Hur definieras aikido?

I veckan som var åkte jag hungrig hem från IKEA en kväll. Det var dumt gjort. IKEA erbjuder ju om inte jättebra så definitivt väldigt prisvärd mat, att inte åtminstone tugga i sig en varmkorv eller två för en femma styck är direkt korkat. På vägen hem började min hungriga hjärna snurra kring frågan vad som egentligen definierar en kampsport (kampstil, kampart, kampkonst – stryk det som inte önskas). Är det hur man tränar som definierar en viss stil eller art, eller är det träningens mål – det man genom träningen önskar uppnå?

Nu sitter jag mätt och nöjd i min soffa och konstaterar att det självklart beror på.

Om kampsporten ifråga är en tämligen renodlad tävlingssport, som de moderna ”mixed martial arts” eller ”modern martial arts” (MMA) är det tävlingsreglerna som definierar arten – sen må var och en träna på det sätt som denne finner ändamålsenligt. Tävlingen är målet, och tävlingen definierar sporten.

Med budoarterna, samt i stor utsträckning även övriga asiatiska kamparter, förhåller det sig dock lite annorlunda. Budons mål, de flesta kampkonsters mål är lite vidare än bara tävling – och också sämre definierade.

Östasiatiska kampsporter har en gång definierats inom en viss kultursfär, och den etikett och benämning som skapats inom ursprungskulturen hänger sedan med när den sprids över världen. Tämligen rena spark- och slagarter, som taekwondo och modern karate, har mer gemensamt än vad som skiljer. Ändå kan man inte utan vidare utbyta sparkar, slag och erfarenheter på karatetävling eller träningsläger, om ens träning hetat taekwondo.

Aikidon då, vad definierar den? Är det dess tekniker, dess mål eller något annat?

Aikidoträningens mål torde vara luddigare än de flesta andras. Försök till mer filosofiska definitioner av vad aikido är nog dömda att misslyckas. Den tränande kanske har en tydlig bild av sitt mål, men bör inse att hans mål och vision säkerligen skiljer sig från sina medtränandes. Om han (liksom jag, under stor del av mina aikidoår) låtit Stefan Stenudds bok om aikido forma sin bild av utövningen kanske han tycker att det viktigaste är att ingen av de tränande upplever sig knuffad eller tryckt hit och dit och inte heller besegrad, kuvad eller kväst. (Det anser jag personligen vara en viktig beståndsdel i aikidons mål. Man bör bara inse att detta mål även kan ingå i andra jujutsubaserade kampkonster.) Om han förläst sig på Ueshibas skrifter och uttalanden kanske han på ett mer eteriskt plan önskar bli ett med universum. En åsikt som är vanlig bland aikidoutövare från tidiga svenska aikidogenerationer är det en vanlig åsikt att aikidon ska forma och dana ens karaktär (jag som just nu smakar lite på Ichimuras gamla böcker om aikido frågar mig om det är arvet efter honom som spökar här). Detta anses aikidon göra på ett alldeles unikt sätt eftersom arten i största allmänhet är fredlig och i synnerhet eftersom den saknar tävlingar.

Är mjuka men effektiva tekniker aikidons mål? En del, förmodligen ganska många skulle svara ja på den frågan, och det är vad större delen av min träning gått ut på särskilt under mina sista aikidoår. När man söker i det mjukaste mjuka är det lätt att missa att det faktiskt går att utföra aikido precist, rakt och tufft. Om man inte missar det, kanske man förklarar det för sig själv med att det där inte är aikido, eller att det är sämre aikido… Av en elev till Tomita (en japansk aikidolärare som bott länge i Stockholm) fick jag en gång på ett läger demonstrerat en kaiten osae där man satte sig praktiskt taget rätt ner. Tekniken innehöll en liten rundning, en punkt att vrida kring, men inga stora cirklar. Pladam! så satt tekniken på plats. För att en sådan teknik inte ska slita i lederna på den som tar emot krävs stor precision. Man måste stå på precis rätt ställe på mattan, ha mottagarens kropp i exakt rätt position i förhållande till ens egen – då går det att göra utan direkt våld, men mjukt? Njäe. Jag har inte sysslat mycket med denna typ av träning men tycker där finns en definitiv skönhet i det minimalistiskt skarpa.

Aikidon strävar förstås efter tekniker som använder minimal energi och kraft med maximal effektivitet, men det är strävan i all jujutsu – okej, åtminstone i all bra jujutsu. Att som aikidoutövare komma i närkontakt med riktigt bra jujutsu av vilket slag det vara må är ofta lite chockerande. Om de också är bra på det här, kanske till och med bättre… är då aikidon så unik och speciell som jag tror? Och om det inte är strävan efter effektiva tekniker utan slit och drag, som kräver så lite muskelstyrka som möjligt, som definierar aikido… hur lyder då definitionen?

Ska vi försöka definiera aikido efter hur man utför den? På ett lite mer handfast plan handlar aikido förstås om att träna, finslipa och förbättra sina aikidotekniker. Ska vi kunna använda detta som definition på vad aikido är måste vi definiera vad en aikidoteknik är och hur den ser ut. Många aikidotekniker återfinns i såväl olika jujutsuvarianter som i koreanska arter, de är inte exklusiva för aikidon. Kokyu-ho-liknande tekniker tränas i kinesiska arter. Kokyunage kanske är aikidospecifikt? Å andra sidan kan vi diskutera huruvida kokyunage egentligen är tekniker, eller snarare ett slags övningar som snarast faller under etiketten träningsmetodik. Å andra sidan kan förvisso även pedagogiskt metod ingå i det paket som definierar en kampart.

Aikidon har ett tämligen väldefinierat paket av bastekniker. Ikkyo, nikkyo, sankyo, yonkyo, shihonage, kotegaeshi, iriminage – kan man tänka sig aikido utan någon av dessa? Man kan säkert ta bort någon ur repertoaren, men inte för många. Koshinage (höftkast) är bas inom vissa grenar av aikidon men inte i andra.

Att lista de tekniker som bör ingå i aikido är lättare än att beskriva hur de ska utföras. I Nishios gren av aikido gör man samma grundtekniker som andra aikidoutövare, men på tekniskt annorlunda sätt. Han hade mycket väl kunnat bryta sig ut och kalla sin utövning för något annat än aikido. Nishio hade så många egna influenser och så radikalt annorlunda positioner – rent tekniskt skulle han haft täckning för en egen etikett om han så önskat, men han valde att inte bryta sig ut och ge sin utövning ett eget namn. Ställer vi alltför detaljerade krav på hur en aikidoteknik ska utföras får vi stort bryderi inför framlidne Nishio och hans elever. Gör de aikido? Ja självklart.

Då och då får den stora aikidoorganisationen Aikikai kontakt med någon isolerad grupp någonstans i världen som säger sig träna aikido och som vill ha kontakt med moderorganisationen. Vad som avgör om gruppen verkligen anses träna aikido så att de kan tas upp i Aikikais modersfamn brukar inte vara teknik, utan härstamning. Vem instruerar gruppen? Vem var dennes lärare? Från vem hade instruktörens lärare lärt sig aikido? Kan man spåra lärarens lärare tillbaka till Morihei Ueshiba, aikidons grundare – då är det aikido, annars inte. Alltså: om någon ur en annan jujutsugren än den som Ueshiba tränade återskapar ungefär samma tekniker, tränade på ungefär samma sätt, så är det inte aikido. Om man däremot i Ueshibas träningstradition vrider och vänder på sina pusselbitar och skapar nya sätt att göra teknikerna på, då är det fortfarande aikido. För Aikikai är således en mycket viktig del av definitionen av aikido att det är budo som härstammar från Morihei Ueshiba.

Är ursprung och härstamning en rimlig definition av en kampsport/kampart/kampkonst/kampstil (stryk det som ej önskas)? MMA-utövarna brukar fnysa åt sånt, vända sig åt annat håll och pyssla med sitt. Helt klart är att den som försöker hitta stringenta definitioner av stilterminologi brukar få ge upp. Skillnaden mellan en dialekt och ett språk är som bekant huvudsakligen politisk (”ett språk är en dialekt med en armé”), och den människa som tror att han eller hon kan dra en enkel skiljelinje mellan ett språk och en dialekt har avslöjat att han eller hon inte pluggat särskilt mycket språkvetenskap. Den som tror att han eller hon hittat enkla definitioner som skiljer olika kampkonster åt har avslöjat lika grund förståelse.

——
Andra bloggar om aikido, kampkonst, kampsport, budo. Intressant?

Uppföljare: Snackar jag skit…

Tänk så det kan bli.

Det som var avsett som en kort klatschig inledning blev för flera läsare själva huvudpoängen med mitt blogginlägg Snackar jag skit om budo. Där finns flera slängiga formuleringar som blev missförstådda i sitt sammanhang. En sak vill jag särskilt lyfta ut och poängtera:

Jag tror inte att budolärare göder sina egon mer än andra människor i lärarroll. Sånt förekommer säkert lite varstans, och precis som i världen i övrigt finns det ödmjuka fina och snälla människor som lär ut budo. Problemet är att när människan som lär ut inte är ödmjuk fin och snäll, är budons utanverk så sällsynt lämpat att förmå eleven att tro att läraren faktiskt är fantastisk och att det som sker i dojon är bra, även när läraren kanske är exempelvis fysiskt brutal på sätt som inte motiveras av träningen. När en lärare önskar ställa sig själv på piedestal för elevdyrkan är budon en sådan utmärkt miljö för detta, av två skäl.

