Hur man får nybörjardamer att köpa skor

Dansmemoarer, del 21

Vi gick framåt, vi gick bakåt. Vi gick och vi gick och vi gick. På varje taktslag, i halva tempot, i dubbla tempot. I en liten rytmkombination, och en annan, och en till. Undervisningen på Jan och Martas nybörjarkurs under nyårets tangofestivalen var grundlig, och definitivt anpassad till elever som inte spelat musik och inte var van att hålla takt. Vi som hittat till tangon via någon annan dans hade säkert klarat oss med mindre av det, men mycket hellre det här än motsatsen. Via många olika stegkombinationer gnuggades vi igenom tangons basrepertoar, med salidan som en stegkombination bland många. Förarna tvingades aldrig utanför stegkombinationernas trygga hägn, så större delen av tiden visste vi följare vad som fördes. Det är lite förfuskat men okej, någonstans måste man börja.

Vi började varje lektion tillsammans med den partner vi var anmäld tillsammans med – i mitt fall den jag lottats ihop med, som visade sig vara en lindybekant – och sedan var det partnerrotation enligt modellen damerna förflyttar sig ett steg framåt. Nivån på herrarna varierade en hel del. Det mesta funkade rätt okej men där fanns två karlar jag fort fick svårt för. Den ena var han som gick kursen som stöddansare för att det inte skulle vara damöverskott, och kommenderade mig att gå in i nära omfamning – en uppmaning som fick motsatt effekt. Den ville jag hålla på betryggande avstånd, tack så mycket! Den andre var en herre över 50 som nog var snäll och trevlig och uppenbarligen hade väldigt roligt på kursen, men som hade ganska dålig kontroll på sin kropp och ännu mindre känsla för vart han förde sin partner. Han lyckades göra obehagliga saker genom ren klantighet, och han insåg det inte ens utan log lika glatt som vanligt. På något mystiskt sätt kom jag att dansa med honom flera gånger varje lektion, trots att gruppen var så stor att man nätt och jämnt hann varvet runt. Först långt efteråt kom jag på hur det gick till. I tangon ska man normalt inte ”köra om”, men om sådant vet nybörjare ingenting – och eftersom partnerbyte alltid skedde enligt samma mönster, var det en enkel sak för honom att i slutet på låtarna navigera så att han befann sig steget framför mig i partnerbytesriktningen. Han måtte ha tyckt att jag var väldigt trevlig att dansa med, kanske för att jag aldrig korrigerade honom utan höll käften och lät lärarna sköta undervisningen. Själv hade jag ingen möjlighet att navigera till någon av herrarnas vare sig för- eller nackdel, det var bara att acceptera att dansa med vem det nu blev… men killarna kunde, och åtminston en av dem gjore det.

På tangofestivalen köpte jag mina första tangoskor, av en försäljare som kommit ända från Sydamerika för att sälja skor. De var sobert svarta och bruna, med klacken smal och ändå lite lägre än de flesta tangopjuck för damer. För mig som var allmänt skeptisk till tangoklackar kändes det som en rimlig kompromiss. När jag stod där med skorna på fötterna och tvekade lite inför priset högg försäljerskan tag i mig och förde några ochos – och gud, hon kunde föra! Fantastiskt. Jag insåg mycket väl att jag blivit utsatt för det enklaste tricket i världen vad gäller att sälja dansskor till nybörjartjejer, men föll gjorde jag ändå. Naturligtvis köpte jag skorna. Förmodligen hade det varit smartare att ta riktigt höga klackar på en gång, för tydligen är halvhöga klackskor i allmänhet felkonstruerade – men det visste jag ju ingenting om, då.

En av dagarna när någon var borta och vi var en dam för mycket blev jag över flera gånger. Det berodde enbart på slumpens skördar, men när lärarna såg det kompenserades jag med en stund med någon av dem. Jag kom att tycka att det var värt det, att stå över en tio minuter för en minut eller två med en av lärarna – där fick jag ju verkligen känna hur det skulle kännas, och jag kunde utgå från att allt som eventuellt blev tokigt var mitt fel och inte min partners. När tankarna snurrat runt några varv kom jag fram till att tycker man det, då kanske man faktiskt ska ta privatlektioner istället.

——-
Mina dansmemoarer. Andra bloggar åsikter om tango, danskurser, dansskor, tangofestival

På spaning efter den tangokurs som flytt

Jag letade efter en bättre tangokurs än min första. För att få gå kurs hos den stora tangoföreningen Tango Norte måste man nästan leta rätt på en partner, annars hamnade man sist i kön. Dessutom anmäldes man tillsammans med partnern på ett sätt som jag inte var van. Vad skulle det vara bra för? Jag utgick från att man ändå roterade i gruppen och dansade med alla. I så fall skulle det där vem man var anmäld tillsammans med vara en ren formalitet.

Jag beklagade mig på den då livaktiga men nu nästan insomnade maillistan Yumbalistan. Där fick jag veta att eftersom pardans dansas parvis bör man komma till kursen ändamålsenligt utrustad, ungefär som att ha med sig skorna till löparbanan. Om jag inte kom in på kurs så hittade jag ingen att dansa med, men om jag ingen hade att dansa med så kom jag inte in på kurs. Vad var det här för omöjligt system? Förvisso tillämpas förtur för par även i lindyvärlden, men man brukar inte få det upptryckt i ansiktet att scenen inte är i behov av fler singeldamer – det kallas ”välkomnande”, antar jag.

Fredrika, som dåförtiden var tangofreak och en av de som befolkade sagda maillista, förklarade för mig att på tangokurser dansar man ofta mest med den man kommit dit med, eller så byter man partners bara inom en liten grupp. Att lottas ihop med någon annan singelanmäld bör därför undvikas. Det hela verkade mer och mer mystiskt.

Till slut anmälde jag mig i alla fall till en kurs som låg över nyårshelgen, på Tango Nortes stora tangofestival ute i Dieselverkstan i Nacka. En nybörjarkurs vid en sådan tidpunkt borde vara lite lättare att komma in på, tänkte jag, och jag anmälde mig fort som sjutton för att komma långt fram i kön. Det visade sig att killen jag lottats ihop med var bekant från lindyhaket Chicago, en snubbe jag trivts ganska bra med. På just den här nybörjarkursen roterade man partners ungefär som jag var van, visade det sig – nästan, i alla fall, men vi kom att dansa ihop till framemot vårkanten.

