Jag kom in på fortsättningskursen, men jag kan inte gå den. Om oklippta tånaglar är boogie woogiens fiende nummer ett, är jobbet fiende nummer två – jag har helt nytt jobb från månadsskiftet, och på grund av diverse omständigheter är det inte riktigt lämpligt att försöka byta bort första jobbarhelgen.
Någon annan gång… somehow, somewhere, someday…
——
Andra bloggar om danskurser och boogie woogie
Jag letar och letar bland filmklippen på youtube. På den boogie woogie-kurs jag gick lärde de ut samma trippelsteg som i lindyns sexor, ett gåsteg alternativt baksteg kombinerat med två tripplar. Sen användes stegen till att gå hit och dit på olika sätt, men tripplades gjorde det. Därutöver fick vi smaka på någon variant med kickar istället för tripplar – dock inte på samma ställe i steget rakt av, inte som när man kickar i lindy – men det var bara en variant. Boogie woogie ska alltså vara som man dansade till rock på 50-talet, se mitt försök till bluffarens guide inom ämnet… så hur kommer det sig att jag inte kan hitta ett enda jäkla klipp där folk som dansade till rock på 50-talet faktiskt gör trippelsteg?
Okej, det är inte alltid så lätt att se vad folk faktiskt gör. Jag är inte världens bästa på att analysera rörelser jag ser, och filmklippen är ibland av usel kvalitet. Och så hakar filmen ibland upp sig, precis vid fel tillfälle…
Här är Bill Haley med Rip It Up samt en massa duktiga dansare, ur filmen Don’t Knock The Rock från 1956. Nog ser man tydliga lindyelement här och var… men trippelsteg? Kanske om man tar fram lupp eller förstoringsglas. Inte är det vad de gör mest, inte.
Precis i början på denna filmtrailer från när Blackboard Jungle (Vänd dem inte ryggen) var ny dansar ungarna rock på skolgården. (Vänta nu, är det inte bara killar som dansar med varandra? Jo det är väl kanske en pojkskola, men ändå. Vad gör man inte för att få träna, om man faktiskt vill dansa! Tänk om det gick till så nuförtiden – och undrar om det faktiskt gjorde det då.)
Här då. Bill Haley, Razzle Dazzle också ur någon film. Här tycker jag mig se en trippel här och var… men sällan mer än en åt gången, va?
Grundsteg är förenklingar, jag är väl medveten om det. Ändå kliar jag mig i huvudet. Den där fortsättningskursen verkar jag inte komma in på, annars hade jag kunnat fråga lärarna där… jag får väl gå om den där kursen någon gång, i förarroll om inte annat.
——
Andra bloggar om boogie woogie, dans, dansklipp
Jag hade lovat mig själv att inte försöka skriva några dansrelaterade bluffarens guide, eftersom jag inte behärskar ämnet tillräckligt väl. När jag nu bloggat lite om dansen boogie woogie känner jag dock att jag satt så många myror i tillräckligt många huvuden, att jag faktiskt borde försöka räta ut några frågetecken.
Boogie woogie är till att börja med en sorts musik. Då och då hör man dansare säga att det inte finns någon musikstil som heter boogie woogie, men det är inte sant – tänk Charlie Norman så kommer du rätt.
I valet mellan nåt med riktig film (det här är ju bara musik och Charlies nuna) och ett riktigt bra boogie-exempel valde jag det sistnämnda. Pianot, basgången, drillandet – det här är boogie woogie, ett slags pianobaserad blues.
Dansen boogie woogie däremot är i princip lindy hop fast anpassad till rock. Lindy är ju skapt till och med swingen, den lättlyssnade jazz som var sin tids populärmusik. När rocken tog över kunde man fortsätta dansa på nästan samma sätt, bara man ändrade på lite saker så det passade bättre till musiken… så det gjorde man.