För det första är budon med sin respekt för sensei ett auktoritärt system. Det var det jag menade med att budon lär eleven att inte efterfråga egen input på träningen: budon lär eleverna att deras åsikter inte är intressanta. En liten anekdot, menat att vara belysande snarare än egen poäng i sig: En gång har jag sett en Durewall-klubb i samband med terminsavslutning dela ut enkäter till eleverna, där dessa fick sätta betyg på de olika instruktörerna ur olika aspekter. Sånt är himla vanligt i Sverige, på så gott som om inte alla danskurser jag gått har man delat ut kursutvärderingsformulär till eleverna på slutet men här kändes det apart – aldrig att någon budoklubb jag varit med i skulle bett mig som elev att betygsätta läraren eller ha någon som helst åsikt om hur träningen borde bedrivas! Visst finns det inte minst i Sverige klubbar som fungerar annorlunda. Det finns alltid människor som väljer att bryta mot ursprung och norm – det är inte dem jag talar om här.

För det andra uppmuntrar det andliga/moraliska snack som gärna omger budon eleven att tro att budoläraren på något sätt är klokare, visare, bättre än andra människor. När småsinta motiv döljs bakom en mask av visdom kan det bli riktigt läskigt på ett sätt som annars mest återfinns i religiösa sammanhang. Ta bort masken, så får människor lättare att bedöma läraren och hennes motiv. Kanske de kommer fram till att denne visserligen är ganska småskuren och mänskligt sett ynklig, men att han eller hon är duktig på det han gör och därför värd att träna för – inte för att han skulle göra sig förtjänt av respekt som någon typ av vishetslärare.

Just dessa andliga anspråk önskar jag verkligen att budon kunde kasta ut – göra sig av med badvattnet och behålla själva barnet, budon. Budo är inte ett smack andligare än annan verksamhet. Den kan säkert användas för andliga syften, men det kan allt annat också. Man kan t.ex. använda sig av Nalle Puh för att undervisa om tao – det har gjorts, med stor framgång dessutom.

Huvuddelen av all mänsklig moralisk skröplighet har förstås sin arena utanför budons värld. Något annat försöker jag verkligen inte påstå, inte heller att budon till sin natur är moraliskt korrupt. Jag säger bara att den på grund av sin natur är en utmärkt kuliss för mindre hedervärda bevekelsegrunder att regissera sina dramer i, samtidigt som dess utövare så ofta och så gärna talar om budon som en väg mot högre insikt.

——

Andra bloggar om budo, moral, mänsklig svaghet, hierarki

Grader som belöning för lång och trogen tjänst

Bältessystemet gillar jag inte personligen av två anledningar, dels tenderar det ofta att vara en belöning för lång och trogen tjänst än ett mått på någons utveckling. För det andra så används det också som ett medel att bibehålla hierarkier.

Ulriks kritik mot bältes/graderingssystem i budon (och även en del andra arter som snott systemet från de japanska) är väldigt väldigt vanlig. Personligen vill jag välja på steken och säga att problemet med grader och graderingar är att folk tror att grader ska vara ett faktiskt mått på kunskap, kompetens eller förmåga.

Det är en himla skillnad i nivå, kompetens, kunnande och förståelse på folk som går ut en och samma civilingenjörsutbildning, och på samma sätt kommer standarden på färska svartbälten att variera högst avsevärt. Spelar det någon roll? Borde det åtgärdas? Jag tycker inte det.

Jag tror inte graderna någonsin var avsedda att mäta faktisk kompetens. Judons grundare Jigoro Kano hittade på det när de grupper som undervisades i skolorna blev för stora, för att kunna låta elever på olika nivåer träna på olika saker. Syftet är alltså att underlätta för läraren när denne undervisar stora grupper. I en klubb där huvudinstruktören har personlig uppsikt över alla elever blir systemet i stort sett överflödigt.

Själv ser jag vissa fördelar med nuvarande system, som prioriterar slitet framför mästerligt utförande. Vill man ge en människa med fysiskt funktionshinder svart bälte eftersom personen utvecklats långt med tanke på sina förutsättningar kan man göra det. Vill man gradera en reumatisk 50-åring till svart bälte måste man inte nödvändigtvis ställa samma krav på fysik som på en 20-åring. Svart bälte som belöning för slitvargen som aldrig blir någon stjärna, men som förstås ändå lärt sig en hel del under resans gång – det har jag väldigt svårt att se något negativt i.

Efter första, andra, tredje dan blir det knepigare. Budograder på den nivån är så gott som alltid mest politik, och utdelas till duktiga ledare/instruktörer/budopolitiker/andra som man vill ge en dunk i ryggen. Om antal tränade år är den viktigaste faktorn vad gäller höga grader så befäster systemet att ”gammal är äldst”, vilket förstås är helt comme il faut i Japan men ibland skär sig något hos oss. Faktiskt tror jag att det graderingssystem jag sympatiserar mest med är Daito Ryu-instruktören Okamotos; till och med tredje dan delar han ut grader enbart baserat på hur mycket man tränat, och högre grader är såvitt jag förstått upp till hans godtycke. Systemet är enkelt och ger en viss status åt dem som tränat länge och mycket utan att påstå att de nödvändigtvis är skickligast – för det är problemet med de vanliga graderingssystemen, som jag ser det. Jag har som sagt inget problem med att grader inte mäter förmåga, men problemet är att så många tror att de gör det, eller att de borde göra det. Felet är förstås budokulturens, som inte upplyser om att så är fallet. Min teori är att denna krock uppstod när budon färdades från öst till väst. I Japan händer det att medelålders lite-mer-än-nybörjare snabbgraderas till svart bälte eftersom man inte kan låta en tonåring ha högre grad och därmed högre status i gruppen. För dem är det logiskt, medan vi tar för givet att de där bältena måste mäta färdighet och undrar vad de annars skulle vara bra för.

Här vänder jag på steken. Du läsare som stör dig på att grader inom budo eller annan kampkonst inte avspeglar faktisk kompetens. Jag ber dig föreställa dig ett system där graden faktiskt är ett bra mått på kompetens, och frågar dig: Vad ska du ha detta mått till? På vilket sätt vore det användbart och nyttigt?

——

Andra bloggar om gradering, budo, kampkonst, orättvisa, hierarki

Snackar jag skit om budo?

Jag har skrivit en hel del om budons avigsidor på sistone. Budon har en trång mall för hur elever ska fungera och utvecklas. Budon sätter läraren på piedestal och lär eleven att inte efterfråga egen input på träningen. Budon uppmuntrar till hjärndöd mängdträning istället för att intressera sig för hur man snabbast och mest ändamålsenligt lär eleverna vad man nu tänkt sig att lära dem. Jag står för min kritik. Många lärare trivs bra däruppe på piedestalen och göder sina egon medan eleverna får sin tillfredsställelse av att jobba i vidare i en värld med väldefinierade belöningssystem i form av graderingar.

Det är sant, men inte hela sanningen. Skriver jag bara om budons avigsidor är jag orättvis. Budon har givit mig personligen väldigt mycket som få andra fysiska utövningar skulle kunna göra, helt enkelt för att jag inte skulle givit mig in i dem. Karaten lärde mig att röra på kroppen, och allt fysiskt jag sedan gjort – dans, kajakpaddling – hade förmodligen inte varit någon hit för mig om inte budon berett vägen. Karaten lärde mig att min kropp faktiskt kan lära, något vanlig västerländsk idrott med sitt tävlingsfokus aldrig skulle lyckats lära mig helt enkelt för att jag aldrig skulle givit mig in i den.

Budons bältessystem är visserligen på många sätt löjeväckande, inte minst den betydelse som utövarna tillmäter färgen på snöret runt höfterna, men det pekar på en utvecklingsväg som alla kan gå. Det svarta bältet utmålas ofta som en mästargrad, men i själva verket kan nästan alla med tillräckligt stort arbete ta svart bälte i så gott som vilken budoart som helst – må så vara att det som för en del tar tre år, kan ta tretton för någon annan. I västerländsk idrott finns inget motsvarande, inget system som till slut gör alla deltagare till vinnare. Förmodligen är det en stor del av förklaringen till att så många som inte trivs i vanlig idrott hittar något i budon.

Medaljen har en fram- och en baksida. Det är förenklingarna, idealiseringen och auktoritetstron som skapat framgångskonceptet. Att budon blev så stor beror säkert delvis på att den är så välorganiserad, att paketet är så komplett. En glimt av högre mål, lärare och svartbälten att idealisera (tills man upptäcker att de är fulla av fel, såväl mänskligt som träningsmässigt). En dröm om att bli fantastiskt skicklig, nästan osårbar.

Vår västerländska idrott har för länge sedan mist sina ideal, i den mån den någonsin motsvarat dem. (Läs förresten Ivar Lo-Johanssons Jag tvivlar på idrotten, en skrift från 1931 som verkligen föregriper dess utveckling.) Budon pratar ofta om personlig utveckling, på ett sätt som jag vill mena är rent nys. Det är inte mer utvecklande att slå i luften och på sandsäckar eller kasta omkull folk och själv bli kastad, än att lära sig den ultimata straffsparken eller försöka kommunicera med en häst och få den att göra som man tänkt sig. I det avseendet motsvarar inte budon sina ideal, alls. Å andra sidan kanske blotta tron på ideal är bra för människan, även om de inte motsvarar verkligheten?

Usch, det där sista lät hemskt.

Förmodligen ska man bara nöjda sig med att konstatera att trots vrångheterna i konceptet finns det massor av människor som tränar och trivs, och vars liv har blivit rikare tack vare budon. Om den är värd att tillbringa en livstid i vete farao, men det är det å andra sidan ytterst få företeelser som är – om någon.

