Aikido – kampsport?

Är aikido en kampsport?

Det är helt och hållet en definitionsfråga, skrev jag förra gången jag försökte skriva en bluffarens guide på det ämnet. Det anser jag fortfarande, men däremot var mina försök till resonemang fruktansvärt knackiga. Upp igen! vi gör ett nytt försök. Det finns människor som besvarar frågan med ett självklart ja och andra som tycker det är ganska tveksamt. I botten beror detta på att det finns två olika definitioner av kampsport.

Den ena definitionen omfattar all typ av utövning som i botten har någon typ av kamp- eller självförsvarstänk, förutom sådan som har västerländska rötter och blivit etablerad idrott. Brottning, fäktidrott och boxning brukar sällan kallas kampsporter. I detta finns inte mycket logik, men språket är sällan logiskt. Vill man omfatta även våra västerländska olympiska sporter med kampbotten kan man med fördel använda Britt Solbergs utmärkta uttryck kampidrott. Kampsport som kommer från Japan kallas budo, kampsport från Kina kung fu eller wushu. Aikido är en budoart, alltså är aikido en kampsport. Klart som korvspad, ingenting finns mera att diskutera.

Fram till någon gång på 90-talet var kampsport huvudsakligen synonymt med kampsystem som importerats från asiatiska länder. Till varje sådan kampsport brukar höra ett etikettsverk, terminologi på något asiatiskt språk samt en viss mängd bättre eller sämre formulerat svammel om utövningens högre värden. Idag brukar sådan kampsport kallas traditionalistisk, till skillnad från de moderna kampsporterna som oftast inte har något tydligt ursprungsland, har terminologi på engelska och är tydligt tävlingsinriktade där vad som fungerar i sparring under tävlingsregler är det enda som räknas. (Givetvis finns det undantag från denna grova generalisering, men jag går inte in på dem just nu.)

För utövare av moderna kampsporter är själva stilen eller systemet av mindre betydelse än för traditionalisten, och det helt oproblematiskt att blanda olika stilar. Dessa utövare beskriver ofta det de tränar som just kampsport, liksom den som spelar tvärflöjt säger att han spelar ”flöjt” och betraktar övriga flöjtsorter som irrelevanta. Tänker man sig att ordet kampsport har att göra med att två personer kämpar mot varandra och försöker vinna, så är aikido förstås ingen kampsport. Aikidon sparras inte, och aikidoträning ska optimalt inte innehålla vare sig kamp eller strid. För de som associerar ordet ”kampsport” mest med moderna kampsporter (MMA) är aikido något väldigt väsensfrämmande, som inte borde beskrivas med samma ord. Den svenska betydelseglidningen där ordet ”kampsport” står för de moderna arterna till skillnad från de gamla fick en viss skjuts av politiken i Svenska budo- och kampsportsförbundet, som ett tag innehöll en ”kampsportssektion” huvudsakligen bestående av fullkontaktssporter. Kampsport som en underavdelning till ”budo och kampsport” – mycket mer fel kan det inte bli, men i början av 2000-talet var det förbundspolitiskt rätt och logiskt.

Om vi går lös på själva ordet kampsport kanske någon säger att aikido inte är någon sport eftersom man inte tävlar. Det gör dock inte heller frisksportaren som utövar sportfiske i sin sportstuga, så det argumentet kan vi lämna därhän.

Det första ordledet, då, kamp. Har aikido något med kamp att göra? Låter man ordet kamp omfatta självförsvar och inte bara sparring så finns där en viss logik. Sen finns ju kampen och våldet med någonstans där i bakgrunden, fast det inte riktigt tränas på – men tar man bort kampen och våldet ur ekvationen så tappar hela träningen sin mening, och kvar blir bara en ritualiserad dans.

Ber du mig säga en kampsport på A så säger jag aikido – vad katten finns det annars? men spontant använder jag hellre ordet kampkonst än kampsport. Därmed undviker jag associationer dels till otäcka hundar och folk som slåss i bur och dels till tävling, och får istället en association till konstnärlig utövning vilket jag – liksom många andra traditionalister – finner mycket passande.

——
Min Bluffarens guide till budo. Andra bloggar om aikido, budo, kampsport, kampkonst, MMA, TMA

Är aikido kampsport?

Tja, det är helt och hållet en definitionsfråga.

Till den som säger att aikido inte är kampsport eftersom man inte tävlar i aikido, vill jag likt Brasse i Fem myror säga felfelfelfelfelfelfel! Ordet sport har ofta något med tävling att göra, det är helt sant. Förmodligen är det den vanligaste betydelsen av ordet. Vi har dock även helt tävlingsbefriade ord som frisksportare, sportstuga och sportfiske. Man måste alltså inte tävla för att syssla med sport, men icke desto mindre har det blivit allt vanligare att icke-tävlande arter använder ordet kampkonst istället.

Aikido är ett slags budo, därom kan vi alla vara överens. Budo är samlingsnamnet på gammal japansk kampsport, och alltså borde aikido vara kampsport. Emellertid har ordet kampsport med tiden mest kommit att beteckna sporter och arter där man kämpar man mot man. Om den egna definitionen på kampsport är något i stil med UFC, där två män kämpar i en bur tills en av dem ger upp, tycker man förstås inte aikido är kampsport. Sedan Svenska budo- och kampsportsförbundet fått en sektion för arter som inte passar i andra sektioner och denna huvudlöst döpts till kampsportsektionen, har ordet alltmer kommit att användas främst om fullkontakt. Betydelseglidningen är alltså ett faktum.

