statisk träning från hårda grepp, och sådant var jag inte särskilt bra på. Jag blev ofta frustrerad när folk höll fast mig och hindrade mig från att göra teknik. Att hålla hårt och neutralt utan att blockera den teknik som ska tränas på, det är svårt, och den genomsnittliga nivån i gruppen var inte särskilt hög. Vid ett tillfälle ledde jag en kokyunage framåt istället för en kokyu-ho, eftersom jag tyckte att min träningspartner gjorde det omöjligt att göra tekniken – och som resultat ändrade han på sitt sätt att hålla i. Han höll fortfarande hårt men han höll inte på samma sätt emot. Tydligen gick träningssättet att påverka… att göra den här träningen meningsfylld är säkerligen en konst i sig självt. Självklart var det så att jag själv inte var tillräckligt skicklig, men för att citera min gamle pojkvän Björn: att hålla hårt är ett giltigt träningssätt, men med många fallgropar. Undviker man dem, kan träningen ge mycket. Problemet är bara att undvika dem.

Nej, Iwama var inte min aikido. Efter halva sommaren sade jag till Mats att jag inte skulle bli kvar, men gärna tränade resten av sommaren. Han tvekade och frågade om jag skulle sluta träna på Iyasaka. Jag tvekade i min tur och sade att jag nog var på väg därifrån. Det var sant, men jag hade dittills inte insett det. Träningen där var inte riktigt vad jag ville ha.

När sommaren var slut var jag tillbaka på Iyasaka, men något avgörande hade skett. Jag strävade efter saker som inte lärdes ut på klubben, och sökte alltså mer i mig själv än i det som mina instruktörer lärde ut. Jag gjorde några försök att använda det jag lärt mig i Iwama-klubben i Iyasakas vapenträning, men jag gav upp när jag upptäckte att vi kunde stå och träna ett helt pass på helt fel avstånd utan att min träningspartner ens insåg problemet. Är man alltför upptagen med att memorera en serie övningar hinner man inte tänka på sådana detaljer – och tänka på detaljer var precis vad jag ville.

Ett par händelser gjorde det uppenbart att jag inte tillhörde klubbens inre krets, de som får tillgång till information om vad som händer och vad som är på gång. Jag förstod att jag aldrig skulle komma dit heller; tvärtom hade jag fallit i den informella sociala hackordningen. När jag blev ihop med en av klubbens svartbälten och instruktörer steg min status några hack – patriarkala samhällen funkar så. En kvinna får ta del av sin mans högre status, tvärtom är däremot alls inte lika självklart. Nu hade jag inte längre Björn som lyfte upp mig, och jag sjönk ner till den blygsamma plats jag innehade i mig själv. Min överdrivna bild av Iyasaka som den goda snälla klubben hade också fått sig några ordentliga törnar, med lägret i Torsby som den slutgiltiga spiken i kistan.

Eftersom jag var såpass missnöjd borde jag nog egentligen slutat träna aikido här. Emellertid var aikidon en vana och en struktur i mitt liv som jag inte ville vara utan. Om man inte tränade aikido… vad gjorde man då med sin tid och sitt liv? Jag såg inga självklara alternativ, och alltså fortsatte jag.

——

Andra bloggar om aikido, budo, Iwama, Iwama Ryu, SAKI, träning, hierarkier, Iyasaka, vapenträning, jo, bokken

”Kobayashi dojo är en attityd”, samt ”Yamaguchi line”

Budomemoarer, del 28

Kobayashi sensei är överhuvud för ett nätverk av aikidodojon i Tokyotrakten, där lärarna huvudsakligen är upplärda av honom och andra lärare inom nätverket. När aikidolärarna är färdigutbildade och startar sin egen dojo får deras aikido ta vilken teknisk väg de själva önskar; det lägger sig Kobayashi inte i. Under mina första år på Iyasaka fick jag ibland höra att ”Kobayashi dojo är inte ett sätt att göra teknik, Kobayashi dojo är en attityd.” Med tanke på vad jag hört från trovärdig källa om de lärare inom Kobayashi dojo som tekniskt sett är mer åt Yamaguchi-hållet än vad de liknar Kobayashi, antar jag att detta är sant.