——

Hmm jag vet inte hur bra det här blev? Nå men jag försökte i alla fall. Andra bloggar om budo, träning, idrott, ideal

Sparring, grundträning, övningar och huggfäktning

Vad jag fick göra mer minns jag inte, men jag vet att jag fick sparras på mitt allra första fäktpass. För den som är budoskadad känns det jättemärkligt – vadå, jag kan ju inte åstadkomma ett skit! Och hur kan du mena att jag ska in och attackera rakt in i din gard, då är jag ju död! Ändå ville de att jag skulle göra det. OK, jag gjorde det och sen har vi jobbat vidare därifrån. Jag vet att bästa sättet att besegra mig är att absolut inte attackera själv, utan få mig att attackera… men om två personer kör det spelet mot varandra får de knappast särskilt mycket träning, att köra den stilen känns ganska meningslöst. Förvisso är det ett spel som hör duellen till, men som den gamla budoka jag är litar jag helt naivt på att mina instruktörer i allmänhet och min tränare i synnerhet ska ta itu med det där i sinom tid.

Jag har utgått från att sparring som bas för träningen är ett gammalt och inarbetat system på den här klubben. Sen kommer en av mina instruktörer in och kommenterar här på bloggen, och berättar att mer sparring infördes eftersom eleverna efterfrågade det. Oj! Jag är förbluffad. Om någon vill berätta eller skriva ihop hur klubbens pedagogik utvecklats och förändrats över åren är jag idel öra.

I söndags lät min tränare mig paddla lite (Simon har beskrivit övningen paddling här), eller det var väl tänkt att bli paddling men blev det inte riktigt. Jag blev alldeles för ofta stående och undrade ”vad fan gör jag härifrån”. Kanske han överskattade hur mycket huggfäktning jag kan. För mig kändes det konstigt att inte börja med att lära mig några tekniker att använda i paddlingen först, utan hoppa rakt in i den. Å andra sidan är jag så ofantligt glad att slippa köra massor av formträning där jag inte får gå vidare till nästa steg förrän min vänstra lilltå pekar så många grader utåt som just den här stilen anser är korrekt… okej jag överdriver, men trad-stilarna har en del av det där i sig. På ett sätt är det fantastiskt skönt att få börja leta i vad jag kan och faktiskt har med mig, och sen gå vidare därifrån. Budo-standard innebär ju oftast att förneka att något som eleven har med sig kan vara av värde, först på god väg mot svart bälte är det tillåtet att börja använda vad erfarenheter man nu har med sig från annat håll. Någonstans så kanske en träning som utförs lite närmare själva sparringen är mer öppen för individuell anpassning… men lite övningar tas tacksamt emot. Det ska bli spännande att få se vad de kommer att bestå i, vad gäller cut and thrust.

Plötsligt inser jag att min tränare aldrig lärt upp någon elev i cut and thrust. De enda som hittills utövat denna lite hårdare fäktstil, för hugg blir med nödvändighet en mer kontaktkrävande fäktning än stick, är klubbens instruktörer som prövat ut det hela på varandra. Jag blir klubbens första försökskanin på området. Jaja, det ska nog bli bra. Jag slipper i alla fall att försöka anpassa mig till en färdigkonstruerad elevmall som jag ändå inte passar in i.

Huggfäktning med metallsvärd går man i alla fall inte in och sparras från scratch. Så mycket hoppas jag att alla inblandade är överens om.

——

Andra bloggar om fäktning, cut and thrust, sidesword, kampsportspedagogik, budo, sparring

Förbannade budoanda!

Min duellfäktningstränare föreslog en utvecklingsväg som gick från lätta klingor via stickvärja (schläger), långsvärd, teaterfäktning och till sist fäktning med hugg – cut-and-thrust – som sista nivå. Jag accepterade. Förstås gjorde jag det! Utvecklingsvägen såg fullt rimlig ut, och vem är jag att vilja något annat än det normala?

Sen försvann jag ut. Nu är jag tillbaka, och säger rakt ut till min tränare: Jag vill köra huggvapen, cut-and-thrust/sidesword, så fort det bara går. Han säger: ja det är bara att skaffa utrustning och börja träna.

För ett år sedan hade jag aldrig tordats begära detta. Jag satt så fast i att man inte utmanar den väg ens lärare stakar ut för en. Läraren vet alltid bäst! Budoanda.

Jag kunde inte tänka mig att detta ens var möjligt.

Förbannade budoanda, så du stått i vägen för mig.

——

Andra bloggar om fäktning, SCA, budo

Är aikido kampsport?

Tja, det är helt och hållet en definitionsfråga.

Till den som säger att aikido inte är kampsport eftersom man inte tävlar i aikido, vill jag likt Brasse i Fem myror säga felfelfelfelfelfelfel! Ordet sport har ofta något med tävling att göra, det är helt sant. Förmodligen är det den vanligaste betydelsen av ordet. Vi har dock även helt tävlingsbefriade ord som frisksportare, sportstuga och sportfiske. Man måste alltså inte tävla för att syssla med sport, men icke desto mindre har det blivit allt vanligare att icke-tävlande arter använder ordet kampkonst istället.

Aikido är ett slags budo, därom kan vi alla vara överens. Budo är samlingsnamnet på gammal japansk kampsport, och alltså borde aikido vara kampsport. Emellertid har ordet kampsport med tiden mest kommit att beteckna sporter och arter där man kämpar man mot man. Om den egna definitionen på kampsport är något i stil med UFC, där två män kämpar i en bur tills en av dem ger upp, tycker man förstås inte aikido är kampsport. Sedan Svenska budo- och kampsportsförbundet fått en sektion för arter som inte passar i andra sektioner och denna huvudlöst döpts till kampsportsektionen, har ordet alltmer kommit att användas främst om fullkontakt. Betydelseglidningen är alltså ett faktum.

En gång i tiden bröt sig judon ut ur budoförbundet med sloganen ”Judo är inte budo” – en formulering som säkerligen skulle fått judons grundare Jigoro Kano att rotera i sin grav*. Människor som sysslar med de japanska vapenarterna ser sig nog idag ganska sällan som kampsportare. Kanske budofolket i sin helhet småningom bryter sig ur det gemensamma förbundet, med motiveringen att budo inte är kampsport.

Så är aikido kampsport? Jag ger inget enkelt svar ja eller nej på den frågan, utan svarar med en hel uppsats. Själv använder jag oftast ordet kampkonst istället, men om någon ber mig nämna en kampsport på A så nog blir aikidon det första jag kommer att tänka på.

————

* Formuleringen är snodd från Stefan Stenudds bok om aikido. Det är kanske lite billigt men den är ju klatschig, så vad katten jag använder den.

————

Inlägget är pensionerat och ersatt med en mer välformulerad version, Aikido – kampsport?.

————-

Min Bluffarens guide til budo. Andra bloggar om aikido, budo, kampsport, kampkonst, terminologi, betydelseglidning, Svenska budo- och kampsportsförbundet, judo

Det där med tjejträning

När jag började med min första kampkonst, karate, hade klubben en särskild nybörjargrupp bara för tjejer. Det vanliga nybörjarpasset var 90 minuter långt medan tjejpasset var en timme. Jag förstod inte riktigt hur det var tänkt med den där tjejgruppen. Skulle de efter en termin gå över till fortsättningsgruppen? Vad var i så fall vitsen med att de faktiskt fått en tredjedel mindre träning? Eller var tjejgruppen liksom ett förstadium före nybörjargruppen, en inkörsport? Jag tyckte inte det lät intressant utan valde den vanliga gruppen, och det bör de flesta någorlunda ambitiösa tjejer också ha gjort. Om man ska ha tjejträning, måste man nog göra klart för sig riktigt vad syftet är med den.

Det finns en karateklubb i Stockholm som gjort en storsatsning på tjejträning. Det leds av en högt graderad och erkänt duktig kvinnlig utövare, fast gruppen instrueras inte enbart av kvinnor. Till den träningen kommer många unga invandrartjejer från familjer som i många fall inte skulle tillåtit dem att träna i könsblandad grupp. Målet är alltså inte att integrera tjejerna i den vanliga träningen, utan eleverna fortsätter i tjejgruppen år efter år. När jag först hörde talas om detta, tyckte jag det var tragiskt. Senare har jag insett att i och med att folk fortsätter sin träning i denna grupp har den med tiden blivit ganska avancerad, och det borde gå att få utmärkt träning där. Så tja, varför inte. De flesta tjejsatsningar syftar dock till att stärka tjejerna i den vanliga träningen, eller helt enkelt locka till sig flera tjejer.

Ska man ha tjejträning, så ska man enligt min mening ha kvinnlig instruktör. Tjejer tror ofta inte riktigt på att de kan. En duktig kvinna – eller flera – kan visa att det går, att man kan skrika och vråla och sparka alternativt göra fall som ser jättesvåra ut, och att detta inte står i motsats till att vara kvinna. En man som sparkar på mitts för kung och fosterland är inte samma förebild, ger inte tjejerna samma incitament att ta i med varje fiber. Om man inte har någon kvinnlig instruktör till tjejgruppen, är jag rädd att den förfuskar sitt syfte helt.