Nu är vi i Europa, långt ifrån den plats och den tid som födde såväl rockmusik som den dans som passar till, och nu är det tävlingsdansen som bestämmer terminologin. Det logiska vore om dansen kallades för 50-talsrock, och faktiskt så hette det ett tag ”rock’n'roll of the 50’s”. Problemet var bara att det redan fanns en tävlingsdans som hette rock – en mycket akrobatisk sak med höga sparkar som bas. Genom att begränsa mängden akrobatik i dansen och istället premiera musikaliskt dansade skulle tävlingsdansen boogie woogie komma tillbaka till sitt ursprung, till rock som den dansades på 50-talet. För att bli riktigt autentiskt får då dansen namn av en musikstil från 20-talet…. häpp. Nedan dans till Bill Haley, på den tid det begav sig. Boogie woogie-pianister lyser med sin frånvaro.
Åker du till USA är namnet ”boogie woogie” på en dans helt okänt. Där dansar man istället West Coast Swing, oftast till mer modern musik. Swing som swing, bara du kan dansa och vara glad må det heta vad det vill. Jag ville bara förklara för alla musikputtar som blev förvirrade av namnet boogie woogie på en dans: Ja, det är förvirrande.
——
Andra bloggar om boogie woogie, dans, jazz, 50-talet
Vad kan jag ha haft på fötterna när jag började dansa lindy? Möjligen ett par grundligt slitna Ecco soft, men jag gick ganska fort till dansbutiken och köpte danssneakers, billigaste sorten med delad sula. Under kursen på EBBA köpte jag mig ett par danspjuck till, lite snyggare än mina buggtofflor: svart läder med lädersula som mest ser ut som lågskor för herrar.
EBBA huserar i en gammal jympasal med parkettgolv som hålls i toppskick. Första lektionen lyckades jag halka med mina lädersulor och falla pladask. Faktiskt är det inte helt fel med hala skor. Dels tär snurrar och twistar mindre på knäna, men man känner också bättre när man inte står helt i balans – det straffar sig omedelbart. Under boogie woogie-kursen för en vecka sedan kände jag åtskilliga gånger hur mitt ben gled iväg, när jag satte ner det och började tynga på det utan att ha vikten ovanför. Breda greppiga sulor kanske faktiskt kan lura in oss i dåliga vanor, att gå obalanserat – det är väl den logiken som ligger bakom MBT-dojorna som börjar finnas lite överallt.
När en muskel på insidan av ett knä började bråka under boogiekursen tänkte jag att tjahapp, nu är det snart kört. Konstigt nog gick det över, men nu när jag försökt dansa lite boogie igen gjorde den sig återigen påmind. Undrar om man inte borde ha danssneakers igen? Jag hade ju ett par, billigaste sorten med delad sula, men när jag började behöva inlägg i skorna var inte mina danssneakers riktigt kompatibla med inläggen. Nu ligger de i en kassa med kläder som ska till Myrorna.
Undras vilket som är farligare för mina knän: hårda stumma lindydojor med tunn sula, eller knubbig några snäpp mer greppig gummisula som tillåter mig att belasta tokigt?
——
Andra bloggar om dansskor, lindy hop, boogie woogie
En vecka efter grundkursen i boogie woogie anmäler jag mig till fortsättningskursen. Många tjejer är anmälda men färre killar, alltså placeras jag på väntelista. Suck. Jag skulle väl ha anmält mig tidigare, men eftersom de vill ha in anmälningsavgiften praktiskt taget på en gång och jag ville avvakta och se om jag faktiskt ville gå kursen så… bah. Det är bara att vänta och se, och hålla den helgen obokad utifall att. I danssammanhang finns vissa nackdelar med att tillhöra det överrepresenterade könet. Har jag sagt det?
Jag har fortfarande ingen direkt uppfattning om vad jag ska ha mina boogie-kurser till. Möjligheterna att dansa BW ute på socialt dansgolv verkar rätt begränsade. Ger de samma kurser nästa termin kan jag ju gå kurspaketet igen, i förarroll… vi får se.
På den tiden jag gick ut och dansade regelbundet brukade jag trimma tånaglarna inför danskvällarna, alldeles särskilt sedan jag blev tvungen att klämma in inlägg i mina danspjuck. Dessa lågskor av ungefär herrmodell med lädersula är numera mycket, mycket trånga. Jag rymmer inte ens sockar i dem, men jag är mest bara glad över att jag över huvud taget kan ha dem så jag klagar inte. Däremot har behovet av tåklippning före dans ökat markant.