——

Mina dansmemoarer, del 20 Andra bloggar om tango, danskurser, sociala spel

Lindycirkeln

I samma veva som jag försvann ut från den nybörjargrupp i EBBA där jag fört drog jag ihop lite folk därifrån för att träna. Det fanns en allmän träningstid per vecka, men där spelades mest pop och schlager att bugga till. EBBA sysslar ju i ganska stor utsträckning med tävlingsbugg, och ebbingar som dansar lindy och boogie woogie har nästan alltid bugg i botten. Den blandade träningen funkar för dem, men den funkade inte för oss. Att köra hobbylindy i tävlingsbuggarland var inte helt okomplicerat. Fredrika i tangon pratade om träningsgrupper som hon kallade ”tangocirklar”, så jag bestämde mig för att skapa en motsvarande lindycirkel. Vi blev väl en åtta personer som uttnytttjade den möjlighet att boka tider i klubblokalen som alla medlemmar hade. Vi träffades en gång i månaden och gjorde inget märkvärdigt, bara tränade på vad vi lärt oss på lektioner, men vi blev mycket nöjda. Den typen av gnuggning behövs.

Väckte vi irritation med vår amatörcirkel som trängde sig in bland tävlingsdansarnas träningstider? Jag kan inte riktigt svara på det. Kanske jag var överkänslig. Vid det här laget hade jag lärt mig lyssna på vaga obehagskänslor i magen, så även om jag inte försvunnit ut till tangon tvivlar jag på att lindycirkeln fortsatt i riktigt samma form.

——
Dansmemoarer, del 19. Andra bloggar om EBBA, lindy hop, bugg, föreningsliv, memoarer

Felbedömningar på flera plan

Dansmemoarer, del 18

När nybörjarkursen i lindy gick mot sitt slut hade klubben bestämt sig för att ge en till omgång nybörjarkurs istället för att skicka upp oss till nästa nivå. För mig var detta dåliga nyheter. Jag hade tänkt mig att få byta till att följa, men nästa kursomgång gavs inte nivå två vilket jag tyckte borde ha varit den rätta för mig. Nybörjarnivån var inget för mig att följa, där förde jag istället. Sedan fanns det då nivå tre som undervisades av Mohan och Lotti. Lotti, det var den tjejinstruktör som haft mest att ge till följarna under nybörjarkursen. Hon sade till mig att ”du är välkommen att gå vår kurs. Du behöver inte kunna massor av turer för det. Vi undervisar andra saker”. Jag gick dit, men jag var ganska skraj. Inte var jag mogen för det här, inte än – så kände jag i alla fall.

Som uppvärmning fick vi dansa fritt, med relativt snabba partnerbyten så alla hann dansa med alla. Att folk var duktiga, det märktes. Jag var förvisso van att växla mellan att följa sexor och åttor på Chicago, men jag var inte van att känna att jag var tvungen att fixa det för att rädda ansiktet. Att jag var klantigaste tjejen i salen var helt uppenbart. De flesta killarna anpassade sig snart till min nivå, men bara att de så uppenbart var tvungna att göra det kändes inte bra.

Lektionens tema var en riktigt svår övning, där tjejen fick gå bakåt i sicksack. En av killarna knuffade mig ur balans så jag var tvungen att kliva bakåt, och fräste sedan ”Nej” åt mig för att jag gjorde fel och klev bakåt för tidigt. Jag tittade på honom, oförstående och sårat, men var inte tillräckligt kaxig för att säga emot. (Jag var ju också van från aikidon att kohai inte utan vidare säger emot sempai.) Händelsen gnagde länge i mig, för någonstans i mitt nybörjarhjärta visste jag att även om jag inte var så tekniskt skicklig som jag kunnat vara hade han dunderfel. Tjejen som han verkade ha kommit dit med böjde massor på armarna för att kompensera när han gick framåt, det är klart att hon klarar sig från att kliva bakåt då… men så kan man väl ändå inte göra?

Nej, allt det här var mer än jag klarade av. Jag skickade email till Lotti och berättade att jag backade ur. Därmed blev det en kursomgång till i enbart förarroll. Jag började tvivla på att det varit så klokt att välja just EBBA. Det var så få i min nybörjargrupp som ville gå ut och dansa – och en del av dem verkade inte ens intresserade av att någonsin komma dit. De ville gå på danskurs, inte dansa ute! Helt obegripligt, tyckte jag då.

Om jag inte hoppat av från Lotti och Mohans kurs så hade jag fått det tufft, helt klart, men jag skulle ha lärt mig massor. Här hade jag teknisk undervisning alldeles under nosen, och valde bort den på grund av att en idiot skällde på mig! Jaja. Som allt var där och då så kunde jag inte göra annat.

——

Hela mina dansmemoarer. Andra bloggar om lindy hop, danskurser, rädsla, nivåindelning, EBBA, memoarer

Helgkurs på Pelé

Dansmemoarer, del 17

Det var roligt med lindy hop, men jag saknade något. Efter bluesnight på Herräng ville jag ju dansa blues, men någon sådan stod inte att finna trots att jag verkligen letade. Tango verkade ju lite besläktat, så jag bestämde mig för att försöka med tango. Jag visste ingenting om tangostockholm, men en introduktionskurs på en helg lät som ett lagom format. Jag anmälde mig och kom till restaurang Pelé på lördag förmiddag.

Första dagen var rätt okej. Vi fick luta oss framåt och ta kontakt med varandra. Kontakt uppstod, och gick att bibehålla de första enkla stegen. Kursen undervisades av Andrea Dangiola och hans mor Sirpa, och hade salidan som bas. Det är en stegsekvens som sträcker sig över två takter, och som används ganska mycket i undervisningssyfte. Fördelen anses vara att det är fort att komma igång så man känner att man kan dansa. Personligen blev jag väldigt förvirrad av de motstridiga budskapen: jag ska följa, men samtidigt finns här denna förutbestämda sekvens och om jag inte följer ”rätt” så blir jag tillsagd vad jag ska göra? Skumt. Egentligen kände jag mig nog mera hanterad än bemött av mina danspartners. Nu vet jag att om man undervisar korset (cruzada, ett steg där damen korsar benen) på en nybörjarkurs så är det inte fört. Det finns inte en chans att man lär sig föra och följa det på en helg. Förmodligen hade Simon Selmons undervisat sin introduktionslektion i tango på Herräng på precis samma sätt. Jag blev lika förvirrad där, och samma typ av krockar med mina danspartners uppstod.

Delar av tekniken undervisades dock relativt grundligt. Vi fick till exempel stå ett par omgångar med stol och träna på pivoter, alltså att stå på ett ben och vrida runt. Sirpas förklaringar till varför man skulle göra si eller så hade jag dock lite svårt för. Hon sade till exempel att man skulle samla benen för att det var ”snyggt”, en förklaringsmodell jag aldrig har köpt vad gäller grundläggande teknik. Vi fick veta att vi skulle följa riktningen på förarens överkropp, vilket jag tyckte var konstigt. Om jag faktiskt blir förd åt annat håll, om det är vad jag känner – ska jag då röra mig annorlunda? Det måste ha varit för att få killarna att faktiskt föra med överkroppens riktning.