Okej, så klubben har en kvinnlig instruktör som kan hålla i detta. Bra bra, men jag frågar mig: om hon kan instruera tjejpass, då skulle hon väl lika gärna kunna instruera vanliga pass? Därmed skulle hon kunna visa även killarna att här finns kvinnor som tränar och instruerar på samma villkor som alla andra, och det är inget särskilt märkvärdigt med det. Allvarligt talat är de medtränande killarnas attityder ofta det största hindret i tjejers kampkonstträning. I en klubb med framstående kvinnliga utövare har männen oftast bra attityd mot kvinnor på mattan, för de har vant sig. I en klubb där man själv är den första kampsportsbrutta som någon stött på, får man förstås utkämpa värre strider. Om den kvinnliga instruktören ska instruera tjejgrupp, hinner hon rimligen inte instruera i den vanliga gruppen också. Då får inte killarna ta del av henne som instruktör, och det är en icke föraktlig förlust vad gäller klubbens könsbalans.

Kanske klubben inte har någon kvinnlig instruktör, men man låter en tjej som inte skulle tillåtas instruera blandad grupp hålla tjejpass. Detta är jag ganska mycket emot, av ett enkelt skäl: på vilket sätt skulle det kunna vara bra för tjejerna att ha sämre instruktörer? En sådan tjejgrupp riskerar att i själva verket bli en ”kvinnor kan inte, i vart fall inte på samma sätt som män-grupp”.

Karateklubben med den helseparata tjejgruppen är den enda klubb jag känner till vars tjejgrupper blivit lyckade på längre sikt. Däremot kan jag väl tänka mig att tjejerna i en klubb som saknar kvinnlig instruktör kan göra saker för att stärka gemenskapen, så det blir enklare att vara tjej i klubben. Om de enstaka tjejerna är utspridda på klubbens olika nivåer kanske man kan hålla gemensamt tjejpass någon gång per termin. Då får de nya tjejerna stifta bekantskap med de som kommit någonvart i träningen. Fast om man tränar i nivåblandad grupp, som man oftast gör i aikidon, lär man ändå känna tjejerna bättre än killarna helt av sig självt: man delar ju omklädningsrum. Det rent sociala behovet av att litegrann hålla varann om axlarna eller ryggen blir därmed uppfyllt automatiskt.

Kanske man kan säga att det faktum att man håller separat tjejträning är ett erkännande av att den vanliga träningen i första hand är mansträning. Den som vill öka andelen kvinnor i klubben bör i första hand ta vara på de man redan har, och försöka se till så kvinnor inte systematiskt missgynnas på den vanliga träningen. Om detta uppfylls, behövs inga tjejpass.

——-

Andra bloggar om budo, kampkonst, träning, könsroller, aikido, karate, instruktörer, tjejträning, tjejgrupper

Stor grupp eller liten?

Du tränar budo eller någon annan typ av kampkonst. Du har flyttat till en ny stad, och ska därför välja en ny klubb att träna i. Du väljer mellan två stycken, som verkar likvärdiga förutom att den ena är stor och den andra är liten. Vilken klubb väljer du?

Ikväll är det ovanligt lite folk på klubben. Instruktören är där, och bara ett fåtal elever. Hur reagerar du? ”Ääääh trist att vi är så få”? Eller kanske ”jippi, nästan privatundervisning”?

Det är du som instruerar passet. Det brukar komma tolv eller femton elever, men ikväll samverkar influensan med OS på TV och du har bara fyra elever på mattan. Hur påverkar det dig, och hur påverkar det träningen?

Jag väljer ofta den mindre klubben. Förvisso finns det nackdelar med små träningsgrupper, men största skälet till att de flesta styr kosan rakt mot den större gruppen är psykologisk. Det många gillar måste vara bra, tror man. I den stora gruppen kan man dessutom gömma sig… man syns inte. Samma osynlighet gör förvisso att man får mindre instruktion. Så… vad väljer du?

Jag föredrar ett pass med få elever – under förutsättningen att inte instruktören tappar ångan av att gruppen är liten. Gruppdynamik är en märklig sak. Den större gruppen har en annan och större energi, och har man inte så mycket egen kan ens träning vara helt beroende av den. Den som vill tillräckligt mycket med sin träning kan bortse från den och istället suga i sig så mycket som möjligt av den i vanliga fall så begränsade tiden med instruktören.

Är det tråkigt att instruera liten grupp, för att du känner dig sysslolös? Du kan inte hålla på och peta på vad eleverna gör precis hela tiden, det är alldeles sant. Nå men så träna själv då! Visa något för hela gruppen, hugg sedan själv någon att träna med. Efter ett tag kan du lämna honom eller henne för att gå runt och instruera. När det är färdigt visar du något nytt att träna på. Eleverna får minst lika mycket instruktion av dig som om det vore 15 elever på mattan, de får dessutom träna med dig och inte bara för dig, du får träna själv, och genom att du själv håller energin uppe gör gruppen det också.

——

Andra bloggar om aikido, budo, kampkonst, instruera, undervisa, träning

Tjejer vill ju träna med tjejer. Eller hur?

Under den del av min kampkonsttid som tillbringades i sparka-slå-arter undvek jag helst att träna med tjejer. Tjejer var komplicerade. De stod och rättade till hårtestar under kumite (sparring) – hur kan man få för sig något sådant? Slog man på dem på samma sätt som på killarna kunde de bli hur sura som helst. Tillsammans med killarna sporrades jag att ta fram mina tuffaste sidor, som kanske inte var så framträdande men som ändå fanns någonstans därinne. Att träna med tjejer mesade ner mig. I kampkonstmiljön var det den manliga stilen som gällde, och det var lättare att ”spela kille” utan andra tjejer närvarande.

Kampsport och kampkonst är en huvudsakligen manlig miljö. För unga killar är kampsporten något som kan hjälpa deras växande till manlighet, men för tjejer kan den bli en komplikation i deras relation till sin kvinnlighet. Karateträningens krav kolliderar med tonårstjejens krav på kvinnlighet. Att ta i för kung och fosterland, att skrika, att satsa allt i ett slag eller en spark – det skär sig mot tjejighetens bud.

När jag efter två års karate gick över till aikido slapp jag de mer extrema yttringarna av det här. På ett sätt är jag glad att jag stiftade bekantskap med det i karaten. Därmed har jag haft lättare att känna igen och etikettera fenomenen när de dykt upp i aikidon. I de hårdare kampmiljöerna finns ofta bara två roller för tjejer. Den ena är som tjejen som egentligen inte duger så mycket till, men som ändå är trevlig att ha i klubben för det vore ju synd om vi bara blev killar. Det andra är den supertuffa bruden som är hårdare än alla killar tillsammans.

Om man inte vill hamna i trevliga maskot-facket är tyvärr den supertuffa stilen ofta den enda som funkar. Dock kan inte ens de supertuffa brudarna vara säkra på att verkligen bli behandlade som en av grabbarna. Jag har hört alltför många historier som tjejer som är vårdslösa med och hänsynslösa mot sina manliga träningskamrater. Tacka för det, som hon aldrig får däng tillbaka i samma utsträckning som hon delar ut däng! Den kille som får ett för hårt slag av en tjej har ofta svårt för att klaga, eftersom det vore en prestigeförlust. Samma kille har oftast svårt att slå på allvar på en tjej, för tänk om han skulle träffa för hårt… det vore också en prestigeförlust.

Tänk så våra könsroller snärjer oss.

——

Andra bloggar om karate, kampsport, kampkonst, könsroller, träning

Utmanande träning och moralisk integritet

Utan utmanande träning, utmanande situationer och erfarenheter är det svårt att mejsla fram den karaktär som utmärker den person som agerar med handlingskraft och integritet.

Så står det i en läsarkommentar på en blogg som jag brukar läsa. Jag har haft detta inlägg liggande sedan juni. Jag undrar helt enkelt… är det så?

Vad jag vet brukar det vara väldigt svårt att förutsäga vilka människor som när det verkligen gäller står upp och gör det riktigt svåra. De människorna brukar även ha haft svårt att förutse det själva. Det är nog sällan de vi tror, som kliver fram och tar de där riktigt modiga och viktiga moraliska besluten.

Måhända kan man dana själen genom att utsätta sig för utmaningar. Exakt vad man då danar själen till, det är en annan fråga. Till målmedvetenhet, kanske? Till att bli bättre på att uppfylla de egna målen?

Är det så självklart att det i detta ligger något som i sig är moraliskt högstående?

——

Andra bloggar om moral, integritet, mod, handlingskraft, budo, kampkonst

Det där med prova på-lektioner

Varför föreningar och skolor håller prova på-sessioner är lätt att förstå: man vill ha fler elever och medlemmar i sin verksamhet eller förening. Ge folk en smakbit, så kanske de vill ha mer. Det verkar enkelt, eller hur? Dock finns det en inbyggd konceptuell konflikt kring prova på-sessioner: de ska dels visa vad utövningen går ut på, och dels ska de locka folk att fortsätta. Dessa två saker är inte alltid så lätt att förena, för det är inte alltid det går att låta nybörjare känna vad det hela går ut på. Vad gör man då? Låter man dem göra tråkig nybörjarträning, eller försöker man visa dem något annat som ska locka till fortsatt träning?

Inom kampkonst är det en del av kulturen att saker inte måste vara roliga på en gång. Lärande tar tid, det är normalt. Nybörjarterminen kan få vara lite gnetig, det är sen det roliga kommer. Man måste lära sig falla innan man kan ta emot teknik, till exempel. Det roliga kommer sen, det är bara att acceptera. Inom dans däremot förmodar man att folk inte har tålamod att vänta.

