Stiltje

Budomemoarer, del 29

Jag som tänkt publicera ett nytt avsnitt av mina budomemoarer minst en gång i veckan. Vad katten sysslar jag med?

Tja, när man jobbar 60-70 timmar i veckan blir det inte mycket tid över till bloggskrivande. Det är den ena halvan. Den andra är att jag nått in på delar av min berättelse där det är svårt, mycket svårt, att ge en sann och balanserad skildring. Vissa saker är svåra. Vissa saker är känsliga. Vissa saker kan skada såväl mig själv som andra.

Jag är ingen journalist. Jag behöver inte ha “publish and be damned” (publicera, oavsett vilka konsekvenserna kan tänkas bli) som valspråk.

Dock vill jag skriva min berättelse.

——

Andra bloggar om bloggande, vånda, memoarer, budo, journalistik, etik, sanning

En sommar i Iwama Ryu

Budomemoarer, del 28

Jag frågade Tomita sensei, en japansk aikidolärare som bor och undervisar professionellt i Stockholm, om jag fick komma som gästelev och betala per pass. Svaret blev ett blankt nej utan förklaring. Det fick bli ett träningsläger i Torsby istället, för Ulf Evenås och Lars-Göran Andersson som tillhörde de ledande i den gren av svensk aikido som gick under namnet Iwama Ryu. De var tidigare elever till Tomita, så det rör sig om närbesläktad aikido.

Jag tänkte mig nog aldrig att Iwama skulle vara min aikido men däremot en nyttig erfarenhet, en breddning av min erfarenhetsbas. Varför jag sökte mig just åt Iwama-hållet kan jag inte förklara, men efter lägret i Torsby hade jag bestämt mig. När det nu inte gick att träna för Tomita skulle jag ta mig en omgång Iwama Ryu. I Stockholm, Tomitas hemort, fanns en enda sådan klubb och jag visste att gästträning på samma premisser som i resten av stockholmsaikidon inte skulle gå för sig. Jag frågade om att få träna en sommar, utan att beröra huruvida jag efter den sommaren skulle stanna eller inte, och blev hälsad välkommen.

Klubben leddes av en uppflyttad Göteborgare som hette Mats. I övrigt var det ont om svartbälten; klubben hade inte funnits i så många år. Stämningen var vänlig och avslappnad, trots att träningen var försedd med mer ceremoniel än jag var van vid. Lokalerna var fina, med huvudvägg i rödtegel. Det var högt i tak, så vapenteknikerna gick att hugga ut ordentligt - ett stort fall framåt jämfört med Iyasakas låga källarlokal. Vapenträningen blev min stora behållning från min Iwama-sommar. All vapenträning inleddes med huggträning, och sedan gick man över till parövningar som alls inte handlade om att plugga in alla awase eller alla kumi-former. Istället kunde vi göra två awase och avsluta med en kumi-form, på samma tidsmängd som man på Iyasaka skulle hunnit med tio olika övningar på. Det var ungefär som när jag gick från Ashihara-karate till Shotokan. I SAKI insåg jag hur mycket jag saknat den här strävan efter perfektion i rörelserna.

Den vapenlösa träningen innebar mindre av njutbar koncentration, och mer konflikt. I Iwama-aikido består basen av statisk träning från hårda grepp, och sådant var jag inte särskilt bra på. Jag blev ofta frustrerad när folk höll fast mig och hindrade mig från att göra teknik. Att hålla hårt och neutralt utan att blockera den teknik som ska tränas på, det är svårt, och den genomsnittliga nivån i gruppen var inte särskilt hög. Vid ett tillfälle ledde jag en kokyunage framåt istället för en kokyu-ho, eftersom jag tyckte att min träningspartner gjorde det omöjligt att göra tekniken - och som resultat ändrade han på sitt sätt att hålla i. Han höll fortfarande hårt men han höll inte på samma sätt emot. Tydligen gick träningssättet att påverka… att göra den här träningen meningsfylld är säkerligen en konst i sig självt. Självklart var det så att jag själv inte var tillräckligt skicklig, men för att citera min gamle pojkvän Björn: att hålla hårt är ett giltigt träningssätt, men med många fallgropar. Undviker man dem, kan träningen ge mycket. Problemet är bara att undvika dem.

Nej, Iwama var inte min aikido. Efter halva sommaren sade jag till Mats att jag inte skulle bli kvar, men gärna tränade resten av sommaren. Han tvekade och frågade om jag skulle sluta träna på Iyasaka. Jag tvekade i min tur och sade att jag nog var på väg därifrån. Det var sant, men jag hade dittills inte insett det. Träningen där var inte riktigt vad jag ville ha.

När sommaren var slut var jag tillbaka på Iyasaka, men något avgörande hade skett. Jag strävade efter saker som inte lärdes ut på klubben, och sökte alltså mer i mig själv än i det som mina instruktörer lärde ut. Jag gjorde några försök att använda det jag lärt mig i SAKI i Iyasakas vapenträning, men jag gav upp när jag upptäckte att vi kunde stå och träna ett helt pass på helt fel avstånd utan att min träningspartner ens insåg problemet. Är man alltför upptagen med att memorera en serie övningar hinner man inte tänka på sådana detaljer - och tänka på detaljer var precis vad jag ville.

Ett par händelser gjorde det uppenbart att jag inte tillhörde klubbens inre krets, de som får tillgång till information om vad som händer och vad som är på gång. Jag förstod att jag aldrig skulle komma dit heller; tvärtom hade jag fallit i den informella sociala hackordningen. När jag blev ihop med en av klubbens svartbälten och instruktörer steg min status några hack - patriarkala samhällen funkar så. En kvinna får ta del av sin mans högre status, tvärtom är däremot alls inte lika självklart. Nu hade jag inte längre Björn som lyfte upp mig, och jag sjönk ner till den blygsamma plats jag innehade i mig själv. Min överdrivna bild av Iyasaka som den goda snälla klubben hade också fått sig några ordentliga törnar, med lägret i Torsby som den slutgiltiga spiken i kistan.

Eftersom jag var såpass missnöjd borde jag nog egentligen slutat träna aikido här. Emellertid var aikidon en vana och en struktur i mitt liv som jag inte ville vara utan. Om man inte tränade aikido… vad gjorde man då med sin tid och sitt liv? Jag såg inga självklara alternativ, och alltså fortsatte jag.

——

Andra bloggar om aikido, budo, Iwama, Iwama Ryu, SAKI, träning, hierarkier, Iyasaka, vapenträning, jo, bokken

“Kobayashi dojo är en attityd”, samt “Yamaguchi line”

Budomemoarer, del 27

Kobayashi sensei är överhuvud för ett nätverk av aikidodojon i Tokyotrakten, där lärarna huvudsakligen är upplärda av honom och andra lärare inom nätverket. När aikidolärarna är färdigutbildade och startar sin egen dojo får deras aikido ta vilken teknisk väg de själva önskar; det lägger sig Kobayashi inte i. Under mina första år på Iyasaka fick jag ibland höra att “Kobayashi dojo är inte ett sätt att göra teknik, Kobayashi dojo är en attityd.” Med tanke på vad jag hört från trovärdig källa om de lärare inom Kobayashi dojo som tekniskt sett är mer åt Yamaguchi-hållet än vad de liknar Kobayashi, antar jag att detta är sant.

Seigo Yamaguchi var en av de aikidolärare som undervisade på Aikikai hombu dojo, den stora aikidoorganisationen Aikikais centrala huvuddojo, fram till sin död 1996. Jag minns att Göran berättade nyheten om hans frånfälle på mattan, och pratade om att många på klubben som besökt Hombu tränat för honom. Yamaguchi ansågs framstående och hade liksom alla av grundarens elever sin egen stil, sin egen touch på sin aikido. Hans och hans elevers aikido kännetecknas av rörelser på diagonalen och stort fokus på ukes, den som tar emot teknikens, roll. Alla som tränat på Hombu en längre tid medan han var aktiv torde ha stött på honom, men Yamaguchi hade även sin egen dojo och sin egen elevskara. De av Yamaguchis nutida efterföljare som har större betydelse för svensk aikido är japanen Seishiro Endo, som fortfarande undervisar på Hombu, och fransmännen Christian Tissier och Franck Noël.

Till Yamaguchis egen dojo fick man inte komma och träna hur som helst, utan enbart om man fick en inbjudan därtill. “Yamaguchi line” (en skämtsamt benämning som på denna aikidoinriktning som syftar på pendeltågsringlinjen Yamanote line i Tokyo) har ett rykte om sig att vara ganska elitistisk, och jag antar att attityden går att spåra till Yamaguchi själv. Skillnaden mot Kobayashis klubbar, där det lär ska finnas även enarmade och enbenta som tränar aikido, verkar ganska stor. Vilken av dessa två inställningar som är den i aikidovärlden vanligare och vilken som är mer avvikande, det kan jag inte säga. Helt klart var inte aikido på osenseis, grundarens, tid något för alla. De som dömer ut Yamaguchi line som så elitistisk att det strider mot aikidons ideal har gjort den bedömningen gentemot sitt eget aikidoideal - vilket inte nödvändigtvis är skapat utifrån aikidon i sig självt.

