Kinomichi

Kinomichi är en tränings- eller konstform som inte riktigt ryms inom begreppet “budo”, trots att den är utvecklad ur aikido. Filmen är från en fransk skola. Ju fler varv jag tittar på den, desto mindre klok blir jag på om jag skulle gilla det här eller ej.

Ur budosynpunkt finns massor att säga förstås, massor av negativa saker - men kinomichi är inte budo, så det är irrelevant. Jag som ser vad jag brukar kallas “den dansigaste aikido som finns i Sverige” som “min” aikido tilltalas något oerhört av tanken på dansliknande aikidoformer, såväl som aikidoliknande dansformer.

Under hela min aikidotid predikades vikten av att söka sig nedåt. Mina sista år lärde jag mig metoder för att rota mig i marken genom kroppens egen inre strukturer, att utnyttja dess mekanismer på bra sätt. Dessa kinomichi-utövare står på så oerhört raka ben, och kan väl aldrig någonsin uppleva någon kontakt med marken? Snarare trippar de omkring, nästan som om de hela tiden svävar några millimeter ovanför den.

Med några få undantag ser de utövande ut som planeter som snurrar runt på egen hand, utan särskilt mycket kontakt med den andre. De behåller sitt eget centrum, och får aldrig tag i den andres. Det är svårt att urskilja någon intention med rörelserna. Den som gör tekniken är så försiktig så försiktig med den andres kropp, vill inte påverka dess hållning alls. Resultatet blir att kontakten uteblir - så ser det i vart fall ut för mig.

Jämfört med andra filmer jag sett med kinomichi tar de mycket fall i den här skolan, och de faller bra. De faller även högt och läraren gör till och med en koshinage, höftkast. Om han inte ursprungligen är skolad i aikido, då blir jag förvånad! Där eleverna rör sig i samma långsamma tempo genom hela teknikerna - om det nu ska kallas tekniker - så accelererar och retarderar han på sätt som gör rörelserna levande.

Hakaman, byxkjolen, är ett opraktiskt klädesplagg som jag är glad att slippa. Varför använder de den… varför. Den är ju bara jobbig.

Jag skulle väldigt gärna testa kinomichi, men betvivlar att jag i längden skulle vara nöjd med arten. Däremot skulle jag gärna konstruera en liknande dansig konstform, en icke-budo, baserad på min egen aikido. Vad tror ni om det som framtidsplan? Ta mig ner till Frankrike och träna kinomichi i något år, återvända hem, skapa min egen syntes, hålla svindyra lektioner och bli rik.

Kanske inte.

——

Andra bloggar om kinomichi, ki no michi, aikido, dans

Dans på tunnelbanetvären

Om du är i Stockholm och passerar Odenplan, gå ner i tunnelbanan och titta på den pågående konstinstallationen i den före detta spårvagnsmontern! Där visas dans, eller något slags rörelse, som förefaller närmast viktlös filmad i ett rum som har taklampan på en vägg och möblerna på en annan. Dansarna rör sig mot den vägg som föreställer golv. När det är färdigdansat är filmen vriden 90 grader. Det låter säkert korkat när jag beskriver det så här, men är välgjort. Bäst var hon som rörde sig mot en vägg täckt av ett tunt lager vatten.

Det är fascinerande med människor som har sådan detaljkontroll över sina kroppar. Riktigt den nivån strävar jag inte efter.

——
Andra bloggar om dans, balett, tunnelbana, Odenplan, installation, konst, film

Dansförhinder

Man börjar vara en gammal kärring, onekligen.

Förmodligen beror det i grunden på att mina fotbäddar, de där inläggen jag måste ha på grund av mina krångliga fötter, blivit lite för gamla och utslitna. De kängor jag tänkt använda mest i vinter har helt plötsligt börjat skava mina fötter på lilltårna. Det låter inte särskilt drastiskt, inte sant? Jag har pillat bort lite förhårdnader och inte brytt mig så mycket, inte förrän det gjorde direkt ont att gå i skorna.

Fotvårdaren sade att jag hade början till en riktig liktorn, lustigt nog på den fot där jag trodde problemen var minst. Hon karvade och skar, och jag sade aj. När allt var klart fick jag bitar av små skumgummirör att trä över lilltårna, för att avlasta trycket från skon. Sådana har jag sett ganska mycket av, jag har ju jobbat i hemtjänst… det slutgiltiga beviset på att jag har blivit en gammal kärring, alltså. Bah.

Nu gäller det att vara snäll mot mina lilltår, så kanske det här kan försvinna och mina fötter bli nästan som förr? Annars är det väl ajöss till snygga skor för resten av livet. Nu tillhör jag inte dem som tycker sånt är viktigt, och de skor som gav mig problemet är ett par grova blå kängor… mest oroar jag mig för mina dansskor. De är av mjukt skinn visserligen, men ganska trånga. Kanske jag borde be skomakaren töja ut dem lite kring lilltån, innan jag försöker använda dem.