Seigo Yamaguchi var en av de aikidolärare som undervisade på Aikikai hombu dojo, den stora aikidoorganisationen Aikikais centrala huvuddojo, fram till sin död 1996. Jag minns att Göran berättade nyheten om hans frånfälle på mattan, och pratade om att många på klubben som besökt Hombu tränat för honom. Yamaguchi ansågs framstående och hade liksom alla av grundarens elever sin egen stil, sin egen touch på sin aikido. Hans och hans elevers aikido kännetecknas av rörelser på diagonalen och stort fokus på ukes, den som tar emot teknikens, roll. Alla som tränat på Hombu en längre tid medan han var aktiv torde ha stött på honom, men Yamaguchi hade även sin egen dojo och sin egen elevskara. De av Yamaguchis nutida efterföljare som har större betydelse för svensk aikido är japanen Seishiro Endo, som fortfarande undervisar på Hombu, och fransmännen Christian Tissier och Franck Noël.

Till Yamaguchis egen dojo fick man inte komma och träna hur som helst, utan enbart om man fick en inbjudan därtill. ”Yamaguchi line” (en skämtsamt benämning som på denna aikidoinriktning som syftar på pendeltågsringlinjen Yamanote line i Tokyo) har ett rykte om sig att vara ganska elitistisk, och jag antar att attityden går att spåra till Yamaguchi själv. Skillnaden mot Kobayashis klubbar, där det lär ska finnas även enarmade och enbenta som tränar aikido, verkar ganska stor. Vilken av dessa två inställningar som är den i aikidovärlden vanligare och vilken som är mer avvikande, det kan jag inte säga. Helt klart var inte aikido på osenseis, grundarens, tid något för alla. De som dömer ut Yamaguchi line som så elitistisk att det strider mot aikidons ideal har gjort den bedömningen gentemot sitt eget aikidoideal – vilket inte nödvändigtvis är skapat utifrån aikidon i sig självt.

I ett tidigare skede av svensk aikido hade det inte funnits många om ens några renodlade yamaguchianer eller kobayashianer. Sverige hade inte så många årliga besök av stora kända aikidolärare, och de som tränade mycket gick helt enkelt på alla träningsläger som erbjöds. En del höll det för en särskild poäng att kunna träna för alla och tillgodogöra sig alla de stora lärarnas aikido, och de som är eller varit elever främst till Lennart Linder brukar utmärka sig här. Fortfarande finns det Lennart Linder-klubbar i Stockholms utkanter, vars medlemmar utmärker sig bland annat genom en anmärkningsvärd grad av kompatibilitet med både Kobayashi-aikido och Yamaguchi line. Ulf och Urban, de två som tillsammans grundade Iyasaka, var elever till Sveriges riksinstruktör Ichimura såväl som till Lennart Linder. När de kom hem efter ett års träning i Japan hade de dock valt lärare och väg. Den nya klubb som de skulle bygga skulle bli en Kobayashi dojo – eller som det formellt kom att heta, en systerdojo till Kobayashi dojo.

I den nya klubben undervisades grund enigt Kobayashis system. Klubbens äldre instruktörer, de som tränat aikido innan Iyasaka bildades, hade mycket annan aikido i kroppen med sig in i Iysaka vilket syns tydligt på såväl Ulfs som Åkes aikido. Klubbens egna produkter blev förstås mer renodlade kobayashianer rent tekniskt, men några av dem kom med tiden att gå andra vägar. Exempelvis Helena var en elev från en av klubbens första kullar som kom att bli intresserad av Yamaguchi-aikidon. Hennes undervisningskompis Ellet med sina många år i Japan och på Hombu var ingen Iyasaka-produkt utan en tämligen renodlad Endo-elev. Även Åke kom småningom att intressera sig relativt mycket för Yamaguchi line, vid sidan om Iyasakas huvudsakliga lärare Igarashi och Kobayashi sensei – eller om det intresset alltid funnits där. Det kan jag inte riktigt bedöma.

Småningom försvann Helena ut från träningen och klubben. Såpass mycket som jag saknade henne är det märkligt att jag minns så lite av hennes undervisning. Den enda teknik jag kan komma på är ett sätt att göra om ikkyo till kokyonage, som kräver att uke är altert och med och inte utgår från att bara för att tekniken är påbörjad kommer den att avslutas på ett speciellt sätt, utan verkligen anstränger sig för att hålla kontakten. Senare har jag själv använt den för att undervisa ukeroll utan att behöva prata så mycket om vad jag var ute efter.