En gång i tiden bröt sig judon ut ur budoförbundet med sloganen ”Judo är inte budo” – en formulering som säkerligen skulle fått judons grundare Jigoro Kano att rotera i sin grav*. Människor som sysslar med de japanska vapenarterna ser sig nog idag ganska sällan som kampsportare. Kanske budofolket i sin helhet småningom bryter sig ur det gemensamma förbundet, med motiveringen att budo inte är kampsport.

Så är aikido kampsport? Jag ger inget enkelt svar ja eller nej på den frågan, utan svarar med en hel uppsats. Själv använder jag oftast ordet kampkonst istället, men om någon ber mig nämna en kampsport på A så nog blir aikidon det första jag kommer att tänka på.

————

* Formuleringen är snodd från Stefan Stenudds bok om aikido. Det är kanske lite billigt men den är ju klatschig, så vad katten jag använder den.

————

Inlägget är pensionerat och ersatt med en mer välformulerad version, Aikido – kampsport?.

————-

Min Bluffarens guide til budo. Andra bloggar om aikido, budo, kampsport, kampkonst, terminologi, betydelseglidning, Svenska budo- och kampsportsförbundet, judo

Bluffarens guide till kokyunage

Ni har väl hört det där med att aikido ser ut som att folk dansar? En hel del av de aikidotekniker som kan se riktigt störande ut i annat kampsportsfolks ögon är kokyunage (”andningskast”). Kokyunage är inte en enskild teknik utan en grupp av tekniker. Exakt vad som räknas dit kan skilja mellan olika klubbar, men grundprinciperna för vad som räknas som en kokyunage torde de flesta vara överens om.

En enkel kokyunage som tränas i de flesta typer av aikido är den här: anfallaren griper om den andres handled. Denne vänder sig så han står bredvid anfallaren, och leder genom en cirkelrörelse handgreppet ner mot golvet. Den gripande måste då antingen släppa taget, eller följa med framåt och neråt vilket leder till en framåtrullning. En variant är att istället för handledsgrepp attackera med ett slag som går uppifrån och ner. Eftersom slaget är riktat neråt går det lätt att leda det vidare ner mot golvet.

De flesta av aikidons tekniker är ledtekniker, vilket betyder att den som kastar utnyttjar det faktum att den kastade har begränsad rörlighet i sina leder. En eller flera leder kan böjas till det tar stopp, och vrider man vidare måste hela kroppen istället flytta på sig. (Jag hävdar inte att denna förklaring är hundraprocentig, men den förklarar i alla fall ganska stor del av fenomenet ledtekniker i aikidon så tills vidare är jag nöjd med den.) I kokyunage däremot görs ingen sådan manipulation av den anfallandes kropp. Man bara tar den energi som kommer och skickar den vidare. I allmänhet kräver detta att den anfallande själv försöker hålla kvar kontakten igenom tekniken.

Ett par av mina instruktörer har ägnat mycket tid åt olika övningar som ska träna upp olika färdigheter, utan att i sig vara tekniker. En del av dessa övningar har de konstruerat själva, andra är lån från andra lärare. Andra av mina instruktörer har fnyst åt detta, ungefär så här ”visst, om jag tränade fyra gånger i veckan skulle jag väl ha tid med övningar men som det är nu hinner jag bara en eller kanske två pass, och då vill jag kasta”. Tja, men är kokyunage tekniker eller övningar? Så som det ofta tränas skulle jag vilja placera det lite mittemellan. Kokyunage är en övning för den som tar emot teknik att hålla kvar kontakten, och en övning för den som gör teknik att känna av var kontakten finns och utnyttja den. Kokyunage inrymmer möjligheten att spela med den attackerandes reaktioner, och lyckas man med det kan man faktiskt åstadkomma en teknik som kan tänkas fungera på en intet anande anfallare. Detta är dock mycket svårt, och kräver långvarig träning. Alla aikidotekniker går att sabotera om man vet vad som kommer men att blockera kokyunage är extremt enkelt. Det är bara att låta bli att utföra det rörelsemönster som ska imitera de manipulerade reaktioner som kan uppstå spontant om tekniken utförs mycket väl, eller som i exempelkokyunagen från handledsgrepp helt enkelt släppa taget.

Jag har försökt leta efter bilder som ska visa kokyunage, men jag hittar ingenting som visar själva förloppet, hur kontakten tas och hur den anfallande luras att fortsätta i attackens bana. Vad jag hittar är bilder på kast, kast och kast, höga och snygga – slutet på tekniken men inte hela. För den oinvigde säger dessa bilder ingenting, så jag avstår från att använda dem. Ja det blir snygga fall på kokyunage, som ser ut att åstadkomnas genom ingenting. ”Bluff och båg. Det där är på riktigt, de kastar ju sig själva!” Njaej, inte riktigt.

Intressant nog har ingen av mina instruktörer haft någon förklaring kring vad kokyunage är eller vad de är till för. Det här är min förklaring. Har du någon bättre?

——
Andra bloggar om aikido, bluffarens guide, kokyunage

Bluffarens guide till fenomenet demo-uke

Aikidoträning brukar i allmänhet gå till så här: instruktörern visar en teknik, och förklarar och demonstrerar vad han eller hon vill att man ska försöka åstadkomma. Medan detta pågår sitter eleverna ner på mattan, och när instruktören visat färdigt hugger man någon att träna med. Sedan tränar alla på tekniken medan instruktören går runt, och griper in med korrigeringar där det behövs. Efter ett tag avbryter instruktören för att visa något nytt, alternativt en detalj i det man höll på med. När man återigen börjar träna väljer man oftast någon ny att träna med.

