Upprätt tandemcharleston

Lärarna på den här kursen försöker få oss att dansa tandemcharleston mer upprätt, och klagar på att vi böjer oss fram. Jag stirrar dumt på dem. Alla andra lärare som försökt få oss att verkligen luta framåt i charleston. Alla killar jag dansat med som försökt föra tandemcharleston, där den som för alltså står rakt bakom den som följer, väst ”böj dig framåt”! Okej det är nog inte så många killar som sagt så, men fullt tillräckligt många ändå. Den vackra svarta amerikanska flickan som förde i nybörjarmedel på Herräng hade helt rätt : det syns så väl när tjejen inte trivs. Då rätar hon på sig.

Jaja. Jag ska väl inse att det finns flera sätt att dansa lindycharleston på. Olika stilar, och så vidare. Jag tycker ändå det är konstigt att lärarna låter som att man ska dansa charleston upprätt. De borde ha sett Frankie Mannings version av charleston – se filmen.

Förra lektionen introducerade tandemcharleston. Nu har vi jobbat lite mer med den, och fått lite detaljer i hur det förs och följs. Det är på väg, men jag känner ändå att vägen till att få det att funka, verkligen funka, är lång. Med de flesta av tjejerna funkar det nu bara när de är förberedda, vilket egentligen innebär att det inte funkar alls.

Jag tvekar. Ska jag försöka föra tandemcharleston, eller ska jag det inte? När tjejerna äntligen genom den där blunda-övningen börjat slappna av och följa var det så skönt. Sedan försöker jag föra tandemcharleston… och det försvinner. Oooh vad jag känner igen det där, hur osäkerheten sprids genom hela kroppen som blir spänd och helt plötsligt kan hon inte följa längre. Jag som inte själv gillar att följa tandemcharleston, vill jag verkligen föra den?

—-

Andra bloggar om lindy, lindy hop, dans, pardans, charleston, Frankie Manning

Så var det gjort

Min ”audition”, alltså nivåbestämning, är över. Jag fick gå på de nivåer jag ville – nå jag förväntade mig inte annat heller. Två ganska korta svängar (inte hela låtar) som förare, lika många som följare, sedan var det klart. Nästan lite snopet att det gick så fort. Själva dansandet kan inte ha tagit mer än max 10 minuter. De som skulle testa för högre nivåer fick hålla på lite längre.

Det var Helena Norbelie som höll i det hela. När jag gick på dansläger i Uppsala i förarroll för några år sedan, var hennes och Kenneth Norbelies lektioner de jag gillade bäst, eftersom de inte undervisade med hjälp av slingor alls. En tur presenterades, gnuggades på ett eller några olika sätt, sedan fick man blanda fritt. En ny tur, gnugga, blanda fritt. Jätteskönt. Synd att paret Norbelie undervisar så lite nuförtiden, jag skulle springa dit direkt.

Precis när Helena bröt av musiken för att avsluta det hela för oss som skulle testa till medel, försökte min partner föra in mig i tandemcharleston. Saved by the bell!

Jag som inte tänkt lägga pengar på lindykurser just nu, utan vänta till nästa kursomgång. Jag blev ruskigt sugen. Hmmm förarroll, nybörjarmedel, på tisdagar. Kanske.

Tandemcharleston

Tandemcharleston, back charleston – kärt barn har många namn. Oavsett namn är tandemcharleston en tur alternativt stegkombination som jag bara inte gör. Senast i förra veckan stod jag över nästan en hel danslektion för att slippa. Varför i herrans namn det nu då? Låt mig förklara.

Charleston i lindy hop är en släkting till 20-talscharleston. 20-talsversionen har du säkert sett på TV någon gång, i form av någon kvinna med shinglat hår i knäkort klänning och pannband som sparkar med benen ut åt sidorna. När charleston-stegen inkorporerades i lindy hop ändrades kroppshållningen till lindyns framåtlutade, och själva fotarbetet ändrades också lite. Den upprätta 20-talsdansen kan dansas solo men även som pardans mitt emot varandra. Lindycharleston dansas förstås oftast i par, antingen sida vid sida eller bakom varandra. Det är det sistnämnda som kallas tandemcharleston.

