Sista gången jag dansade blues upptäckte jag att jag varit alldeles för stel. Inte så konstigt… jag har argentinsk tango i kroppen.
Köra mer blues? Lära mig det där? Inga kurser, det har jag inte råd med. Jag tror polska ligger lite närmare just nu. Där har jag fattat det basala kroppspråket. Jag orkar inte riktigt försöka lära in så mycket nytt just nu, tror jag.
Kontakten i bluesdans ser annorlunda ut än något annat jag stött på. Man håller i varandra men ofta bara med ena armen – inte i handen som i bugg, utan mer som i ”riktig” dansfattning men vara med ena armen. Om följarens arm viljar på förarens skapas där den kontakt man behöver för att kunna föra och följa. Föraren ska helst inte hålla fast om följarens rygg – det är nytt. Jag tror att det där handlar om att följaren ska kunna välja avstånd. Att bara bli indragen är inte så trevligt.
Om den som följer går in jättenära när man inte själv är beredd på det är det nog inte heller så kul. Jag måste ha skrämt en av killarna på bluesnight på Herräng, tror jag.
Nå men nu vet jag vad som är lagom avstånd för blues.
En av mina första danser på första fredagsblueskvällen dansade jag med en mycket duktig man som dock bland de första grejer han gjorde placerade min vikt delvis stödd på hans lår. Jag blev jättestörd, till den grad att jag sade till honom. ”Snälla låt mig behålla min balans!” Den här killen hade koll på vad han gjorde, men de flesta som försöker sig på sånt med någon de inte känner har det inte. Sen har väl inte jag riktigt den balans och kontroll som krävs heller, och teknik inte minst. De som försöker göra sånt med mig torde oftast överskatta sin egen nivå. Någon gång kanske de missbedömer min.
Jag vidhåller, till alla som dansar med mig: låt mig behålla min balans… annars blir jag rädd, och blir jag rädd blir det inte bra.
Till nästa gång ska jag verkligen sparka av mina finskor. Jag behöver min balans, och det är onödigt att stå på mer klack än jag har till vardags. Det är bara ett par centimeter men klart tillräckligt för att störa hur jag hanterar min kroppshållning. Nu blev det finskorna eftersom jag inte hittade mina lindypjuck när det var dags att ge sig iväg. Nästa gång ska jag leta rätt på dem i förväg.
Jag har stått i ungefär den här situationen förut: velat ta steget ut att sikta på att först och främst föra på socialt dansgolv, men inte riktigt tordats.
Den här miljön borde vara bra för det. De är tydliga med att visst, det traditionella är att männen för och kvinnorna följer men man måste inte följa traditionen. De flesta följer den, men inte alla.
Jo, jag hade faktiskt röda skor till bluesdansen – mina fina Think!-skor, som jag ursprungligen tänkt mig till tango. Klacken är väl 3,5 eller 4 cm hög – oj oj vad jag är ovan vid klack! Det kändes helt okej, de har bra glid i lädersulorna, men att dansa på en klack som är 2 cm smal – jag vet inte. Jag trampade snett en gång, och det är väl i och för sig ingen större fara med det, men jag vet inte om jag riktigt har lust. Alternativet är mina gamla lindypjuck, i modell herrskor med en ynka centimeters klack, som börjar vara lite slitna och fula. Förr brydde jag mig aldrig mycket om vad jag hade på fötterna – men nu, när jag måste ha huvudsakligen väldigt ”praktiska och förnuftiga” skor längtar jag efter lite kvinnlig elegans, just i skorna. Men jag kan ju försöka lägga den elegansen nån annanstans istället. Putsar jag upp min gamla platta lindyskor blir de nog helt okej.
Think! är ett märke som är värt att kolla upp för den som vill ha finskor som rymmer inlägg. Läs hela inlägget här »
Blues är en intressant dans – om det nu är ”en dans”, för det finns många sätt att dansa blues. Jag förmodar att de flesta på något sätt strävar mot mer eller mindre ”autentiska” sätt att dansa blues, men folk har ju med sig allt möjligt i kroppen. Lindy – de allra flesta, bluesdansen hör liksom hemma i ett hörn av lindykulturen. Bugg och foxtrot. Salsa. Argentinsk tango. Folk dansar väldigt olika – och som följare är det bara att följa för allt vad tygen håller. En del saker är svåra att följa eftersom man inte är van vid dem, men det är bara att göra sitt bästa. En klok och erfaren förare byter efter ett tag till ett annat hörn av sin repertoar – men inte alla är både kloka och erfarna. Det växlar mellan bra stunder och inte så bra – men det är föra-följa-intensivt, alltid. Mycket föra-följa-intensivt. Vilket för mig per definition är något bra.
När jag kom hem från Herräng och ville dansa blues fanns det ingenstans att göra det på. Nu finns det.
