Bågskyttebanorna på ängen

Vid mina fötter är plötsligt en skylt “Bågskyttebana”. Jag tvärstannar. Jag har svängt upp från vägen som går en bit ifrån sjön. Plantskolan där jag ska köpa frö är på andra sidan om en mindre väg en bit bort. Ängen framför mig är klippt eller slagen. I ena ändan finns stora skyttetavlor, mest runda. Oj! Jag har aldrig vetat att det finns bågskytte så nära, bara tjugo minuters promenad från mig.

Är kusten klar? Kan man gå över? Det verkar så. Jag slänger iväg en fråga om det är tävlingsskytte de sysslar med, till mannen som promenerar tillbaka från tavlorna med ett fullt pilkoger vid höften. Jag får inget svar. Bågskytte, det måste vara lite som att kasta dart som jag gjorde för länge sen. Tänk om…

Efter lustfyllt botaniserande bland fröpåsar och krukdesigner går vägen tillbaka över fältet. Jag går fram till en man som står nedanför klubbstugan och ser kontaktbar ut. Han berättar om de olika typer av bågar som används, och pekar på en av de tränande som skjuter långbåge, men säger att han själv bara är tillfällig gäst och hänvisar mig till en person som sitter på den lilla klubbstugans veranda.

Stugan är under reparation eller tillbyggnad. Trappan upp saknar ett steg. Väl uppe presenterar jag mig och frågar lite. Mannen säger inte sitt namn, och ser avvaktande ut. Det finns en introduktionskurs om några timmar som man kan gå, och det blir nog ingen mer sådan före september. Han hänvisar mig till hemsidan. När jag säger att jag testat lite kyudo blir responsen omedelbart att det är något helt annat. Jo, det är jag mycket medveten om, men måste man vara så avvisande för det?

Näe. Med det bemötandet blir det nog inget bågskytte.

——

Andra bloggar om bågskytte, långbåge, precisionsidrott, Bromma, Ulvarna, Lillsjön

Varför tränar du budo?

Budomemoarer, del 24

Tja det gör jag ju faktiskt inte längre. Tränar budo, alltså. Jag håller på med en del besläktat, men inget som är japanskt och utövas i vit pyjamas med färgat snöre om midjan. Däremot så tror jag faktiskt att jag har ett svar på frågan varför jag tränade budo, så länge och så ihärdigt.

Min första närkontakt med aikido fick jag genom ki-aikidoläraren Yoshigasaki. Jag deltog i en serie lektioner som bland mycket annat handlade om balans: man skulle träna sig på att upprätthålla god balans medan ens träningspartner utsatte en för allt större störningar. Nu får alla ki-aikidomänniskor som läser det här korrigera - jag utger mig verkligen inte för att vara någon expert på ki-aikido, men i efterhand har jag uppfattat det som så att vitsen med övningen egentligen låg i den egna kroppen. Det var den egna kroppshållningen och mentala inställningen som skulle tränas, och stimuli från den andre var bara ett hjälpmedel. Själv kom jag dock att fixera mig vid det att sätta gränser som sådant, trots att detta inte alls var något som påpekades och inte egentligen ingick i lektionen för dagen.

För att använda mig av Niels Jensens term är jag ett gammalt mobbingbarn. Barndomen lärde mig att jag inte kan ta min plats i grupper. Jag vande mig vid köras över. Ibland svängde jag förvisso över åt andra hållet och bredde ut mig något alldeles ohyggligt, men häri ligger ingen motsättning. Tvärtom, det är två olika symptom på samma sak.