Ellet hängde kvar som instruktör på Iyasaka ett tag efter att Helena försvunnit, men det där med att Kobayashi dojo var en attityd och inte ett specifikt sätt att göra aikido verkade ha rensats ut ur Iyasakas kanon. Jag hörde alltmer talas om saker som inte gillades, sådant som lärdes ut i annan aikido men inte var helt populärt på Iyasaka. Kanske det delvis var mina öron som spetsades och jag blev mer benägen att uppfatta sånt prat, i takt med att min kapacitet att förstå vad som åsyftades ökade. Iyasaka upplevde dock helt klart en likriktning under den tid jag vistades där, kanske som ett svar på att aikidovärlden utanför blev alltmer uppdelad och fokuserad kring olika lärare.

Åke fortsatte att köra sitt eget race. Under mina sista år på Iyasaka hände det några gånger att Åke tog upp mig som uke för att göra långa tekniker, där uke fick anstränga sig för att hänga med och hålla kontakten. Jag tror att själva teknikerna var arv från Ichimura, svensk aikidos första riksinstruktör, snarare än Yamaguchi line men det spelar liten roll i sammanhanget. Jag som lärt mig att jag inte dög till demo-uke blev förbluffad, men mönstret var tydligt – han använde mig till demo-uke ibland för en viss typ av träning. Fanns det något här som jag faktiskt var bättre på än de flesta runtikring? Något jag hade lätt för, som låg speciellt för mig?

Här ska vi inte glömma bort min dåvarande pojkväns betydelse. Han var svartbälte, han var duktig, och han var den som uppmanat mig att träna för Helena/Ellet och för Åke just för att de lärde ut något som inte alla på Iysaka lärde ut eller behärskade. Jag hade fått veta att där fanns något som var värdefullt, och när detta något fick mindre utrymme på Iyasaka så kändes skillnaden.

Kanske vi ska se min saknad efter den mer kontaktintensiva aikidon som första symtomet på mitt kommande förfall till kontaktknarkare.

——

Detta avsnitt av mina aikidomemoarer innehåller en hel del uppgifter om vem som är elev till vem och vem som är inspirerad av vem. För mig behövs det för att reda ut sammanhanget, men jag förstår att det inte intresserar någon annan än de rena aikido-nördarna. Allt jag skrivit om andra är förstås baserat på min egen uppfattning om verkligheten. Den som menar sig veta att jag har fel är mycket välkommen att höra av sig. Jag är absolut inte främmande för att göra korrigeringar eller tillägg.

Andra bloggar om aikido, Kobayashi, Iyasaka, Endo, Tissier, Yamaguchi, uke, budo, kampsport, memoarer

Bluffarens guide till fenomenet demo-uke

Aikidoträning brukar i allmänhet gå till så här: instruktörern visar en teknik, och förklarar och demonstrerar vad han eller hon vill att man ska försöka åstadkomma. Medan detta pågår sitter eleverna ner på mattan, och när instruktören visat färdigt hugger man någon att träna med. Sedan tränar alla på tekniken medan instruktören går runt, och griper in med korrigeringar där det behövs. Efter ett tag avbryter instruktören för att visa något nytt, alternativt en detalj i det man höll på med. När man återigen börjar träna väljer man oftast någon ny att träna med.

För att kunna visa tekniken måste instruktören göra den på någon. I allmänhet väljer läraren ut någon av sina elever till detta; det kan vara olika varje teknik, eller en elev kan få agera kastdocka (uke) hela passet.

De flesta instruktörer väljer sina demonstrations-uke bland sina allra bästa elever. Att vara uppe och snurra som demo-uke är därför något som ofta innebär en viss status. De som agerar demo-uke brukar också anse att det ger något till dem själva. I en större grupp får man oftast inte känna på lärarens teknik särskilt ofta, men den som gör det regelbundet får känna på ”hur det ska kännas” vilket är en god förutsättning för att själva hitta fram till god teknik. De får också vänja sig vid att attackera utan att veta vilken teknik som sedan kommer, vilket är en mycket god träning på att ta emot teknik, och detta i en situation där de flesta skärper sig lite extra eftersom andra ser.

Behovet av skicklig demo-uke hänger samman med aikidons behov av ett system för hur den som tar emot teknik ska agera för att träningen ska bli meningsfull, det system som kallas ukeroll. Detta är också orsaken till att det är ovanligt att instruera nybörjarpass helt på egen hand. Man behöver ha någon med som kommit en bit på väg och kan agera uke när man ska visa teknik, så nybörjarna greppar att det är viktigt även hur den som tar emot teknik agerar.