Jag har ingen aning om vilka folket bakom Stockholm Blues är, men beskrivningen av hur de ser på bluesdans låter vettig. De erbjuder ett par fredagkvällar på SSS, varav den första redan passerat och den andra är ikväll. Och så dansar de blues varje vecka från midnatt till kl 1 på Chicago – fredag kväll eller lördag morgon, hur man nu väljer att se det. Fredagkvällarna huserar ju tangofolket på Chicago, men sista timmen samsas man alltså med bluesfolket? Ja varför inte.
Jag vill!
Jag hinner inte. Jag har inte råd, dessutom. Inträdet är inte så dyrt men sen köper man ju alltid något att äta, det blir mer än vad man tror. Det får vara.
De är fullt öppna för en uppluckring av dansrollerna… så verkar det i alla fall på vad de skriver på sajten. Oh vad jag vill. Men tänk om det blir jättehemskt. Tänk om…
Det kan inte bli mer än misslyckat.
Jag går.
—-
Tillägg: Det var visst lördag natt… inte fredag.
Dansmemoarer, del 10
I tangon, säger en del, är det bäst när man inte behöver känna sig för om vilket avstånd folk är bekväma med utan går rakt in i omfamningen. Pang in bara, och iväg.
Så gjorde jag på bluesnight.
Blues dansas nära, kropp mot kropp, och har inga föreskrivna steg eller mönster. Särskilt i USA finns det folk som undervisar blues på vad som ska vara autentiskt sätt, men de flesta som dansar blues gör det utifrån allmänt danskunnande kanske med lite argentinsk tango eller foxtroterfarenheter i bakfickan.
Det här var bara föra och följa, ingenting annat. Bluesnight var kontakt. Jag är egentligen ganska blyg rent kroppsligt, så varför jag kastade av mig det på bluesnight är en gåta. Stämningen och arrangemanget uppmuntrar till det. Eftersom kroppslig kontakt ledde till kontakt av en annan sort, den lek med kroppars rörelseriktning i rummet som är mitt knark, var det bara att hänga på. På bluesnight kände jag för första gången att jag kunde dansa.
Jag tror att de flesta var ännu ”väljigare” på bluesnight än på lindykvällarna, men det gjorde mig mindre. Jag vet inte om jag egentligen dansade mera än på lindykvällarna, kanske till och med lite mindre, men jag blev inte nedslagen av det för själva dansen var så bra. Oftast, i alla fall. Stolpskotten har jag glömt, förutom då han som försökte dippa mig och tappade mig på golvet. Först efter att jag på vant kampsportsmanér studsat upp för att fortsätta, reflekterade jag över att han inte ens bad om ursäkt – och jag blev inte ens rädd. Jag måste ha varit hög på någonting den kvällen. Frågan är bara på vad.
En amerikan bjöd upp mig flera gånger och gav mig massor av vackra omdömen. Sen begick jag nybörjarsynden att överbelasta honom, och fattade det inte förrän han nog ledsnat ganska ordentligt på mig. Märkligt nog kom han aldrig med några ursäkter för att dra sig undan, förmodligen för att han faktiskt gillade att dansa med mig – även om det fanns gränser. Jag skäms lite när jag tänker på det, även om det nog är ganska naturligt att man lätt gör så.
När jag kom hem efter lägret skulle jag dansa blues. Lindy, javisst, men mest blues. Det var helt självklart.
——
Andra bloggar om Herräng, bluesnight, blues, dans, kroppskontakt
Måndagar är normalt jobbarkväll för mig, men den här måndagkvällen har jag bytt bort för att kunna gå på engångskurs i blues/slow drag. Det har varit mycket förarroll för mig ett tag, men den här gången får det bli följarroll.
Kursen börjar bra. Det är jämn könsfördelning, faktiskt en förare över för ovanlighetens skull. Frida och Zacke undervisar denna engångskurs om två timmar. Vi gör enkla steg i tät omfamning, med rörelseriktning runt väggarna istället för på fläck som i lindyn. Det påminner inte så lite om tangon, fast med vanlig pardansposition lite snett omlott istället för rakt mittemot varandra. Dock plockas mina tangovanor ur mig, steg för steg. Inte släpa fötterna utan kliva ordentliga steg, och kanske framför allt – vi inte bara får utan ska röra på höfterna, en dödssynd i tango.
När en timme och en kvart använts till grundläggande rörelsemönster, börjar det blandas in mera lindyaktiga figurer i dansen. Här blir det svårt att hålla kvar dansens karaktär, och för de förare som inte tidigare fört just de här lindyfigurerna blir det krångligt. Jag demonstrerar för en av dem hur Texas Tommy fungerar genom att gå in nära, lägga hans arm bakom hans rygg och föra ut honom i en snurr med kroppsvridning. Han ser förvånad ut, men metoden fungerar uppenbarligen för sen får vi till det.