Jag har vant mig vid att vara ganska mycket ensam, och kommer alltid att ha vissa ensamvargiga drag. De där människorna som inte verkar tro att de existerar om de inte har en grupp att höra till, dem kommer jag aldrig att förstå mig på. Som vuxen har jag dock lärt mig att umgås med folk. Det har tagit sin tid, och fullärd blir jag aldrig - om nu någon någonsin blir det. Dock har jag fortfarande väldigt lätt för att inta en underlägsen position i grupper. Till skillnad från hönsen hackar vuxna människar sällan fysiskt på varandra, men vi skapar oss små statushierarkier där vi stoppar in varandra. Jag gör så lätt entré på en låg nivå, och sedan är jag missnöjd. Numera kastar jag bort alla sammanhang där jag inte är nöjd med min roll och min position. Jag väljer de där jag funkar, och skiter i resten. Det är en lyx som man kan unna sig efter att man lärt sig att det finns sammanhang som man funkar och till och med fungerar bra i.

Att mina erfarenheter av feministiskt självförsvar satt ordentliga spår i mig är ingen slump. Jag behövde de där övningarna i att sätta gränser. Jag behövde lära mig känna när någon klampar över dem. Jag behövde träna på att sätta stopp.

Aikidons tekniker lyder under samma lagar om den egna sfären kontra andras som livet i övrigt. Ändå tog det mindre än ett års aikido innan tankar på sådant inte alls var närvarande i min vardagliga träning, och aikidon som konst tog över - kontaktsporten aikido. Däremot var aikidons sociala del, med möten med människor på mattan, ett område där jag ständigt tvingades ta itu med detta. Det var människor som ville få mig att göra teknik på deras sätt. Människor som stoppade min teknik om jag inte gjorde som de tyckte att det skulle vara. Människor som själva gjorde god teknik, men var så usla uke - mottagare av teknik - att de fick sin träningspartner att framstå i sämre dager.

Jag kan inte säga att jag är tacksam för de statusstrider jag lärde mig utkämpa på mattan. Ändå blev aikidon för mig en av de arenor i mitt liv där jag tidigast lärde mig sätta stopp, och sätta stopp i tid. Samtidigt lockade mitt monomana intresse in mig i överdrifter, och in i sammanhang där jag inte alls klarade av att sätta stopp.

Livet är fullt av motsägelser.

——

Andra bloggar om aikido, budo, självförsvar, sätta gränser, sociala spel, gruppdynamik, mobbning

Bluffarens guide till sempai och kohai

En läsare tyckte att jag skulle förklara begreppen sempai och kohai, som jag nämnde i ett annat inlägg. OK! Här kommer en kortfattad Bluffarens guide till begreppen sempai och kohai.

Själva orden sempai och kohai lär betyda “äldre bror” och “yngre bror”. På engelska låter de sig ganska väl översättas till “senior” och “junior”; på svenska finns inga bra motsvarande termer. I budosammanhang är sempai den som tränat längre än du själv. Motsatsen, den som tränat kortare tid, är kohai. Sempai och kohai är inte egentligen budotermer, utan vardaglig japanska. I budovärlden används begreppen på något olika sätt; vilket som är mest “ursprungligt” eller “korrekt” vet jag inte. Jag är i vart fall lärd att begreppen sempai och kohai är oberoende av grad. Om någon börjar träna efter dig men graderar fortare, och tar exempelvis första svartbältesgraden innan du gör det, är du fortfarande sempai.

Att omnämna någon annan som sin sempai kan vara ett sätt att ge ett erkännande. Däremot säger man inte om andra att de är kohai, det vore oartigt.

Sempai och kohai tillhör de delar av japansk kultur som kan ta sig ganska olika uttryck när vi försöker föra över dem till västerlandet. Ibland påpekas sempais ansvar för kohai, så att relationen blir något ömsesidigt. Ibland missbrukas det så att det närmar sig pennalism - något jag själv inte varit vittne till, utan bara hört berättelser om (dels i USA, men framför allt i japanska universitetsklubbar).

I vissa sammanhang är lärartiteln “sensei” reserverad för instruktörer som uppnått en viss grad, och instruktörer med lägre grad kan då benämnas sempai. Om jag förstått rätt är detta ett tämligen ojapanskt sätt att använda orden.