Söndagen började dåligt. Jag kom en hel timme för tidigt, för jag hade missat att det var slut på sommartiden. Jag överlevde den timmen på seven-eleven i hörnet, och sen brakade det igång. Jag trodde att vi skulle börja med att repetera vad vi gjort dittills, men icke! Det satte igång med nya steg och nya variationer på salidan. Jag tappade bort mig helt. All kontakt var borta. Mot slutet introducerades en släng med damens ben mellan kavaljerens (heter det gancho?), och där gav jag upp mentalt. Det här var jag inte redo för, inte på något annat sätt än ytlig imitation – och det förhållningssättet ger mig spader. Den här kursen gick på tok för snabbt fram. Jag behövde grundligare nybörjarundervisning.

Jag hade ju berättat för några arbetskamrater om kursen, och jag minns att jag efteråt visade salidan på en busshållplats. Min jobbarkompis hade dansat tango som ung, den variant som då var populär sällskapsdans i Europa, och jag ville visa hur argentinsk tango ser ut… tänk så fel jag hade. Men det var ju vad jag blivit lärd, hur hade jag kunnat tro något annat?

——
Andra bloggar om tango, argentinsk tango, dansundervisning, nybörjare, restaurang Pelé

Lindyläger i Uppsala

Dansmemoarer, del 16

Jag och ett par ebbingar till åkte på lindyläger i Uppsala. Jag bestämde mig för att gå nybörjarmedel i förarroll. Själva kurserna var jättekul, även om jag ibland blev ordentligt trött på de lärarpar (eller manliga lärare med kvinnligt bihang) som undervisade med hjälp av slingor. Jag är hopplös på att föra slingor. Jag förstår inte hur man gör. Jag menar, alltid är det någon tur som man plötsligt inser att man är för sen för att börja föra. Ska man lyckas hålla sig till slingan, så måste man liksom vålda igenom den – det vill man ju inte! Alltså stoppar jag in en swingout emellan, och så kommer vi i otakt med resten av hela gruppen. Ingen annan verkar ha problem med det här, så det är väl jag som är konstig.

Bäst tyckte jag om Helena och Kenneth Norbelie från SSS, eftersom de konsekvent gav oss en tur i taget, som vi fick träna på. Sedan fick vi tillämpa den i fri dans och själva kombinera ihop med vad vi hade, innan det var dags för nästa. De turer jag mindes efter lägret var undantagslöst från deras undervisning… slingturerna hade jag ju aldrig fått föra ”på riktigt”, men de som jag klarade att ”sätta” stannade i minnet.

Arrangemangen var trevliga, och det märktes att klubben Swingkatten till stor del består av studenter. Förmodligen ryckte hela Swingkattens medlemskår in och hjälpte till med arrangemanget, på samma sätt som man tar sig in i studentkårskretsarna genom att jobba. Vad gäller kvällsdanserna insåg jag dock snabbt att jag begått ett misstag. Jag hade väl tänkt mig att försöka föra lite ute på dans, men inte i första hand; det var läskigt trångt på dansgolvet, och så var det ju inte heller vad som förväntades av mig. Fast eftersom jag gått kurserna i förarroll hade jag inte lärt känna några killar att dansa med… bah! Sicken missräkning. Det gav sig hyggligt ändå, med hjälp av några jag kände igen samt förut samt träget arbete, men det var inte så smidigt som jag tänkt mig.

Helgens största insikt var alltså denna: gå kurs i den roll du vill dansa ute. Eftersom jag ganska fort försvann ut ur lindyn har de där turerna trillat ur min hjärna, men den lärdomen har jag kvar.

——
Andra bloggar om lindy hop, Swingkatten, dansläger, dansroller, förning, slingor

När det börjar flyta

Dansmemoarer, del 15

När jag började dansa ute på onsdagarna hade jag inte så stora förväntningar, men allt måste ju bli bättre än på Herräng. Vad som förr i världen hetat Jesses Jassklubb fick nu namnet Zackes, och hyrdes in i en festvåning vid Hornstull så byggnationerna på Chicago kunde pågå ostört. På den tiden var nybörjartillströmningen lite mer måttlig än den är nu. På prova på-lektionen före dansen fanns inte bara nybörjare utan även folk som dansat ett bra tag. Särskilt killar kunde gå prova på-lektioner utan att se sig som nybörjare, för att plocka upp en ny tur eller två. Det här är inte särskilt bra dansundervisning i sig självt, men det behovet fyller det. Framför allt ger det möjlighet att känna på en del okända dansare, så att man redan ”känner” dem lite när det är dags att bjuda upp.

Upplägget att föra på kurs och gå ut och dansa följare blev väldigt lyckat, mycket tack vare min snälla danslärare. Han var ute och dansade de flesta onsdagar, och då fick jag alltid två danser med honom utan att ens behöva be om dem. Han förde tusen miljoner saker som jag inte hade en aning om vad de var, så det var bara att glömma alla tankar på att dansen skulle kunna analyseras. Det var bara att följa för allt vad tygen förmådde. På lägre nivåer lär man sig mer om följande på två danser med en duktig dansare, än på än två hela lektionstimmar i följarroll. Det kanske inte borde vara så, men det är så… åtminstone om man inte tillhör de mest obegåvade tio procenten.

Ett par gånger testade jag att gå introlektionen i förarroll. Det gick okej, och stötte inte på några större konstigheter fast det vid den här tiden inte fanns många tjejer som förde ute på socialt dansgolv. Däremot tordes jag inte just föra ute, inte om inte det fanns någon tjej från ”min” nybörjarkurs på Ebba där.

Det blev bättre allteftersom. Man hittade sina favoriter, folk jag trivdes med och som trivdes med mig. Ju mer jag dansade desto gladare blev killar av att bli uppbjudna av mig. Man ska komma direkt från dansgolvet, då är man populär. Det höll inte riktigt hela kvällen ut, småningom började jag ha dansat lagom många svängar med dem jag kände och resten kändes inte helt tillgängligt. Jag lärde mig gå hem innan det tog stopp, innan jag började känna att det var svårt att hitta killar att dansa med. Det flöt på, och med lite mera tid borde det ha flutit ännu bättre. Tanken att jag fullt frivilligt lämnade en scen där det funkade för att en annan dans verkade mer spännande svider lite… för vill jag tillbaka till lindyn igen måste jag ju bygga upp min dansscen igen, lära känna folk, skaffa nya favoriter. Jag vet inte riktigt om jag vill och ids.