För att kunna visa tekniken måste instruktören göra den på någon. I allmänhet väljer läraren ut någon av sina elever till detta; det kan vara olika varje teknik, eller en elev kan få agera kastdocka (uke) hela passet.

De flesta instruktörer väljer sina demonstrations-uke bland sina allra bästa elever. Att vara uppe och snurra som demo-uke är därför något som ofta innebär en viss status. De som agerar demo-uke brukar också anse att det ger något till dem själva. I en större grupp får man oftast inte känna på lärarens teknik särskilt ofta, men den som gör det regelbundet får känna på ”hur det ska kännas” vilket är en god förutsättning för att själva hitta fram till god teknik. De får också vänja sig vid att attackera utan att veta vilken teknik som sedan kommer, vilket är en mycket god träning på att ta emot teknik, och detta i en situation där de flesta skärper sig lite extra eftersom andra ser.

Behovet av skicklig demo-uke hänger samman med aikidons behov av ett system för hur den som tar emot teknik ska agera för att träningen ska bli meningsfull, det system som kallas ukeroll. Detta är också orsaken till att det är ovanligt att instruera nybörjarpass helt på egen hand. Man behöver ha någon med som kommit en bit på väg och kan agera uke när man ska visa teknik, så nybörjarna greppar att det är viktigt även hur den som tar emot teknik agerar.

——

Jag klippte ut den här förklarande texten ur memoaravsnittet Karriärstegen eftersom det tog oproportionerligt mycket plats. Andra bloggar om aikido, uke, bluffarens guide

Bluffarens guide till sempai och kohai

En läsare tyckte att jag skulle förklara begreppen sempai och kohai, som jag nämnde i ett annat inlägg. OK! Här kommer en kortfattad Bluffarens guide till begreppen sempai och kohai.

Själva orden sempai och kohai lär betyda ”äldre bror” och ”yngre bror”. På engelska låter de sig ganska väl översättas till ”senior” och ”junior”; på svenska finns inga bra motsvarande termer. I budosammanhang är sempai den som tränat längre än du själv. Motsatsen, den som tränat kortare tid, är kohai. Sempai och kohai är inte egentligen budotermer, utan vardaglig japanska. I budovärlden används begreppen på några olika sätt. Vilket som är mest ”ursprungligt” eller ”korrekt” vet jag inte, men jag är lärd att begreppen sempai och kohai är oberoende av grad. Om någon börjar träna efter dig men graderar fortare, och tar exempelvis första svartbältesgraden innan du gör det, är du fortfarande sempai.

Att omnämna någon annan som sin sempai kan vara ett sätt att ge ett erkännande. Däremot säger man inte om andra att de är kohai, det vore oartigt.

Sempai och kohai tillhör de delar av japansk kultur som kan ta sig ganska olika uttryck när vi försöker föra över dem till västerlandet. Ibland påpekas sempais ansvar för kohai, så att relationen blir något ömsesidigt. Ibland missbrukas det så att det närmar sig pennalism – något jag själv inte varit vittne till, utan bara hört berättelser om (dels i USA, men framför allt i japanska universitetsklubbar).

I vissa sammanhang är lärartiteln ”sensei” reserverad för instruktörer som uppnått en viss grad, och instruktörer med lägre grad kan då benämnas sempai. Om jag förstått rätt är detta ett tämligen ojapanskt sätt att använda orden.

Personligen ser jag ingen större vits med att svänga sig med de här orden om det inte verkligen finns ett sammanhang där de har en betydelse. Det inlägg som är orsaken till att jag skriver den här förklaringen kanske är ett exempel på lite onödig användning? Ja, kanske det.

——

Andra bloggar om budo, aikido, sempai, kohai, hierarki, sociala strukturer, Japan

Bluffarens guide till aikidons ukeroll

Medan jag tränade på aikidoklubben Iyasaka hade vi en gång ett gäng karatemänniskor som tillfälliga gäster på aikidoträningen. Egentligen var det inte alls planerat utan berodde på praktiska problem med lokalerna, men det gav mig en av mitt aikidolivs största aha-upplevelser. När vi tränade en teknik som kallas kaitennage, vilket kan översättas med ”hjulkast” eller kanske ”snurrkast”, var det ingen av karatemänniskorna som stod kvar och tjurade och gjorde sig besvärliga att flytta vidare från den knöligt framåtböjda position man placerade dem i. Det gjorde däremot många av mina klubbkamrater, särskilt de som inte kommit alltför långt i sin träning. Karatefolket såg hur nära mitt knä hade till deras ansikte, och tyckte inte det var någon säker och bra position att försöka stanna kvar i – och det hade de alldeles rätt i.

Aikido tränas formbundet. Vi tränar på en teknik: jag gör den fyra eller kanske två gånger på dig, och du gör den lika många gånger på mig. Träning som baseras på sparring där bägge parter försöker övermanna den andre är konceptuellt enklare än formbunden. Om du ska träna dig på att leda mig framåt, kan jag förstås bestämma mig för att istället rygga bakåt. Därmed hindrar jag dig från att göra tekniken. Betyder detta att din teknik är dålig, eftersom den inte fungerade? Nej, inte nödvändigtvis, och om vi tränade sparringbaserat skulle vi fort upptäcka detta. Så fort jag insåg vad det var du gör skulle jag se till att ändra till någon annan teknik, som utnyttjar din rörelse bakåt.

