Tekniker som är fixa, från början till slut

Nog är det symptomatiskt att det i traditionella kampkonster som tränar helt formbundet så gärna talas om improvisation och formlöshet. Sparringarter behöver inte snacka om improvisation, de tränar så mycket på den varan. Inom aikidon heter det takemusu, vilket betyder något i stil med gränslös improvisation. Mycket riktigt är den gren av aikidon som såvitt jag vet använder termen mest ordentligt fixerad vid grundträning, grundträning och mera grundträning. Självklart är grundträning basen för allt, men kan det inte tänkas behövas något mer också för att man faktiskt ska lära sig improvisera utifrån hur situationen utvecklas?

Kampstilen Bujinkan har en intressant lösning på det här. Deras tekniker tränas sällan eller aldrig i fast form från början till slut. Mycket kan bero på hur uke, den som tar emot tekniken, agerar. Aikidon väljer ofta att instruera uke: för att det ska bli naturligt att göra teknik på det här sättet, ska uke göra så här. Inom Bujinkan är det istället upp till den som gör tekniken att fullfölja på något sätt som fungerar här och nu. Om man vill träna på att spela med ukes reaktioner är det nog en nödvändighet, tror jag. Det spelet finns mer av i Bujinkan än i övriga kampstilar jag tränat.

Jag försöker föreställa mig ett aikidopass där uppgiften hela tiden är att hitta den mjukaste vägen ner, oavsett om det blir en ”riktig teknik” eller inte. Skulle det gå bra att träna så eller inte? Jag tror det blir svårt, eftersom aikidon kastat ut det aktiva våldet och därmed gjort sig av med ganska många användbara pusselbitar.

Har jag på ett mer teoretiskt/filosofiskt plan förkastat aikidon? Jag tycker ideologin, i tolkningen ”attacken ska föras till sitt logiska slut där ingen kommit till skada” är vacker, men den har ganska lite att göra med hur aikidoträning brukar se ut. Jag skulle kunna utöva aikido som konstform, men sedd som kampkonst tycker jag aikidons frånvaro av våld är problematisk. Och så är aikidon lite överritualiserad. Jag vet inte om jag någonsin mer kommer att ha energi nog för att lära mig en ny kampkonst från grunden, men Bujinkans sätt att bygga in improvisation i formbaserad träning är mycket intressant.

——

Andra bloggar om aikido, Bujinkan och budo

Blogg- och bujinkantorka

Bloggen har varit extremt tyst ett tag. Jag har inte upplevt särskilt mycket att skriva om, men ärligt talat har jag en liten katalog av bloggämnen att beta av vid tillfälle – det är inte orsaken. Nej, jag har helt enkelt haft annat för mig. Jobbat mycket, sen varit bortrest, sen bara haft annat för mig.

Inte blev det av någon taijutsuträning heller, när terminen rullade igång. Egentligen vill jag träna, men mitt liv och mina arbetstider är just nu lite för ostrukturerade för att jag ska orka göra något av det. Det får väl bli en träningsfri period igen – både tränings- och dansfri, just nu. Om jag inte helt vill tappa bort mina stackars läsare, får jag snart ta itu med den där katalogen med ämnen igen… snart. Jag ska. Och när mitt liv rullar på lite mer regelbundet igen, ska det nog bli taijutsu också.

Träningskläder á la budo, modell mindre strikt

Ikväll var första passet för den här Bujinkan-omgången i svarta byxor och sockar på fötterna; hittills har jag kört i vita gamla budobrallor och barfota. Jag har köpt nya träningsbrallor, av märket Nike och därmed löjligt dyra. De är lite för långa, sen jag tvättat dem ska jag nog korta av någon centimeter. Dessa byxor och en T-shirt får vara min träningsdress ett tag framöver. Jag är inte helt säker men jag tror att jag gjort mig av med min gamla svarta keikogi – och om jag trots allt har den kvar, är den för liten. (Mina kläder krymper i skåpen, jag förstår inte hur det går till…)