I ett tidigare skede av svensk aikido hade det inte funnits många om ens några renodlade yamaguchianer eller kobayashianer. Sverige hade inte så många årliga besök av stora kända aikidolärare, och de som tränade mycket gick helt enkelt på alla träningsläger som erbjöds. En del höll det för en särskild poäng att kunna träna för alla och tillgodogöra sig alla de stora lärarnas aikido, och de som är eller varit elever främst till Lennart Linder brukar utmärka sig här. Fortfarande finns det Lennart Linder-klubbar i Stockholms utkanter, vars medlemmar utmärker sig bland annat genom en anmärkningsvärd grad av kompatibilitet med både Kobayashi-aikido och Yamaguchi line. Ulf och Urban, de två som tillsammans grundade Iyasaka, var elever till Sveriges riksinstruktör Ichimura såväl som till Lennart Linder. När de kom hem efter ett års träning i Japan hade de dock valt lärare och väg. Den nya klubb som de skulle bygga skulle bli en Kobayashi dojo - eller som det formellt kom att heta, en systerdojo till Kobayashi dojo.

I den nya klubben undervisades grund enigt Kobayashis system. Klubbens äldre instruktörer, de som tränat aikido innan Iyasaka bildades, hade mycket annan aikido i kroppen med sig in i Iysaka vilket syns tydligt på såväl Ulfs som Åkes aikido. Klubbens egna produkter blev förstås mer renodlade kobayashianer rent tekniskt, men några av dem kom med tiden att gå andra vägar. Exempelvis Helena var en elev från en av klubbens första kullar som kom att bli intresserad av Yamaguchi-aikidon. Hennes undervisningskompis Ellet med sina många år i Japan och på Hombu var ingen Iyasaka-produkt utan en tämligen renodlad Endo-elev. Även Åke kom småningom att intressera sig relativt mycket för Yamaguchi line, vid sidan om Iyasakas huvudsakliga lärare Igarashi och Kobayashi sensei - eller om det intresset alltid funnits där. Det kan jag inte riktigt bedöma.

Småningom försvann Helena ut från träningen och klubben. Såpass mycket som jag saknade henne är det märkligt att jag minns så lite av hennes undervisning. Den enda teknik jag kan komma på är ett sätt att göra om ikkyo till kokyonage, som kräver att uke är altert och med och inte utgår från att bara för att tekniken är påbörjad kommer den att avslutas på ett speciellt sätt, utan verkligen anstränger sig för att hålla kontakten. Senare har jag själv använt den för att undervisa ukeroll utan att behöva prata så mycket om vad jag var ute efter.

Ellet hängde kvar som instruktör på Iyasaka ett tag efter att Helena försvunnit, men det där med att Kobayashi dojo var en attityd och inte ett specifikt sätt att göra aikido verkade ha rensats ut ur Iyasakas kanon. Jag hörde alltmer talas om saker som inte gillades, sådant som lärdes ut i annan aikido men inte var helt populärt på Iyasaka. Kanske det delvis var mina öron som spetsades och jag blev mer benägen att uppfatta sånt prat, i takt med att min kapacitet att förstå vad som åsyftades ökade. Iyasaka upplevde dock helt klart en likriktning under den tid jag vistades där, kanske som ett svar på att aikidovärlden utanför blev alltmer uppdelad och fokuserad kring olika lärare.

Åke fortsatte att köra sitt eget race. Under mina sista år på Iyasaka hände det några gånger att Åke tog upp mig som uke för att göra långa tekniker, där uke fick anstränga sig för att hänga med och hålla kontakten. Jag tror att själva teknikerna var arv från Ichimura, svensk aikidos första riksinstruktör, snarare än Yamaguchi line men det spelar liten roll i sammanhanget. Jag som lärt mig att jag inte dög till demo-uke blev förbluffad, men mönstret var tydligt - han använde mig till demo-uke ibland för en viss typ av träning. Fanns det något här som jag faktiskt var bättre på än de flesta runtikring? Något jag hade lätt för, som låg speciellt för mig?

Här ska vi inte glömma bort min dåvarande pojkväns betydelse. Han var svartbälte, han var duktig, och han var den som uppmanat mig att träna för Helena/Ellet och för Åke just för att de lärde ut något som inte alla på Iysaka lärde ut eller behärskade. Jag hade fått veta att där fanns något som var värdefullt, och när detta något fick mindre utrymme på Iyasaka så kändes skillnaden.

Kanske vi ska se min saknad efter den mer kontaktintensiva aikidon som första symtomet på mitt kommande förfall till kontaktknarkare.

——

Detta avsnitt av mina aikidomemoarer innehåller en hel del uppgifter om vem som är elev till vem och vem som är inspirerad av vem. För mig behövs det för att reda ut sammanhanget, men jag förstår att det inte intresserar någon annan än de rena aikido-nördarna. Allt jag skrivit om andra är förstås baserat på min egen uppfattning om verkligheten. Den som menar sig veta att jag har fel är mycket välkommen att höra av sig. Jag är absolut inte främmande för att göra korrigeringar eller tillägg.

Andra bloggar om aikido, Kobayashi, Iyasaka, Endo, Tissier, Yamaguchi, uke, budo, kampsport, memoarer

Karriärstegen

Budomemoarer, del 26

På det universitet där jag studerade mötte jag en kille som tränat på Iyasaka men slutat. Vid den här tiden kunde jag inte tänka mig något skäl att sluta träna alls, så jag frågade förstås varför. Som svar fick jag någon kort mening om klubbens påläggskalvar. I rösten hördes ett bittert stänk, och jag som aldrig räknat med att bli något blev lite putt. Jaha, så du hade räknat med att just du skulle få stå i rampljuset eller?

Det korta samtalet fastnade i minnet, och jag grubblade en del på det. Påläggskalvar? Näe, på Iyasaka behandlades väl alla lika. Här togs ju till och med rena nybörjare upp som uke för att demonstrera teknik, både av Kobayashi sensei och av klubbens egna instruktörer. Inte nog med det, den som agerat demo-uke fick sedan göra tekniken på instruktören, och om det inte gick bra få instruktioner inför öppen ridå. Det är inte många japanska höggraderade aikidoinstruktörer som låter nybörjare göra teknik på dem. De flesta låter inte andra göra teknik på dem över huvud taget, de gör teknik och deras elever tar emot. En mer människovänlig inställning än Kobayashis gick väl inte att hitta, och den klubb som följde detta exempel måste rimligen behandla alla elever lika.

Jag måtte ha sett vad jag velat se. Givetvis behandlades inte alla lika. På ett grundpass där nybörjare efter nybörjare togs upp som demo-uke insåg jag hur länge sedan det var som detta hänt mig. Visst tog instruktörerna upp nybörjare som demo-uke, på samma sätt som Kobayashi sensei gjorde. I övrigt använde de duktiga uke, bra demonstrationsobjekt, men inte alla i mellanlägena. Jag hade halkat ur den fas där jag fick uppmärksamhet för att man helt enkelt ska ge uppmärksamhet till nybörjare, och jag tillhörde inte de duktiga eleverna. Det var inget konstigt med det alls.

En annan ögonöppnare blev tjejen som i omklädningsrummet avslöjade att hon skulle gå på den kommande kyugraderingen mest för att hon räknade med att i så fall bli utplockad av instruktören till att vara uke till någon av dem som skulle gradera. Att jag aldrig fick den rollen, det visste jag - men fanns det andra som till och med kunde räkna med det, i de fall då inte de graderande fick vara uke åt varandra? Ja, så var det nog faktiskt. Samma personer snurrade runt som uke på gradering efter gradering. Jag fick samma uke till min tredje- och min andrakyugradering, och att jag inte gillade hennes stil särskilt spelade ingen roll. Hon ansågs duktig och framåt och tillhörde påläggskalvarna, och hade lagom mycket högre grad än jag. Risken att jag skulle få henne även till första kyu borde vara ganska stor.

Han hade haft rätt, killen på universitetet. Redan på lägre kyunivå var det klart vilka som skulle göra karriär i klubben och tas upp i instruktörskåren. Den vägen var ganska lång, och gick via att på högre kyunivå instruera barnpass, assistera på grundpass och småningom på dan-nivå instruera egna pass. Vilka som skulle komma ifråga syntes långt tidigare, på vilka som valdes till uke på kyugraderingar och vilka som användes som demo-uke. Jag blev nu inte bitter över detta på det sätt som killen på universitetet verkade vara. Skillnaden var väl kanske att jag personligen aldrig räknat med att bli något. Däremot minskade min förtjusning över min klubb, och jag blev allt starkare medveten om dess formella och informella statushierarkier.

Senare har jag tränat i miljöer där man konsekvent velat använda alla tränande som demo-uke, med tanken “man ska ju kunna göra teknik på alla oavsett hur de beter sig”. Det låter vackert men eftersom aikidoträning är beroende av aikidons ukeroll är detta rent pedagogiskt inte optimalt. Jag kan inte heller påstå att någon ljugit och sagt att Iyasaka fungerade på annat sätt än vad det faktiskt gjorde. Att jag färgat mina glasögon rosa kan jag inte skylla på någon annan än mig själv.

—–

Andra bloggar om aikido, Iyasaka, träning, hierarkier, status, sociala spel

Att styra den som attackerar

Budomemoarer, del 25

När någon lär ut tekniker med syftet självförsvar brukar man ofta börja tekniken när angreppet redan är ett faktum: slaget är på väg, eller greppet är kopplat. Aikidon tränar förvisso också så, särskilt i början, men med tiden får man även träna sig på att styra angriparen. Om jag står passivt och väntar på ditt anfall, är det du som bestämmer när det ska ske. Om jag däremot rör mig mot dig, vet jag när jag överträder gränsen mellan våra revir. Jag vet när din attack kommer. Jag har inte lämnat över initiativet.

På Iyasaka tränades mycket på initiativ. Sträck fram en arm för att den ska bli gripen. Sänk den, så kommer angriparen (enligt aikidons stiliserade mönster) att springa runt för att försöka attackera bakifrån.