Prova på-lektioner i pardans är som dansens vanliga nybörjarundervisning brukar vara, fast värre. Lär ut några turer och spring igenom dem alldeles för snabbt, ”så folk får känna att de gjort något”. Undvik allt prat om att föra och följa, sånt klarar nybörjare ändå inte av. Skulle man prata om att föra och följa på ett sånt nybörjarintro finns ju risken att folk förstår att här finns någonting som är lite komplicerat, som tar lite tid att lära sig. Då kanske de försvinner ut och gör något annat istället. Dessutom är förande och följande ganska generellt; ungefär samma grundprinciper gäller för de flesta pardanser. En introlektion i tango där man dansar tryckare istället för tango skulle ge ett konstigt intryck. Att den förmodligen skulle ge en bättre bas för fortsatt tangodansande än den där förkättrade sekvensen som heter salida, det är en helt annan sak.

Jag har vid ett par tillfällen tagit med mig en bekant till ett prova på-tillfälle i någon dans. Under och efteråt har jag känt att hjälp, vilka ovanor han eller hon får lära sig nu. Inte lär han eller hon känna efter vad hon gör efter det här, utan bara leta komplicerade steg och trix utan att känna efter… så dumt, och så onödigt.

Om jag i framtiden tar med mig någon till ett prova-på som inte är van dansare i någon annan dans, tror jag att jag ska inleda med mitt alldeles eget lilla intro. Vad det ska innehålla? Föra och följa, såklart. Pardansens själva kärna, den som garanterat inte kommer att rymmas i prova på-lektionen. Om människan har sysslat med någon som helst kontaktsport förut – aikido, judo, jujutsu, brottning, kontaktlekar från teaterns värld, kanske även ridning – så blir det enklare, för då finns något att utgå ifrån.

Jag skulle börja med att känna på kontaktpunkterna: handen i ryggen och de händer som håller i varandra. Känna på de ”styrmedlen” en stund, var för sig och tillsammans. Prata om, visa och demonstrera hur man för och hur man tar emot förning. Kanske trippa igenom några basala figurer utan steg* för att känna på förningen. Prata om hur det funkar med partnerrotation på lektioner, att man kommer att få dansa både med de som kan föra respektive följa, de som inte har en susning, och de som tror att de kan men faktiskt inte gör det. Att andras dansageranden i viss mån går att styra, genom det egna.

Jag skulle också säga att när det går att få grundsteg och ett par figurer att funka samtidigt som man faktiskt för och följer dem, då kan det vara idé att testa att dansa lite ”på riktigt”. Försöker man före dess, då är det enda man kan göra att fuska. Förvisso finns det massor av duktiga dansare som börjat sin dansbana genom att fuska. ”Fake it ’till you make it” är en gångbar strategi, särskilt om man klarar av att göra det leende så alla tillfälliga och möjliga partners ser att man är en trevlig prick. Själv dansar jag mycket hellre med nybörjare som för mig efter bästa förmåga, än med människor som fuskat i två år. Jag har inget intresse av att lära upp fuskare, så jag har inget skäl att släpa med folk till prova på-sessioner utan att åtminstone förse dem med lite motgift.

——

* Det där att trippa igenom figurer med massor av små steg är något som Harlem Hotshots brukar göra. Jag vet inte var de har det ifrån, men det är faktiskt en fin pedagogisk finess. På det sättet kan de få folk att träna in en ny figur med lite fokus på hur den förs och följs, inte bara på stegen. Jag har klagat på Hotshottarnas pedagogik mer än en gång, så det är inte mer än rätt att ge dem ett erkännande ibland också: ska man ha turbaserad undervisning, är det här jättenyttigt.

——

Andra bloggar om lindy hop, pardans, kampkonst, kampsport, nybörjare, prova-på, introlektion, danspedagogik

Den fredliga budon, tack vare amerikanerna

Budon anses idag främst vara till för personlig utveckling och för att bli bättre människor. Fokus ligger helt på det personliga planet, med bälten och eventuellt tävlingar som möjliga morötter på vägen. Inte förefaller oss budon särskilt militär, men mellan Meijirestaurationen och andra världskriget såg saker annorlunda ut i Japan.

Det var nationalistiska strävanden som bar fram den nya budon, till stora uppvisningar framför kejsaren och in i skolundervisningen. Till samlingen av moderna budoarter, gendai budo, lades karaten, ett par sporter baserade på samurajernas träningsformer såväl med och utan vapen, nationalidrotten sumo, samt för våra ögon något udda: konsten att slåss med bajonett.

”Den japanska karatens fader” Gichin Funakoshi togs över till de japanska huvudöarna för att hans karate sågs som ett lämpligt sätt att fostra unga män till att slåss. Bara några årtionden senare predikade den åldrade Funakoshi pacifism, och sade och skrev saker som att det finns inget sådant som att ta initiativet till attack i karate. Karaten hade blivit alltigenom pacifistik – i vart fall i retoriken. (En intressant genomgång av verklighetens och mytens Funakoshi finns på 24fightingschickens, under rubriken Deconstructing Funakoshi.)

Den unge Morihei Ueshiba kämpade med ett märkligt träningsprogram för att bli tillräckligt lång, så att armén skulle acceptera honom. Sedan var han med och slogs i det rysk-japanska kriget. Den åldrande Ueshiba talade om saker som att bli ett med universum. Aikidoutövare har en tendens att betrakta den fredlige Ueshiba med en särskild vördnad, som om aikidon är den enda fredliga budon som finns, och som om aikido var den enda budoart som utlovar personlig utveckling. De som omhuldar denna tro är i allmänhet de som inte sett sig om särskilt mycket i budovärlden.

Efter andra världskriget var Japan ockuperat av USA, och fick inte ha någon armé. Budoträning sågs på med stor misstänksamhet av ockupantmakten. Funakoshi och Ueshiba är dock exempel på budolärare vars elever lyckades återuppta verksamheten även under amerikanernas översyn. I denna sits kan ingenting vara bättre för en kampart än böcker som predikar hur fredlig utövningen är, och kultiverande den är, hur flitig budoträning ger inte bara en sund själ i en sund kropp utan också oanade möjligheter att finslipas till en bättre människa.

Helt visst funnes dessa tendenser i budon även andra världskriget förutan. Dock måste det ha varit både karaten och aikidon till gagn att ha en huvudlärare som talade och skrev om budon som personlig utveckling, snarare än som paramililtär sysselsättning – det som en gång banade väg för den nya budon in i skolorna, och in i vardagsjapanens medvetande. Nej, vi ska inte tacka amerikanerna för budons air av fredlighet. Inte bara, och kanske inte främst. Men nog är det en spännande tanke att såväl Funakoshi som Ueshiba formades till att se sin art som något för den egna själen utan militära kopplingar delvis som en följd av den amerikanska ockupationen. Tänk om det är något som gäller för den japanska budon på ett helt allmänt plan?

——

Andra bloggar om karate, Gichin Funakoshi, aikido, Morihei Ueshiba, budo, ideologi, pacifism, militarism

Karate kontra mountainbike

Ingen försöker berätta för mig vad som är den sanna meningen med att köra mountainbike. Inte frågar efter den. Ingen bryr sig. Såvitt jag förstår är meningen med mountainbike olika för varje människa. För mig är den att överleva utan skador och köra riktigt snabbt, lite för snabbt, och ha roligt.

Lättnaden i en utövning som inte har något uttalat högre syfte är något jag klart känner igen från mina försök att utöva sporter som dart och curling. Jag känner en oerhörd sympati för Rob Redmond i hans jämförelse mellan karate och mountainbiking. Budons kultur är speciell, och vissa människor blir oerhört tilltalade av den. Andra stöts bort av den. En tredje grupp köper den till att börja med utan förbehåll, men blir med tiden kritiska och ofta besvikna. Till denna tredje grupp, törs jag påstå, hör Rod Redmond vars blogg/artikelsamling 24fightingchickens jag varmt rekommenderar.

Budon är en kultur formad av lärande, och ett lärande som förmodas behövas aktivt läras ut. Inte bara det, man förväntas hålla sig till en och samma lärare – även i de fall det är okej att träna för andra, förväntas man ha en huvudlärare. I till exempel pardans är det inte så, där plockar eleverna fritt från ett smörgåsbord av kurser och lärare. Det är på gott och på ont, för det är inte alltid eleverna kan se vad de bäst behöver. Å andra sidan så lär man sig väl något även av att göra mindre bra val.

Kommentarerna till blogginlägget förvånar mig lite. Där diskuteras karatens och mountainbikingens natur, och huruvida Rob i inlägget lyckas kritisera karaten på något grundläggande sätt. Som jag läste inlägget handlar det inte om rätt och fel, bara om en väsentligt annorlunda kultur, och ett kulturbyte som Rob upplevde som skönt. Vi har alla våra färgade glasögon, och jag är så glad över att inte längre ha budokulturen som främsta referensram. Budokulturen med alla dess regler, och ständiga påpassanden om ifall man agerade rätt. När jag startade men egen pyttelilla aikidoklubb kände jag mig tveksam till vissa saker jag lärde ut, vad gäller regler i dojon och hur man ska agera… men jag kan ju inte ställa till så andra skulle tycka jag har illa ”uppfostrade” elever.

Vi som upplever en lättnad när vi lämnar budon, vi kanske hela tiden tog lite lite för allvarligt på den.

——

Andra bloggar åsikter om Rob Redmond, 24fightingchickens, karate, budo, budoanda, lärande

Varför tränar du budo?