Mina gamla tabi skulle nog gå att lokalisera men jag tyckte aldrig om dem. De var gjorda för bredare fötter än mina, och satt illa. Det får bli sockar istället: mina svarta tåsockar passar ypperligt för bujinkanträning. Faktiskt kändes det inte alls konstigt att träna i sockar, inte av den här modellen som sitter bra på foten. When in Rome…

Jag äger ett grönt bälte och jag tror faktiskt jag vet var jag har det, men hänga på mig ett bälte utan jacka vägrar jag. Inom Bujinkan är detta högst normal klädsel, men det hjälps inte – jag tycker det är fult, fult, fult. Ta seden dit man kommer, ja jo jovisst, men det finns gränser. Dessutom finns det en hel del Bujinkan-folk som tränar utan bälte, sådeså. De flesta av dem är visserligen shidoshi (instruktör, ungefär motsvarande aikidons shidoin) sedan länge och alla vet vilka de är och vad de kan… det får väl märkas på mig vem jag är och vad jag (inte) kan.

——

Andra bloggar om budo taijutsu, träningskläder

Utan fotkryckor på budomatta

Att ständigt använda fotbäddar i alla skor är ungefär som att använda kryckor. Man avlastar problemet, samtidigt som man skapar spänningar och slitage på annat håll samt låter vissa muskler mer eller mindre förtvina. Ibland har man tyvärr inget val. Det stora lyftet för mina fötter var när jag slutade gå barfota hemma – då slutade jag ha vardagsont i fötterna. Numera är jag så gott som smärtfri. Liktornar på lilltårna är en biverkning som nog får ses som acceptabel trots att de får mig att känna mig som en urgammal kärring.

Egentligen borde jag hålla på med fotgymastik, sitta och knyckla ihop frottéhanddukar med tårna och liknande. ”Gör det framför TV:n” tyckte läkaren, men jag tittar ju inte på TV… jag skulle kunna sitta framför datorn och fotgymnastisera, visst. Men jag gör det inte.

Jag vet inte hur mycket bättre underlag för mina fötter budomattor är än hårt golv, men jag hoppas att fötterna håller. Kanske till och med att det kan vara nyttigt för mina förtvinande tår att tvingas ta spjärn och skjuta ifrån, utan kryckor. Några timmar budo taijutsu i veckan, det borde väl gå bra? Jag hoppas det i alla fall. Men får jag ont försvinner jag ut, fortare än kvickt. Få saker är numera så prioriterade som mina fötter.

——

Andra bloggar om nedsjunket framvalv, fötter, budo

Hicho

Jag minns hicho som nästan helt omöjlig. Tekniken påbörjas stående på ett ben, och som jag alltid haft usel balans har det aldrig någonsin känts bra. Aikidon övade upp någon typ av balans i rörelse – jag vet att det finns folk som hävdar att någon balans i rörelse till skillnad från stillastående balans inte finns, men hur man då förklarar att jag faktiskt blev ganska bra på aikido begriper jag inte – men stå på ett ben och sånt var jag fortsatt usel på.

Nu kan jag helt plötsligt stå på ett ben och ”niga” lite när jag blockerar, och det känns helt bra i kroppen. Det är flera år sedan jag försökt göra tekniken, men det går mycket mycket bättre nu än då. Den enda förklaring jag kan komma på är tangon. Där balanserar man ständigt på ett ben i taget, istället för att ha fokus på förflyttningarna mellan tyngdpunkterna.

Jag törs nästan inte skriva det här, av rädsla för att det åter ska vara omöjligt nästa gång jag testar… tänk att man faktiskt kan träna upp även sånt här!

——

Andra Bujinkan, balans

Att träna sig att se, faktiskt se tekniken

Tisdagspass. Rätt många instruktörer och svartbälten på mattan, och passet blev därefter. Jag tappade fort bort skillnaden mellan att röra mig på partnerns – eller borde det heta motståndarens? – på insida och utsida. Efter passet bad jag om tips och fick det: granska början av tekniken och lägg det på minnet, slutet spelar dels mindre roll och dels är det inledningen som ger nycklarna till resten. Utan rätt inledning blir det inte rätt. Ja, det vet jag ju sen förr. Det är så lätt att stirra sig blind på själva tekniken i slutet… men här är verkligen själva teknikerna bisaker, generellt sätt tränar man på vägen fram till dem. Rent parodiskt blir det när jag missar hur en teknik utförs, eftersom jag är upptagen med att sitta och tänka ”jag måste verkligen lära mig att vara uppmärksam när instruktören visar teknik” :P