Om man som i aikidon tränar enbart form måste uke, den som tar emot tekniken, försöka göra sig naiv och okunnig om vilken teknik som kommer – vilket förstås är omöjligt. Därför förses träningen med en uppsättning regler för hur uke ska bete sig. En del typer av aikido har större fokus på ukes roll, andra mindre. Exakt hur reglerna ser ut varierar också en smula.

Sätter man en grupp nybörjare att träna med varandra kommer deras spontana ukebeteende oftast bestå av att försöka hindra den andres teknik. Som vi sett är detta inte alltid optimalt. En typ av ukeroll består av en modifiering av detta, där uke ska hålla i hårt men neutralt. Uke ska då inte trycka tillbaka, utan rota sig själv i marken och försöka hindra den som gör tekniken från att förändra den egna formen och positionen. Att göra detta korrekt är mycket svårare än det låter. Oavsett var du applicerar tryck på mig är det min naturliga reflex att möta trycket och trycka tillbaka, och då hamnar vi i precis det där läget att jag vill föra dig framåt, men du strävar bakåt och saboterar tekniken. Med övning blir man bättre på att hålla i hårt men ärligt, men det är väldigt lätt hänt att bara koncenterar sig på greppet och glömma bort att den som anfallit med ett grepp faktiskt kan vara farlig på andra sätt. Att stå och vara svårflyttad i en position där man när som helst kan få en knä i huvudet är inte riktigt rimligt. Så skulle ingen människa göra i ett skarpt läge, och så gör tydligen inte heller karateutövare som är mer vana vid sparring än vid konstiga aikidotekniker. Träningssättet att hålla i hårt med ärligt är en giltig väg, om än försedd med en hel del fallgropar.

Den absoluta motsatsen är att låta uke alltid dansa med dit han eller hon blir ledd. Man kan motivera detta med att det borde vara bättre att inta en ny position där man står bra, än att stå kvar och tjura i en gammal och dålig. Denna typ av träning ser fullständigt orealistisk ut, och är det väl faktiskt också; å andra sidan är den statiska träningen lika orealistisk, om än på ett annat sätt. Med detta träningssätt blir det lättare att träna på att utnyttja de där reflexerna att spjärna emot, genom att först ge en impuls åt motsatt håll än dit man egentligen tänkt leda uke. De flesta aikidoskolor ligger förmodligen någonstans emellan dessa extremer.

Till detta kommer en uppsättning regler för hur uke ska bete sig, som ska kompensera för den förfuskning av reaktionsmönstren som obönhörligt sker i formbunden träning. Att uke ska vända sig mot den som gör tekniken och inte från är en typisk sådan regel. Ofta använder man sig av en stor mängd mer eller mindre stiliserade slag i tekniken, som ett sätt att manipulera uke. I andra typer av aikidoträning är dessa attackmöjligheter oftast bara underförstådda, vilket leder till behovet av regeln att uke inte ska stå kvar och tjura i situationer där man är öppen för attack. Ofta behövs det fysiska demonstrationer av denna attack, åtminstone en gång, för att logiken ska gå in.

Vilken kvalitet som önskas i själva greppet kan också variera. Ett möjligt ideal är ett neutralt grepp som inte strävar åt något särskilt håll. Ett annat är ett handledsgrepp som alltid trycker lite framåt, vilket ibland kallas ”att ge”. Den som är van att uke ska ”ge” tycker att träningskamrater som inte gör detta är ganska tråkiga, att det inte blir något liv i tekniken. Den som är van mer neutrala grepp kanske frågar sig varför den andra människans grepp alltid ska trycka framåt – är inte det träningssättet egentligen mer besläktat med slag än med grepp?

Aikidonybörjaren opponerar sig ofta mot regler för hur man ska bete sig när man tar emot teknik. ”Om någon attackerar mig på gatan, inte kan jag då säga åt denne att han ska göra si eller så!” Nej det är sant, men träning är träning – inte verklighet, och aikidoträning utan regler för ukeroll blir faktiskt mer falsk än träning med.

——

Andra bloggar om aikido, budo, uke, träning, pedagogik, bluffarens guide

Bluffarens guide till aikido

För er som hittat min blogg av helt andra skäl men ändå tuggar er igenom mina budomemoarer: varsågod, bluffarens guide till aikido. Förhoppningvis kan den ge en liten glimt av vad det handlar om. Den som undrar över något kan mycket gärna fråga.

Aikido i korthet

Aikido är en budoart, alltså en japansk kampsport, som går ut på att man kastar varandra och gör låsnings/fasthållningstekniker. Aikido är besläktat med judo och jujutsu, och aikidoutövare har likadan vit dräkt som karate- och judoutövare har. Utövare som kommit en bit på väg har dessutom en byxkjol som kallas hakama, ett ganska opraktiskt plagg som dock är tradition och därför hör till.

Man turas om att göra teknikerna. Den ena attackerar, och den andre försvarar sig med en aikidoteknik. Attackerna är dels grepp – i handleder, i kläderna, och så vidare – och dels slag. Särskilt i början tränar man mest på greppattackar. Den som attackerar och sedan blir föremål för aikidoteknik kallas uke. Det finns flera namn för den som gör aikidoteknik, men de i Sverige vanligaste är tori eller nage.

Man tävlar inte i aikido. Om någon hört om någon person att denne är svensk mästare i aikido så blandar vederbörande förmodligen ihop med något annat. Däremot kan man ta svart bälte i arten; se Bluffarens guide till grader och graderingar.