Att hantera flera som attackerar och rör sig fritt var en ofta återkommande övning. Det viktigaste är att inte hamna i mitten och vänta på att bli attackerad - då är det kört. Man ska man själv välja vem som blev nästa attackerare, genom att röra sig mot denne så han eller hon inte hade något val. Sedan kan man med fördel kasta angriparna på varandra, så de kommer i vägen för näste anfallare.

En övning som återkom med glesa mellanrum var att stå i en cirkel av angripare, som alla skulle anfalla på kommando. “Uté!” ropade man, vilket förmodligen är någon dåligt uttalad japansk term, och sedan anföll alla. Så fort man ropat och angreppen var på väg begav man sig mot den punkt mellan två angripare som man sett ut. “Förhålla er till gruppen som till en individ” sade Urban. Vi försökte att inte tappa bort oss i koncentration på enskilda individer.

En av mina instruktörer i den klubb jag valde efter Iyasaka tyckte inte om att jag rörde mig mot honom, när han skulle göra ett snett slag som kallas yokomenuchi. Jag tyckte att jag tillämpade vad han lärt mig. Han tyckte att jag gjorde fel. Tja, han måtte ha haft rätt enligt sin världsbild. För mig är dock detta en väsentlig del av aikidon, och en av de aspekter som jag tränat mer på Iyasaka än någon annanstans.

——

Andra bloggar om aikido, Iyasaka, attack, anfall, initiativ, träning, budo

Varför tränar du budo?

Budomemoarer, del 24

Tja det gör jag ju faktiskt inte längre. Tränar budo, alltså. Jag håller på med en del besläktat, men inget som är japanskt och utövas i vit pyjamas med färgat snöre om midjan. Däremot så tror jag faktiskt att jag har ett svar på frågan varför jag tränade budo, så länge och så ihärdigt.

Min första närkontakt med aikido fick jag genom ki-aikidoläraren Yoshigasaki. Jag deltog i en serie lektioner som bland mycket annat handlade om balans: man skulle träna sig på att upprätthålla god balans medan ens träningspartner utsatte en för allt större störningar. Nu får alla ki-aikidomänniskor som läser det här korrigera - jag utger mig verkligen inte för att vara någon expert på ki-aikido, men i efterhand har jag uppfattat det som så att vitsen med övningen egentligen låg i den egna kroppen. Det var den egna kroppshållningen och mentala inställningen som skulle tränas, och stimuli från den andre var bara ett hjälpmedel. Själv kom jag dock att fixera mig vid det att sätta gränser som sådant, trots att detta inte alls var något som påpekades och inte egentligen ingick i lektionen för dagen.

För att använda mig av Niels Jensens term är jag ett gammalt mobbingbarn. Barndomen lärde mig att jag inte kan ta min plats i grupper. Jag vande mig vid köras över. Ibland svängde jag förvisso över åt andra hållet och bredde ut mig något alldeles ohyggligt, men häri ligger ingen motsättning. Tvärtom, det är två olika symptom på samma sak.

Jag har vant mig vid att vara ganska mycket ensam, och kommer alltid att ha vissa ensamvargiga drag. De där människorna som inte verkar tro att de existerar om de inte har en grupp att höra till, dem kommer jag aldrig att förstå mig på. Som vuxen har jag dock lärt mig att umgås med folk. Det har tagit sin tid, och fullärd blir jag aldrig - om nu någon någonsin blir det. Dock har jag fortfarande väldigt lätt för att inta en underlägsen position i grupper. Till skillnad från hönsen hackar vuxna människar sällan fysiskt på varandra, men vi skapar oss små statushierarkier där vi stoppar in varandra. Jag gör så lätt entré på en låg nivå, och sedan är jag missnöjd. Numera kastar jag bort alla sammanhang där jag inte är nöjd med min roll och min position. Jag väljer de där jag funkar, och skiter i resten. Det är en lyx som man kan unna sig efter att man lärt sig att det finns sammanhang som man funkar och till och med fungerar bra i.

Att mina erfarenheter av feministiskt självförsvar satt ordentliga spår i mig är ingen slump. Jag behövde de där övningarna i att sätta gränser. Jag behövde lära mig känna när någon klampar över dem. Jag behövde träna på att sätta stopp.

Aikidons tekniker lyder under samma lagar om den egna sfären kontra andras som livet i övrigt. Ändå tog det mindre än ett års aikido innan tankar på sådant inte alls var närvarande i min vardagliga träning, och aikidon som konst tog över - kontaktsporten aikido. Däremot var aikidons sociala del, med möten med människor på mattan, ett område där jag ständigt tvingades ta itu med detta. Det var människor som ville få mig att göra teknik på deras sätt. Människor som stoppade min teknik om jag inte gjorde som de tyckte att det skulle vara. Människor som själva gjorde god teknik, men var så usla uke - mottagare av teknik - att de fick sin träningspartner att framstå i sämre dager.

Jag kan inte säga att jag är tacksam för de statusstrider jag lärde mig utkämpa på mattan. Ändå blev aikidon för mig en av de arenor i mitt liv där jag tidigast lärde mig sätta stopp, och sätta stopp i tid. Samtidigt lockade mitt monomana intresse in mig i överdrifter, och in i sammanhang där jag inte alls klarade av att sätta stopp.

Livet är fullt av motsägelser.

——

Andra bloggar om aikido, budo, självförsvar, sätta gränser, sociala spel, gruppdynamik, mobbning

Gamla instruktörer och uppodling av nya

Budomemoarer, del 23

Kobayashi och Igarashi sensei må ha varit klubbens huvudsakliga inspiration, men de instruktörer som betydde mest för min träning var ändå klubbens egna. Urban och Åsa undervisade ett grundpass vardera varje vecka, som jag till en början högprioriterade. Åsa och Urban blev mina första favoritinstruktörer, och de hängde kvar länge på den posten även om de ganska snart fick dela den med andra. När grundpassen inte längre var den självklara basen för min träning fanns det ett stort smörgåsbord av instruktörer, både gamla vana och färskare. Eftersom man ganska nyligt flyttat från Maria skola till de egna lokalerna på Tavastgatan kunde man utöka träningstiderna, vilket medförde behov av fler instruktörer. En eller två generationer färska svartbälten sögs raskt upp i instruktörskåren. Det fanns inget tak och var ingen direkt konkurrens, eftersom klubben behövde alla kvalificerade instruktörsresurser den kunde uppamma.

Småningom kom jag att tillhöra det gäng som brukade träna fredagar, och sedan gå ut efter passet. Fredagarna undervisades av Åke, en människa vars aikido jag idag har den största respekt för. Dock tog det ett tag innan jag förstod mig på honom. I början tyckte jag nog faktiskt att han var ganska jobbig. Vid den här tiden brukade jag träna utan glasögon, men Åke viftade mot mitt ansikte så jag kände mig tvungen att ha dem på för att se vad som skulle komma. Jobbig typ! Hm, var det precis det han ville åstadkomma? Flitigt fredagstränande och lite större hum om aikido kom mig småningom att ändra åsikt om Åke.

Tisdagarna undervisades av Helena och Eleonor kallad Ellet. Det var Ellet som hade haft den där T-shirten med texten “Aikikai Hombu Dojo”, första gången jag besökte Iyasaka. Hennes och Helenas aikido skilde sig en smula från klubbens huvudlinje. Jag upplevde dem därför som svårare att träna för; det var svårt att förstå riktigt vad som önskades. Någon förklarade för mig att de hade även andra inspirationskällor, från andra lärare. I budovärlden är det lite ovanligt att låta sådant samsas i samma klubb. Man brukar vilja ha en rak linje för eleverna att följa. Urban förkunnade dock att Kobayashi dojo inte är ett sätt att göra teknik, utan Kobayashi dojo är en attityd. Jag tyckte det var fint och storsint att tillåta andra uttrycksmöjligheter under klubbens tak, och fortsätta träna regelbundet för Helena och Ellet så länge den möjligheten gavs.

Urban var klubbens självklara nav. Han hade svar på alla frågor och pekade tydligt ut riktningen. Han var ofta drastiskt rolig när han undervisade, och hans målande uttryck vidarebefordrade sig genom instruktörsgenerationerna; att säga till nybörjarna “om man gör så här så hinner ju den andre gå och köpa korv” blev småningom standard. Jag minns en gång när han lät någon kasta sig högt och lågt om vartannat, tills han satt där yr och lycklig på mattan och sade: “Sånt här betalar folk pengar för på Gröna Lund!” Den lektionen förstod jag inte riktigt, inte då. Att säga ja till fallen och glatt ta emot dem lärde jag mig aldrig på Iyasaka. Att långt senare se tillbaka på den undervisningen och faktiskt förstå vad det var han ville säga är en lätt märklig känsla.

Måndagar för Urban, tisdagar för Helena och Ellet och fredagar för Åke var min träningsbas under något års tid. Till detta kom ströpass lite här och var. Min träningsmängd kom att variera under årens lopp, men tre till fyra pass i veckan var en vanlig dos. Ville man träna för Urban i liten grupp skulle man ta sig upp till morgonpasset, som började kring sexsnåret. Det gjorde jag några gånger, men inte många. Eftersom jag jobbade på schema kunde jag dock ibland gå lunchpass för Ulf, som en gång i tiden startat klubben tillsammans med Urban. Bland de yngre instruktörerna, de som upptogs i instruktörskåren medan jag tränade på Iyasaka, kom jag att uppskatta Thomas ibland kallad Hälsenan. Thomas har ett sinne för sig, utformar sina pass efter eget tycke och tar mycket seriöst på träningen. Han är känd som den som skrattar högre och lyckligare ju mer han blir kastad.