Har tränat med grönbälten samt duktiga svartbälten – flera partnerbyten under passet, det är bra så slipper jag ligga samma person till last hela passet. Fick en liten aha-upplevelse – alla de där små slagen är till för att skapa en effekt hos uke, efter slaget gäller det att plocka upp den effekten och göra något av den. Låter jag allt återgå till ”normalläge” igen har jag tappat bort vitsen med slaget – ja, det är ju samma logik som med atemi i aikido. Det är ju helt självklart. Så dum jag är.

Flera kontaktpunkter med ukes kropp, har jag fått veta. Aikidon brukar hålla sig lite längre ifrån. Oj oj, nya delar av kroppen att använda som känselspröt? Det torde ta ett tag innan det funkar.

Jag ställer mig för nära när jag ska attackera – min partner backar för att få rätt avstånd. Mhm? Underskattar jag hur långt jag når, eller skulle nå om jag sjönk ner lite djupare?

Ukemiträning, behöver jag också. Jag är klumpig!

Ändra bara de yttre formerna, så jag blir förvirrad… då tappar jag uppenbarligen väldigt mycket av vad jag egentligen kan. Passet idag var både lärorikt och jobbigt. Jag har nog fattat ett par grejer som jag inte förstod förut, inte för att det var meningen att passet skulle behandla just dem men det är ju ändå helt okej. Innan Bujinkans former och rörelsemönster sitter i min kropp, är nog inte den avancerade träningen så mycket till knark för mig… så ja, jag hör nog hemma i fortsättargrupp tills det sitter.

En sak fick jag i alla fall vara duktig på idag. Vi gjorde en teknik från knästående – förmodligen från Takagi Yoshin Ryu (om det nu var så den hette, livvaktsskolan); sättet att attackera var bekant från något Mats undervisade i Tetsu. Två steg framåt på knä, slag mot ansiktet. Som gammal Iyasakait som dessutom gillat suwariwaza rätt bra var jag helt klart bland de bättre i lokalen vad gäller att röra mig på knäna.

——

Andra bloggar om Bujinkan

Kihon happo, var det ja

Dags för mitt tredje taijutsupass, det första sen jag betalat in medlems- och träningsavgift och det första på en söndag. Det är en instruktör och bara två elever på mattan, jag och den glade tonåringen. Vi tränar först några kator från någon skola, sedan kihon happo. Kihon happo… den borde jag minnas, men gör jag det? Nja.

Visst känner jag igen att jag gjort dem, men inte sitter de i kroppen på mig. De tre första känns någorlunda, ichimonji, hicho, jumonji, men sen… jag har gjort flera olika varianter av kihon happo, för flera olika instruktörer. Även instruktören som undervisar dagens pass har flera olika varianter av dem i kroppen, och är ibland inte helt säker på vad som faktiskt anses vara grund – om nu den här klubben har en fastställd grundvariant? Kanske, kanske inte. Inom Bujinkan kan man aldrig så noga veta. Om Frasses klubb inte är den som har tydligast definierad grund, är det inte ägnat att förvåna.

Den aikido jag tränade mina sista år hade en ordentligt smal basrepertoar av tekniker, som man ständigt slipade och gnuggade på. Jag tycker mina försök till kihon happo suger rejält, men vad min kropp jämför med är aikidotekniker som jag ägnat många år, omvärderat och reviderat i åtskilliga omgångar. Jag gör aikidotekniker som den nidan jag är (eller i vart fall gjorde jag det när jag lämnade, det börjar ju vara några år sen nu) och jag lär vara missnöjd med min kihon happo tills den är åtminstone i närheten av mina gamla aikidotekniker… frågan är hur lång det tar. Som snäppet över nybörjare förväntas jag förmodligen göra en kihon happo som liknar den yttre formen men som i övrigt inte är mycket att hänga i julgran. Jag har så svårt att vara nöjd med det. De flesta nybörjare/fortsättare tycker i det läget att han eller hon kan tekniken, medan jag tycker att jag suger.