——

Jag känner själv att det här blir lite tråkigt… visst är det märkligt att det går så mycket lättare att skriva intressant som sånt som inte är bra, än när man inte direkt har något att klaga på? Andra bloggar om lindy hop, dansställen, dansa ute, Jesses jassklubb, Zackes

Äntligen teknik!

Dansmemoarer, del 14

När jag kommit hem från Herräng undersökte jag genast möjligheterna till att hitta någon annan och förhoppningsvis bättre kurs till hösten. Jag tyckte att sånt som hade mindre tydlig koppling till Herrängslägret var mer lockande, så jag hamnade i Ebba dansklubb i Bredäng. Första gången jag såg deras sajt tyckte jag det lät som en gammal tant som hade dansskola, men sedan fick jag höra att de var rätt duktiga på lindy i Ebba.

När höstterminen började visade det sig att de inte skulle ge någon kurs på lagom fortsättarnivå, typ steg två – för det var vad jag tyckte vore lagom, trots att jag gått minst tre gånger så många lektioner som de som normalt går kurs på den nivån. Jag bestämde mig för att gå grundkurs i förarroll på EBBA, och dansa ute för att hålla följandet igång. Kursen blev lyckad, i vart fall för mig. Den var grundlig och teknisk. Jag tror inte man brukar lära sig så många detaljer i hur man för en swingout på grundkurs, som vi fick lära oss där. Faktiskt gick den nästan lite väl långt ibland – men jag väljer hellre det än motsatsen, särskilt som motsatskurser är något som det dräller av.

Första lektionen ansträngde sig lärarna för att säga förare och följare istället för kille och tjej. Det var ansträngt och ovant, det märktes. Jag tyckte att ”äsch, inte gör det något” och lät dem säga kille och tjej istället. Mot slutet av kursen kändes det dock lite jobbigt ungefär som om jag inte syntes, inte fanns, existerade på nåder. Det var ju bara ett ord… men jag gillar inte riktigt att bli kallad kille, inte när det så tydligt syns vad jag är. (På nätet kan det vara ganska kul att vara ganska könsneutral och bli tagen för grabb, men det är en annan sak.)

I Stockholms lindyvärld i övrigt lär man ut lindyhop med baksteg på ettan. Det är enklare att få till nybörjardans så, tror jag, men framför allt var det så man dansade i Harlem in the good old days. Större delen av den moderna lindyvärlden för dock in tjejen på ettan, istället för att få henne att trampa bakåt, och så undervisar man även lindy i Ebba. Eftersom undervisningen var på grundnivå blev det ändå inte så farligt med omställningen.

Vad vi lärde oss för turer har jag glömt, men jag minns att vi verkligen gnuggades i swingout. Rent tekniskt skulle jag vilja påstå att det märktes att det var en kille som var huvudansvarig för kursen medan tjejerna ständigt byttes ut. En av dem hade goda tekniska tips till följarna, men fick ingen möjlighet att kontinuerligt gnugga in dem i gruppen. Jag gick ju nu i förarroll, så det spelade egentligen mindre roll för mig. Som motvikt, efter turmaraton på Herräng, var denna mer teknikbaserade grundkurs en njutning för mig. Jag hann med att känna in var folk befann sig, och utvärdera resultatet av mina rörelser. Tyvärr var det svårt att få folk att våga gå med och dansa på onsdagarna – men allvarligt, det är det alltid under en grundkurs. Det ska nog ge sig med tiden, tänkte jag.

——

Andra bloggar om Ebba, lindy hop, danskurser, teknik

Vad jag inte fattat. Herräng, del 8

Dansmemoarer, del 13

Vad katten stod hon och sade? Jag glodde dumt och inte så lite surt på den blonda tjejen som för ögonblicket funkade som ledare eller lärare. Skulle jag själv se till så jag kom runt 180 grader, själv ha ansvara för min position i flera taktslag? Var inte det killens/förarens sak att ta hand om? Hur var det nu med allt skäll man fick om man ”gick själv”?

Det var inte för min egen skull som jag gick på den här lilla extrasessionen. Den var insatt eftersom det kommit såpass många rena nybörjare direkt in i nybörjarmedel på vecka två, och alltför många dansare utan grundläggande hum var ett problem för gruppen. För ovanlighetens skull var det tjejbrist, så jag gick till extralektionen för att hjälpa till som träningsdocka. Själv räknade jag med att det som lärdes ut där skulle vara så basalt att jag efter mer än 20 lektioner redan kunde det, men där högg jag i sten.

Den kvinnliga läraren/ledaren gick alltså på mig med detaljkorrigering, berättade vad jag gjorde för fel och hur jag skulle göra. Jag blev paff, tappade hakan, trodde inte på henne och blev sur över att betraktas som en del av problemet istället för osjälviskt hjälpmedel. Sen tvingades jag inse att hon hade rätt. Jag jobbade på att få till det, det gick rätt bra. Problemet löst, och när det väl var löst insåg jag att ja, det hade varit ett problem.

Varför hade ingen av de dyra proffslärarna sagt något, inte på hela första veckan?

I efterhand förstod jag vilken av lektionerna som det var meningen att jag skulle ha lärt mig vilken position som var ”rätt” på fyran i swingouten – under kursens andra dag, tror jag. Jag hade inte tänkt i termer av var jag ska befinna mig vid vilket taktslag; jag tänkte i termer av att följa. Så länge ingen förklarade för mig att här finns en position som faktiskt inte helt kan föras, där följaren själv ansvarar för att ta sig till rätt läge, gick det inte in i min hjärna. Jag behövde få detta särskilt påpekat för mig, och det fick jag inte – inte förrän denna min brist ingick i högen ”allmänna problem som folk borde fixat till långt innan de försöker sätta sin fot i nybörjarmedel”.

Var det många av nybörjartjejerna som missat att ta till sig det här, eller var det bara jag? Om det varit många borde väl hela gruppen fått sig en gnuggning på saken. Men om det bara var jag, varför tog ingen lärare sig tid att påpeka detta mitt grova fel så jag kunde rätta till det? Ibland på kurser har jag sett hur man springer förbi och kör över ”den hopplösa eleven”, den som ändå inte har kapacitet att ta till sig kursmaterialet och som inte kan tillåtas sinka hela gruppen. Var det så de sett mig? Eller var det helt enkelt viktigare att mata gruppen med fem turer till att bli förtvivlade över?

