Den måste förstås komma, lektionen som lär tjejerna att de ska göra som de är tillsagda istället för att följa. Nu var det dags. Jaha. Jag suckar men är inte förvånad.
(När jag skrev den första meningen ovan tvekade jag lite. Jag var på väg att skriva ”följarna” istället för ”tjejerna” men en buggkurs där 80% av deltagarna är par även privat är det mest oqueera ställe man kan vistas på. I den här miljön heter det ”tjejer” och ”killar”, och så länge jag dansar följarroll – eh, tjejroll, om det nu är en roll att vara tjej, men i pardans är det ju just precis det – orkar jag inte krångla till det för mig genom att ha annan terminologi än omgivningen. Alltså heter det just nu huvudsakligen killar och tjejer även i den här bloggen. Eventuella framtida terminologibyten tillbaka till ”följare” och ”förare” tänker jag inte spekulera i.)
Dagens tur bestod av två kombinerade turer om fyra taktslag vardera, en åt vardera hållet så man efter åttans slut är tillbaka i utgångsläget – om det inte varit för det att den andra fyran sträcker sig över mer golv än den första. Tjejerna börjar alltså med att backa lite i dansriktningen för att sen vända och kliva iväg längs med den, vilket ger en nettorörelse för paret längs med dansriktningen. Är månne alla buggturer konstruerade så? Är det så rotationen runt dansgolvet åstadkommes, rent generellt?
Att det förs rätt krattigt är i sammanhanget naturligt. Det är ju en nybörjarkurs, gubevars, men det riktiga problemet – det strukturella som är inbyggt i så gott som all dansundervisning – infinner sig i turens andra del, en frisnurr som förbereds på taktslag fem och sex men sätter igång ”på riktigt”, med ett halvt varvs snurr per steg, först på slag sju och åtta. De flesta av killarna försöker slänga iväg tjejen med en handledssnärt på femman, så att det naturliga bleve att sätta igång och snurra för fullt där och då. Eftersom detta inte korrigeras blir turen omöjlig att följa, varför så gott som alla tjejer snällt gör som de är tillsagda istället för vad som förs. De vill ju göra rätt, gubevars, och de kan inte rimligen ha någon större aning om var felet ligger.
Vad gör jag nu? Jag kan välja mellan att
a) släppa min arm så killen får föra iväg min arm men inte mig, och på så sätt vänta med med min snurr till det ögonblick när jag ”ska”. Den varianten testade jag inte. Som gammal aikidojeppa faller det sig inte naturligt för mig att på det sättet släppa iväg min arm. Dessutom är det förstås usel följarteknik att göra så.
b) hålla emot förningen, alltså själv trycka emot när det kommer ett tryck. När jag sen släpper trycket blir resultatet en liten explosion som gör att min snurr täcker väl mycket golv, killen hinner inte med mig och vi hamnar för långt ifrån varandra.
c) följa det som faktiskt förs, och snurra iväg på femman. Den strategin lär göra killen ytterst förvirrad. Fyra av fem killar lär svara med att säga åt mig hur jag ska göra. Tillhör han gruppens mest dansbegåvande fjärdedel kanske han förstår vad jag gör och den förklaring jag ger till varför, men inte annars.
d) ta diskussionen med lärarna. Det är väl vad jag egentligen tycker jag borde göra… tillsammans med c). Jag borde inte sluta följa, så heter det ju alltid inte sant? trots att det är det absolut enklaste sättet att hantera undervisningen på. Frågan är huruvida lärarna inser det eller ej. De flesta danslärare brukar antingen inte inse det eller inte bry sig om det, och det gäller även (eller kanske särskilt) proffsen.
Tack och lov är detta inte en danskurs och en dans som jag är väldigt engagerad i. I lägen där jag vill mycket med min dans gör ovanstående situation mig lätt förtvivlad, och tyvärr är den regelmässigt återkommande i så gott som all undervisning i alla pardanser jag stött på förutom argentinsk tango. Eftersom jag inte är så engagerad blir jag inte så frustrerad som jag ibland blivit i vissa lindy-kurser (det finns fördelar med att inte vilja för mycket med det man gör) men om turen återkommer blir jag banne mig tvungen att testa en kombination av c) och d). Om en liknande situation uppstår igen med en annan tur – och det kommer det säkert att göra… så vet jag inte hur jag gör. Såväl c) som d) är att ta konflikt både med killarna på kursen och med danslärarna. Jag önskar jag kunde hitta en konfliktfri väg e), men jag ser ingen.
Jag har ju också min pojkvän på kursgolvet, och honom måste jag ta en viss hänsyn till. Jag kan inte gå ut hårt som den kontaktnörd jag är och knäcka hans ego. Å andra sidan, om vi ska kunna dansa ihop på sånt sätt att bägge får ut någon av det är det bäst att jag presenterar de aspekter av pardans som jag finner häftiga för honom. Låter jag honom gå igenom en hel nybörjarkurs utan att ha låtit honom förstå vad det är jag gillar gör jag honom en stor otjänst – i vart fall om tanken är att han ska kunna dansa med mig och att jag ska få ut något av det. Nu var det här lektion tre i kursen och för mig men nummer två för honom, för han missade förra gången på grund av förkylning. Det var helt fel läge att börja ta upp förningsdetaljer med honom. Det lär komma bättre tillfällen.
De första snurrar vi gör är frisnurrar som inbjuder de ovana killarna till att att försöka slänga iväg en med en obehaglig liten snärt. Jag undrar varför lärarna valt just frisnurrar. Snurrar under arm borde väl av sig själv bli mjukare och behagligare i rörelsen? Kanske lärarna valt dem för att tjejerna ska träna snurrteknik, att snurra i sitt eget centrum. De frisnurrar jag gjort i lindy hop har haft en tydligare laddning, en helt annan kvalitet på förberedelsen. Antingen laddas de först upp åt ena hållet, med ett tryck som byggs upp och sen får sitt naturliga utlopp i en snurr, eller så är rotationen nästan inbyggd i rörelsen, ingången till t.ex. en passering. Nu förs ju lindy med bägge händerna, den skillnaden får jag inte glömma. Buggen har oftast en enda handkontakt att spela med. Det borde bli svårare att få till den här förningen riktigt bra, inte enklare.
Det är lite lustigt att lärarna vill att jag ska hålla så styv arm. Kanske man håller mjukare dansram (”frame”) i lindy? Jag lutar nog ändå mest åt att vi blir instruerade till en pedagogiskt motiverad överdrift. Man spänner bröstmusklerna för att hålla dansramen, säger den kvinnliga dansläraren. Rent mekaniskt tycker jag det verkar rimligare att hålla i på baksidan av kroppen, alltså med ryggmusklerna. Å andra sidan kanske folk gör helt rätt om man säger åt dem att hålla i med bröstmuskulaturen… en gång sade en läkare åt mig ”spänn den här muskeln” (quadriceps ovanför knäet), och jag försökte spänna allt jag kan men inget hände. ”Räta ut benet” sade han sen, då blev det rätt.
Det där med muskler och vad som gör vad är lurigt. Jag inbillar mig att vi generellt sett har bättre koll på hur vi spänner våra böjarmuskler än de muskler som rätar ut lederna, men törs inte svära på det. Det tål att fundera lite på, faktiskt.
————–
Läs även andra bloggares åsikter om bugg, danskurs, följa, muskler, dansram