Vad jag kan göra just nu är nog främst att memorera det jag trots allt minns, och memorera allteftersom tills jag har en komplett form av något slags kihon happo. Den kommer att vara sugig med mina aikidomått mätt, men det får jag tåla – jag ska verkligen försöka. När jag väl har en form ordentligt instoppad i minnet kan den revideras, men så länge variant läggs till variant bara ökar min förvirring. Träna söndagar verkar i alla fall bra, om det är lite folk på mattan har jag större chans att få önska ett par kihon happo per pass tills min repertoar är någorlunda komplett.

Det låter i alla fall som att det är helt okej att be instruktören att få känna på tekniken. Det är ett stort, stort plus. På fråga efter passet påstår instruktören att de normalt brukar byta träningspartner flera gånger under passet, och att om det är annorlunda nu kanske det beror på att det är sommarträning. Vi får väl se… man kan ju hoppas.

Söndagarna framöver skulle kunna fäktas först, och efter det gå till taijutsupasset. Frågan är bara om jag orkar, eller om jag kommer vara halvt hjärndöd på taijutsun. Rapport från praktiska experiment lär följa småningom.

——
Andra bloggar om Bujinkan, kihon happo

Jag saknar att få känna på instruktörens teknik

I den fransk-Yamaguchiga grenen av aikidon brukar instruktörerna göra teknik på alla som tränar. På träningsläger för Endo sensei sätter sig folk ner i ring runt Endo, och så tar han upp tränande efter tränande och gör tekniken på dem. Jag tillbringade mina sista aikidoår i den här typen av aikido, och jag kom att uppskatta mycket att varje pass, ibland varje teknik få känna på instruktören. Ögonen kan ta in en viss mängd information, men att därtill få känna på lärarens teknik ger tillgång till en annan typ av info. Inte minst får man ett ideal att sträva efter: det är det här jag ska söka efter.

Inom Bujinkan funkar det mera som i andra grenar av aikidon jag sett. Instruktören visar tekniken på någon annan avancerad utövare, ibland en utpräglad favorituke, och sen får man träna medan instruktören går omkring och hjälper till där han eller hon anser att det behövs. Jag minns aikidoutövare som sade att ”man kan ju se till att misslyckas med en teknik precis när Kobbe går förbi, då kommer han och visar”. I många fall visar dock instruktören på den andre, så den som behövde hjälp får se men inte själv känna. Det har också sina poänger, men jag saknar verkligen det där att alltid få känna hur instruktörens teknik känns.

Jag undrar om jag kan försöka haffa instruktören som går förbi, och snällt be att få känna på hans teknik. Om det är emot etikettsprotokollet borde jag märka det rätt snabbt, tycker jag.

——

Andra bloggar om aikido, Bujinkan, budo, instruktion

Måtte hoppjerkan i mig vinna

Två pass har jag tränat, så det är dags att betala in medlems- och träningsavgift. Jo jag fortsätter att träna i den här Bujinkan-klubben, just nu i alla fall. På lite sikt får vi se…

Dagens träning var bokkenövningar – oooh roligt! och mot slutet lite mer ”normal” taijutsu. Jag körde bokken med en nybörjare, en tonåring som förstås försökte undervisa mig… men jag fick honom att minska ner väsentligt på det, utan att jag ens behövde bli sur. Kanske att jag faktiskt börjar lära mig att hantera små pojkar som undervisar alla kvinnor de ser på mattan?

Jag vill ju egentligen skita i grader, vara helt oambitiös, strunta rätt mycket i Bujinkan Budo Taijutsu och bara knarka kontakt. Tyvärr måste jag ju in i systemet och ta mina grader för att få tillgång till den riktigt kontaktiga träningen. Vi sitter i gradordning när vi hälsar in, alltså kommer man huvudsakligen att träna med folk på ungefär samma grad – och som sagt tränar man med samma person hela passet… en del av mig vill vara ambitiös, träna duktigt och ta mig till fjärde kyu så fort som möjligt så jag får vara med på de avancerade passen. Men jag tror hoppjerkan kommer att vinna – jag ska göra allt jag kan för att låta hoppjerkan vinna. Några pass här och där, klubben har ju ändå rätt avancerade instruktörer så jag ska nog klara av att träna mest i fortsättargrupp och strunta i ifall det blir mer än en termin där. Hoppas jag.