Personligen ser jag ingen större vits med att svänga sig med de här orden om det inte verkligen finns ett sammanhang där de har en betydelse. Det inlägg som är orsaken till att jag skriver den här förklaringen kanske är ett exempel på lite onödig användning? Ja, kanske det.

——

Andra bloggar om budo, aikido, sempai, kohai, hierarki, sociala strukturer, Japan

Klubbar där folk undervisar varandra

En ovana tycker jag att budon - stora delar av den - har med sig från Japan, som jag inte kan se några fördelar av annat än möjligen i mycket stora grupper. Det är det här systemet att sempai ska undervisa kohai.

Nu varierar detta oerhört mycket mellan olika klubbar. På en del klubbar är sempai-undervisande konsekvent genomfört, på andra är det alls inte uppmuntrat. Sempai-undervisning fyller två funktioner. Dels kan det vara så att instruktören inte hinner med den stora gruppen; då aikidon ofta blandar olika nivåer, får de som hållit på ett tag i praktiken sköta instruerandet av de nya när de tränar med dem. Den andra funktionen är att systemet befordrar känslan för hierarkin inom gruppen. Japaner ser gärna att det finns klara statusstegar så det tydligt framgår vem som är ovanför och vem som är nedanför i status; då vet de vad som gäller och känner sig trygga. En del av dem som börjar träna budo tilltalas av detta system just för att det är främmande, spännande och annorlunda. Ganska många stöts också bort av det.

Om “sempai” betydde “folk som tränat länge och har bra koll” skulle jag inte opponera mig. Sempai är den som har tränat längre än du själv; egentligen (som jag uppfattat det) har det ingenting med grader att göra, men ofta blir tillämpningen på gradnivå att högre grad tillrättavisar lägre. Detta kan ofta gälla långt ner i nivåerna, så att den som tränat mindre än ett år förväntas rätta nybörjaren och den som tränat tre terminer förväntas rätta den som tränat två. Lägre grad tillrättavisar däremot inte högre; det vore korkat, då det troligen inte skulle leda till att sempai inser att den relativa nybörjaren har rätt utan bara till att denne känner sig trampad på tårna och förorättad. H*n ska ju undervisa den som är lägre i rang - inte tvärtom.

Sempai-undervisandet som system utgår från att alla elever är lika, och lär sig saker och ting i samma ordning. Det funkar någorlunda för dem som passar in i elev-mallen; men för dem som lär sig saker i annan ordning än genomsnittet fungerar det sämre. Värst är när “sempai” inleder tränandet med en föreläsning - ofta precis samma sak som instruktören just sagt, fast både förklarat och visat sämre. Medan föreläsningen fortskrider, förbleknar elevens inre bild av hur instruktören gjorde, och det enda alternativ som kvarstår att ta sempai som modell för hur tekniken ska göras. Detta har jag stött på så många gånger, och ibland har det gjort mig rentav rasande fast jag vet att det är välment. Värst har jag upplevt detta som nybörjare i en annan budoart, när jag inte var någon nybörjare inom budo. Jag har ögon att se med, jag kan bedöma en hel del själv. Jag tar gärna hjälp när jag kör fast, och ett och annat välavpassat tips och förslag brukar vara välkommet - men när instruktören just visat tekniken, varför tror sempai att h*n måste visa om allting på nytt? Det kan h*n väl göra om jag ber om det, och ibland är man så förvirrad att det är nödvändigt… men annars? Jag har valt att träna för instruktörer som jag ser som framstående; det är hans eller hennes teknik jag vill försöka imitera! inte dennes elev som tränat i två eller fyra år.

Ibland gör ju sempai faktiskt inte alls som instruktören visade, heller. Vad gör man då? Det enda svar jag har, är att tillkalla instruktören. Oftast är dock denne antingen långt borta, eller upptagen med annat.