Positionen i tandemcharleston är lite speciell. Den som för står bakom, och för att stegen ska funka bra måste bägge luta sig framåt. Det syns så väl om följaren inte trivs: då börjar hon – oftast en hon – resa sig upp. I värsta fall säger då föraren åt henne att böja sig framåt. Män bakom mig som beordrar mig att böja mig framåt är något jag kan leva utan.

Den som för håller i armarna på den som följer. Steget förs i hög grad genom armsvängningarna, framåt och bakåt i en pendling som egentligen följer naturligt gångmönster ganska bra. Emellertid brukar det ta ett tag innan man hittar den kroppsrörelse som gör så armpendlingen känns naturligt i steget. Om den som för inte har sin armpendel instoppad i muskelminne och nervkretsar är det svårt för honom eller henne att föra turen, och som pedagogiken i lindystockholm ser ut är det ”fake it ’til you make it” som gäller. Folk som dansar förare gör turen utan att egentligen föra den, och förlitar sig på att den som följer ska gissa sig till vad som ska ske. Det gör man i allmänhet också. Man vill ju inte vara ”hon som inte kan följa back charleston”. I min bok är dock sådant fuskföljande helt enkelt inte roligt. Vi kontaktknarkare tycker att pardans utan förning liksom tappat bort själva vitsen.

I början hade jag inte så enormt mycket emot tandemcharleston. Det funkade inte så bra och var inte så behagligt, men det var sant även för en hel del annat. Sedan kände jag mig tvungen att koncentrera mig på just tandemcharleston. Jag hade gått mina kurser på Chicago, på Herrängslägret och på EBBA dansklubb i Bredäng. För att få kurs på medelnivå i SSS var jag tvungen att göra ett litet prov, bisarrt nog benämnd ”audition”, där några av SSS’ lärare skulle bedöma om jag höll nivån. På SSS lär de ut tandemcharleston på nivån under medel. Alltså förväntades jag kunna detta, om jag skulle gå kurs på SSS.

Att följa tandemcharleston är inte svårt alls bara charlestonsteget sitter ordentligt i kroppen, och ingången till steget och positionen förs på ett okej sätt. Emellertid är det inte så det går till när folk i lindystockholm lär sig tandemcharleston. Man lär ut figuren på en nivå där folk inte ordentligt behärskar sina charlestonsteg, och förandet och följandet av figuren blir därefter. Folk fuskar sig fram. En del har roligt under tiden, men är man lagd som jag är det som bäst tråkigt och som sämst olidligt. Går man ut på Chicago och dansar finns det alltid killar som vill föra tandemcharleston. I allmänhet har de nyligen ”lärt” sig turen på SSS’ nybörjarmedelkurser och är ivriga att omsätta sina kunskaper i praktiken. Jag försökte, och försökte, och försökte följa illa förd tandemcharleston och blev mer och mer frustrerad.

När det väl var dags för det lilla nivåtestet på SSS behövde jag inte ens göra någon tandemcharleston. Så mycket besvär i onödan… de killar jag dansade med vid det tillfället skulle testa för högre nivåer och var mindre fixerade vid tandemcharleston.

Efter nivåtestet hade jag egentligen inget som längre tvingade mig att försöka. Ändå gjorde jag det, ett tag till. Till slut bestämde jag mig för att problemet var att så gott som alla de killar som försökte föra den inte behärskade den. Nog dansade jag med en och annan riktigt duktig kille mellan varven också, till exempel min gamle danslärare – men ingen av dem försökte föra mig i tandemcharleston.

En figur som aldrig någonsin känns bra… vad är det för vits med den? Varför ska jag tillåta någon annan att röra mina armar på obehagligt sätt, alternativt hålla dem helt stilla så stegen känns aviga?

Första gången jag på socialt dansgolv gled ur figuren och sade till min partner ”den gör jag inte” var det läskigt, och jag kände mig lite misslyckad. Nu har jag lärt mig att det inte är några problem alls. Bara jag är lugn och presenterar det som ett faktum och inget annat så tar killarna det bra. ”Okej, då gör vi inte den”. Perfekt, bra, tack.