Det faktum att aikidon saknar tävlingar sätts ofta på piedestal, och hyllas som något som gör aikidon särskilt fin och högstående. Över huvud taget finns i aikidon en stark tendens att vilja se sin utövning som något särskilt högt utvecklat. Aikidon beskrivs ibland som ”fredlig”, en konnotation som oavsett hurpass sann eller ursprunglig den är påverkar många utövares inställning till vad de håller på med.

Aikido ser ofta tämligen dansant ut. Som ett högkvalitativt och kanske något extremt exempel visas nedan en uppvisning av den japanske aikidoläraren Seishiro Endo.

Något mer utförlig bluffarguide

Gammal japansk budo var sin tids krigskonst, varken mer eller mindre. Det viktigaste vapnet var svärdet, men det tränades även med andra vapen samt vapenlöst – närstrid, helt enkelt. I tider när svärdet inte behövdes blodas ner så ofta övades dessa konster som konst för sin egen skull.

Det moderna Japan, särskilt efter andra världskriget, fann den gamla budon otidsenlig. Istället utformades nya budoarter med rötter i de gamla. Ur den gamla jujutsun, med vilket menas obeväpnad strid och/eller kamp med diverse småvapen, utformades två moderna budoarter (gendai budo): judo och aikido. Dessa två arter renodlar ingredienser som finns i de flesta gamla jujutsuskolor. Judon består av kroppsnära kast och mattbrottning, tekniker som går utmärkt att använda i sparring och i matcher. Den västerländska brottningen är en mycket god motsvarighet; judo kan beskrivas som brottning med kläderna på, eller med Torsten Ehrenmarks klassiska term från OS i Tokyo 1964, ”pyjamasbrottning”. Aikido tar främst fasta på handledsteknikerna, de som utnyttjar att en led som förs mot sitt ytterläge kommer till ett stopp där leden inte längre är rörlig. Sett ur äldre jujutsuperspektiv kan man från den låsta leden antingen skada den, eller använda den låsta leden till att leda och styra sin träningspartner. Aikidon sysslar med det sistnämnda. I många tekniker finns spår av mer hårdhänt våld, men aikido är att välja att inte utöva det.

Den jujutsuskola som aikidon främst är utvecklad ur heter Daito ryu. Många av aikidons egenskaper kommer därifrån, däribland den princip som kallas aiki, att förena ki – även om det finns olika åsikter om huruvida ordet betyder riktigt samma sak i aikido och i Daito ryu. Många av de egenskaper som aikidoutövare brukar tro är typiska för aikido går dock att hitta även på andra håll inom japansk jujutsu, och ofta även i arter med annat ursprung än japanskt. Leder böjer sig trots allt åt samma håll på alla håll i världen.

I aikido tränar man även med vapen, främst med dolk (tanto), träsvärd (bokken) och en trästav som kalls jo. Mer om detta i Bluffarens guide till aikidovapen.

All aikido har sina rötter hos den man som grundade arten, Morihei Ueshiba (1883-1969). Aikidoutövare brukar kalla honom osensei. Närmare 40 år efter grundarens död är arten uppsplittrad på flera olika stilar och organisationer, ofta med olika tekniska ideal. För att ge en liten uppfattning om spannet kan man kanske jämföra filmen med den dansante Endo sensi ovan, med framlidne Morihiro Saito.

——

Andra bloggar om aikido, bluffarens guide, budo

Bluffarens guide till feministiskt självförsvar

När det talas om självförsvar för kvinnor fokuserar man alltid på den okände våldtäktsmannen. Detta gäller de återkommande artiklarna i kvällspress med våldstekniker gärna beskrivna som ”trick” eller ”knep”, såväl som kurser med mer seriöst anslag. Överfallsvåldtäkter är det som kvinnor är rädd för och och den rädslan begränsar ofta deras liv, så det kan ju synas logiskt. Det paradoxala är att den farligaste platsen för en kvinna rent statistiskt faktiskt är hennes hem, och den mest trolige våldsverkaren pojkvän, äkta man eller före detta. Vad gäller en äkta eller oäkta man rekommenderas det att aldrig slå tillbaka. ”Gå inte ifrån den mannen – spring så fort du kan! och gå aldrig tillbaka.” Siktar alla dessa kurser i självförsvar bredvid målet? Feministiskt självförsvar innehåller mycket mer än bara våldstekniker, men när det pratas och tränas våld är scenariot fortfarande den okände angriparen. Är även det feministiska självförsvaret ute och cyklar?

En man som överfaller en okänd kvinna förväntar sig ett lätt offer, och kan oftast förväntas ge sig om offret är onödigt besvärligt. Detta är vad det feministiska självförsvarets våld syftar till: att inte vara ett lätt offer. Målet är inte att vinna en kamp, utan att klara sig undan våldtäkt.

En man som misshandlar sin kvinna är en helt annan situation, där gäller andra regler. Jag kände en kvinna med uppövad förmåga att gå på ägg för att inte väcka mannens vrede, särskilt när han druckit. Ändå var det inget riktigt utpräglat misshandelsäktenskap. När jag kände dem låg den senaste misshandeln långt bort i tiden och jag tror inte att det var så många gånger, men mannens humör styrde hennes vardag. Kunde man bryta mönstret innan det gick så här långt?

Det här borde vara det viktigaste området vad gäller självförsvar för kvinnor. Hur förhindrar eller åtminstone minskar en kvinna risken för att hamna i situationen att bli misshandlad eller våldtagen av den hon borde kunna lita mest på? Så tänker ju ingen om sitt eget liv, inte kommer jag att råka ut för en så otäck karl inte! Det är alltid andra som råkar ut för sådant. Inte jag, och ingen som jag känner… Hur konstruerar man en kurs i att undvika detta, mer än att man säger ”stanna aldrig hos en karl som slår dig, för har han slagit en gång kommer han att slå två och sedan har han brutit ner dig, så att du tror att det är ditt eget fel och du inte klarar av att gå”?