Med tiden bröts det här med att instruktörer hade särskilda veckodagar, och instruktörsschemat blev mer oregelbundet. För att kunna träna för särskilda instruktörer fick man anstränga sig och detaljgranska schemat på väggen i dojon, vilket förstås inte så många gjorde. När jag själv småningom började instruera, på annat håll, avundades jag inte Iyasakas instruktörsfärskingar. De hade visserligen en inarbetad pedagogisk metod att hålla i handen samt en stor stabil elevgrupp, medan jag inte hade någotdera. Vad jag hade men inte de, var möjligheten att kunna testa mina idéer och utvärdera dem. Kunna köra en metod och se hur resultatet blev. Kanske det var därför jag aldrig fann särskilt mycket inspiration hos de yngre instruktörerna på Iyasaka: de hade ingen egen jordplätt där den egna instruktörspersonligheten kunde odlas fram. Å andra sidan skulle de flesta av dem säkert aldrig vilja stå på så egna ben som jag tvingades göra, så… det är fördelar och nackdelar, som alltid.

——

Andra bloggar om aikido, budo, memoarer, undervisning, pedagogik, instruktörer, Iyasaka

Kobbe och Igge

Budomemoarer, del 22

Förutom sina egna små klubbläger med de egna instruktörerna brukade Iyasaka bjuda in de japanska instruktörer man hade band till. Dessa var i första hand Kobayashi sensei, överhuvudet för det nätverk klubbar som kallas Kobayashi dojo som Iyasaka samarbetar med, samt en av nätverkets lärare Igarashi sensei som har dojo en bit utanför Tokyo.

Man tilltalar lärarna med sensei, vilket på svenska blir ungefär “magistern”. I övrigt är umgänget kring Kobbe och Igge väldigt avslappnat och informellt. Av kulturkrockarna kring den berömda japanska hierarkin ses inte ett spår - det vill säga, det finns säkert något om man kommer närmare men på den nivå jag deltog på lägren syns inget sådant alls. Informellt brukar folk prata om dem som Kobbe och Igge. Jag tror det är meningen att de helst inte ska höra detta, men åtminstone Igge torde vara fullt medveten om vad som försiggår. Han har nämligen bott här ett halvår, och förstår en hel del svenska. En gång när jag försökte få till en teknik och utropade “Nä!” chockade han mig med att svara, med utmärkt uttal: “Vadå nä?”

Kobbe brukade komma en gång om året och Igge två. Jag gick på så gott som alla läger. Jag tränade ju kontinuerligt, och under lägret var den vanliga träningen inställd. Inte kunde jag låta bli att träna en hel vecka! och när jag ändå måste betala lägeravgift kunde jag lika gärna gå på allt. Lägren var lite fest också. Varje kväll var det större eller mindre skaror som gick ut efter träningen, ofta tillsammans med den gästande läraren. Läger i trång lokal med halvdan ventilation som gjorde att man svettades extremt mycket, vätskedrivande alkohol på kvällen, nästa dag mer träning precis när kroppen började få vätskebalansen i ordning… någon gång frågade jag mig om jag var riktigt klok. Å andra sidan gick det utmärkt att dricka juice och mineralvatten istället. Standarddrinken när man körde alkoholfritt var att blanda ovan nämnda drycker men den mixen lärde jag mig aldrig att förstå mig på.

Igarashi sensei tränar vid sidan om sin aikido även en svärdsskola vid namn Katori shinto ryu (en gren som visserligen en del andra anser för illegitim och att den inte borde få använda det namnet, men den diskussionen är för specialintresserade). Han har klart bättre koll på sina aikidovapen än många andra, och har även en hel del egna övningar för sig. En del av dem intressade och stannade i minnet. Annars har jag frågat mig om jag rent aikidomässigt egentligen fick ut särskilt mycket av de här lägren. Det är tveksamt, faktiskt. Jag mötte en del aikidoutövare som jag inte annars tränade med, nivån på mattan är alltid hög på läger, men lärde jag mig något direkt av Kobbe och Igge? Nja, det var nog inte särskilt mycket. Å andra sidan kanske lägren främst ska ses som vidareutbildning av klubbens svartbälten och instruktörer, och de övriga får liksom haka på. Jag vet faktiskt inte. På den tiden ifrågasatte jag inte heller vitsen med dem. Lägren var jobbiga men roliga och en del av aikidolivet, helt enkelt.

——

Andra bloggar om aikido, memoarer, träningsläger, Kobayashi, Igarashi

Att välja vem man tränar med - eller inte

Budomemoarer, del 21

När jag hälsade på släkten i Umeå passade jag på att träna några pass hos den lokala aikidoklubben. Det skedde en gång medan jag bodde i Luleå, och minst en gång sedan jag flyttat till Stockholm. Efter den sistnämnda träningsomgången reflekterade jag över att jag inte tränat en enda sväng med någon enda av klubbens hakamabärare. Jag hade förvisso inte särskilt ansträngt mig för att få träna med högre graderade, utan högg den som satt närmast precis som jag brukade. I den här klubben fungerade det visst annorlunda.

Iyasaka som klubb var oerhört generös mot nybörjare. Det fanns massor av hjälp att få av duktigt folk, nybörjarna erbjöds mycket plats, och människor blev i största allmänhet respektfullt bemötta. Jag bör dock medge att med mitt gamla aikidoideal i sinnet idealiserade jag detta en hel del. Jag såg min Iyasakaverklighet genom lätt rosenfärgade glasögon. Riktigt så idealiskt som jag ville att det skulle vara, var det nog inte.

En del saker var svårare än andra att få hjälp med även hemmavid. Till dessa hörde vapenövningarna. På Iyasakas jo- och bokkenpass tränade man hela passet med samma person - och då blev det förstås viktigare vem man tränade med. När det blev dags att “bjuda upp” på jo- och bokkenpasset var de flesta redan upptagna, överenskommet i förväg eller via blickar medan man satte sig ner. Detta tog mig ett tag att inse, men när jag gjorde det blev jag paff. Hur stämde det här med Iyasakas ideal?

Även vissa vanliga tekniker fick de tränande att agera annorlunda än annars. Koshinage, höftkast, var en sådan då de som var snäppet ovanför i nivå gärna vände sig till andra på samma nivå eller högre. Det berodde förstås på att de själva kände sig osäkra, och ville träna med någon de hade bättre chans att få till tekniken tillsammans med. Det var inte svårt att inse. Samtidigt blev krocken mellan hur nybörjarna servades och hur vissa saker lite senare var så svåra att få hjälp med ganska stor. När jag småningom lämnade klubben befann jag mig nog fortfarande i det stadiet att jag grubblade över denna krock, fast då hade saker hunnit få skarpare konturer.

——
Andra bloggar om aikido, Iyasaka, generositet, nybörjare, träning

Den motvilliga gradören

Budomemoarer, del 20

Efter sommar och hösttermin i Iyasaka fanns första tillfället för mig att gradera. Åsa hade någon månad innan frågat mig i omklädningsrummet vilken grad jag tänkte ta, och jag blev förvånad. Skulle jag verkligen få bestämma det själv? Jag var ju den som en gång i tiden börjat träna karate med tanken att gradera i halva tanken jämfört med “alla andra”. Å andra sidan var det viktigt för mig att visa, kanske mest för mig själv, att min träning i Luleå under provisoriska förhållanden ändå fört mig någonvart. På Iyasaka tog elever som tränat flitigt under sin nybörjartermin ofta de två lägsta graderna samtidigt, på samma sätt som i min första karateklubb. Jag ville gärna sikta snäppet högre, vilket betydde att gå direkt på fjärde kyu.

Jag minns att jag upplevde den tjej som skulle gradera till samma grad som jag och som jag tränade lite med efter passen för att förbereda graderingen som slarvig i sin inställning. Hennes uppfattning om graderingsförberedelse var att se till så hon kunde identifiera vilken teknik som var vilken, och om någon var okänd skaffa sig grundläggande hum om hur den skulle utföras. Aikidons tekniker är jämfört med karatens mycket krångliga. När man förbereder en karategradering består grundteknikerna inte av en hel serie moment som man måste memorera innan de kan nötas in i kroppen. Vad teknikerna heter och hur de ser ut vet man redan. Mina karategraderingar inom Shotokan hade lärt mig att inför gradering vill man försöka uppnå perfektion, efter bästa förmåga. Riktigt så funderade det nog inte här, men det hade jag svårt att ta till mig.

Jag tog i alla fall min fjärde kyu och var nöjd. Jag tog småningom min tredje och var också ganska nöjd, men sedan stannade min graderingstakt upp. Till andra kyu var det så många krångliga tekniker, som jag inte kunde få att kännas i närheten av bra. Skulle jag verkligen gå upp på gradering med tekniker som jag behärskade så dåligt? Jag sköt på min andrakyugradering, och när jag börjat förbereda den hoppade jag av inför själva graderingen. Detta upprepade jag minst en gång till. Sista gången berodde delvis på en konflikt med min pojkvän, som såsom svartbälte fick vara med och bedöma kyugraderingarna. Jag tyckte inte om att få höra skvaller därifrån om vad folk sagt om min gradering, och jag tyckte inte att han skulle vara med och bedöma mig. Graderingarna tillhörde klubbens små festligheter, med obligatorisk utgång på lokal efteråt. Först tränade man några pass, och efter graderingen skulle graderingen alltid firas. Tills jag började graderingsvägra gick jag alltid på graderingarna även vid de tillfällen när jag inte själv skulle gradera.