Budomemoarer, del 24

Tja det gör jag ju faktiskt inte längre. Tränar budo, alltså. Jag håller på med en del besläktat, men inget som är japanskt och utövas i vit pyjamas med färgat snöre om midjan. Däremot så tror jag faktiskt att jag har ett svar på frågan varför jag tränade budo, så länge och så ihärdigt.

Min första närkontakt med aikido fick jag genom ki-aikidoläraren Yoshigasaki. Jag deltog i en serie lektioner som bland mycket annat handlade om balans: man skulle träna sig på att upprätthålla god balans medan ens träningspartner utsatte en för allt större störningar. Nu får alla ki-aikidomänniskor som läser det här korrigera – jag utger mig verkligen inte för att vara någon expert på ki-aikido, men i efterhand har jag uppfattat det som så att vitsen med övningen egentligen låg i den egna kroppen. Det var den egna kroppshållningen och mentala inställningen som skulle tränas, och stimuli från den andre var bara ett hjälpmedel. Själv kom jag dock att fixera mig vid det att sätta gränser som sådant, trots att detta inte alls var något som påpekades och inte egentligen ingick i lektionen för dagen.

För att använda mig av Niels Jensens term är jag ett gammalt mobbingbarn. Barndomen lärde mig att jag inte kan ta min plats i grupper. Jag vande mig vid att låta mig köras över. Ibland svängde jag förvisso över åt andra hållet och bredde ut mig något alldeles ohyggligt, men häri ligger ingen motsättning. Tvärtom, det är två olika symptom på samma sak.

Jag har vant mig vid att vara ganska mycket ensam, och kommer alltid att ha vissa ensamvargiga drag. De där människorna som inte verkar tro att de existerar om de inte har en grupp att höra till, dem kommer jag aldrig att förstå mig på. Som vuxen har jag dock lärt mig att umgås med folk. Det har tagit sin tid, och fullärd blir jag aldrig – om nu någon någonsin blir det. Dock har jag fortfarande väldigt lätt för att inta en underlägsen position i grupper. Till skillnad från hönsen hackar vuxna människar sällan fysiskt på varandra, men vi skapar oss små statushierarkier där vi stoppar in varandra. Jag gör så lätt entré på en låg nivå, och sedan är jag missnöjd. Numera kastar jag bort alla sammanhang där jag inte är nöjd med min roll och min position. Jag väljer de där jag funkar, och skiter i resten. Det är en lyx som man kan unna sig efter att man lärt sig att det finns sammanhang som man funkar och till och med fungerar bra i.

Att mina erfarenheter av feministiskt självförsvar satt ordentliga spår i mig är ingen slump. Jag behövde de där övningarna i att sätta gränser. Jag behövde lära mig känna när någon klampar över dem. Jag behövde träna på att sätta stopp.

Aikidons tekniker lyder under samma lagar om den egna sfären kontra andras som livet i övrigt. Ändå tog det mindre än ett års aikido innan tankar på sådant inte alls var närvarande i min vardagliga träning, och aikidon som konst tog över – kontaktsporten aikido. Däremot var aikidons sociala del, med möten med människor på mattan, ett område där jag ständigt tvingades ta itu med detta. Det var människor som ville få mig att göra teknik på deras sätt. Människor som stoppade min teknik om jag inte gjorde som de tyckte att det skulle vara. Människor som själva gjorde god teknik, men var så usla uke – mottagare av teknik – att de fick sin träningspartner att framstå i sämre dager.

Jag kan inte säga att jag är tacksam för de statusstrider jag lärde mig utkämpa på mattan. Ändå blev aikidon för mig en av de arenor i mitt liv där jag tidigast lärde mig sätta stopp, och sätta stopp i tid. Samtidigt lockade mitt monomana intresse in mig i överdrifter, och in i sammanhang där jag inte alls klarade av att sätta stopp.

Livet är fullt av motsägelser.

——

Andra bloggar om aikido, budo, självförsvar, sätta gränser, sociala spel, gruppdynamik, mobbning

Bluffarens guide till sempai och kohai

En läsare tyckte att jag skulle förklara begreppen sempai och kohai, som jag nämnde i ett annat inlägg. OK! Här kommer en kortfattad Bluffarens guide till begreppen sempai och kohai.

Själva orden sempai och kohai lär betyda ”äldre bror” och ”yngre bror”. På engelska låter de sig ganska väl översättas till ”senior” och ”junior”; på svenska finns inga bra motsvarande termer. I budosammanhang är sempai den som tränat längre än du själv. Motsatsen, den som tränat kortare tid, är kohai. Sempai och kohai är inte egentligen budotermer, utan vardaglig japanska. I budovärlden används begreppen på några olika sätt. Vilket som är mest ”ursprungligt” eller ”korrekt” vet jag inte, men jag är lärd att begreppen sempai och kohai är oberoende av grad. Om någon börjar träna efter dig men graderar fortare, och tar exempelvis första svartbältesgraden innan du gör det, är du fortfarande sempai.

Att omnämna någon annan som sin sempai kan vara ett sätt att ge ett erkännande. Däremot säger man inte om andra att de är kohai, det vore oartigt.

Sempai och kohai tillhör de delar av japansk kultur som kan ta sig ganska olika uttryck när vi försöker föra över dem till västerlandet. Ibland påpekas sempais ansvar för kohai, så att relationen blir något ömsesidigt. Ibland missbrukas det så att det närmar sig pennalism – något jag själv inte varit vittne till, utan bara hört berättelser om (dels i USA, men framför allt i japanska universitetsklubbar).

I vissa sammanhang är lärartiteln ”sensei” reserverad för instruktörer som uppnått en viss grad, och instruktörer med lägre grad kan då benämnas sempai. Om jag förstått rätt är detta ett tämligen ojapanskt sätt att använda orden.

Personligen ser jag ingen större vits med att svänga sig med de här orden om det inte verkligen finns ett sammanhang där de har en betydelse. Det inlägg som är orsaken till att jag skriver den här förklaringen kanske är ett exempel på lite onödig användning? Ja, kanske det.

——

Andra bloggar om budo, aikido, sempai, kohai, hierarki, sociala strukturer, Japan

Klubbar där folk undervisar varandra

En ovana tycker jag att budon – stora delar av den – har med sig från Japan, som jag inte kan se några fördelar av annat än möjligen i mycket stora grupper. Det är det här systemet att sempai ska undervisa kohai.

Nu varierar detta oerhört mycket mellan olika klubbar. På en del klubbar är sempai-undervisande konsekvent genomfört, på andra är det alls inte uppmuntrat. Sempai-undervisning fyller två funktioner. Dels kan det vara så att instruktören inte hinner med den stora gruppen; då aikidon ofta blandar olika nivåer, får de som hållit på ett tag i praktiken sköta instruerandet av de nya när de tränar med dem. Den andra funktionen är att systemet befordrar känslan för hierarkin inom gruppen. Japaner ser gärna att det finns klara statusstegar så det tydligt framgår vem som är ovanför och vem som är nedanför i status; då vet de vad som gäller och känner sig trygga. En del av dem som börjar träna budo tilltalas av detta system just för att det är främmande, spännande och annorlunda. Ganska många stöts också bort av det.

Om ”sempai” betydde ”folk som tränat länge och har bra koll” skulle jag inte opponera mig. Sempai är den som har tränat längre än du själv; egentligen (som jag uppfattat det) har det ingenting med grader att göra, men ofta blir tillämpningen på gradnivå att högre grad tillrättavisar lägre. Detta kan ofta gälla långt ner i nivåerna, så att den som tränat mindre än ett år förväntas rätta nybörjaren och den som tränat tre terminer förväntas rätta den som tränat två. Lägre grad tillrättavisar däremot inte högre; det vore korkat, då det troligen inte skulle leda till att sempai inser att den relativa nybörjaren har rätt utan bara till att denne känner sig trampad på tårna och förorättad. H*n ska ju undervisa den som är lägre i rang – inte tvärtom.

Sempai-undervisandet som system utgår från att alla elever är lika, och lär sig saker och ting i samma ordning. Det funkar någorlunda för dem som passar in i elev-mallen; men för dem som lär sig saker i annan ordning än genomsnittet fungerar det sämre. Värst är när ”sempai” inleder tränandet med en föreläsning – ofta precis samma sak som instruktören just sagt, fast både förklarat och visat sämre. Medan föreläsningen fortskrider, förbleknar elevens inre bild av hur instruktören gjorde, och det enda alternativ som kvarstår att ta sempai som modell för hur tekniken ska göras. Detta har jag stött på så många gånger, och ibland har det gjort mig rentav rasande fast jag vet att det är välment. Värst har jag upplevt detta som nybörjare i en annan budoart, när jag inte var någon nybörjare inom budo. Jag har ögon att se med, jag kan bedöma en hel del själv. Jag tar gärna hjälp när jag kör fast, och ett och annat välavpassat tips och förslag brukar vara välkommet – men när instruktören just visat tekniken, varför tror sempai att h*n måste visa om allting på nytt? Det kan h*n väl göra om jag ber om det, och ibland är man så förvirrad att det är nödvändigt… men annars? Jag har valt att träna för instruktörer som jag ser som framstående; det är hans eller hennes teknik jag vill försöka imitera! inte dennes elev som tränat i två eller fyra år.

Ibland gör ju sempai faktiskt inte alls som instruktören visade, heller. Vad gör man då? Det enda svar jag har, är att tillkalla instruktören. Oftast är dock denne antingen långt borta, eller upptagen med annat.