Allra värst är sempai-undervisandet när den strikta gradhierarkin i viss mån brutits upp, så att högre grad inte alltid förväntas veta bäst - men folk fortfarande springer omkring och undervisar varandra. Jag pratar inte om att komma med små förslag, jag pratar om att undervisa; tala om “du ska ju göra så här”. Eftersom vi människor trots allt gillar hierarkier, tar vi tillfälligheten i akt att pissa in en informell statusstege. Jag undervisar dig, alltså är jag bättre än du. Det är länge sedan nu… men jag minns oerhört väl känslan av folk som sabbade min teknik och påpekade vartenda fel jag gjorde, och aldrig lät mig ens göra tekniken till slut vilket gjorde att jag aldrig kunde få någon som helst känsla för rörelsen. Personen som sabbade min träning var däremot jättenöjd över hur h*n dels bättrade på sin status, och dels hjälpte den här klantiga personen som inte fick till det hur mycket h*n än instruerade.

När det i största allmänhet blir den med högre status som undervisar lägre status, kommer en ny aspekt in. I vårt samhälle har män högre status än kvinnor, och sålunda kommer nybörjarpojkar glatt att springa omkring och undervisa kvinnor med högre grad utan att ens reflektera över det konstiga i situationen. Vad de inte har i teknik, kan de ofta kompensera med styrka för att “bevisa” att tjejen gör fel. Sen kan man ju inte vara hur elak som helst mot de små liven heller, då bevisen för att de är ute och cyklar ofta är ganska hårdhänta till sin natur. Första gången jag verkligen tog strid i en sån här situation, var direkt efter min shodangradering i aikido - jag förmodar att jag undermedvetet trott att som svartbälte skulle jag slippa allt sånt där… Killen som fick en knäspark markerad (mot underliv eller ansikte, jag minns inte) som en upplysning om att det sätt han höll på och krångla var direkt dumt då han stod i en sårbar situation, verkade närmast chockad. Det var en tonårskille, jag hade ju kunnat välja ett bättre exempel för att lära mig sätta gränser men jag blev verkligen tvärarg… han reagerade med att slåss. Det slutade med att vi brottades - med mig ovanpå, för mitt överläge i situationen som sådan tappade jag aldrig.

Dessutom har jag faktiskt lärt mig en hel hög saker av lägre graderade som jag tränat med. I sällsynta fall har denne glatt ropat ut när h*n funnit lösningen på det problem vi brottats med, men oftare har jag bara sett “hm, h*n gör så där istället. Jag kan ju testa”. Ett system med sempaiundervisning talar om för mig att jag inte ska förvänta mig att lära mig av lägre graderade, och berövar mig alltså den vägen att lära mig saker.

Tacka vet jag träningspass med en (1) instruktör på mattan.

——

Texten skrevs ursprungligen som ett diskussionsinlägg på Budoforum. Andra bloggar om budo, aikido, undervisning, pedagogik, lärande

Lyft, liftar och förflyttningar

I vårdjobb stöter man då och då på människor som absolut inte vill bli förflyttade med hjälp av något som helst hjälpmedel, utan vill att personalen ska göra det utan. Ibland går förflyttningen utmärkt att göra utan bara man har god teknik - vilket inte alla har, och beroende på utgångsläge är det faktiskt inte alltid helt lätt att lära sig. Ibland förstår inte den människa som ska flyttas att själva förflyttningen är ett ordentligt lyft, eftersom de inte förmår hjälpa till själva eller kanske till och med försvårar själva lyftet. I längden frestar det ordentligt på personalens ryggar. Jag vet en 22-åring som sabbade sin rygg för att den MS-sjuka kvinnan hon jobbade hos inte ville att man skulle använda lift; huruvida kvinnan hade förstånd att skämmas vet jag inte. Människor väger en hel del, men framför allt kan man inte hantera dem som man hanterar en mjölsäck eller en kartong. Det går inte att vända och vrida på dem för att få ett bra grepp. Lyftet måste anpassas till såväl den lyftes som den lyftandes ergonomi - och här krockar det ibland.