Jag var alltså en besvärlig elev som inte graderade när klubbens huvudinstruktör Urban tyckte att jag skulle. Det var ju också frågan vem som bestämde när jag skulle gradera. Eftersom jag från början fått bestämma själv vilken grad jag skulle gå upp i, borde jag väl få bestämma min graderingstakt själv även i fortsättningen? så länge jag inte gick för fort, förstås. Så verkade det dock inte fungera. Detta mysterium genomskådade jag aldrig helt men jag tror att så länge det kombineras med flitigt tränande, anses det i denna klubbkultur bra att vilja gradera snabbt. Att låta folk ha viss inverkan över sin graderingstakt kan vara ett sätt att se om de vill visa framfötterna eller ej. Som synes valde jag motsatsen.

Att jag slutligen tog mig samman och tog min andra kyu berodde nog mest på att alltför många som börjat träna inte bara efter mig utan även efter att jag kommit till klubben, började passera mig i gradskalan. Jag insåg att jag inte gärna kunde se snett på folk för att de anpassat sig till systemet men inte jag, så då fick jag väl se till att gradera. Till den här graderingen förberedde jag mig nästan inte alls, och kom att tveka på flera saker som jag egentligen kunde. Jag fick graden, men jag var inte nöjd. I efterhand tror jag att mitt missnöje egentligen inte alls handlade om själva graderingen utan om något annat, om samma saker som fick mig att inte vilja gradera och som småningom fick mig att söka vidare.

——
Andra bloggar om aikido, gradering, Iyasaka

Självförsvar

Budomemoarer, del 19

På vägen hem till studentrummet på Gärdet traskade jag förbi Tudor Arms för att se om det var öppet. Det var det inte, för åtminstone på den tiden stängde de redan elva. På vägen till den stängda puben mötte jag en man, som på långt håll visade att han tänkte stänga vägen för mig. Han var ännu ganska långt borta men vi befann oss i samma kvarter, det fanns ingen tvärgata att vända in på. Om jag gick över till andra sidan gatan, skulle han förstås bara följa efter. Vända och springa vägrade jag. Dessutom är jag ingen vidare sprinter. Jag bestämde mig för att gå rakt fram utan att ändra tempo, och sen i sista stund ta ett steg åt sidan och slinka förbi.

När jag försökte slinka förbi grep mannen mig om handleden. Huruvida han sade något till mig eller inte minns jag inte, men om han gjorde det var det något i stil med “vart är du på väg?” Jag vände hela kroppen emot och sade Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig, som en gammal grammofonskiva som fått en repa och hakat upp sig. Han släppte mig, och jag gick vidare.

Det där att upprepa vad man vill som en trasig grammofonskiva - för er som minns vinylen - är en av de tekniker jag lärde mig på min första kurs i feministiskt självförsvar. Vänd hela kroppen emot, stadig kroppsposition, säg vad du vill ska ske. Det finns inget som helst skäl att ge sig in i diskussion. “Jag vill att du släpper mig!” kan besvaras med “Det vill du nog inte alls”, eller kanske “Men det vill inte jag”. Den tjatiga trasiga grammofonskivan lämnar inget utrymme för invändningar, samt gör att man själv behåller initiativet. Det är ingen standardlösning som funkar jämt, men i ett litet batteri av kommunikationsstrategier fyller den sin plats.

När det här skedde hade jag tränat aikido något i stil med två år. Jag trodde mig inte om att kunna utföra aikidoteknik i verkligheten, och mitt nuvarande jag tror att mitt dåvarande jag hade rätt. Däremot var jag oerhört van vid att bli fasthållen i en handled. Att hålla kvar en människa mot hennes vilja är en klar kränkning, men ett grepp om min handled gör mig inte i sig särskilt rädd. Jag var kvarhållen, men jag visste att jag hade hela kroppen fri och användbar. Jag ignorerade fasthållningen och fokuserade på honom. Han ville se mig rädd. Det tänkte jag inte bjuda på.

Mitt nutida jag vet också vad det var för fel på min taktik att gå förbi och bara glida åt sidan. Uttryckt i aikidotermer är tenkan utan irimi en omöjlighet. På mer vardaglig svenska: för att kunna glida förbi hade jag behövt störa honom på något sätt. Kanske det räckt att bara se upp och säga något, men om samma sak hänt idag hade jag nog satsat på att skrika och samtidigt göra en gest mot hans ögon. Om jag förmått honom att backa lite, kroppsligt eller mentalt och förstås gärna bägge, då hade jag kunnat glida förbi.

Inte förrän nu när jag skriver det här, många år efteråt, reflekterar jag över att jag vägrade se på mannen. Jag vände hela kroppen mot men jag såg honom inte i ögonen utan på den del av kroppen som befann sig i min egen ögonhöjd, gissningsvis bröstkorgen. Efteråt hade jag ingen som helst uppfattning om hur hans ansikte såg ut, och jag brydde mig inte heller. Han var historia. Att vägra se på honom måste ha varit en del av mitt psykiska försvar, men varför kan jag inte riktigt säga. Kanske jag var rädd att inte verka lika beslutsam om jag gav erbjöd honom min blick, den som brukar kallas själens spegel. Kanske jag gick in i mig själv för att inte låta honom locka mig ur mina föresatser, för att inte lämna över initiativet. Jag vet inte.

Efteråt blev jag ganska arg. Förmodligen hade det aldrig utvecklats till något farligt och rimligen var hans enda syfte att skrämma mig, för att han tyckte det var roligt - men ändå. Tänk så många tjejer som efter en sådan här sak aldrig skulle våga gå ensam på stan nattetid! En sån jävla… (fyll i med valfritt invektiv). När ilskan runnit av mig var jag ändå på något sätt ganska nöjd. Jag hade försvarat mig och det hade gått bra. Förmodligen hade det aldrig blivit särskilt farligt oavsett, även om jag aldrig kan veta, men jag var mycket nöjd över att inte ha givit honom nöjet att titta på flickan som förgäves sliter i den handled där hon sitter fast och tigger om att bli frisläppt. Jag hade vunnit, och för det tackade jag både min aikido och min helgkurs i feministiskt självförsvar. Jag fortsatte att röra mig ensam på stan när det passar mig att göra så. Jag har aldrig behövt ångra det.

Det här var första och enda gången jag behövt försvara mig mot fysiskt angrepp. Förhoppningsvis blir det aldrig fler än så.

——

Ellis Amdurs essä om irimi, där han bland annat säger “tenkan is always preceded by irimi”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, aikido, angrepp

Händer, fötter, riktning, tyngd, flöde

Budomemoarer, del 18

När nybörjaren försöker förstå och imitera en aikidoteknik brukar han eller hon tänka mest på sina händer. Det är ju med händerna man trycker eller drar i den andre, och dessutom benämnes en del av teknikerna ibland “grepp”. Trots detta är denna angreppspunkt en återvändsgränd. Att tänka att man trycker, drar och sliter är ingen bra utgångspunkt för god aikidoteknik. För egen del kom jag inte ur det stadium där jag fokuserade på mina händer, förrän någon gång under min första termin på Iyasaka. Att det tog så lång tid skyller jag på min torftiga aikidomiljö, samt förstås det faktum att jag inte var någon begåvad nybörjare.

Småningom insåg jag vikten av fötternas position. Jag är inte helt säker men detta kan ha varit mitt första större utvecklingshopp, ett sådant som är så tungt medan man är inne i det. Att stå på rätt punkt i förhållande till den som tar emot tekniken kom att uppta mitt aikidosinne ett tag framåt. Aikidogrund för nybörjare á la Nishio har olika stegkombinationer i de olika teknikerna, medan grund á la Kobayashi som jag tränade nu lärs ut med ett fåtal stegvarianter som appliceras på de samtliga grundtekniker. Med tiden lär man sig att anpassa steglängd och detaljer efter omständigheterna, så att tekniken finslipas. Rätt placering på mattan, det var en viktig upptäckt som jag sedan finslipade tillämpningen av under alla mina tio aikidoår. Ganska lång tid efter att jag upplevt vikten av att stå på rätt plats kunde jag formulera en för mig väsentlig aikidosanning: om greppet är svårt att ta, beror det nio gånger av tio på att man står fel. Man kan kämpa och slita med sitt grepp, men så länge man står på fel plats får aldrig till det. Står man rätt, blir greppen däremot lätta att hitta.

Nästa större upptäckt handlade om min egen kropps riktning. Att korrigera min riktning så att magen pekar rakt mot den som tar emot tekniken var ett förvånansvärt stort kliv framåt. Jag förmodar att den största vinsten med detta är att man får sina händer rakt framför kroppen, där man är som starkast och farbror Newtons mekanismer kan utnyttjas till ens fördel. Då tänkte jag inte alls i de banorna, och överhuvudtaget grubblade jag inte över varför ditt eller datt var viktigt eller bra. Jag bara noterade att det var det, och koncenterade mig på sådant som jag upplevde förbättrade min teknik.

Ett tag efter min tredjekyugradering började andra påpeka att jag kändes tyngre. Jag är inte säker på att jag själv upplevde någon skillnad, men där bör ha hänt någonting. Exakt vad och hur, det vet jag däremot inte.