Allra värst är sempai-undervisandet när den strikta gradhierarkin i viss mån brutits upp, så att högre grad inte alltid förväntas veta bäst – men folk fortfarande springer omkring och undervisar varandra. Jag pratar inte om att komma med små förslag, jag pratar om att undervisa; tala om ”du ska ju göra så här”. Eftersom vi människor trots allt gillar hierarkier, tar vi tillfälligheten i akt att pissa in en informell statusstege. Jag undervisar dig, alltså är jag bättre än du. Det är länge sedan nu… men jag minns oerhört väl känslan av folk som sabbade min teknik och påpekade vartenda fel jag gjorde, och aldrig lät mig ens göra tekniken till slut vilket gjorde att jag aldrig kunde få någon som helst känsla för rörelsen. Personen som sabbade min träning var däremot jättenöjd över hur h*n dels bättrade på sin status, och dels hjälpte den här klantiga personen som inte fick till det hur mycket h*n än instruerade.

När det i största allmänhet blir den med högre status som undervisar lägre status, kommer en ny aspekt in. I vårt samhälle har män högre status än kvinnor, och sålunda kommer nybörjarpojkar glatt att springa omkring och undervisa kvinnor med högre grad utan att ens reflektera över det konstiga i situationen. Vad de inte har i teknik, kan de ofta kompensera med styrka för att ”bevisa” att tjejen gör fel. Sen kan man ju inte vara hur elak som helst mot de små liven heller, då bevisen för att de är ute och cyklar ofta är ganska hårdhänta till sin natur. Första gången jag verkligen tog strid i en sån här situation, var direkt efter min shodangradering i aikido – jag förmodar att jag undermedvetet trott att som svartbälte skulle jag slippa allt sånt där… Killen som fick en knäspark markerad (mot underliv eller ansikte, jag minns inte) som en upplysning om att det sätt han höll på och krångla var direkt dumt då han stod i en sårbar situation, verkade närmast chockad. Det var en tonårskille, jag hade ju kunnat välja ett bättre exempel för att lära mig sätta gränser men jag blev verkligen tvärarg… han reagerade med att slåss. Det slutade med att vi brottades – med mig ovanpå, för mitt överläge i situationen som sådan tappade jag aldrig.

Dessutom har jag faktiskt lärt mig en hel hög saker av lägre graderade som jag tränat med. I sällsynta fall har denne glatt ropat ut när h*n funnit lösningen på det problem vi brottats med, men oftare har jag bara sett ”hm, h*n gör så där istället. Jag kan ju testa”. Ett system med sempaiundervisning talar om för mig att jag inte ska förvänta mig att lära mig av lägre graderade, och berövar mig alltså den vägen att lära mig saker.

Tacka vet jag träningspass med en (1) instruktör på mattan.

——

Texten skrevs ursprungligen som ett diskussionsinlägg på Budoforum. Andra bloggar om budo, aikido, undervisning, pedagogik, lärande

Lyft, liftar och förflyttningar

I vårdjobb stöter man då och då på människor som absolut inte vill bli förflyttade med hjälp av något som helst hjälpmedel, utan vill att personalen ska göra det utan. Ibland går förflyttningen utmärkt att göra utan bara man har god teknik – vilket inte alla har, och beroende på utgångsläge är det faktiskt inte alltid helt lätt att lära sig. Ibland förstår inte den människa som ska flyttas att själva förflyttningen är ett ordentligt lyft, eftersom de inte förmår hjälpa till själva eller kanske till och med försvårar själva lyftet. I längden frestar det ordentligt på personalens ryggar. Jag vet en 22-åring som sabbade sin rygg för att den MS-sjuka kvinnan hon jobbade hos inte ville att man skulle använda lift; huruvida kvinnan hade förstånd att skämmas vet jag inte. Människor väger en hel del, men framför allt kan man inte hantera dem som man hanterar en mjölsäck eller en kartong. Det går inte att vända och vrida på dem för att få ett bra grepp. Lyftet måste anpassas till såväl den lyftes som den lyftandes ergonomi – och här krockar det ibland.

Förvisso finns det massor av personal som sliter och drar i dem som ska förflyttas, på mindre ändamålsenligt sätt. När man utbildar personal i förflyttningar kallar man det numera sällan lyftteknik, utan oftare förflyttningsteknik. Det går nämligen ofta att flytta på folk utan att lyfta särskilt mycket alls, utan mest bara förflytta den egna tyngden. Sådana förflyttningar underlättas ofta av småhjälpmedel som bälten att hålla i, snurrplattor att stå på, eller glidbrädor med vars hjälp det går att glida på rumpan i eller ur en rullstol. En förflyttning som är smidig och utförs i samarbete, i balans och utan ryck, med respekt för bägge de inblandades kroppar känns bra. Om inte kroppen av något skäl är väldigt ömtålig är en väl genomförd förflyttning behaglig.

Det finns en tydlig koppling mellan aikido/jujutsu och förflyttningsteknik. Min träning gjorde mig helt klart mycket bättre på att utnyttja min kropp till att flytta på andras. En gång när jag gick kurs i förflyttningsteknik som fokuserade på tyngdöverföring, alltså att flytta den egna kroppsvikten istället för att slita och dra med armarna, fick jag anstränga mig för att inte stå där och fnissa. Att Kurt Durewall, mannen bakom en av landets större jujutsustilar, småningom gick vidare till att utveckla förflyttningsteknik för vården är inte förvånande. Ordet Durewalltekniken ger idag få googleträffar. Huruvida man idag har vidareutvecklade och bättre tekniker eller om Kurres metoder lever vidare utan att hans namn nämns vet jag inte, men vad jag vet har metoden ett gott rykte.

Det kan säkert finnas flera skäl till att gamla vårdberoende och funktionshindrade ibland motsätter sig liftar, men jag har kommit att undra om det inte ibland är så att det inte egentligen är liften de motsäger sig. Kanske en del av dem helt enkelt uppskattar den vardagliga, anspråkslösa och omärkvärdiga kontakten i en väl genomförd kroppsnära förflyttning.

Andra bloggar om åldringsvård, personlig assistans, hemtjänst, lyft, förflyttning, lyftteknik, förflyttningsteknik, aikido, jujutsu, Durewall

Att lära folk att de inte kan gå

Jag gick en gång ett läger i den kinesiska kampkonsten bagua, som undervisades av en mild äldre engelsk herre vid namn John Davies. John hade svårt att bestämma sig för riktigt hur många detaljer han skulle undervisa oss i, och sade flera gånger kanske mer som en reflektion för sig själv än som instruktion för gruppen: Jag skulle kunna ge er så detaljerade beskrivningar av hur man går på en rak linje, att ni inte skulle klara av det.

Traditionell budoundervisning börjar väldigt ofta med att göra just detta. Man lär ut grundpositioner som är så anatomiskt komplicerade att nybörjaren knappt klarar att ta ett steg för att förflytta sig från den ena positionen till den andra. Aikido är ett typexempel. Den grundläggande positionen kallas ”hanmi”, vilket betyder halv kropp. Ordet syftar på att man inte står med kroppen rakt fram, utan vrider den åt sidan. Fotpositionen i klassisk hanmi är som bilden visar. Den tänkte utövaren tittar rakt åt höger, med den främre foten pekande rakt fram och den bakre i nittio graders vinkel rakt bakom. Personligen tycker jag att avståndet mellan fötterna är lite väl kort på bilden, men det kan ha med min aikidostil att göra. Sånt beror på situationen, också.

Från denna position kan en nybörjare förstås knappt röra sig. Självklart kan man inte gå med vanliga steg framåt, nej man får gå som en fäktare med den ena foten framför den andra. Dessutom är de vanligaste aikidostegen inte förflyttningar framåt eller bakåt, utan olika varianter av vridningar runt den ena foten. Det första man lär aikidonybörjaren är alltså att han eller hon inte kan gå. Det brukar ta ungefär två år innan eleven anpassat sig till formen, såpass väl att han eller hon kan röra sig fritt inom den. Det låter otroligt men är faktiskt helt sant.

Argentinsk tango lärs ut på lite olika sätt, men bra undervisning börjar med att träna på att gå. Caminata, promenaden där den som för går framåt och den som följer går bakåt, är basen för tangon. I tango går man med fötterna tätt ihop, inte riktigt på linje men med fötterna så tätt ihop det bara går. Även i tango har jag några gånger blivit lärd att jag inte kan gå, och blivit matad med så många detaljer att jag faktiskt inte längre kunde.

Dock finns det undantag. Det finns lärare som utgår från att man faktiskt redan kan gå, och låter ens gång med tiden anpassa sig till det rörelsemönster som är naturligt i respektive utövning. Gunilla Rydén pratar inte ett smack om att hålla ihop fötterna. Hela hennes tangoundervisning går ut på kontakten inom paret – funktion först, form som en konsekvens av funktion. Även den nybörjarkurs arrangerad av Bajofondo som jag gick i förarroll för Gunnar och Fredrika utgick från att vi redan kunde gå. Först på fortsättningskursen, då Guro och Peter tagit över, började de på allvar vara på oss om att smala in positionen och gå på ett streck.

Det enda undantag jag stött på inom aikidon, var när Jan Nevelius småningom släppte in ett par nybörjare på sin lilla klubb Mitsu Domoe. De fick gå rätt på aikidons kärna, istället för att först ägna sig åt att bekanta sig med dess utanverk. Mycket riktigt blev de fort väldigt duktiga. När jag själv undervisade nybörjare tordes jag inte undervisa såpass fritt från form, men det förstås – min grupp hade mest bara andra nybörjare att träna med. Det är lättare att gå direkt på kärnan när man får känna på duktigt folk.