Den uppmärksamme läsaren undrar förstås varför jag var kvar på Herräng vecka 2. Jo, jag såg en chans att få mera av min drog… jag ville ha en bluesnight till. Jag hade ingen bil och kände ingen som körde fram och tillbaka, så valet var att åka hem eller stanna – och då stannade jag, till och med onsdagen. Sen var det också så att jag verkligen ville lära mig det här. Jag hade ännu inte kommit fram till att såga undervisningen i sin helhet. Efter min första Herrängsvecka skyllde jag fortfarande mina brister mest på mig själv. Vi var inte så många från första veckans nybörjargrupp som stannade kvar till andra veckans nybörjarmedel, men vi som gjorde det hade faktiskt något gemensamt: vi var dels envetna som synden, och dels misslynta över vad vi kunde och hur vi klarade oss på dansgolvet. Upp i sadeln igen, skam den som ger sig. 2004 gavs nybörjarnivån bara första veckan, så något nivåval gavs inte.

I år kostar nybörjarveckan 3600 kronor, och jag tror inte det har höjts särskilt mycket sedan 2004. Om jag istället hyrt mig duktiga amatördansare för privatlektioner hemma i Stockholm hade jag fått mina grundläggande misstag tillrättade mycket snabbare och avsevärt billigare.

Därför, MaXMC som undrade varför jag inte åkte till Herräng i år. Därför har jag ingen större lust med Herräng. Jag försvann ganska fort ut från lindyn till tangon så jag hann bara med ett enda läger till, i Uppsala – en mycket trevligare erfarenhet. Om jag sätter igång och lindyhoppar mer seriöst i framtiden igen kommer lektionspaket på Herräng fortfarande att främst ge mig associationen ”en av de sämsta affärer jag någonsin gjort”, för att inte säga ”lurad”.

Nej Ulla-Bella, jag förväntade mig inte att bli någon dansfantom på en vecka. Jag förväntade mig bara att om något arrangeras som tar tre och ett halvt tusen av mig, ska jag få ut en hel del av själva kärnverksamheten alltså lektionerna i lindy hop. Du säger i princip ”Herräng är inte för nybörjare”, och det kan jag hålla med dig om – men i så fall borde man väl inte hålla nybörjarkurser där över huvud taget.

Enligt Jonas har arrangörerna gjort en del förbättringar de senaste åren, alltså efter min nybörjarvecka. Jag antar och hoppas att det är sant.

Jag vet inte vem den blonda tjejen var som fixade till mina swingouter. Hon var svensk, blond, och ganska lång. Hon rekommenderade mig att ta lektioner i SSS när jag kom hem, men jag uppfattade det som att hon inte själv kom därifrån. Förmodligen var hon inte från Stockholm. Om du ser det här så ber jag om ursäkt för mina dolska blickar, och framför istället det tack du inte fick då. Det tog mig ett tag att förstå vilken tjänst du gjorde mig.

——

Andra bloggar om Herräng, lindy hop, dansundervisning, pedagogik, dans, swingout

Maskerad. Herräng, del 7

Dansmemoarer, del 12

På lördag kväll är det fest med ett tema, ingen middag men däremot stort party med dans. Så var det i alla fall 2004, det år jag gick nybörjarkursen på Herräng. Festtemat min Herrängsvecka var kort och gott maskerad.

I mina försök att hitta en bra maskeradfigur kom jag att tänka på Fantomen på Operan; där anordnas en maskeradbal, och Fantomen kommer dit klädd som Röda Döden. Slängkappa, hatt med plymer… det borde vara görbart, och inte för bökigt. Buttericks hade Fantomen-masker, sådana som täcker bara ena ansiktshalvan – perfekt, så slapp jag ens klippa i en vanlig vit maskeradmask! Jag fixade en enkel slängkappa av ett mörkrött sammetsaktigt tyg och ett svart band, köpte svarta och röda plymer och en enkel stråhatt som jag efter festen skulle kunna lämna i maskeradförrådet i Herräng, att vidareanvändas av andra. Den och plymerna var bökiga nog att frakta oskadda till Herräng, jag skulle inte orka släpa hem dem.

Väl på maskeraden insåg jag en sak: i detta sällskap på kanske tvåhundra människor var jag den enda som klätt mig till en person eller figur av annat kön än mitt eget. En del hade klätt sig till könlösa figurer, till exempel klätt sig i luddig kaninkostym från topp till tå (otroligt svettigt att dansa i!) Såvitt jag vet var alla som klätt ut sig könsneutralt män medan kvinnorna valde typiskt kvinnliga figurer till sitt maskerad-jag, oftast festliga och flärdfulla. Jag hade inte haft någon som helst avsikt att ”cross-dressa” utan bara försökt hitta en lämplig maskeradfigur, och jag kände mig lite fånig. Uppenbarligen hade jag inte fattat spelreglerna riktigt.

Maskeraden var förmodligen en av de mer opretentiösa danskvällarna under veckan. Jag hittade en till Fantomen på Operan, som jag förstås måste dansa med, och dansade även med den luddiga kaninen. Därinuti fanns en otroligt duktig dansare, visade det sig. Vem var det? Jag har en liten gissning, men jag vet inte. Jag blev dock mer och mer besvärad av att vara klädd till fel kön. Maskeraden var ju egentligen en danstillställning, där folk förväntas dansa en viss roll beroende på kön. Om jag var klädd till en manlig figur kanske folk skulle tro att jag ville föra? Till slut tog jag av mig hatten och stack ner mina plymer i ett pannband á la 20-tal istället.

Idag har jag gjort uppror mot dansrollerna. Jag accepterar inte att mitt kön ska bestämma vilken roll jag ska dansa, särskilt inte som det är överflöd på dansare i den roll som förväntas av mitt kön men ren brist på den andra sorten. Däremot kommer jag aldrig mer att gå på maskerad utan att ha funderat på om den figur jag klär mig till är av mitt eget kön eller det motsatta. Om jag crossdressar på maskerad igen, kommer det att vara ett medvetet val. Den insikten känns som att jag mist min oskuld inom ett område där jag gärna haft den kvar.

——

Läs även andra bloggares åsikter om Herräng, maskerad, dansroller, kön, genus, Fantomen på Operan, crossdressing

Prova-på-tango. Herräng, del 6

Dansmemoarer, del 11

Det började bra och grundligt. Ett steg i tagen. Han går framåt, hon går bakåt. Klick. Kontakt.

Simon Selmon undervisade en liten introduktionsklass i tango på egen hand. Hallå där, sade jag liten? Hela gymnastiksalen var full med folk.

Man ska luta sig lite framåt, sade Simon. Damerna brukar för det mesta ha lite klack, det hjälper till. Simon hade även instruerat introlektionen före bluesnight, och det var ganska mycket samma sak. Förmodligen använder han sin tango som bas för bluesdans.

Sen introducerades ett korssteg, och sen kom raskt en lång stegsekvens flygaden genom luften. Pang. Mina kavaljerar började säga åt mig vad jag skulle göra. ”Där ska du korsa benen”. Jamen om jag inte känner att jag ska korsa… då ska jag väl inte göra det??? Eller??? Min förvirring var total. Salidan, denna underbara undervisningsmetod som får folk att sluta känna efter vad de håller på med för att istället göra ”rätt”.