En gång hörde jag någon fråga Ulrika Bosaeus från Vanadis aikidoklubb hur lång tid det tar innan man kan röra sig fritt som aikidoutövare, och hon svarade prompt: Ungefär två år. En såpass exakt tidsangivelse förvånade mig, men jag kom fram till att hon nog har ganska rätt. Så som aikido normalt undervisas kan nybörjaren i början knappt ens gå. Man lär ut positioner och ställningar som kräver ganska mycket träning innan man hittar balans och logik i dem, så de känns naturliga. I aikido står man oftast med fötterna på nästan rak linje bakom varandra, ungefär som en sportfäktare. Innan man kan röra sig så krävs det en hel del träning. Ja, oftast tar det nog ungefär två år att inte bara ha släppt det greppfixerade stadiet utan också vara fri i tajming och avståndsbedömning. Jag började min aikidoträning med en sommar i en ki-aikidoklubb där allt, vad jag minns, tränades i flöde. Att hitta tillbaka till det där med flöde tog sin tid. Min sista tid på Iyasaka tror jag att jag kämpade med flöde och med mer statisk träning lite huller om buller, utan att vara helt klar över skillnaden.

Händer, fötter, riktning, tyngd, flöde. Jag vet inte hurpass typisk den utvecklingssekvensen är, men jag kan tänka mig att den är någorlunda vanligt.

——

Andra bloggar om aikido, utveckling, träning, händer, fötter, riktning, tyngd, flöde

Handleder och fall

Budomemoarer, del 17

Under den tid jag tränade i Luleå skaffade jag mig ont i en handled. Utanför träningen hade jag inget problem av den, det var bara när handleden vreds som jag kände av det. Jag fortsatte träna. Jag vet när skadan från början uppstod, faktiskt precis vilket träningspass. Vi tränade kotegaeshi, en handledsvridning utåt, och eftersom vi inte behärskade höga fall rullade eller pendlade den som tog emot tekniken istället bakåt. I efterhand skulle jag säga att vi tränade för tufft för vår förmåga. Vill man köra kotegaeshi i det tempot ska uke falla högt, eller falla hårt som vi sade då.

Skadan var liten, men den gick inte bort. Kanske det räckt med en sommars träningsuppehåll, men något sådant tog jag ju inte. Det var inte så farligt, tyckte jag. Jag blev av med mina handledsproblem först när jag gått över till en annan typ av aikido - men det är en långt senare historia.

Vi tränade en del på att falla hårt också. Enklast var det från vissa kokyunage, som genom att gripa eller lägga handen kring en armbåge gjordes om till en teknik för högt fall. Vi hade en kille hos oss som tidigare kört lite judo, och om det var han som kastade antingen höftkast eller kokyunage var själva fallet en baggis för kastet kändes tryggt och bra. Vi föll en del högt på kotegaeshi också, de som ville och tordes. Här ställde min handled till problem. Jag var rädd om min handled, och därför tvekade jag. När jag tvekade och inte riktigt hängde med, blev det just precis den där lilla knycken i handleden som jag ville undvika.

När jag kommit till Iyasaka förväntade sig ingen att jag skulle börja träna på höga fall förrän jag tagit fjärde kyu. De flesta började nämligen träna på höga fall till tredje kyu, eftersom man i Sverige dels bär hakama från den graden och dels har en gammal informell överenskommelse om att hakama betyder att man kan falla. Den förberedande träning för höga fall som fanns var att falla över bock: en person ställer sig på alla fyra, och tjänar som hinder att falla över. Som vanligt var jag inte särskilt duktig, men fall över bock gick väl an. Väldigt många andra lärde sig falla bra på Iyasaka, men jag hade problem med att få andra att lita på min förmåga att ta höga fall. Bäst gick det med de riktigt duktiga, och med Iyasakas svartbältestäthet fanns det ju en del sådana. Förmodligen borde jag mycket medvetet ha bett om att få falla högt när jag tränade med duktigt folk, men det föll mig nog inte in.

Långt efter min tredjekyugradering frågade jag Urban, huvudinstruktören, vad jag borde göra för att förbättra mina höga fall. Jag fick svaret att jag skulle göra mera framåtfall, vilket gjorde mig oerhört förbryllad. Det lät inte rätt. Förmodligen tolkade han det som så att problemet var att jag var rädd för att falla. Jo jag var rädd - men för min handleds skull, som jag periodvis bar ett rött band runt för att visa vilken av mina handleder man måste vara lite försiktig med. Inte var jag jättetuff, men inte extremt skrajsen av mig heller. Däremot har jag insett att jag ofta framstår som tveksam, när jag snarare är fundersam och reflekterande. Ibland har instruktörer till och med tolkat mina förbryllade ansiktsuttryck som skeptiskt ifrågasättande. Jag är övertygad om att precis samma sak, att jag framstod som fallrädd, gjorde att många inte ville kasta mig. Därmed fick jag mindre träning på det, vilket inte gjorde saken bättre.

När jag lämnade klubben hade jag andra kyu, men blev inte kastad högt särskilt mycket trots att min grad var sådan att jag förväntades kunna det. I realiteten spelade det dock mindre roll eftersom jag ändå aldrig agerade uke, “kastdocka”, på graderingar - det enda tillfälle då man på Iyasaka verkligen brukade vilja ha en partner som gärna tog höga fall. Träningen anpassades till personliga förutsättningar, vilket ju i sig är något bra. Jag tillhörde inte dem som skulle bli något. Det spelade inte särskilt stor roll.

Jag kan konstatera att jag backade för andras uppfattning om mig, och lät dem forma vem jag blev. Det var nog ungefär så jag brukade fungera på den tiden. Jag vet att jag förändrats och utvecklats på den punkten, men säkert inte så mycket som jag skulle önskat.

——

Andra bloggar om aikido, fallteknik, fall, skador, handleder, Iyasaka

När det är tungt, ska du träna mera

Budomemoarer, del 16

När Åsa frågade mig i omklädningsrummet hur det gick med träningen svarade jag som det var. Jag kände att jag på något sätt satt fast. Jag tränade och tränade, men jag lärde mig ingenting. Snarare kändes det som att jag gick bakåt. Sådant som jag förut tyckt att jag kunde, var nu fullt av hål och olösta problem.

Hon log sådär lagom gåtfullt och sade: När det är tungt ska du inte dra ner på tempot, utan öka. Träna mera, då lossnar det. När man känner att allt går dåligt, är man i själva verket på väg att ta ett språng.

Inlärning sker sällan i jämn takt utan snarare språngvis. Tydligen gäller det inte bara färdigheter i främmande språk, utan även aikidotekniker. De stadier där man mer eller mindre står stilla är också en del av utvecklingsprocessen; i platåstadiet insamlas information för bearbetning, och man börjar på något plan formulera frågor kring vad som inte fungerar bra. När problemen är någorlunda inringade börjar småningom svaren drälla in - om man fortsätter träna.

Min fäkttränare berättade en gång om en utvecklingssekvens han sett flera gånger. En ny elev börjar, och tar sig så sakteliga framåt på de sätt som nybörjare brukar. Efter ett tag börjar det hända saker. Eleven börjar få saker att fungera, sätta ihop olika bitar, börjar förstå hur det fungerar - och då, just då, försvinner eleven från träningen. En del av dessa elever har min fäkttränare senare återfunnit, och frågat dem om varför de slutade träna. De har då svarat: men det gick ju så dåligt. I början lärde jag mig massor, men då innan jag slutade så var det så segt och jag lärde mig ingenting alls.

Med tiden fick jag själv se flera gånger hur elever och träningskamrater klagat på att träningen går så dåligt, precis innan nästa pusselbit trillat på plats och de tagit ett stort kliv framåt. Numera förstår jag så väl Åsas svårtolkade leende när hon sade det där till mig, i omklädningsrummet på Tavastgatan. Fortsätt träna, så ger det med sig. Jag vet hur det fungerar. Du ska få se! Och jag fick se. Ändå är det något kring det här tankesättet som ger mig dålig smak i munnen. Det får mig att tänka på vad avhoppare från Livets Ord har berättat att rörelsens företrädare säger till medlemmar som tvivlar: Be mer. Du är ansatt av tviveldemoner; be mer så besegrar du dem, och de försvinner.

I budons Japan-baserade kultur, åtminstone i aikidon, ingår att man ska träna mycket. Begåvning är förvisso också bra, men den elev som vill bli ordentligt uppskattad ska även flitigt och troget komma till pass efter pass. I budokulturen ingår även att det är bra att träna ihärdigt, utan längre uppehåll. Budon erbjuder en träning för livet - åtminstone brukar det ofta sägas så, och när det fungerar är det fantastiskt. Där en karriär i västerländsk tävlingsidrott ofta avslutas med att idrotten läggs helt på hyllan erbjuder budon en träning för livet, för kropp och själ. När jag började träna budo tyckte jag det här var fantastiskt, och jag har fortfarande mycket stor respekt för budons förmåga att locka människor att träna som inte trivs i vår västerländska idrottsstruktur. Det här idealiserandet av att träna utan upphåll känner jag mig mera tveksam till, dock. Träningsuppehåll kan vara otroligt bra för aikidoutvecklingen. En människa som stått nästan still i sin utveckling i något år kan ta ett träningsuppehåll på ett halvår för att cykla istället, och när han kommer tillbaka ser han träningen med nya fräscha ögon. Plötsligt ser han nya vägar, som inte leder via de gamla ovanorna.

Practice makes perfect heter det på engelska. Det svenska talesätt som ligger närmast torde vara “övning ger färdighet”. Jag har dock haft danslärare som hävdat att övning inte alls med nödvändighet ger färdighet och istället sagt: perfect practice makes perfect, bra träning ger färdighet. Kvalitetsträning alltså, där budon ofta förespråkar kvantitet.