Förvisso finns det massor av personal som sliter och drar i dem som dem ska förflytta, på mindre ändamålsenligt sätt. När man utbildar personal i förflyttningar kallar man det numera sällan lyftteknik, utan oftare förflyttningsteknik. Det går nämligen ofta att flytta på folk utan att lyfta särskilt mycket alls, utan mest bara förflytta den egna tyngden. Sådana förflyttningar underlättas ofta av småhjälpmedel som bälten att hålla i, snurrplattor att stå på, eller glidbrädor med vars hjälp det går att glida på rumpan i eller ur en rullstol. En förflyttning som är smidig och utförs i samarbete, i balans och utan ryck, med respekt för bägge de inblandades kroppar, känns bra, känns bra. Om inte kroppen av något skäl är väldigt ömtålig är en väl genomförd förflyttning behaglig.

Det finns en solklar koppling mellan aikido/jujutsu och förflyttningsteknik. Min träning gjorde mig helt klart mycket bättre på att utnyttja min kropp till att flytta på andras, helt klart. En gång när jag gick kurs i förflyttningsteknik som fokuserade på tyngdöverföring, alltså att flytta den egna kroppsvikten istället för att slita och dra med armarna, fick jag anstränga mig för att inte stå där och fnissa. Att Kurt Durewall, mannen bakom en av landets större jujutsustilar, småningom gick vidare till att utveckla förflyttningsteknik för vården är inte förvånande. Ordet Durewalltekniken ger idag få googleträffar. Huruvida man idag har vidareutvecklade och bättre tekniker eller om Kurres metoder lever vidare utan att hans namn nämns vet jag inte, men vad jag vet har metoden ett gott rykte.

Det kan säkert finnas flera skäl till att gamla vårdberoende och funktionshindrade ibland motsätter sig liftar, men jag har kommit att undra om det inte ibland är så att det inte egentligen är liften de motsäger sig. Kanske en del av dem helt enkelt uppskattar den vardagliga, anspråkslösa och omärkvärdiga kontakten i en väl genomförd kroppsnära förflyttning.

Andra bloggar om åldringsvård, personlig assistans, hemtjänst, lyft, förflyttning, lyftteknik, förflyttningsteknik, aikido, jujutsu, Durewall

Att lära folk att de inte kan gå

Jag gick en gång ett läger i den kinesiska kampkonsten bagua, som undervisades av en mild äldre engelsk herre vid namn John Davies. John hade svårt att bestämma sig för riktigt hur många detaljer han skulle undervisa oss i, och sade flera gånger kanske mer som en reflektion för sig själv än som instruktion för gruppen: Jag skulle kunna ge er så detaljerade beskrivningar av hur man går på en rak linje, att ni inte skulle klara av det.

Traditionell budoundervisning börjar väldigt ofta med att göra just detta. Man lär ut grundpositioner som är så anatomiskt komplicerade att nybörjaren knappt klarar att ta ett steg för att förflytta sig från den ena positionen till den andra. Aikido är ett typexempel. Den grundläggande positionen kallas “hanmi”, vilket betyder halv kropp. Ordet syftar på att man inte står med kroppen rakt fram, utan vrider den åt sidan. Fotpositionen i klassisk hanmi är som bilden visar. Den tänkte utövaren tittar rakt åt höger, med den främre foten pekande rakt fram och den bakre i nittio graders vinkel rakt bakom. Personligen tycker jag att avståndet mellan fötterna är lite väl kort på bilden, men det kan ha med min aikidostil att göra. Sånt beror på situationen, också.

Från denna position kan en nybörjare förstås knappt röra sig. Självklart kan man inte gå med vanliga steg framåt, nej man får gå som en fäktare med den ena foten framför den andra. Dessutom är de vanligaste aikidostegen inte förflyttningar framåt eller bakåt, utan olika varianter av vridningar runt den ena foten. Det första man lär aikidonybörjaren är alltså att han eller hon inte kan gå. Det brukar ta ungefär två år innan eleven anpassat sig till formen, såpass väl att han eller hon kan röra sig fritt inom den. Det låter otroligt men är faktiskt helt sant.

