Balboaundervisning för bägge könen? del 2

Jag började med en sammanfattning, här är fortsättningen. Den som vill kolla upp originalformuleringarna hittar dem i den engelska originaltråden, den som handlar om den ojämlika balboaundervisningen och vad man eventuellt skulle kunna göra åt det.

Kontexten i trådens början är att någon eller några organiserade ett läger inriktat helt mot följare. Sedan flyter diskussionen ut till att behandla hur följarrollen undervisas i balboa, i den mån den undervisas alls.

—

Har någon besökt någon av de här följarhelgerna?

Det låter spännande, men jag reagerar negativt på en del av konceptet. Varför får förarna gå gratis?

Jag menar, DE FLESTA kurser, särskilt de som lär ut någon typ av koreografi, är till större nytta för förarna än för följarna. Och för det mesta är det fler följare än förare, så i bytena får vi stå över då och då. Ändå betalar vi lika mycket som de.

Så varför ska vi stå för hela deras kostnad om de går på helgläger? Jag skulle vilja höra om någon kan sälja in det hosnåt mig. Enligt min mening borde förarna betala minst hälften av vad följarna gör, även om lägret är inriktat på följarna. Förarna kommer förmodligen att få lära sig vad de behöver göra för att låta följarna ta plats. Det skulle jag i alla fall vilja att de lärde sig. Det borde de betala för. Om ni helt enkelt behöver få in tillräckligt många, så är jag säker på att halva priset är tillräckligt lockande för att fylla kurserna.

Eyeballs

—

(Det här är ekonomen i mig som talar…) Om det material som undervisas på ett vanligt (icke följar-)helgläger riktar sig mest mot förarna, varför är det för det mesta fler följare än förare? Varför går följarna med på att betala fullt pris, om de vet att de inte kommer att få ut lika mycket av lägret?

opie

—

På FBF (jättebra läger, tack A-H och B) förra helgen lärde jag mig tre nya ”saker” (=variationer i fotarbete) på tolv lektioner. Den övriga tiden riktade sig undervisningen till förarna.

Ofta känns det som om jag tillbringar de flesta lektioner med att ge feedback till förarna. Det har jag inget emot att göra då och då (hur skulle vi lära oss om vi inte hjälpte varandra?) men jag vill inte göra det hela tiden. OM det är så här lektionerna kommer at se ut framöver kan jag bara se två sätt som jag kan uppskatta balboalektioner på:

1. Jag håller mig till min partner och deltar inte i partnerbyten. Då ägnar jag åtminstone min tid åt feedback till någon som jag vet uppskattar den, förstår den och kommer att arbeta på den – och jag kommer att få dansa med den människan regelbundet. (Det här känns lite ohyfsat mot resten av kursdeltagarna och vi går miste om socialt umgänge med andra, så det är inte något jättebra alternativ.)

2. Eller så ber jag min partner att ta kurser utan mig. Jag kan antingen titta på, eller bara be honom berätta för mig vad som lärdes ut. (Vilket inte heller är någon riktigt ideal lösning.)

Jennie

—

Enligt min åsikt är följarens utmaning, i varje lektion och undervisningssituation, inte att lära sig något särskilt om de turer som lärs ut utan att lära sig, öva och finslipa sitt följande. Visst finns det coola variationer i fotarbete som en följare kan lägga på, och jag har sett lektioner där detta lärts ut mycket bra, men det är bara en liten del av vad en följare kan få ut av ett helgläger. Det är därför det är så viktigt för följare att delta i partnerbytena, för följandet anpassas till varje förare. Hur bra lektionen gick borde inte bedömas på hur bra turerna gick med de olika förarna, utan snarare hur väl man följde det som varje förare förde.

Boomer

—

Här kommer vi in på några andra mindre bra saker med de vanliga lektionerna, som oftast lär ut några häftiga nya turer som folk kan krångla till sin dans med och sen glömma bort. Sådana lektioner är ett fruktansvärt dålig sätt för följare att lära sig följa, eller hur? Det verkar som att de nästan är utformade för att lära följarna att föregripa förningen och gissa vad förarna tänker göra.