I hur många år tränade jag utan att ha ens fyra träningsfria veckor på ett år? Träna, träna, träna hela livet i ett evigt kretslopp… nu när jag inte längre tränar budo känns det på ett sätt skönt att ha sluppit ut ur det ekorrhjulet. Jag har aldrig någonsin satsat så helhjärtat på en sak som på min aikido, och jag lär aldrig komma att göra om det. Jag har åldrats, visst är det en del av det hela, men jag har också insett att lagom är bäst. Medan jag körde aikidovägen rakt fram var jag ju samtidigt medveten om de där människorna som tränade ibland och ibland inte, som var borta månader eller halvår i sträck för att prioritera annat. Det tar förstås längre tid att komma framåt i sin aikido på det sättet, men jag är ganska säker på att man får ett roligare liv.

——-

Andra bloggar om aikido, fäktning, budo, memoarer, sekter, träning, Japan, överdrifter, lagom

Klant på grönbete

Budomemoarer, del 15

Jag kom till Stockholm i juni. Skolorna hade slutat, och träningen hade övergått från de vanliga sju dagarna i veckan till fyra vilket ändå var dubbelt så mycket som jag haft under terminerna i Luleå. Där hade jag tränat på bas och grund, men sommarträningen på Iyasaka bestod av ständigt nya tekniker. Jag tröstade mig med att det skulle bli mer strukturerat till hösten, när det återigen skulle finnas grundpass - inte nybörjarpass alltså, utan grundpass. Skillnaderna mot nybörjarpass är främst att på grundpassen undervisas tekniker som i graderingsschemat ligger på graderna till och med fjärde kyu, så de flesta elever kommer att besöka grundpass under flera terminer. I realiteten kommer genomsnittseleven att träna enbart eller nästan enbart grundpass under sin första termin och börja blanda med vanliga pass under den andra. Att det låg ett vapenpass precis före grundpasset - en mycket medveten schemaläggning - borgade för att många duktiga aikidoutövare kom att träna även grundpasset, vilket hjälpte de nya att fatta vad det hela handlade om.

Denna struktur är mycket nybörjarvänlig, och alldeles särskilt för nybörjare som inte har så lätt för sig. Småningom kom jag att betrakta det som en nackdel att systemet uppfostrar eleverna till att ständigt undervisa de som de anser behöver hjälp - och det är inte inte alltid eleverna klarar av att bedöma vem som behöver eller vill ha hjälp. Jag har med tiden kommit att föredra träningspass där enbart en person instruerar och de övriga tränar, men när jag kom ny till klubben hade jag stor nytta av systemet med grundpass. Saker och ting trillade på plats. Det gick framåt. Det var roligt.

Iyasaka var - och är fortfarande, för allt jag vet - en mycket social klubb. Måndagar och fredagar gick folk ut efter träningen, till stamstället några kvarter från träningslokalen. Som nykomling i stan blev aikidoklubben ett relativt ytligt men ändå mitt första regelbundna sociala umgänge. Iyasaka arrangerade träningsläger i en egna klubblokalen, för de japanska instruktörer man hade band till. Till de lägren och på sommaren när de flesta andra klubbar hade sommarstängt kom det en hel del gäster från andra klubbar. Att träna på Iyasaka var att ha sin hemmaklubb mitt i en egna aikidovärldens nav. Det var tryggt, bekvämt och enkelt. Att träna på Iyasaka innebar även att för omväxlings skull befinna sig i samma omklädningsrum som en del av sina instruktörer. Att höra Helena sitta och spekulera om detaljer i fallteknik, och veta att killarna bara kunde höra bråkdelar genom väggen, innebar en viss revansch. Ibland är det först när man tänder lampan som man inser att det var mörkt. Först på Iyasaka insåg jag att det att tillhöra en könsmässig minoritet utan avancerade utövare innebär en marginalisering.

Till mina bekymmer det första året hörde mina fall. Mina bakåtrullningar blev aldrig någon skönhetsupplevelse ens som svartbälte, och vid den tid då jag kom till Iyasaka var de ett ordentligt problem. Jag kom helt enkelt inte upp utan att sätta i ena knäet. Jag försökte tillämpa de råd jag fick, men i stort verkade inställningen vara att det bara är att träna mer så kommer det. Min instruktör i Luleå hade varit mycket mån om att vi skulle lära oss vad han kallade “hårda fall”, där man landar platt på sidan och slår av med armen, ungefär som i judo eller jujutsu. De behövs för vissa tekniker såsom höftkast, och för att kunna träna en del andra tekniker i högre tempo. På Iyasaka verkade dock ingen förvänta sig att jag skulle klara av dem på min nivå, så jag sköt på dem så länge.

Jag var en klant på grönbete. Jag som börjat träna på mattpussel med lagoma hål att sticka ner knäet emellan, utan svartbältesgraderad instruktör och utan någon egentlig klubb, blev ibland förvånad över en del av mina klubbkamrater som verkade ta detta till synes oändliga smörgåsbord för givet. Jag har dock aldrig önskat att jag fått någon annan start. Tvärtom, jag är tacksam för den. Den formade en hunger som borgade för hängivna försök att sätta i mig så mycket som möjligt av mitt smörgåsbord.

——

Andra bloggar om aikido, budoklubbar, träning, nybörjarträning, fallteknik

Interludium

Budomemoarer, del 14

Från och med nu är alla avsnitt i mina budomemoarer skriva direkt för bloggen. Början publicerades på kampsport.se, de flesta avsnitt för flera år sedan. Sedan blev memoarerna liggande länge, och jag vet precis varför de blev liggande vid just den här punkten. Jag hade nått fram till det skede där jag måste börja skildra klubbar och människor som jag haft så mycket relation med att det är komplicerat att skildra det på ett rättvist och riktigt sätt.

Iyasaka var min första riktiga aikidoklubb, och jag tillbringade några av mina mest entusiastiska aikidoår där. Iyasaka var träning, utveckling, frustration och socialt umgänge huller om buller. När jag skrev början av mina budomemoarer upptogs mina tankar av den gren av aikidon som jag då tränade i, och som jag lämnade Iyasaka för. När jag tänkte på Iyasaka koncentrerades minnet lätt kring de saker som fick mig att söka efter andra alternativ. Det kändes inte helt rättvist.

Nu har det gått mer tid, och jag har bägge aikidogrenarna på lite mer avstånd. Bloggen känns som ett bra format, som inbjuder till temamässiga nedslag, ordnade i en grov kronologi. Jag tänker mig att huvudtemat blir hur jag under denna tid upplevde aikidon, vilket jag till stor del gjorde genom min klubb och de människor som utgjorde den. Den sociala miljö som klubben utgör får också sin beskärda del av berättelsen.

Jag skulle kunna anonymisera historien helt och inte nämna till exempel instruktörer ens vid förnamn, men det känns onödigt särskilt som många ändå skulle förstå vilka som åsyftades. Om någon som jag nämner vid namn ändå känner det onödigt, är det bara att höra av sig så ska jag redigera bort det.

——

Andra bloggar om aikido, Iyasaka, bloggande,

En T-shirt med texten “Aikikai Hombu Dojo”

Budomemoarer, del 13

Medan jag bodde i Luleå brukade jag resa till Stockholm kanske en gång per år. Där hade jag en gammal faster som snällt inkvarterade mig; vi brukade göra några saker ihop och i övrigt lät hon mig springa omkring på egen hand bäst jag ville. När jag planerade in en sådan resa mot vårkanten visade det sig att Iyasaka, den klubb vår dåvarande instruktör kom ifrån, skulle ha ett läger med Sugano sensei veckan före eller efter. Jag stuvade raskt om mina resplaner lite och förlängde min stockholmsvistelse med några dagar för att kunna täcka in hela lägret, som bestod av en helg samt kvällspass under ungefär en vecka. Sugano sensei bodde vid den här tiden fortfarande i Europa, men skulle snart komma att flytta till USA och New York Aikikai varifrån flygbiljetten bleve ganska dyr att betala. Detta läger blev därför sista gången på mycket länge som Sugano besökte Sverige.

Min instruktör i Luleå hade skvallrat om att jag var på ingång, och Iyasakas huvudinstruktör Urban identifierade mig nästan omedelbart jag kom in i lokalen. Jag kände mig mycket väl emottagen. Klubben tränade då i Maria skola, i en lustig lokal med två “rum”. Mellan rummen måste det från början varit ett helt eller halvt trappsteg, för mattan i dörröppninge mellan dessa två rum lutade - en lustig lösning, men det fungerade.

På det här lägret stötte jag för första gången på kategorin “tämligen avancerade utövare som när de stöter på en förvirrad nybörjare försöker lära ut sina egna grundvarianter till dem, istället för det som instruktören visar” vilket ökade på min förvirring. Av instruktörens undervisning fick jag nog inte ut så mycket, men däremot fick jag lite samma upplevelser som under min första aikidosommar i ki-aikido-klubben - när jag tränade med duktigt folk fick jag känna hur bra aikido kunde vara. Nivån bland de tränande var hög, om än inte lika hög som på Nishiolägret. Andelen utan hakama som vågat sig till lägret var större här. Det fanns även många duktiga kvinnor, vilket alltid är kul. Vid ett tillfälle stod det en halvomklädd tjej i omklädningsrummet i en T-shirt som det stod “Aikikai Hombu Dojo” på. Från min första karateklubb visste jag vad en hombu dojo var för något, vilket jag förmodligen var lite mallig över så jag frågade nyfiket: jaha, så du har varit där? Ja, det har jag! svarade hon glatt. Hur länge då? frågade jag. Sju år! svarade hon, lika glatt - eller om det nu var fem eller åtta, jag minns inte. Där blev jag rätt tyst, och tänkte på de från Luleå Karateklubb som åkt till Japan för att träna någon vecka eller möjligen månad åt gången.