Det arrangerades lite tango i caféet på nedre botten i Folkets hus. Jag tittade på. Det var inte många som dansade, bara tre eller fyra par. Min favoritpartner från lindykursen hade hittat sig en ryska som kunde dansa tango. De dansade enkelt i kontakt utan större åthävor, bara lite märkliga svep med benen ibland. Några andra par dansade med stora gester. Jag tyckte det enkla såg mycket bättre ut.

Bluesnight. Herräng, del 5

Dansmemoarer, del 10

I tangon, säger en del, är det bäst när man inte behöver känna sig för om vilket avstånd folk är bekväma med utan går rakt in i omfamningen. Pang in bara, och iväg.

Så gjorde jag på bluesnight.

Blues dansas nära, kropp mot kropp, och har inga föreskrivna steg eller mönster. Särskilt i USA finns det folk som undervisar blues på vad som ska vara autentiskt sätt, men de flesta som dansar blues gör det utifrån allmänt danskunnande kanske med lite argentinsk tango eller foxtroterfarenheter i bakfickan.

Det här var bara föra och följa, ingenting annat. Bluesnight var kontakt. Jag är egentligen ganska blyg rent kroppsligt, så varför jag kastade av mig det på bluesnight är en gåta. Stämningen och arrangemanget uppmuntrar till det. Eftersom kroppslig kontakt ledde till kontakt av en annan sort, den lek med kroppars rörelseriktning i rummet som är mitt knark, var det bara att hänga på. På bluesnight kände jag för första gången att jag kunde dansa.

Jag tror att de flesta var ännu ”väljigare” på bluesnight än på lindykvällarna, men det gjorde mig mindre. Jag vet inte om jag egentligen dansade mera än på lindykvällarna, kanske till och med lite mindre, men jag blev inte nedslagen av det för själva dansen var så bra. Oftast, i alla fall. Stolpskotten har jag glömt, förutom då han som försökte dippa mig och tappade mig på golvet. Först efter att jag på vant kampsportsmanér studsat upp för att fortsätta, reflekterade jag över att han inte ens bad om ursäkt – och jag blev inte ens rädd. Jag måste ha varit hög på någonting den kvällen. Frågan är bara på vad.

En amerikan bjöd upp mig flera gånger och gav mig massor av vackra omdömen. Sen begick jag nybörjarsynden att överbelasta honom, och fattade det inte förrän han nog ledsnat ganska ordentligt på mig. Märkligt nog kom han aldrig med några ursäkter för att dra sig undan, förmodligen för att han faktiskt gillade att dansa med mig – även om det fanns gränser. Jag skäms lite när jag tänker på det, även om det nog är ganska naturligt att man lätt gör så.

När jag kom hem efter lägret skulle jag dansa blues. Lindy, javisst, men mest blues. Det var helt självklart.

——

Andra bloggar om Herräng, bluesnight, blues, dans, kroppskontakt

Upp på dansgolvet. Herräng, del 4

Dansmemoarer, del 9

Efter den första dagens lektioner kände vi nybörjare oss inte mogna för dansgolvet, men när den andra danskvällen skulle börja samlade vi ihop ett gäng och gick dit. Vi försökte dansa, och vi klarade inte av det. Efter en stund gick vi ner till bottenvåningen och hittade en plätt där vi kunde försökte få till stegen. Vi testade och diskuterade hur det skulle vara, men fick det inte att funka.

Den första tur vi försökte få att funka såpass så det gick att dansa den var swingouten, förstås. Det gick inte, och där gav vi småningom upp. Möjligheten att dansa grundsteg fanns inte i våra hjärnor. Den möjligheten hade försvunnit ut från undervisningen så tidigt och så definitivt, att vi förstod att det inte var comme il faut. Vi ville ju dansa på riktigt, och på riktigt måste ju vara sånt vi gjort på våra sista lektioner. (Det enda stället jag sett folk dansa runt med grundsteg, och själva gjort det med folk som aldrig förr dansat lindy, var på pardansfesten för en vecka sedan altså nuvarande sommar, 2008. I argentinsk tango är det helt OK att dansa enbart med hjälp av caminata alltså promenad, men att dansa lindy enbart med grundsteg.. vojne vojne.)

Min bekant som från början fått mig att tänka tanken att börja dansa lindy kom förbi oss där vi stod och macklade. Han skakade på huvudet och gick vidare.

Nu återstod två möjligheter: ge upp om att dansa på kvällarna och istället ägna sig åt att umgås med folk, eller att försöka ta sig upp på golvet utan de andra nybörjarna. Jag var där för att dansa, tyckte jag, så jag gick till danskvällarna ensam. Snart dånade en insikt genom mitt sinne: Här beter sig folk som på Vanadis. (Jag har inte kommit till det avsnittet i mina budomemoarer än. När jag gjort det, får jag lägga in en länk här och modifiera texten lite.) Man dansar inte glatt runt med alla och räknar med att det gungorna ska kompensera för karusellerna, utan man väljer. Man väljer, och man använder alla möjliga medel för att välja – och även att själv inte bli vald utan att direkt behöva nobba, när fel människa närmar sig. Det här hade varit ett av mina största problem med Vanadis aikidoklubb. Jag var lärd helt andra sätt att fungera, och försökte i det längsta uppföra mig som jag tyckte att man ”borde”. Nu var det något år senare. Jag hade slutat träna aikido, och befann mig på ett dansläger där de sociala koderna liknade de som jag förkastat. Vad gäller sociala spelregler hade jag till slut lärt mig att man måste gilla läget eller dra, och att dra ifrån Herräng kändes inte som ett alternativ. Alltså försökte jag ta mig fram, som den lågstatusdansare jag just då var.

Stod man vid väggen och såg förskrämd upp blev man inte uppbjuden, det insåg jag fort. Det enda som gällde var att bjuda upp själv, så det gjorde jag. Under veckans lopp fick jag en del trevliga danser även med riktig duktiga killar, som jag nu i efterhand betraktar som dansare på ”svartbältesnivå”; de hade förmågan att plocka mig där jag var, undersöka vad som funkade att göra och finna nöje i att skapa det bästa som gick ur situationen. Nybörjare med tekniska brister men även taktsinne och villighet att ta emot förning – en del av dem kunde göra väldigt väldigt bra saker av det, särskilt sedan sexorna satt sig i kroppen på mig så de utan vidare kunde basera dansen på sexor. En av dem behövde jag inte ens bjuda upp, utan när vi såg på varandra hade vi redan okejat att köra två danser. Det var skönt och vilsamt. Att ständigt jaga och ständigt veta att man egentligen inte uppfyller nivån för att kunna räkna med att få vara med är inte alltigenom uppmuntrande.