Som följare tycker jag inte heller de är särskilt värdefulla, eftersom många av följarna inte väntar på förningen och få ger mig tillförlitlig feedback på min förning. Musiken är dessutom ofta långsam, och hur som helst lyckas jag sällan behålla mer än två nya turer i min dansvokabulär efter en dags undervisning.

Jag är glad att en del instruktörer försöker nå bortom denna lektionsmodell. Jag tänker särskilt på många av David Rehms lektioner, som ofta undersöker [larger movement techniques] eller handlar om att bryta vissa vanligt förekommande dansvanor. Respekt till de instruktörer som verkligen lägger ner tankemöda på att utarbeta lektioner som ger folk en chans att faktiskt lära sig något. Kanske det finns några inbyggda begränsningar i formatet ”lektioner på helgläger” och folk borde helt enkelt anpassa sina förväntningar därefter, åka hem och ta privatlektioner för att verkligen arbeta på sin dans. Jag tror dock inte den gränsen är nådd än.

opie

—

På helgläger ser man i princip tre typer av lektioner: nybörjarlektioner, lektioner inriktade på turer, och teknikbaserade lektioner. Nybörjarlektionerna behöver inte förklaras. Turbaserade lektioner undervisas vad jag kan se främst på medium-nivån, eftersom detta (oftast) är vad dansare på mediumnivå vill ha: de vill lägga några fler turer till sin repertoar. Teknikbaserade lektioner ges vanligen på avancerad nivå. Orsaken är densamma, det är vad dessa dansare vill ha. Oftast kan de massor av steg och turer, och arbetar på att föra tydligt, smidiga övergångar, och avslappnat följande. På mindre läger tror jag det kan vara svårt att ge både medeldansarna och de avancerade vad de vill ha, eftersom nivån på kursdeltagarna är så spridd. Medeldansare blir ibland uttråkade av att arbeta på teknik, såvida det inte förkläs till en ny tur. De avancerade dansare jag känner vill för det mesta finslipa sin grund, och bryr sig inte så mycket om nya turer.

Boomer

—

Jag tror absolut att det finns utrymme för stora förbättringar för följarna, inom ramen för lektioner på ”vanliga” helgläger. Följande är emellertid ett svårt ämne. Jag tror att många bra följare är ”instinktiva” följare – de kan följa, men de vet inte exakt hur de lärde sig det eller hur man lär ur det. Jag är övertygad om att följande går att lära ut, och jag hoppas att några (alla?) av våra utmärkta lärare kommer att ta sig an denna utmaning inom en snar framtid.

Jennie

—

Man kan lära sig grunder, variationer och stilelement på lektioner, men man lär sig inte att ”följa”. Att bli uppmanad att ”slappna av” och att ”låta honom föra dig” är inte samma sak som ”ställ din fot här”. Följa lär man sig genom åratal av träning, genom sina misstag och genom att lära sig att ”släppa taget”.

hnlflygirl

—

Jag tycker du bekräftar min tes. Vi blir inte lärda hur man följer. En del tjejer klarar det jättebra ändå, men inte alla. Varför tror vi att vi inte kan lära folk att följa, när det är uppenbart att vi kan lära folk att föra?

Jennie

—

Den sak på följarhelgen jag personligen älskade mest (förutom Anne Mills föredrag, ett måste för ALLA följare) var all positiv feedback vi fick från förarna som sade att de lärt sig massor. Jepp, vi borde låtit dem betala ;-)

2PlySwing

——

Jag har matat in samtliga citat i en diskussionstråd på Tangoportalen. Andra bloggar om balboa, dansundervisning, danslektioner, pedagogik, föra, följa, könsroller

Balboalektioner för bägge könen?