Om jag mot förmodan skulle försöka undervisa i aikido igen, eller i något annat dans- eller kampsportsrelaterat… så måste jag åtminstone försöka.

——

Bilden är hämtad från en sida som tillhör en Iwama-klubb i USA.

——

Andra bloggar om aikido, budo, kampsport, dans, tango, argentinsk tango, pedagogik, dansundervisning, kroppskännedom

Bluffarens guide till grader och graderingar

Elementa

Moderna budoarter delar i allmänhet ut grader till sina elever. Graderna är ett slags nivåmarkering, som ofta synliggörs med bälten av olika färger som knyts runt höft eller midja. Svartbältesgraderna är de högsta och kallas dan, och graderna under heter kyu. De lägsta kyugraderna är de som har högre siffror, exempelvis sjätte eller tionde kyu, och den högsta kyugraden är alltså första kyu.

Kyugrader markeras ofta med olika kulörer för olika grader. Färgskalan skiljer mellan olika arter och organisationer; exempelvis blått bälte kan symbolisera en ganska hög kyugrad, eller vara stilens allra första färgade bälte. Dangraderna börjar på låga siffror, så att första dan är den första svartbältesgraden. Det prov som avläggs för att erhålla en ny grad benämnes gradering. I allmänhet finns ett på förhand bestämt graderingssystem, där vissa tekniker eller aspekter av konsten ska visas upp för en viss grad.

Graderna är något slags mått på nivå inom den egna klubben eller stilen. Det går aldrig att jämföra grader mellan olika stilar, och tro att exempelvis första dan – första svartbältesgraden – på något sätt ska motsvara en svartbältesgrad i en annan kampstil. Grader kan ses ungefär som examina, och även i vår universitetsvärld ställer olika utbildningar olika hårda krav på studenten. Dessutom finns det nyutexaminerade som lärt sig och förstått mycket mer inom sina områden än kurskamraterna. Bland de färdigexaminerade finns det även ibland personer som inte duger mycket till inom det yrke de är utbildade för. De har tuggat sig igenom utbildningssystemet men lyckats missa något väsentligt vad gäller kunskaperna och dess tillämpning. Om en utbildning inom budo ska leda till förmåga att försvara sig – vilket alls inte är självklart, men om vi för diskussionens skull utgår från att det är målet med träningen – så är ett svart bälte ett mycket dåligt mått på hur väl eleven uppnått detta mål. Detta är med tanke på graderingarnas mål och utformning högst naturligt, och inte i sig någon kritik mot systemet som sådant.

Historik

Graderingssystemet med kyu och dan är judons grundare Jigoro Kanos fel. De gamla japanska stridsskolor som är ursprunget till den moderna budon hade olika typer av intyg, menkyo, men inga bälten. Kano tog systemet med dangrader, som ursprungligen uppfunnits för brädspelet go, och tillämpade det på sina judoelever genom att låta de skickligaste bära svarta bälten till de kläder de tränade i. Med tiden kom nivåerna under det svarta bältet att delas in i kyugrader, och de färgade bältena infördes. Systemet har sedan spritt sig till praktiskt taget all modern budo, och även många kampsportsstilar med annat ursprung än Japan har övertagit systemet.

Mytologi och betydelse


Kring det svarta bältet finns en omfattande mytbildning, och den som har svart bälte förväntas ofta vara fantastiskt skicklig. Särskilt människor som inte själva tränar budo tenderar att överdriva det svarta bältets betydelse, men i ärlighetens namn gör inte budon och dess utövare mycket för att ta ner myten om det svarta bältet på marken. Förvisso är det sant att man inom karatestilen Kyokushinkai får man träna i många svettiga och tuffa år för att erhålla första dan. Dock är samma grad inom kyudo, det japanska bågskyttet, en ganska basal historia. I andra arter eller stilar räknas främst tränad tid, även om få stilar är så extrema som Daito Ryu-grenen Roppokai som delar ut grader ända upp till tredje dan endast baserat på hur mycket eleven tränat. Grader delas ofta ut med hänsyn tagen dels till prestation och dels till tränad tid, ungefär som när skolelever flyttas upp till nästa årskurs. Ibland görs en avvägning mot personliga förutsättningar, så att det ges en viss rabatt till exempelvis äldre utövare. Ibland tillåts funktionshindrade ta svart bälte trots att de inte kan utföra alla de moment som stilens graderingssystem normalt kräver. Vissa organisationer tillämpar hedersgrader som delas ut exempelvis till människor som gjort viktigt administrativt arbete eller prestationer inom ledarskap och utbildning, men det är inte ovanligt att skillnaden mellan hedersgrader och vanliga grader inte sägs rätt ut utan de vanliga graderna delas ut med även icke träningsmässiga skäl att belöna personen i åtanke.

Riktigt hur den nivå som mäts definieras kan vara väldigt olika, mellan olika stilar men ibland även inom. Ibland mäts förmågan till kamp (inom den aktuella budoartens regler för detta) men ofta är en gradering ungefär som en tentamen som man pluggar till i förhand. Vissa tekniker ska visas upp på graderingen, och kan man utföra dessa på ett nöjaktigt sätt får man graden. Ibland krävs att teknikerna ska utföras bra, men ofta räcker det att utföra dem ”rätt” – jämför att den som tenterar ett visst moment inom matematik kan tillämpa det men sällan kan sägas behärska alla aspekter av det. Jag upprepar mig, men det här är väsentligt så jag säger det igen: ingen förväntar sig att två studenter som går ut från samma utbildning ska ha exakt samma kompetens eller förmåga, och det bör man inte heller förvänta sig av två klubbkamrater med samma grad.

I Japan är gradernas viktigaste funktion troligen att markera varje individs status inom gruppen. Japan är ett mycket hierarkiskt land, som hade kvar ett feodalsystem liknande de vi lämnade bakom oss under medeltiden ända in på 1800-talet. Japaner tycker om att veta vem som är över- och vem som är underordnad, och system där detta är tydligt och klart gör dem trygga. Därför trivs de med tydliga rangordningssystem. Graderna i Japan är alltså främst är ett medel att göra de sociala strukturerna i dojon (klubben eller träningslokalen) tydliga.

En elevs sociala position inom den egna klubben beror givetvis inte enbart på graden, och förmodligen mindre hos oss än i Japan. I de flesta fall spelar dock graden ganska stor roll. På ett sätt kan det ses som demokratiskt och sympatiskt att det finns något statusbärande som alla till slut kan få ta del av. Social kompetens och förmåga till framgång i tävling varierar, men så gott som alla kan småningom erövra det där svarta bältet även om det tar oss olika lång tid.

Att graderna sätter fokus på hierarkin inom gruppen är på gott och på ont. I en sångkör finns människor som är svagare sångare än andra, vilket alla inblandade brukar vara medvetna om. När detta inte märks ut med färgade snören om höfterna finns färre incitament för körmedlemmarna att lägga vikt vid detta faktum.

Om man frågar svenska budoutövare vad graderingar och grader ska vara bra för får man ofta svaret att det är som morot, för att eleverna ska ha ett mål. Höjdhopp, fotboll, bergsklättring, sömnad, snickeri, körsång och att dreja i lera verkar dock gå utmärkt att lära sig utan någon typ av graderingssystem. De flesta kinesiska kamparter klarar sig också utan. Personligen är jag mycket skeptisk till att graderna tillför särskilt mycket på den här fronten. Den elev som är såpass lite intresserad att han eller hon behöver yttre mål, kanske faktiskt borde skaffa sig en annan hobby?

Faktiskt kan graderna ibland vilseleda de tränande. Graderingarna är inte målet med träningen. Om de ges stor betydelse, blir de ett pseudo-mål. Den elev som tränat hårt för att uppnå första dan och sedan upptäcker sig ha fokuserat sin träning på ett pseudomål kan bli ordentligt besviken och känna sig tom, utan att riktigt veta varför. Mycket riktigt är det oerhört vanligt att elever slutar träna ganska kort tid efter att de uppnått första dan.

En funktion som torde vara vanlig trots att den sällan pratas om, är att graderingssystemet ofta tjänstgör som förteckning över stilens tekniker. Eftersom alla utövare som fortsätter träna förväntas tugga sig igenom graderingssystemet, är graderingar ett praktiskt sätt att se till så eleverna tränar alla tekniker och inga faller i glömska. Genom graderingssystemet styr stilens ledning vad som tränas ute i klubbarna.

Om man verkar inom ett system där graderingar finns, är det svårt att ställa sig utanför. Jag skulle dock aldrig råda en stil eller klubb som hittills tränat utan graderingar att börja tillämpa dem.

——

Bilden är hämtad på Wikimedia Commons, är gjord av Spoxjox och är fritt tillgänglig under GFDL.

——

Andra bloggar om budo, kampsport, bluffarens guide, grader, graderingar, pedagogik, sociala spel, hierarkier

En budodräkt i tvättkorgen

Mina blickar drogs till något i trådkorgen på hjul, något vitt med grov tygstruktur. En dogi av den lite grövre sorten, alltså en sådan dräkt som brukar användas till judo eller jujutsu, bland mycket annat. Vems är det? Vad tränar han eller hon, och var? Jag tittade på bokningslistan. Ingen i min trapp, ingen jag kände igen.

När personen behövde torkrummet hängde några av mina plagg kvar där. Gi-ägaren hängde dem alldeles vid dörren, så jag lätt skulle kunna hämta ut dem. Förmodligen reagerade han eller hon inte på minsta sätt på min fäktjacka.

——

Andra bloggar om budo, kampsport, fäktning, keikogi, budodräkt, träningskläder, saknad