Till pardansens sociala regler hör att undvika väldigt usla dansare. I början av veckan dansade jag lite med en karl som dansade något jag inte kan beskriva, men inte var det lindy… förmodligen försökte han med någon hemmagjord bugg. Den var förd, så det fungerade. Det var vilt och lite galet och lite omilt mellan varven, ingen höjdare men det är klart man accepterar när man blir uppbjuden, eller hur? Jag insåg dock fort att de som såg mig dansa med honom inte skulle ge mig något erkännande för det utan snarare tvärtom. Jag började därför undvika honom, och snart lärde han sig att det inte var någon idé att försöka bjuda upp mig på samma sätt som jag lärt mig vilka människor som händelsevis aldrig någonsin tittade åt mitt håll när jag kom gående.

Av min ytliga bekant som gjort mig intresserad av lindy såg jag inte mycket. En gång bjöd han dock upp mig. Vi dansade de två danser som svensk danskonvenans bjuder, men det syntes i hans min att han var frustrerad med min prestation.

Värsta dansen var en karl som accepterade när jag bjöd upp, och som jag sedan absolut inte fick till stegen med. Han trampade grundsteg, och ändå stämde det inte. Mina ettor kom alltid fel. Först efter en lång stund insåg jag vad felet var, och utbrast: aha, du dansar sexor:! Ja, bara sexor, sade han. Nu när jag fattat felet borde jag lätt kunna anpassa mig, men istället bytte han till åttor. Vi trampade grundsteg resten av låten, och sen lämpade han av mig i ett hörn med orden: ”Sådär. Nu har du fått träna.” Jag har sett den karln i Stockholms lindyliv sedan. Jag medger att jag är så barnslig att jag fortfarande hyser agg.

I en sådan här ”väljig” miljö är det till en ofantlig hjälp att ha kompisar, men eftersom nästan inga killar från nybörjarkursen vågade sig upp på dansgolvet hade jag inga sådana till hjälp. Min favoritkavaljer torde sig som sagt inte upp på dansgolvet. Förmodligen var han formad av sin lokala tangokultur, och sådana säger ganska ofta att nybörjare inte hör hemma på dansgolvet förrän de lärt sig ABC. Av övriga killar i gruppen såg jag ett fåtal försöka dansa, en kväll eller flera. Den jag såg mest av och försökte dansa med några gånger kommenterade ofta och surt att jag gjorde fel. Själv trodde jag nog att felet låg mest hos honom. Vem som började med att undvika vem kan jag inte säga, men vi var nog bägge nöjde med utfallet. Andelen nybörjartjejer som tog sig upp på golvet var inte heller jättestor, om än klart större än av killarna. De flesta av dem var sedan förut duktiga dansare i annan pardans. De kunde redan följa, och behövde bara stoppa in lindybasen i kroppen för att kunna följa lindy någorlunda vettigt. Av dem hade jag tyvärr inte så mycket nytta, eftersom det inte var tjejerna jag dansade med. Den begåvade nybörjartjej som vill bli uppbjuden av duktiga killar har inte heller något intresse av att ha nybörjarkompisar i hälarna, så den kille som bjuder upp henne tror att han ska få en hel skock nybörjare efter sig som förväntar sig att han ska dansa med dem.

Den viktigaste pusselbiten i vägen upp på Herrängs dansgolv för mig hette bluesnight. Om bluesnight ska jag berätta i nästa avsnitt av mina dansmemoarer.

——

(J, om du läser detta… nej, jag är inte sur över att du inte gjorde något försök att hjälpa oss nyingar tillrätta och för att du så uppenbart dissade min dansnivå, inte i ord men i minspel, när vi dansade ihop. Jag förstår så väl att jag intet hade lärt mig av sånt som du värdesätter i pardans. Det är nog ungefär samma saker som jag värdesätter själv, faktiskt.)

——

Andra bloggar om lindy hop, dansgolv, Herräng, dansa ute, nybörjare

Logiska förklaringar till den usla Herrängspedagogiken – Herräng, del 3

Dansmemoarer, del 8

Varför är då nybörjarundervisningen på Herräng så sällsynt usel?

För det första är dansundervisning ofta ganska dålig, och alldeles särskilt nybörjarundervisning. Metoden ”låt folk dansa turer tills de småningom av sig själva fattar vad det faktiskt är att dansa” är inte mycket till pedagogik. Att den är den förhärskande skulle jag tro beror på att danslärare under minst ett århundrade levde på att undervisa folk inte i att dansa, utan i att överleva i ett socialt sammanhang som krävde dans. Idag måste man inte längre kunna dansa för att klara av sällskapslivet, och enda tillfället då många tar sällskapslivsrelaterade danslektioner är inför brudvalsen. Istället undervisar man människor som har eller vill ha en hobby, och som man faktiskt borde kunna utgå från är intresserade av att lära sig.

För det andra är man på Herräng vad jag kan se ganska strikt med att undervisa enbart turer på lektionerna. Förmodligen är det meningen att man ska köpa privatlektioner, om man vill lära sig teknik. Så funkar det normalt i USA, har jag fått höra från en före detta tävlande baldansjänkare. De svenska lindylärare jag sett som experimenterat med att faktiskt lära ut teknik i grupplektioner har generellt sett varit glada amatörer. Vill man leva på att vara danslärare är det säkert trevligt att få in sitt levebröd på turbaserade grupplektioner som man kan undervisa utan större ansträngning, och tillfredsställa sitt behov att se sina elever utvecklas på privatlektionerna. (Den argentinska tangon skiljer ut sig lite här, vad jag kan se. Där är fokus på teknik är överlag större och kommer kanske framför allt in på en lägre kursnivå. Där finns även ett fåtal lärare – även professionella – vars undervisning är helt teknikbaserad.)

På Herräng snurrar alla lärarpar runt mellan alla olika grupper på olika nivåer. Man återser lärarparet varannan dag, eller så. Som tredje punkt i min lista som är menad att förklara hur man lyckas åstadkomma så usel undervisning skriver jag: Ingen gör något som helst försök att överblicka hur gruppen utvecklas, och att ingen försöker beror på att det är praktiskt omöjligt. Ett lärarpar kommer in, undervisar sina turer, säger tack och hej, springer runt och undervisar andra grupper, och återser nybörjarna om två dagar. Lennart sade att lärarna försökte verkligen prata med varandra om vad man gjort med eleverna och inte, men det går ändå inte att få någon överblick på det sättet. Dessutom skulle det inte förvåna mig om kommunikationen lärarna emellan mest gick ut på att berätta vilka turer man undervisat, så alla lärarpar kunde komma med nytt material… det är ett logiskt tänk i grupperna på högre nivå, men inte, inte, definitivt inte i en nybörjargrupp.