Kvinnomisshandel, liksom annan partnermisshandel, byggs i regel upp under en längre period, där rollerna förändras och positionerna successivt flyttas tills det blir möjligt för den part som är i överläge att misshandla. Kanske man kan bryta rollspelet innan man kommer till den hotande våldssituationen? I så fall, hur? Genom att träna sig i att sätta gränser, kanske. Att lära sig känna var ens egna gränser finns, och att förstå att man inte mår bra av att låta folk träda över dem. Att tillåta sig att bli förbannad om ens gränser kränks, istället för att acceptera. Att lära känna sina egna möjligheter att bruka våld om så skulle vara. Att se sig själv som värd att försvara, och inte som ett offer… så kanske man kan minska risken att hamna där med en misshandlande man överhuvudtaget?

Om man inte ser sig tvingad att stilla acceptera mindre kränkningar, är risken mindre att man blir utsatt för stora. Därför rollspel och övningar på temat identifiera en kränkning, lära känna sina gränser och markera dem. Därför just feministiskt självförsvar, istället för kurs med jujutsutricks arrangerad av närmaste jujutsuklubb. Därför.

——

Huvuddelen av denna text skrev jag ursprungligen i en tråd på Budo- och kampsportsforum. Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, misshandel, våldtäkt, sätta gränser

Bluffarens guide till aikidovapen

Jag inser att jag skrivit ”bokken” i mina budomemoarer, och inte förklarat begreppet. Därför: voilá, Bluffarens guide till vapenträning i aikido.

De flesta tänker på aikido som… nej fel. De flesta har inte särskilt mycket uppfattning om aikido alls, men av dem som tror sig veta något om vad aikido är tänker de flesta på något som utförs av två människor utan andra redskap än respektive kroppar. Detta är både sant och falskt. På många håll tränas aikido praktiskt taget vapenlöst, men det finns aikido som består av upp till hälften vapenträning.

Vi kan börja med att beskriva tantodori: aikidotekniker kan utföras mot attacker med kniv. Kloka lärare brukar avstå från att framhäva deras effektivitet; människor som verkligen kan slåss med kniv tror inte mycket på dem. Träningsvapnet är av trä och benämnes med det japanska ordet för dolk, tanto.

Det viktigaste aikidovapnet är annars det träningssvärd av trä som samurajerna tränade med förr i tiden: bokken, vilket kort och gott betyder svärd av trä. För samurajerna var träsvärdet bara en förberedelse för det riktiga, medan aikidon tränar med träsvärd och inget annat. Det näst viktigaste aikidovapnet är en trästav som når ungefär upp till armhålan, när man ställer ner ena änden på marken. Staven kallas jo (uttalas med å-ljud).

Det går att göra aikidotekniker där bägge parter håller i jon istället för att gripa tag i varandra. Denna intressant kontext för utforskning av det där med hävstänger kallas jowaza. En variant med mer tydlig attack med vapnet heter jodori. Det finns också övningar i att ta ifrån en svärdsman hans vapen, något som tvingar en att träna på att gå in nära ett svärd. Chansen att lyckas tillämpa dem på någon som verkligen kan hantera ett svärd torde vara ännu mindre än den att lyckas använda aikidons knivförsvar mot någon som kan slåss med kniv.

Det finns också parövningar där bägge tränande är beväpnade, och som ser ut som något annat än vanlig aikido. Jag har hört instruktörer säga ”när vi tränar jo tränar vi inte längre aikido, utan jodo” (alltså konsten att slåss med jo-stav) men inget kan vara mer felaktigt. Aikidons vapenövningar är till för aikido i sig självt. De vanligaste träningsformerna är konstruerade av Morihiro Saito som ett försök att destillera fram vad aikidons grundare Morihei Ueshiba lärde ut med sina vapen. Saito tränade med och levde nära Ueshiba i många år, och den nu framlidne Saito hade stora egna elevskaror över världen i klubbar och organisationer som ofta heter något med Iwama. Denna klan har en tråkig tendens att anse att deras aikido är den rätta aikidon, grundarens aikido, och andras aikido alltså fel – en inställning som lätt spåras till gamle Saito själv, och är spridd till tränande på alla nivåer inom den egna gruppen. Vapensystemet som sådant har dock spritt sig även till andra grenar av aikidon, säkert delvis på grund av att det finns pedagogiskt dokumenterat i böcker och på video. När andra gör sina varianter av Saitos övningar, säger de ofta att vapenövningarna är till för att förbättra den vanliga, vapenlösa aikidon. Iwama-folk brukar däremot säga att vapenträningen är lika mycket aikido som den vapenlösa – och så kan man träta i något sekel eller så. (Jo, för aikido handlar om kärlek och harmoni. Det visste ni väl?)

De parövningar som i de flesta sorters aikido är de vanligaste benämns awase, vilket betyder tillsammans. I awase-övningar utförs attack och försvar samtidigt, i en tajming som på ett sätt är överperfekt. De övningar som ingår i kumi-serierna är mer offensiva och bygger på en lärarroll och en elevroll. När jag började fäktas, i en skola som baserar sin undervisning på sparring, fick jag en aha-upplevelse vad gäller kumi-övningarna med svärd och jo (kumitachi och kumijo). Mina instruktörer gav mig medvetna blottor på ett sätt som fick mig att inse att denna typ av pedagogisk sparring borde vara ursprunget till aikidons kumi-träning.