Argentinsk tango lärs ut på lite olika sätt, men bra undervisning börjar med att träna på att gå. Caminata, promenaden där den som för går framåt och den som följer går bakåt, är basen för tangon. I tango går man med fötterna tätt ihop, inte riktigt på linje men med fötterna så tätt ihop det bara går. Även i tango har jag några gånger blivit lärd att jag inte kan gå, och blivit matad med så många detaljer att jag faktiskt inte längre kunde.

Dock finns det undantag. Det finns lärare som utgår från att man faktiskt redan kan gå, och låter ens gång med tiden anpassa sig till det rörelsemönster som är naturligt i respektive utövning. Gunilla Rydén pratar inte ett smack om att hålla ihop fötterna. Hela hennes tangoundervisning går ut på kontakten inom paret - funktion först, form som en konsekvens av funktion. Även den nybörjarkurs arrangerad av Bajofondo som jag gick i förarroll för Gunnar och Fredrika utgick från att vi redan kunde gå. Först på fortsättningskursen, då Guro och Peter tagit över, började de på allvar vara på oss om att smala in positionen och gå på ett streck.

Det enda undantag jag stött på inom aikidon, var när Jan Nevelius småningom släppte in ett par nybörjare på sin lilla klubb Mitsu Domoe. De fick gå rätt på aikidons kärna, istället för att först ägna sig åt att bekanta sig med dess utanverk. Mycket riktigt blev de fort väldigt duktiga. När jag själv undervisade nybörjare tordes jag inte undervisa såpass fritt från form, men det förstås - min grupp hade mest bara andra nybörjare att träna med. Det är lättare att gå direkt på kärnan när man får känna på duktigt folk.

Om jag mot förmodan skulle försöka undervisa i aikido igen, eller i något annat dans- eller kampsportsrelaterat… så måste jag åtminstone försöka.

——

Bilden är hämtad från en sida som tillhör en Iwama-klubb i USA.

——

Andra bloggar om aikido, budo, kampsport, dans, tango, argentinsk tango, pedagogik, dansundervisning, kroppskännedom

Bluffarens guide till grader och graderingar

Elementa

Moderna budoarter delar i allmänhet ut grader till sina elever. Graderna är ett slags nivåmarkering, som ofta synliggörs med bälten av olika färger som knyts runt höft eller midja. Svartbältesgraderna är de högsta och kallas dan, och graderna under heter kyu. De lägsta kyugraderna är de som har högre siffror, exempelvis sjätte eller tionde kyu, och den högsta kyugraden är alltså första kyu.

Kyugrader markeras ofta med olika kulörer för olika grader. Färgskalan skiljer mellan olika arter och organisationer; exempelvis blått bälte kan symbolisera en ganska hög kyugrad, eller vara stilens allra första färgade bälte. Dangraderna börjar på låga siffror, så att första dan är den första svartbältesgraden. Det prov som avläggs för att erhålla en ny grad benämnes gradering. I allmänhet finns ett på förhand bestämt graderingssystem, där vissa tekniker eller aspekter av konsten ska visas upp för en viss grad.