Den här diskussionstråden på ett engelskspråkigt diskussionsforum handlar om undervisning i balboa, en kroppsnära dans med mycket föra-följa i, som främst dansas i lindyvärlden. Ämnet är hur följar/tjejperspektivet behandlas och undervisas, eller snarare hur det inte undervisas. När jag fick länken av en bekant blev jag alldeles matt. Det är ju ungefär det här jag har gått omkring och tyckt om pardans i allmänhet, fast kanske inte riktigt så extremt… bara nästan.

Sammanfattning (med inbakade kommentarer): Någon eller snarare några arrangerade under 2006 eller 2007 en balboahelg någonstans i USA helt fokuserad på följarperspektiv. Någon annan frågade sig varför killarna fick gå gratis på denna helg. Visst skulle hela helgen tillägnas följarperspektivet – men är det inte ungefär så det är i vanliga fall fast tvärtom? Undervisningen på de vanliga kurserna och lägren behandlar mest förarperspektivet, och där betalar tjejerna fullt pris. Så varför ska killarna inte behöva betala en cent bara för att undervisningen för en gångs skull inte fokuserar på dem? (Redan här, i det inlägg som startade tråden, tänker jag på mitt hittills mest polemiska, mest vågade blogginlägg och ryser igenkännande.)

Tråden utmynnar i att den vanliga undervisningen borde undervisa mer följarperspektiv. Visst kräver förarrollen mer uppmärksamhet, det är inbyggt i dansen, men kanske man kan gå från 90/10 till 80/20 eller till och med våga föreställa sig 75/25? Dock har ytterst få någon bra idé om hur man egentligen undervisar att följa.

Lärare som inser att man i undervisningen måste ge något till tjejerna också, lägger i allmänhet in några finesser i balboaundervisningen i form av fotvariationer. Det kan ju vara bra, men själva kärnan – hur man egentligen följer – den undervisas inte.

En central fråga i tråden är den här: ”Om undervisningen normalt är inriktat mest mot förarna, varför är det normalt överskott på följare? Varför accepterar följarna att betala fullt pris, om de vet att de inte får ut lika mycket av undervisningen?” Svaret blir: på grund av det allmänna tjejöverskottet. Det spelar ingen roll hur många tjejer som slutar ta lektioner på helgläger, för det finns alltid massor av andra som villigt intar deras plats. Vi är för mesiga helt enkelt. Vi accepterar ojämlika villkor eftersom kvoten tillgång/efterfrågan är till vår nackdel.

Jag kan invända: inbillar sig någon att killarna skulle acceptera motsvarande sits, om det var dem det var överskott på? Dessutom, vill jag inflika, går tjejer kurs för att lära känna killar att dansa med. Vi betalar för att vara träningsredskap åt killarna, för om vi inte är jätteetablerade på den dansscen det gäller behöver vi lite hjälp för att komma upp på dansgolvet. Enklaste sättet är att betala för den hjälpen, genom att ta lektioner. Som tredje punkt: ofta fattar vi inte hur liten del av undervisningen som vänder sig till oss. Först när det är så extremt som det tydligen är i balboan, då reagerar tjejerna – men problematiken är densamma i nästan all pardansundervisning jag sett.

Om killarna har så väldigt mycket mer att lära sig, så kan de väl träna med varandra – precis som de manliga tangodansarna gjorde i Buenos Aires på den gamla onda tiden. Eller så kan vi alla börja dansa bägge roller, för då är det inget som helst problem om den ena rollen mest får agera stöd och träningsdocka för den andra. Eller så fortsätter vi som vi gör nu. Vilken variant föredrar du?

Om killarna faktiskt inte har fem till tio gånger mer att lära sig, så kan man förstås istället göra om dansundervisningen till att faktiskt undervisa alla elever istället för hälften på någorlunda jämlika villkor. Jag är dock tämligen skeptisk till att få se detta i sinnevärlden.

——

Andra bloggar om pardans, balboa, dansundervisning, föra, följa, könsroller