Inom organisationen Ki no Kenkyukai, vanligen kallad ki-aikido, finns svärdsövningar som bär tydliga spår av Saitos övningar och/eller av ett gemensamt ursprung. I övrigt vet jag för lite om dem för att kunna uttala mig.

Aikidoläraren Shoji Nishio utformade sina egna vapenövningar, och hans vapenträning är mer tydligt integrerad i den vapenlösa aikidon än vad Saitos är. Om hur denna träning går till ska jag inte orda för mycket, eftersom mina kunskaper i Nishio-aikido är starkt begränsade.

I Yamaguchi-grenen av aikido, som i Sverige företräds av elever till den japanske instruktören Seishiro Endo samt fransmännen Christian Tissier och Franck Noël förekommer en tredje typ av vapenövning som brukar kallas kashima. Seigo Yamaguchi tränade själv i en gammal stridsskola benämnd Kashima shin ryu – bör inte förväxlas med stridsskolan Kashima shintoryu – men lärde inte ut skolans övningar till sina aikidoelever. En del av eleverna har på egen hand försökt luska ut vad det var Yamaguchi lärde sig i sin svärdsskola som han framgångsrikt förde över till sin aikido. Dessa svärdsövningar jobbar i stor utsträckning med sneda svärdshugg, analogt med hur denna gren av aikido över huvud taget arbetar med rörelser på diagonalen. Utövare av Kashima shin ryu vill i normalt inte kännas vid vad aikidofolk gör med sina träsvärd, utan anser de övningar som förs vidare i aikidokretsar degenererade och illegitima.

——

Så! Det var min bluffarens guide till vapenträning i aikido. Rättelser och kommentarer mottages gärna. Jag tycker dock att grundfakta som jag beskrivit dem bör vara ganska okontroversiella.

——
Bilden på bokkenträning på stranden är tagen i Tripiti på Kreta av Agelakis och tillgängligt under Creative Commons by-nd. Fotot på jowaza, konsten att göra aikidoteknik genom en jo, är tagen av Andy/andrer69 mitt i Oslo. Tyvärr vet jag inte vad mannen som gör tekniken heter, trots att jag träffat honom på läger flera gånger. Bilden tillgänglig under Creative Commons by-nc-sa. Bägge bilderna är hämtade från Flickr.

——

Andra bloggar om aikido, budo, jo, bokken, kashima, Iwama, vapenträning, Nishio, Yamaguchi, Saito

Bluffarens guide till grader och graderingar

Elementa

Moderna budoarter delar i allmänhet ut grader till sina elever. Graderna är ett slags nivåmarkering, som ofta synliggörs med bälten av olika färger som knyts runt höft eller midja. Svartbältesgraderna är de högsta och kallas dan, och graderna under heter kyu. De lägsta kyugraderna är de som har högre siffror, exempelvis sjätte eller tionde kyu, och den högsta kyugraden är alltså första kyu.

Kyugrader markeras ofta med olika kulörer för olika grader. Färgskalan skiljer mellan olika arter och organisationer; exempelvis blått bälte kan symbolisera en ganska hög kyugrad, eller vara stilens allra första färgade bälte. Dangraderna börjar på låga siffror, så att första dan är den första svartbältesgraden. Det prov som avläggs för att erhålla en ny grad benämnes gradering. I allmänhet finns ett på förhand bestämt graderingssystem, där vissa tekniker eller aspekter av konsten ska visas upp för en viss grad.

Graderna är något slags mått på nivå inom den egna klubben eller stilen. Det går aldrig att jämföra grader mellan olika stilar, och tro att exempelvis första dan – första svartbältesgraden – på något sätt ska motsvara en svartbältesgrad i en annan kampstil. Grader kan ses ungefär som examina, och även i vår universitetsvärld ställer olika utbildningar olika hårda krav på studenten. Dessutom finns det nyutexaminerade som lärt sig och förstått mycket mer inom sina områden än kurskamraterna. Bland de färdigexaminerade finns det även ibland personer som inte duger mycket till inom det yrke de är utbildade för. De har tuggat sig igenom utbildningssystemet men lyckats missa något väsentligt vad gäller kunskaperna och dess tillämpning. Om en utbildning inom budo ska leda till förmåga att försvara sig – vilket alls inte är självklart, men om vi för diskussionens skull utgår från att det är målet med träningen – så är ett svart bälte ett mycket dåligt mått på hur väl eleven uppnått detta mål. Detta är med tanke på graderingarnas mål och utformning högst naturligt, och inte i sig någon kritik mot systemet som sådant.

Historik

Graderingssystemet med kyu och dan är judons grundare Jigoro Kanos fel. De gamla japanska stridsskolor som är ursprunget till den moderna budon hade olika typer av intyg, menkyo, men inga bälten. Kano tog systemet med dangrader, som ursprungligen uppfunnits för brädspelet go, och tillämpade det på sina judoelever genom att låta de skickligaste bära svarta bälten till de kläder de tränade i. Med tiden kom nivåerna under det svarta bältet att delas in i kyugrader, och de färgade bältena infördes. Systemet har sedan spritt sig till praktiskt taget all modern budo, och även många kampsportsstilar med annat ursprung än Japan har övertagit systemet.