Så gott som varje kväll gicks det ut efter träningen, för att äta mat och dricka öl eller juice. Sugano sensei hade alltid någon utsedd att sitta vid hans sida som fixade hans matbeställning och såg till så han blev lite underhållen, men på instruktörens andra sida kunde vem som helst sitta - jag tror att även jag satt där någon gång, och det kändes ganska opretentiöst. Sugano var noggrann med vad han åt, tydligen följde han något slags kostlära - bland annat åt han fisk men inte kött, och hade med sig något slags örttepåsar som han beställde in en kopp varmt vatten till. Han var en sympatisk instruktör, och stämningen på mattan var behaglig. Ingen behövde stå och skrika åt eleverna som i min första karateklubb, respekten för instruktören fanns där ändå.

Jag åkte hem med uppfattningen att Iyasaka var en trevlig klubb som erbjöd skyhögt bättre träningsmöjligheter än klubben i Luleå. Jag hade ju redan funderat på att flytta ner i några års tid - kanske det var dags nu?

——
Texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Innehållsförteckning över mina budomemoarer
Andra bloggar om aikido, Sugano, Iyasaka, träningsläger

Bokken och norrsken

Budomemoarer, del 12

Mitt andra aikidoläger bör ha varit ungefär ett halvår efter Uppsalalägret, när en billast människor for upp från Luleå till Kiruna mitt i kallaste vintern. Där höll Ulf Evenås läger för den lokala aikidoklubben, och även folk från Kirunas jujutsuklubb hängde på och tränade. Vid det här laget hade vi i Luleå bytt teknisk inriktning från Nishio till Kobayashi, men mina begrepp om vad det betydde i realiteten var tämligen luddiga. Att Evenås stod för ytterligare en variant, den som ibland kallats Iwama Ryu, förstod jag i alla fall. Vad mina ögon kunde urskilja var möjligen en mera “utstofferad” grund än min Luleå-instruktörs, med flera detaljer vad gäller steg och därmed positioner. Undervisningen på detta läger hölls på en nivå mycket bättre anpassad till oss färskingar än Nishiolägret. Vad jag minns från själva träningen är ett sätt att göra sankyo samt något slags känsla för tyngd, eller i alla fall en uppfattning om begreppet. Under resan hem fick vi se det mest fantastiska norrsken - stort och grönt och lite rött. Norrbotten mitt i vintern på en landsväg långt ute i ingenstans, utan störande stadsljus.

Jag frågade ledaren för Kiruna-klubben om det där med olika aikidostilar. Först fick jag mest bara suckar till svar, men sedan fick jag den här beskrivningen: Iwama ligger i ena kanten av en skala, ki-aikidon i den andra och Kobayashi någonstans i mitten. Nishio gick dock inte att stoppa in i den här skalan alls, inte utan att göra skalan till ett tvådimensionellt koordinatsystem där han stack ut bra långt åt sitt eget håll. Jag tycker fortfarande att det är en ganska bra beskrivning.

Folket i Kiruna-klubben suckade också lite lätt över att vi kunde ta oss för att åka på läger utan att han med träningsvapen. De skramlade dock raskt fram lånevapen till oss under lägret, och de flesta av oss köpte med oss pinnar från Kirunaklubben. På så sätt skaffade jag den bokken som jag sedan hade kvar under alla mina aikidoår. Den är gjord av amerikansk hickory i ungefär Iwama-modell men kanske lite smäckrare, utan spets och med eggen bara antydd. Den fick småningom en spricka av en ordentlig träff på den, under kashima-träning i Visby, men limningen syns inte ens så jag antar att den mår bara fint. Den jo, trästav, som jag köpte samtidigt slog sig ganska fort och försöker man göra stötar med den numera känns den ungefär som om den går runt hörn. Den hänger därför istället på väggen som “galge” för en japansk teceremonikimono.

——

Delar av denna text publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido,Ulf Evenås, Iwama, bokken, jo, träningsläger

Mannen med handlederna

Budomemoarer, del 11

När min första aikidotermin närmade sig sitt slut, nämnde Anders att det skulle vara ett sommarläger i Uppsala. Jag och en kille till från Luleå åkte ner till lägret, som undervisades av Nishio sensei. Åsynen av träningslokalen var närmast bedövande för den som kom från så magra träningsförhållanden som jag. Lägret hölls i en gigantisk sporthall med mattor utlagda över så gott som hela golvet och salen föreföll mig fullproppad av människor iklädda hakama, antagligen några hundra individer, samt ett fåtal utan. I aikidovärlden brukar hakaman betyda att man har minst tredje kyu det vill säga har tränat åtminstone två år eller så, och jag insåg att vi som tränat bara en termin förmodligen skulle få det tufft. Anders hade berättat att han gått på sommarlägret efter en termins träning, men vad han tyckt om det hade jag inte hört något om.

Nishio sensei hade två japanska assistenter som hjälpte honom att gå runt och undervisa den stora gruppen, och en av dem agerade även tolk. Nishio visade teknikerna i mycket snabbt tempo, och jag förstod sällan särskilt mycket av det han visade. Som blåbär på läger är man väldigt ofta beroende av hjälp av dem man tränar med, och visst fick jag det - i de fall då denne själv förstått, vill säga. Jag kunde träna med svartbälten som skakade på huvudet och sade “jag har ingen aning om vad det var han gjorde”. Senare har jag förstått det där med olika grenar av svensk aikido som mer eller mindre starkt följer olika instruktörer, men då var det mest förvirrande.

Jag tror att lägret varade en vecka eller kanske lite drygt, men jag for hem efter några dagar. Det kändes inte som att jag fick ut något av träningen - snarare var det ordentligt påfrestande att hela tiden känna sig väldigt dum.

Några av dem jag tränat med på lägret mindes jag väl efteråt. Ett av de bättre minnerna är av en relativt kort och bred man med kal hjässa och synnerligen grova handleder, som jag tränade en bokkenövning med. Jag som aldrig förut tränat med bokken, det japanska övningssvärdet av trä, hade små chanser att hänga med men han var tålmodig, och guidade mig igenom övningen steg för steg. När vi sedan skulle upprepa övningen mindes jag ingenting utan han var tvungen att leda mig igenom den på samma sätt en gång till: nu gör du så, lägg bokken där, kliv bakåt ett steg och parera, nu går du dit… detta upprepades ända tills träningen bröts för nästa teknik. När jag bugade och på vanligt manér sade “tack” svarade han “Ja varsågod!” Det är inte riktigt så etiketten normalt ser ut, men så som han fått guida mig hela tiden vi tränade accepterade jag det utan större problem. Senare fick jag veta att mannen med de grova handlederna var svensk aikidos nestor Janne Hermansson.

——

Den här texten publicerades ursprungligen på kampsport.se.
Andra bloggar om aikido, Nishio, Jan Hermansson

Att sätta gränser, sett från olika håll

Budomemoarer, del 10

Så. Tillbaka till ordningen. Tillbaka till kronologin. Föregående avsnitt i mina budomemoarer gör en avstickare flera framåt i tiden, men nu är vi tillbaka i Luleå. Jag tränar aikido i Högskolans Idrottsförening. Jag lusläser Stefan Stenuddss bok Aikido den fredliga kampkonsten, liksom varje nytt nummer av kampsportstidningen Svenska Fighter. Jag går också ett par kurser i feministiskt självförsvar, och lusläser Petra Östergrens bok “Slå tillbaka!” på samma sätt som Stenudds aikidobok om än kanske inte riktigt lika intensivt. Därmed kommer mitt intresse för självförsvar att nästan helt separeras från min aikido. Självförsvar handlar för min egen del mindre om fysiska påhopp och mer om att värna sig från andra typer av kränkningar, och den version av feministiskt självförsvar jag fick bekanta mig med då var närmast perfekt för det syftet.

Min introduktion till aikido hade varit ki-aikido-läraren Yoshigasaki senseis fysiska övningar, som visade på vikten av fokus på det egna jaget och dess gränser. I dem fanns lärdomen att om man släpper en jävel över bron, ingå det egna jaget, är det för sent att sätta gränser - de måste sättas där man faktiskt upplever dem. När någon redan invaderat ens revir är det för sent. När jag började träna aikido var det dessa aspekter av konflikt, revir och gränssättning som fascinerade mig mest. Med tiden kom de dock att försvinna bort från min vardagliga träning. Aikido blev en konst för konstens egen skull, en utövning med sina egna regler i sitt eget universum. För att citera aikidoläraren Sugano: Meningen med träningen är att gå till träningen.

Min första aikidoinstruktör Anders flyttade från stan, och som sagt var jag fullt beredd att träna vidare på egen hand utan instruktör, kompletterat med så många lägerbesök det bara gick. I efterhand förmodar jag att det inte blivit så mycket av det där om det satts på sin spets. Jag hade behövt hitta fanatiska träningskompisar som var beredd att köra på de villkoren, och få människor är väl så galna som jag var då. Turligt nog fanns det istället någon som kunde ta över träningen, men innan det var klart hann jag ställa in mig på att åka på alla läger jag kunde. Innan jag flyttade från Luleå hann det bli tre stycken. Mina senare aikidoläger flyter ihop i minnet och jag kan inte alltid säga vad jag upplevt när, men mina tre första aikidoläger är tydliga i minnet. Efter varje läger stötte och blötte jag mina lägererfarenheter på ungefär samma sätt som jag grubblade över mina aikido- och självförsvarsböcker. Denna nivå av fascination lär jag aldrig mer nå tillbaka till, oavsett vad nya utövningar jag ger mig på. Huruvida detta är något att sörja eller att vara tacksam för har jag inte helt klart för mig.

——

Andra bloggar om aikido, feministiskt självförsvar, sätta gränser, Luleå, Yoshigasaki