Nu är det länge sen jag dansat, jag har kommit ur mina vanor. Söndagens boogie woogie-kurs hade blivit en bra mycket bättre upplevelse om det inte varit för mina tånaglar som skavde mot skorna. Den var bra ändå, men jag kände hur jag på många sätt dansade sämre och sämre ju längre dagen gick. Jag stod på rakare och rakare ben, studsade mindre och mindre, över huvud taget minimerade jag mina rörelser för att det inte skulle göra ont. Själva kursen var dock den bästa danskurs jag gått på mycket länge, och musiken var också väldigt kul: femtiotalsrock, boogie woogie, blues – mot slutet spelades en hel del musik som gått lika bra att dansa lindy till. Min egen insats undviker jag däremot att recenscera.
Kursen var en endagskurs ”för vana dansare”, så tempot var lite högre än på vanliga nybörjarkurser. Under uppvärmningen syntes det på hela gruppen: det här är folk som kan dansa. Sen började vi med grundsteget – och vips fick alla buggarna problem. Trippelsteg (chassésteg) är inget som de stiftat bekantskap med. Den handfull lindydansare som var med hade det mycket, mycket lättare. Det totala antalet turer/stegkombinationer vi gjorde var bara lite mer än ajntalet timmar – och det är nog ganska rimligt för en nybörjarkurs. Av dessa var ungefär hälften enkla basturer – oh vad buggkillarna hade det svårt med att föra in från öppen position till sluten! Jag gissar att det momentet kommer att nötas en hel del på fortsättningskursen. Den andra halvan var svårare grejer, sånt vi bara smakade på för att se vad som kommer sen. Jag skulle hellre minskat den delen till en tredjedel eller ännu mindre, men det är väl jag som är konstig. Sällan eller aldrig undervisades en tur eller steg utan något tekniskt påpekande. Jag är väl medveten om att jag inte fick till alla saker de sade, men jag har i alla fall hört talas om dem och har kanske lättare att ta till mig dem nästa gång de dyker upp.
En av ”krångligheterna” är dock coolt att ha gjort. När Henrik ställde sig bredbent framför Lotta och drog fram henne på fötterna mellan sina ben tänkte jag ”menar de att vi ska göra det här, är de skvatt galna!” Sen upptäckte jag att det inte är så farligt att ta i golvet med rumpa eller rygg, vilket man gör om farten är för låg – och sen gick det, tänk att det gick! Vad duktig man känner sig, trots att man inser att det här egentligen inte är särskilt svårt. Jag som hade salens förmodligen halaste skor fick fina rutschkanor och tyckte det var skitkul.
Vari skillnaden mellan boogie woogie och lindy ligger har jag ännu inte riktigt förstått. Förmodligen är bästa definitionen på dansen boogie woogie ”lindy hop, fast anpassad till rockmusik”. Henrik visade ett filmklipp som jag sett förut, fast då i lindysammanhang. Sen frågade han oss: var det här lindy eller boogie woogie? Den frågan gick inte att besvara. I filmen dansas både till jazz och till rock, samma sak fast på lite annorlunda sätt. En del av de skillnader jag tycker mig se mellan de bägge danserna kan mycket väl vara ”pedagogiska sanningar.
Filmklippet ifråga finns förstås på Youtube. Vi får se om jag orkar leta rätt på det.
Det här lät ju väldigt rätt – nybörjarkurs i boogie woogie för folk som redan kan dansa annat. (Boogie woogie är det urskumma namnet på ett lindy-derivat som dansas till exempelvis 50-talsrock men mer sällan till faktisk boogie woogie.) Huruvida jag går någon uppföljning eller får någon användning för det över huvud taget är osäkert – det är ju nu inte så jättemånga som dansar boogie woogie, men jag har i alla fall anmält mig och hoppas det blir skoj.
——
Andra bloggar om boogie woogie, pardans