Jag lär nog inte vilja föra tandemcharleston heller. Inte vill jag föra sånt jag inte själv vill följa! Det kan nog vara så att det är de lektioner ute på EBBA där vi verkligen gnuggades i charleston som gör att jag inte står ut med att låta någon annan förstöra min armpendling. Om jag behärskar den här rörelsen bättre än du… varför är det bara du som ska föra?

Nä, det var just det.

Jigwalk kontra charleston, del 2

På frågan hur man för skillnaden mellan charleston och jigwalk från en position sida vid sida kan vår lärare inte svara. Hon för mig en sväng och jo det var ganska tydligt när det skulle bli charleston. Hon drog mig in närmare, och visst blir det enklare med höftkontakt… men sånt går inte alltid, inte när man är olika långa. Mitt förslag om kroppslutning visade sig stämma, så gör hon. Redan i baksteget lutar hon sig så mycket framåt att man som följare känner att det är charleston, inget annat.

Det här måste jag testa att föra någon gång.

Jigwalk kontra charleston, del 1

En lärare som jag för närvarande går kurs för gillar att till nyingar och halvnyingar lära ut ett steg som heter jigwalk, sida vid sida. När man är van att göra charleston i den positionen faller man oerhört lätt in i det steget trots att man vet att nu ska det vara jigwalk. Jag undrar om det faktiskt går att föra själva steget jigwalk/charleston, eller om det främst är turen innan som talar om för föraren vad som ska komma?

Skillnaden mellan jig walk och lindy charleston är att det först steget avslutas med en liten spark framåt, och sedan sätter man ned foten. I charleston sparkar man först framåt och sedan bakåt innan man sätter ned foten. En jigwalk tar sex taktslag, charleston åtta. Hur katten ska man när man följer känna om det komer en spark bakåt, eller om foten ska sättas ned?

Jag tror, OBS bara tror, att lösningen heter kroppshållning. Tjugotalscharleston dansas tämligen upprätt men lindycharleston brukar vara tämligen framåtlutad. Kanske kanske om följaren vet att jag brukar föra min charleston framåtlutad och jag istället rest mig upp, att denne då fattar att något annat är på gång. Jag får väl försöka experimentera.

Kursen benämnes queerlindy, men jämfört med Charlotte Riveros queertango är den nog bara halvqueer. Förväntningen är att man i första hand ska vilja dansa bara en roll, alltså antingen föra eller följa. Det är svårare att växla mellan rollerna i danser som har ett grundsteg… alltså i princip alla pardanser utom argentinsk tango. Låt oss inte glömma bort det. På en grundkurs i tango, i en miljö där dansrollerna inte anses könsbundna, blir det naturligt att alla åtminstone testar bägge och de flesta både för och följer största delen av kursen. I lindy hop är grundsteget spegelvänt mellan de två dansande. Jag skulle verkligen vilja se en kurs där man låter eleverna byta roller från början, hur det skulle utvecklas! Jag tror det skulle ta några lektioner till innan saker och ting flyter, men att dessa elever sedan skulle ha det mycket bra förspänt även om de småningom skulle välja att huvudsakligen dansa den ena rollen. I just den här queerlindymiljön får man välja sig en roll i grundkursen, och de flesta fortsätter sedan i den.

Hälften av gruppen har velat föra så då har jag följt. Igår gången parade dock två tjejer som bägge förut fört ihop sig, och dansade hela lektionen ihop. Mesta tiden kom jag att dansa ihop med en grabb. Vi bytte roller konstant. Ämnet för lektionen var jig walk, och vi experimenterade lite med att föra jig walk kontra charleston. Vi kom inte hela vägen fram, och kanske sanningen till och med är att jigwalk kontra charleston sida vid sida egentligen inte kan föras på sedvanligt sätt. Lindy är inte någon helt och hållen förd dans och det förekommer en hel del visuell förning, det ska vi inte glömma. Jag tror dock inte vi kommit hälften så långt i vårt experiment om den ene enbart fört och den andre enbart följt.

(En kommentar till ett tidigare inlägg ifrågasatte varför det skulle vara roligare att föra en kille än en tjej. Jag försvarade mig med att det vet jag inte om jag tycker, men jo det gör jag nog faktiskt. Killar som följer är att ganska mycket större brott mot konventionerna än tjejer som för, och att snurra om könsrollerna ett halvt varv extra är alltid kul.)