Förresten: jag märkte inget av det under förra passet men det är fri vattendrickning under passen, och helt OK att ta in vattenflaska i salen. Skönt.

Avdelningen onödiga blåmärken

Igår var det mera svullet än blått, men idag har jag ett blåmärke om åtta gånger åtta centimeter som bara är lite svullet. Det är inte knallblått, blodsutgjutelsen ligger lite för djupt för det, bara blåspräckligt. Ömt är det förstås, men bara inget trycker på det känner jag inget alls.

Jag kan inte tänka mig att det normalt är meningen att man ska rappa till varandra med den rottingkäpp som utgör svärdsattrapp upprepade gånger på samma ställe, på baksidan av låret just där rustningen inte täcker. Övningar för sånt får man väl göra lugnt och försiktigt, alternativt på konstgjort föremål att slå på om man vill slå ut mer än en bråkdel av vanlig slagstyrka.

I sparring får man smällar, det är normalt, och får man många smällar där rustningen inte täcker bör man nog fundera på att modifiera sin rustning. Det här däremot är bara korkat, avdelningen helt onödiga blåmärken och småskador som man hellre kan leva utan. När jag blev less på att agera enligt mönster för att få ett nytt rapp på låret sade jag ”jag tror den här övningen är för svår för mig”. (Det var den, jag kunde inte utföra attacken. Stragin ”slå tillbaka så han får känna på sin egen medicin” var därmed inte möjlig.) Sen drog jag.

Händelsen påminner om något jag var med om på Bujinkanträning utanför Kyoto. Därifrån har jag ett foto på ett kvadratdecimeterstort blåmärke på överarmen, även detta åstadkommet inte genom en enda träff utan genom upprepade slag på samma ställe. Då kände jag mig tvingad att stanna kvar hela passet ut – det gjorde jag inte här. Man lär sig med åren, trots allt. Kroppen må bli svagare, fetare och mindre vig, men man lär sig på erfarenheterna. Åtta gånger åtta centimeters svullet, djupt blåmärke istället för tio gånger tio… det tar sig, sa mordbrännaren.

——

Andra bloggar om heavy fighting, kämpalek, SCA, Bujinkan, blåmärken, svullnad, småskador

Två timmar utan vätskepaus

Efter en timme börjar jag bli ordentligt seg i kolan. Jag är inte längre van vid att träna hela pass om en och en halv eller två timmar utan att dricka. Faktiskt tror jag inte att de andra Bujinkan-klubbar jag satt min fot i tränar så, men den här gör uppenbarligen det.

Hälsningsceremonin, ”shikin haramitsu daikomyo” och klappningar och bugningar sitter kvar i kroppen. Min nuvarande träning är så ceremonilös… jag vet att jag är knäpp men jag tycker om själva ceremonielet, den inramning kring träningen den skapar. Låren protesterar mot att pressas ner i seiza. Nej man blir inte mjukare med åren, särskilt inte om man slutar träna.

Träningen innehåller förvisso en del markerade slag och sparkar, men är huvudsakligen väldigt mjuk. Jag rör mig ofta för hastigt och gör det svårt för min partner att hålla kvar i mig – då släpper han, där jag är van att aikidomänniskor brukar hålla i för kung och fosterland. Vi söker och letar efter sätt att göra tekniker och kontra dem som inte ska väcka några motsträvighetsimpulser hos den andre. Mm, det är ju intressant det här. Flera människor turas om att leda passet, visa några tekniker och sen får någon annan ta över. En av dem säger till och med att jag ska söka efter det dansanta! och ord med kontakt i används en hel del. Jo, jag vet ju att det finns intressanta grejer i Bujinkan. Det har jag både sett och känt förut.