Flera figurer läggs ihop i en liten slinga, och mängden material per undervisad minut ökas drastiskt. Ett fåtal av förarna klarar av att gapa över det kursinnehållet. När förare kämpar för att klara av en kurs som egentligen är lite för mycket för dem, hanterar de saken på lite olika sätt men alltför många blir obehagliga att dansa med. De vill ju lyckas föra hela stegsekvensen, och en del av dem våldar då gärna igenom de delar som de inte lyckas föra på vettigt sätt. När stegen undervisas som slingor, där steg eller turer läggs på varandra i en viss ordningsföljd, ökar frustrationen om man inte lyckas föra en av länkarna i kedjan – då får man ju aldrig komma i mål! Misslyckandet blir väldigt tydligt, jämfört med om man får träna på sakerna var och en för sig.
Jag dansar med en man som försöker göra det som visas samtidigt som han tittar på lärarna. Sånt blir aldrig bra. Hallå, är du medveten om att du håller i en annan människa? och faktiskt tagit på dig ansvaret för hennes placering i rummet? Allt som vi tränat på den första timmen, med nära kontakt och känsla för vad den andre befinner sig, är som bortblåst. Mycket riktigt känner han inte heller att jag inte är med för fem öre när han helt plötsligt, i en liten paus medan lärarna väntar på att gruppen ska samla sig så de kan börja prata, drar iväg med det steg där han tar över delar av min kroppsvikt. Vi tappar balansen, men undviker att falla omkull. Jag blir ordentligt förbaskad och inte så lite skärrad.
Helt plötsligt ser jag gruppen av män i salen med helt andra ögon. Hur många av dem har jag lust att anförtro min vikt åt, i den här situationen där jag inte på motsvarande sätt får hantera deras? Kanske en fjärdedel, max. Av dem känner jag igen de flesta som tangodansare, och jag misstänker att av de övriga är flera gamla vana foxtrottare som åtminstone är vana att jobba med nära kontakt.
Med nästa förare inser jag att oops, jag har gjort en viktig sak fel i det där steget. Föraren ska inte behöva ta så stor del av min vikt som jag trott, för jag ska göra ett steg där så jag får en ny stödpunkt och kan ta en viss del av min egen vikt om än inte all. Varför jag underlåtit att göra det steget vet jag inte. Möjligen är det för att figuren något liknar ett tangosteg där föraren verkligen tar över vikt och man inte kliver framåt, eller för att jag haft vikten på bägge fötterna så det känts onaturligt att kliva iväg? Jag är fortfarande spänd och stressad, men gör mitt bästa för att slappna av med de förare jag känner att jag kan lita på. Stressen släpper, det blir lättare att slappna av men jag är fortfarande lite skakig. En av de sista jag dansar med för det svåra steget ypperligt, hur behagligt som helst – mycket riktigt en vansinnigt duktig lindypojke. En bra avslutning, men jag är mycket skeptisk till att försöka dansa blues med folk som gått den här kursen. Jag vet ju vad de kommer att försöka föra, och att ytterst få av dem klarar av det. Jag vet vilken del av gruppen som kommer vara mest mån om att försöka föra det där steget på dansgolvet… den grupp som allra minst klarar av det, för de har minst aning om hur obehagligt det kan vara.
Jag bara tål inte när dans blir obehaglig… jag tål det verkligen inte. Skakar alla andra tjejer fort av sig sånt här och går vidare? Är det jag som har extremt låg obehagströskel? Egentligen tycker jag inte det är den karl som nästan drog omkull mig jag borde vara vansinnig på, utan på den stressiga undervisningsmetod som lurar män/förare att försöka utföra moment som de inte kan föra.
Ute på dansgolvet, när det råder fri uppbjudning, då kan jag undvika att dansa med folk jag inte vill dansa med – och till långsam musik kommer jag att bli extra försiktig, det är en sak som är säker. På kurs däremot… där dansar man med alla, och normalt tycker jag om det systemet. Det är enkelt, okomplicerat och skapar en bättre stämning i gruppen om man slipper det väljande och vrakande som är en del av spelets regler på socialt dansgolv men generellt sett inte på kurs. Jag som brukat gnälla på tangokulturen, där folk mest dansar med ”sin egen partner” även på kurs… har jag skäl att ändra mig nu? Förvisso är det fler saker i tangon som riskerar att bli ordentligt obehagliga med en riktigt klantig förare än i lindyn, där man håller lite större avstånd och själv ansvarar för sin vikt och sin detaljplacering. Om man utgår från att det alltid kommer att finnas en stor mängd rent obehagliga förare, då är det det logiska sättet att hantera det att inte utgå från att alla ska dansa med alla på kurs. Ja.
Å andra sidan, är de obehagliga förarna verkligen dömda att förbli obehagliga förare? Eller är det danspedagogiken, eller brist på sådan, som gjort dem sådana?