Mytologi och betydelse


Kring det svarta bältet finns en omfattande mytbildning, och den som har svart bälte förväntas ofta vara fantastiskt skicklig. Särskilt människor som inte själva tränar budo tenderar att överdriva det svarta bältets betydelse, men i ärlighetens namn gör inte budon och dess utövare mycket för att ta ner myten om det svarta bältet på marken. Förvisso är det sant att man inom karatestilen Kyokushinkai får man träna i många svettiga och tuffa år för att erhålla första dan. Dock är samma grad inom kyudo, det japanska bågskyttet, en ganska basal historia. I andra arter eller stilar räknas främst tränad tid, även om få stilar är så extrema som Daito Ryu-grenen Roppokai som delar ut grader ända upp till tredje dan endast baserat på hur mycket eleven tränat. Grader delas ofta ut med hänsyn tagen dels till prestation och dels till tränad tid, ungefär som när skolelever flyttas upp till nästa årskurs. Ibland görs en avvägning mot personliga förutsättningar, så att det ges en viss rabatt till exempelvis äldre utövare. Ibland tillåts funktionshindrade ta svart bälte trots att de inte kan utföra alla de moment som stilens graderingssystem normalt kräver. Vissa organisationer tillämpar hedersgrader som delas ut exempelvis till människor som gjort viktigt administrativt arbete eller prestationer inom ledarskap och utbildning, men det är inte ovanligt att skillnaden mellan hedersgrader och vanliga grader inte sägs rätt ut utan de vanliga graderna delas ut med även icke träningsmässiga skäl att belöna personen i åtanke.

Riktigt hur den nivå som mäts definieras kan vara väldigt olika, mellan olika stilar men ibland även inom. Ibland mäts förmågan till kamp (inom den aktuella budoartens regler för detta) men ofta är en gradering ungefär som en tentamen som man pluggar till i förhand. Vissa tekniker ska visas upp på graderingen, och kan man utföra dessa på ett nöjaktigt sätt får man graden. Ibland krävs att teknikerna ska utföras bra, men ofta räcker det att utföra dem ”rätt” – jämför att den som tenterar ett visst moment inom matematik kan tillämpa det men sällan kan sägas behärska alla aspekter av det. Jag upprepar mig, men det här är väsentligt så jag säger det igen: ingen förväntar sig att två studenter som går ut från samma utbildning ska ha exakt samma kompetens eller förmåga, och det bör man inte heller förvänta sig av två klubbkamrater med samma grad.

I Japan är gradernas viktigaste funktion troligen att markera varje individs status inom gruppen. Japan är ett mycket hierarkiskt land, som hade kvar ett feodalsystem liknande de vi lämnade bakom oss under medeltiden ända in på 1800-talet. Japaner tycker om att veta vem som är över- och vem som är underordnad, och system där detta är tydligt och klart gör dem trygga. Därför trivs de med tydliga rangordningssystem. Graderna i Japan är alltså främst är ett medel att göra de sociala strukturerna i dojon (klubben eller träningslokalen) tydliga.

En elevs sociala position inom den egna klubben beror givetvis inte enbart på graden, och förmodligen mindre hos oss än i Japan. I de flesta fall spelar dock graden ganska stor roll. På ett sätt kan det ses som demokratiskt och sympatiskt att det finns något statusbärande som alla till slut kan få ta del av. Social kompetens och förmåga till framgång i tävling varierar, men så gott som alla kan småningom erövra det där svarta bältet även om det tar oss olika lång tid.

Att graderna sätter fokus på hierarkin inom gruppen är på gott och på ont. I en sångkör finns människor som är svagare sångare än andra, vilket alla inblandade brukar vara medvetna om. När detta inte märks ut med färgade snören om höfterna finns färre incitament för körmedlemmarna att lägga vikt vid detta faktum.

Om man frågar svenska budoutövare vad graderingar och grader ska vara bra för får man ofta svaret att det är som morot, för att eleverna ska ha ett mål. Höjdhopp, fotboll, bergsklättring, sömnad, snickeri, körsång och att dreja i lera verkar dock gå utmärkt att lära sig utan någon typ av graderingssystem. De flesta kinesiska kamparter klarar sig också utan. Personligen är jag mycket skeptisk till att graderna tillför särskilt mycket på den här fronten. Den elev som är såpass lite intresserad att han eller hon behöver yttre mål, kanske faktiskt borde skaffa sig en annan hobby?

Faktiskt kan graderna ibland vilseleda de tränande. Graderingarna är inte målet med träningen. Om de ges stor betydelse, blir de ett pseudo-mål. Den elev som tränat hårt för att uppnå första dan och sedan upptäcker sig ha fokuserat sin träning på ett pseudomål kan bli ordentligt besviken och känna sig tom, utan att riktigt veta varför. Mycket riktigt är det oerhört vanligt att elever slutar träna ganska kort tid efter att de uppnått första dan.

En funktion som torde vara vanlig trots att den sällan pratas om, är att graderingssystemet ofta tjänstgör som förteckning över stilens tekniker. Eftersom alla utövare som fortsätter träna förväntas tugga sig igenom graderingssystemet, är graderingar ett praktiskt sätt att se till så eleverna tränar alla tekniker och inga faller i glömska. Genom graderingssystemet styr stilens ledning vad som tränas ute i klubbarna.

Om man verkar inom ett system där graderingar finns, är det svårt att ställa sig utanför. Jag skulle dock aldrig råda en stil eller klubb som hittills tränat utan graderingar att börja tillämpa dem.

——

Bilden är hämtad på Wikimedia Commons, är gjord av Spoxjox och är fritt tillgänglig under GFDL.

——

Andra bloggar om budo, kampsport, bluffarens guide, grader, graderingar, pedagogik, sociala spel, hierarkier