Jag fick träna hela passet med samma svartbältesgraderade kille, som var snäll och trevlig och inte särskilt inriktad på att hela tiden visa mig tillrätta – det uppskattas. Hmm, om de brukar träna hela passet med samma person undrar jag om jag inte får svårt att trivas i den här klubben. Om inte klubben är extremt liten brukar sånt leda till klickighet, till noggrant väljande av vilka man tränar med. Vem grabbar tag i någon helt okänd för att träna ett helt pass, för tänk om människan ifråga suger och är allmänt jobbig att ha att göra med? Jo någon gör det uppenbarligen! och det får jag vara glad för. Nu betyder ett svart bälte i Bujinkan oftast inte alls samma grad av erfarenhet som ett svart bälte i övriga budoarter, men killen var duktig och rolig att jobba med och sån tur lär jag ju inte alltid få framöver.

Efter sommarterminen, om jag stannar då. Blir jag placerad i fortsättningsgruppen då, för folk som tränat gissningsvis en eller två terminer? Det lär ju inte alls bli lika roligt. Jag vill egentligen skita i huruvida jag lär mig Bujinkan enligt konstens alla regler, utan bara leka med kontakt och ha skoj…

I vilket fall som helst måste jag lära mig att koppla om hjärnan till att ta in vad instruktören visar och säger, så fort han eller hon bryter träningen för att instruera. Att börja med att dega och flumma iväg i tankarna en liten stund håller inte när tekniken visas så få gånger som här. Det är en dålig vana i vilket fall, och jag sitter uppenbarligen ganska hårt fast i den och det blir etter värre när trötthet och vätskebrist sätter in. Före nästa pass ska jag dricka en halvliter, minst.

Men nog vore det smartare med en kort vätskepaus mitt i.

——

Andra bloggar om Bujinkan, träningspass, vätskebrist, otränad

Tabistrumpor och tåsockar i ortopedbutik

Jag kom hem från min Japanresa med en förpackning av det godaste gröna te jag druckit, ett blått förkläde liknande dem jag såg på personalen i Suzuki ryokan och som jag kallar mitt japanska hemmafruförkläde, två par tabi samt ett halvdussin par tåsockar med fem tår på varje socka.

Inomhustabi

Att köpa Bujinkanmässiga tabi hade varit ett äventyr i sig. ”Black is for men!” sade den manliga expediten i Kyoto strängt när jag ville köpa, men vad skulle de säga hemma i dojon om jag kom i vita tabi? Sånt har de på kyudon, vita tabi som när man hämtar sina pilar stoppas ner i sandaler med tårem, men vid den här tiden tränade jag i Bujinkan och då är det svart som gäller.

Mina tabi visade sig i största laget och då kom tåsockarna väl till pass, men allvarligt hade jag köpt dem mest för att de var så coola. Tabisockar har precis som tabin ett särskilt fack enbart för stortån, men det går lika bra att ha tåsockar med fem tår i dem. Snart blev tåsockorna mina vardagsstrumpor. Det var skönt med tåsockar, upptäckte jag, särskilt om sommaren när det var varmt. Ingen svettig hud mot hud. De flesta av mina sockpar var av silkeblandning och gick tyvärr ganska fort hål på.

De tåsockar som såldes här hemma verkade tyvärr mest vara till för att vara roliga, med ränder eller olikfärgade tår som drar uppmärksamheten till sig. Inget fel i det och mina blå tåsockar med fluffiga vita lamm på är jättegulliga, men sånt vill man inte alltid ha. Dessutom är passformen högst halvdan.

Okej, jag medger. Det här är inte Scholls sockar... men det hade kunnat vara det.

Sen *fanfar* hittade jag min tåsocksbutik: Scholl. Välsittande tåsockar i vitt marinblått svart och grått, för en dryg hundralapp paret. Inte så billigt, men bra sockar kostar.

I förra veckan gjorde jag en ny upptäckt. Lyssnen, alla ninjawannabes som vill ha riktiga tabisockar á la tumvante för foten: Scholl tillverkar även sådana, och Fot- och skospecialisten i närheten av Södra station i Stockholm säljer dem. Tyvärr har de bara herrstorlek.

Fast jag är ärligt talat nöjd med mina tåsockar.