Graderna är något slags mått på nivå inom den egna klubben eller stilen. Det går aldrig att jämföra grader mellan olika stilar, och tro att exempelvis första dan - första svartbältesgraden - på något sätt ska motsvara en svartbältesgrad i en annan kampstil. Grader kan ses ungefär som examina, och även i vår universitetsvärld ställer olika utbildningar ställer olika hårda krav på studenten. Dessutom finns det nyutexaminerade som lärt sig och förstått mycket mer inom sina områden än kurskamraterna. Bland de färdigexaminerade finns det även ibland personer som inte duger mycket till inom det yrke de är utbildade för. De har tuggat sig igenom utbildningssystemet men lyckats missa något väsentligt vad gäller kunskaperna och dess tillämpning. Om en utbildning inom budo ska leda till förmåga att försvara sig - vilket alls inte är självklart, men om vi för diskussionens skull utgår från att det är målet med träningen - så är ett svart bälte ett mycket dåligt mått på hur väl eleven uppnått detta mål. Detta är med tanke på graderingarnas mål och utformning högst naturligt, och inte i sig någon kritik mot systemet som sådant.

Historik

Graderingssystemet med kyu och dan är judons grundare Jigoro Kanos fel. De gamla japanska stridsskolor som är ursprunget till den moderna budon hade olika typer av intyg, menkyo, men inga bälten. Kano tog systemet med dangrader, som ursprungligen uppfunnits för brädspelet go, och tillämpade det på sina judoelever genom att låta de skickligaste bära svarta bälten till de kläder de tränade i. Med tiden kom nivåerna under det svarta bältet att delas in i kyugrader, och de färgade bältena infördes. Systemet har sedan spritt sig till praktiskt taget all modern budo, och även många kampsportsstilar med annat ursprung än Japan har övertagit systemet.

Mytologi och betydelse


Kring det svarta bältet finns en omfattande mytbildning, och den som har svart bälte förväntas ofta vara fantastiskt skicklig. Särskilt människor som inte själva tränar budo tenderar att överdriva det svarta bältets betydelse, men i ärlighetens namn gör inte budon och dess utövare mycket för att ta ner myten om det svarta bältet på marken. Förvisso är det sant att man inom karatestilen Kyokushinkai får man träna i många svettiga och tuffa år för att erhålla första dan. Dock är samma grad inom kyudo, det japanska bågskyttet, en ganska basal historia. I andra arter eller stilar räknas främst tränad tid, även om få stilar är så extrema som Daito Ryu-grenen Roppokai som delar ut grader ända upp till tredje dan endast baserat på hur mycket eleven tränat. Grader delas ofta ut med hänsyn tagen dels till prestation och dels till tränad tid, ungefär som när skolelever flyttas upp till nästa årskurs. Ibland görs en avvägning mot personliga förutsättningar, så att det ges en viss rabatt till exempelvis äldre utövare. Ibland tillåts funktionshindrade ta svart bälte trots att de inte kan utföra alla de moment som stilens graderingssystem normalt kräver. Vissa organisationer tillämpar hedersgrader som delas ut exempelvis till människor som gjort viktigt administrativt arbete eller prestationer inom ledarskap och utbildning, men det är inte ovanligt att skillnaden mellan hedersgrader och vanliga grader inte sägs rätt ut utan de vanliga graderna delas ut med även icke träningsmässiga skäl att belöna personen i åtanke.

Riktigt hur den nivå som mäts definieras kan vara väldigt olika, mellan olika stilar men ibland även inom. Ibland mäts förmågan till kamp (inom den aktuella budoartens regler för detta) men ofta är en gradering ungefär som en tentamen som man pluggar till i förhand. Vissa tekniker ska visas upp på graderingen, och kan man utföra dessa på ett nöjaktigt sätt får man graden. Ibland krävs att teknikerna ska utföras bra, men ofta räcker det att utföra dem “rätt” - jämför att den som tenterar ett visst moment inom matematik kan tillämpa det men sällan kan sägas behärska alla aspekter av det. Jag upprepar mig, men det här är väsentligt så jag säger det igen: ingen förväntar sig att två studenter som går ut från samma utbildning ska ha exakt samma kompetens eller förmåga, och det bör man inte heller förvänta sig av två klubbkamrater med samma grad.