——

Jag klippte ut den här förklarande texten ur memoaravsnittet Karriärstegen eftersom det tog oproportionerligt mycket plats. Andra bloggar om aikido, uke, bluffarens guide

Karriärstegen

Budomemoarer, del 27

På det universitet där jag studerade mötte jag en kille som tränat på Iyasaka men slutat. Vid den här tiden kunde jag inte tänka mig något skäl att sluta träna alls, så jag frågade förstås varför. Som svar fick jag någon kort mening om klubbens påläggskalvar. I rösten hördes ett bittert stänk, och jag som aldrig räknat med att bli något blev lite putt. Jaha, så du hade räknat med att just du skulle få stå i rampljuset eller?

Det korta samtalet fastnade i minnet, och jag grubblade en del på det. Påläggskalvar? Näe, på Iyasaka behandlades väl alla lika. Här togs ju till och med rena nybörjare upp som uke för att demonstrera teknik, både av Kobayashi sensei och av klubbens egna instruktörer. Inte nog med det, den som agerat demo-uke fick sedan göra tekniken på instruktören, och om det inte gick bra få instruktioner inför öppen ridå. Det är inte många japanska höggraderade aikidoinstruktörer som låter nybörjare göra teknik på dem. De flesta låter inte andra göra teknik på dem över huvud taget, de gör teknik och deras elever tar emot. En mer människovänlig inställning än Kobayashis gick väl inte att hitta, och den klubb som följde detta exempel måste rimligen behandla alla elever lika.

Jag måtte ha sett vad jag velat se. Givetvis behandlades inte alla lika. På ett grundpass där nybörjare efter nybörjare togs upp som demo-uke insåg jag hur länge sedan det var som detta hänt mig. Visst tog instruktörerna upp nybörjare som demo-uke, på samma sätt som Kobayashi sensei gjorde. I övrigt använde de duktiga uke, bra demonstrationsobjekt, men inte alla i mellanlägena. Jag hade halkat ur den fas där jag fick uppmärksamhet för att man helt enkelt ska ge uppmärksamhet till nybörjare, och jag tillhörde inte de duktiga eleverna. Det var inget konstigt med det alls.

En annan ögonöppnare blev tjejen som i omklädningsrummet avslöjade att hon skulle gå på den kommande kyugraderingen mest för att hon räknade med att i så fall bli utplockad av instruktören till att vara uke till någon av dem som skulle gradera. Att jag aldrig fick den rollen, det visste jag – men fanns det andra som till och med kunde räkna med det, i de fall då inte de graderande fick vara uke åt andra? Ja, så var det nog faktiskt. Samma personer snurrade runt som uke på gradering efter gradering. Jag fick samma uke till min tredje- och min andrakyugradering, och att jag inte gillade hennes stil särskilt spelade ingen roll. Hon ansågs duktig och framåt och tillhörde påläggskalvarna, och hade lagom mycket högre grad än jag. Risken att jag skulle få henne även till första kyu borde vara ganska stor.

Han hade haft rätt, killen på universitetet. Redan på lägre kyunivå var det klart vilka som skulle göra karriär i klubben och tas upp i instruktörskåren. Den vägen var ganska lång, och gick via att på högre kyunivå instruera barnpass, assistera på grundpass och småningom på dan-nivå instruera egna pass. Vilka som skulle komma ifråga syntes långt tidigare, på vilka som valdes till uke på kyugraderingar och vilka som användes som demo-uke. Jag blev nu inte bitter över detta på det sätt som killen på universitetet verkade vara. Skillnaden var väl kanske att jag personligen aldrig räknat med att bli något. Däremot minskade min förtjusning över min klubb, och jag blev allt starkare medveten om dess formella och informella statushierarkier.

Senare har jag tränat i miljöer där man konsekvent velat använda alla tränande som demo-uke, med tanken ”man ska ju kunna göra teknik på alla oavsett hur de beter sig”. Det låter vackert men eftersom aikidoträning är beroende av aikidons ukeroll är detta rent pedagogiskt inte optimalt. Jag kan inte heller påstå att någon ljugit och sagt att Iyasaka fungerade på annat sätt än vad det faktiskt gjorde. Att jag färgat mina glasögon rosa kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.

—–

Andra bloggar om aikido, Iyasaka, träning, hierarkier, status, sociala spel