——

Läs även andra bloggares åsikter om tabi, tåsockar, Japan, Bujinkan, ortopedtekniker

Om aikidons fallteknik

När man börjar träna aikido får man rulla framåt och bakåt. Med tiden lär man sig även att falla högt: att istället för att sätta sig bakåt på t.ex. en handledsvridning utåt låta kroppen följa med i de egna fingertopparnas riktning, och flippa över snett framåt. Bilden visar nu inget handledskast utan förmodligen någon variant av kokyunage och den som kastar står lite mer framåtlutad än vad som brukar anses idealt, men typen av fall är densamma. Det här var den första typen av högt fall jag lärde mig. De brukar kallas ”hårda fall” och går till ungefär som i judo; man landar på sidan, med kroppen utsträckt och det övre benet böjt så inte knäna ska slå ihop.

Med tiden lärde jag mig även ett par typer av rullande höga fall, där man inte landar pladask på mattan utan använder rörelseenergin till att genast studsa upp igen. Den fria armen brukar då inte användas till att ”slå av” med, utan att rulla på. Mest extrem är den variant jag lärde mig på Vanadis aikidoklubb där man faller lite mer framåtstupa längs med ena sidan av ryggen istället för diagonalt, och kommer upp till stående via en vickning över till andra sidan av ryggen. Dessa fall är mycket behagliga och i längden säkert mera skonsamma för kroppen – men de kräver stor anpassning av kastet, särskilt medan man lär sig falla men faktiskt även sedan. Att falla på detta sätt på ett höftkast som inte är specialanpassat för denna typ av fall, det är något som ytterst få människor behärskar. De gamla hårda fallen har ett lite bredare användningsspektrum; man kan använda dem på flera olika typer av kast.

För ett fåtal duktiga individer är rullande höga fall och hårda fall egentligen samma sak – ett fall, som anpassas efter omständigheterna. De flesta aikidotränande är dock inte bra på att anpassa sina fall utan har några standardvarianter som man alltid gör likadant, ungefär som den mediokre matlagare har ett par recept som han aldrig varierar. Hur begränsad aikidons fallrepertoar är, upptäckte jag när jag efter tio års aikido kom till den jujutsuvariant som heter Bujinkan. Jag stannade dock inte tillräckligt länge för att egentligen ha lärt mig använda någon av de här formerna av fall. Fallteknik har aldrig varit min bästa gren, om vi säger så. Har man med stor möda lärt sig en handfull falltekniker tar det lite tid att utöka repertoaren till det mångdubbla. Det stadium där alla falltekniker egentligen är en och samma, som man anpassar efter situationen… det är långt långt borta för mig, och det skulle krävas mycket träning för att komma dit.

Borde då aikidoklubbarna utöka sin fallrepertoar? Borde aikidoutövare korsträna i exempelvis Bujinkan, och bjuda in instruktörer från stilen att hålla gästläger för utökning av fallrepertoar? Njaej. Aikidons tekniker går att ta emot med aikidons fall, och det räcker. Om man å andra sidan själv vill korsträna kan säkert en sejour i Bujinkan vara nyttig, och ge ökad förståelse för den egna artens möjligheter och hur de avgränsas. Lite sorgligt är det ändå, att de olika aikidogrenarna kommit så långt ifrån varandra att olika aikidogrenars uppsättningar av fall och kast inte riktigt matchar. Kanske man i första hand borde uppmana till gästträning i andra aikidoformer? Inom forskarvärlden anstränger man sig aktivt för att få in nytt blod; man ska inte doktorera på en avdelning, och sedan bli kvar där. Minimum är att göra ett par års ”post-dok” på annan institution eller lärosäte, gärna utomlands, för att sedan komma hem. Kanske man borde kräva viss mängd korsträning i annan aikidoklubb för att få gradera till tredje eller fjärde dan. (Nej, jag vet att detta aldrig någonsin kommer att inträffa.)

—–

Inspirerat av Arvids blogginlägg om fallträning i Bujinkan. Bilden är tagen av Old Sarge på Flickr, och är tillgänglig under licensen Creative Commons by-nc. Andra bloggar om aikido, Bujinkan, fallteknik, hårda fall, höga fall, budo, kampkonst, jujutsu