I Japan är gradernas viktigaste funktion troligen att markera varje individs status inom gruppen. Japan är ett mycket hierarkiskt land, som hade kvar ett feodalsystem liknande de vi lämnade bakom oss under medeltiden ända in på 1800-talet. Japaner tycker om att veta vem som är över- och vem som är underordnad, och system där detta är tydligt och klart gör dem trygga. Därför trivs de med tydliga rangordningssystem. Graderna i Japan är alltså främst är ett medel att göra de sociala strukturerna i dojon (klubben eller träningslokalen) tydliga.

En elevs sociala position inom den egna klubben beror givetvis inte enbart på graden, och förmodligen mindre hos oss än i Japan. I de flesta fall spelar dock graden ganska stor roll. På ett sätt kan det ses som demokratiskt och sympatiskt att det finns något statusbärande som alla till slut kan få ta del av. Social kompetens och förmåga till framgång i tävling varierar, men så gott som alla kan småningom erövra det där svarta bältet även om det tar oss olika lång tid.

Att graderna sätter fokus på hierarkin inom gruppen är på gott och på ont. I en sångkör finns människor som är svagare sångare än andra, vilket alla inblandade brukar vara medvetna om. När detta inte märks ut med färgade snören om höfterna finns färre incitament för körmedlemmarna att lägga vikt vid detta faktum.

Om man frågar svenska budoutövare vad graderingar och grader ska vara bra för får man ofta svaret att det är som morot, för att eleverna ska ha ett mål. Höjdhopp, fotboll, bergsklättring, sömnad, snickeri, körsång och att dreja i lera verkar dock gå utmärkt att lära sig utan någon typ av graderingssystem. De flesta kinesiska kamparter klarar sig också utan. Personligen är jag mycket skeptisk till att graderna tillför särskilt mycket på den här fronten. Den elev som är såpass lite intresserad att han eller hon behöver yttre mål, kanske faktiskt borde skaffa sig en annan hobby?

Faktiskt kan graderna ibland vilseleda de tränande. Graderingarna är inte målet med träningen. Om de ges stor betydelse, blir de ett pseudo-mål. Den elev som tränat hårt för att uppnå första dan och sedan upptäcker sig ha fokuserat sin träning på ett pseudomål kan bli ordentligt besviken och känna sig tom, utan att riktigt veta varför. Mycket riktigt är det oerhört vanligt att elever slutar träna ganska kort tid efter att de uppnått första dan.

En funktion som torde vara vanlig trots att den sällan pratas om, är att graderingssystemet ofta tjänstgör som förteckning över stilens tekniker. Eftersom alla utövare som fortsätter träna förväntas tugga sig igenom graderingssystemet, är graderingar ett praktiskt sätt att se till så eleverna tränar alla tekniker och inga faller i glömska. Genom graderingssystemet styr stilens ledning vad som tränas ute i klubbarna.

Om man verkar inom ett system där graderingar finns, är det svårt att ställa sig utanför. Jag skulle dock aldrig råda en stil eller klubb som hittills tränat utan graderingar att börja tillämpa dem.

——

Bilden är hämtad på Wikimedia Commons, är gjord av Spoxjox och är fritt tillgänglig under GFDL.

——

Andra bloggar om budo, kampsport, bluffarens guide, grader, graderingar, pedagogik, sociala spel, hierarkier

En budodräkt i tvättkorgen

Mina blickar drogs till något i trådkorgen på hjul, något vitt med grov tygstruktur. En dogi av den lite grövre sorten, alltså en sådan dräkt som brukar användas till judo eller jujutsu, bland mycket annat. Vems är det? Vad tränar han eller hon, och var? Jag tittade på bokningslistan. Ingen i min trapp, ingen jag kände igen.

När personen behövde torkrummet hängde några av mina plagg kvar där. Gi-ägaren hängde dem alldeles vid dörren, så jag lätt skulle kunna hämta ut dem. Förmodligen reagerade han eller hon inte på minsta sätt på min fäktjacka.

——

Andra bloggar om budo, kampsport, fäktning, keikogi, budodräkt, träningskläder, saknad