Min fjärde punkt hör ihop med den tredje. Förmodligen har man tidigare år upptäckt att nybörjarna blir förvirrade när olika lärare kommer med sina pedagogiska knep och beskriver dem som sanningar, och sedan kommer någon annan lärare och vill ha det helt annorlunda. Som van dansare – som svartbälte i dans, för att ta till min standardliknelse – blir man inte störd av sånt, för man förstår att folk kan göra olika men kärnan är ändå densamma. Nybörjare brukar däremot bli grymt förvirrande att få olika budskap på olika håll. Nybörjarpedagogik i budo går oftast ut på att förenkla träningen till något som nybörjarna kan ta till sig. Olika lärare förenklar på olika sätt, men ofta har man bara en lärare så man blir inte varse detta. I ett försök att åstadkomma en enda linje för nybörjareleverna att följa, har lärarna på Herräng helt enkelt skurit bort sina pedagogiska knep och linjer för att inte förvirra. Kvar återstår bara skalet. På högre nivå behöver de inte göra så, för där klarar eleverna av att olika lärare är olika.

Min femte punkt handlar också om samordning mellan lärarna. Harlem Hotshots, som undervisar i Stockholm och som Herrängsarrangörerna ingår i, lär ut nybörjarlindy med fört baksteg på ettan. Det gör man även i SSS, som ju Hotshottarna historiskt sett har starka band till, men i större delen av lindyvärlden har man skippat detta. Att föra baksteg på ettan är enkelt och tydligt, men framför allt är det autentiskt. The Rhythm Hotshots, föregångaren till Harlem Hotshots, sprang fram ur medlemmarnas önskan att återskapa lindyn som den var en gång. Herräng är det ”autentiska” lindylägret som spelar nästan enbart musik från swingeran, som har gäster från the good old days som stående inslag och dragplåster – självklart ska man undervisa nybörjare att göra på klassiskt vis, alltså föra baksteg på ettan. På högre nivåer kan lärarna förmodligen undervisa lite som de vill; att man måste välja det ena sättet är för nybörjarnas skull. Problemet är bara att de flesta av lärarna, eller i vart fall många av den, normalt inte för baksteg på ettan. Alltså kan de i än mindre grad använda sig av vad de lärt sig om att undervisa nybörjare i egen regi.

Min sjätte och sista punkt är något som dansare på alla nivåer klagar på: grupperna på Herräng är gigantiska. Det ger lärarna ännu mindre chans att överblicka gruppen, och än mindre möjlighet att gripa in med teknisk korrigering där det behövs.

Min slutsats är att det vore mycket bättre att låta ett enskilt lärarpar ta hand om nybörjarna, och köra sitt rejs under en vecka. Eventuellt kunde man ha gästlektioner med något annat lärarpar, upp till maximalt en sådan per dag. Det kunde säkert vara nyttigt just för att illustrera det där med att det finns flera olika sätt både att lära ut och dansa lindy. I så fall ska det ordinarie lärarparet helst stanna kvar under dessa lektioner. Då ser de inte bara vad som undervisats, utan hur gruppen tog till sig det. Sen kan de bygga vidare därifrån, och kanske till och med visa sitt sätt att göra något som det andra lärarparet gjorde annorlunda.

Självklart har ingen av de internationellt kända lärarpar som undervisar på Herräng lust att åka till Herräng för att bara undervisa nybörjare. Alltså är detta något man bör erbjuda antingen lärarpar ”på väg upp”, som ännu inte är tillräckligt kända för att undervisa på Herräng, eller något lärarpar från någonstans i Sverige som alls inte behöver vara några dansfantomer – bara duktiga amatörer som tycker det är en rolig utmaning att lära nybörjare att dansa och ha kul med lindy hop. Faktiskt så skulle troligen rätt många av de lärare som undervisar nybörjarkurser runt om i Sveriges lindyklubbar åstadkomma en bättre nybörjarkurs än den nuvarande, även med den gruppstorlek som lärarna erbjuds på Herräng, bara de fick chansen att ansvara för gruppens utveckling och möjlighet att överblicka den.

——

Andra bloggar om lindy hop, pedagogisk, danslärare, Herräng, nybörjare

Jag dissar Herräng, del 2

Dansmemoarer, del 7

Jag hittade igen en kille från nybörjarkursen på Chicago, där han gått kursen tillsammans med sin tjej. Han åkte på Herrängslägrets nybörjarkurs solo för att bli bättre på att dansa så han skulle bli mer i nivå med henne; förarrollen kräver ganska mycket mer än följarrollen i början, men den här killen hade inte heller särskilt lätt för sig. Största delen av gruppen bestod av svenskar, men det kom även folk nerifrån Europa. En medelålders man från Österrike som dansade argentinsk tango hemmavid drog omedelbart in mig i alldeles för nära dansfattning för lindy så jag hamnade kloss mot hans mage. Det kändes som att han visste vad han gjorde, och jag blev lugn. Han vars vanliga dans var befriad från grundsteg i egentlig mening hade svårt med lindyns olika rytmer att trampa med fötterna, och att han drog in mig på fel dansavstånd för lindy ställde till med ett par problem som det tog ett tag att lösa. Dock delade vi något fundamentalt i inställningen till vad det hela handlade om. Under hela kursen förblev han den man jag kände mig tryggast med och dansade bäst tillsammans med.

Gruppen var jättestor, mellan tumme och pekfinger skulle jag säga 40-50 personer. Det tog ett tag innan man roterat igenom hela gruppen och fått lite kläm på vilka som ingick i den. Eftersom jag inte dansade med tjejerna lärde jag känna dem minst. För vana dansare är detta säkert självklart, men för mig som är van att lära känna folk i omklädningsrummen var det jättekonstigt.

Av första dagen minns jag inte så mycket, men i slutet av den andra var jag knäckt. Vi hade tre lärarpar per dag, och alla matade de oss med turer. Eftersom det hela tiden kom in nya saker att lära sig hann killarna aldrig med att försöka känna in var tjejerna befann sig – i den mån de försökte föra, alls. Vad som instruerades i förning var att trycka med händer här och där. Så många år som jag tillbringat med att lära mig använda mina händer som en förlängning av min kropp, och jag vet vilken förbättring det blir teknikmässigt! Inte ett ögonblick att jag tror att de här lärarna själva för genom att ”trycka med handen”!

Ny lektion för nytt lärarpar som lär ut några turer till, ny lektion för nytt lärarpar som lär ut några turer till, ny lektion för nytt lärarpar som lär ut några turer till… så höll det på sex dagar. Så gott som alltid hade turerna satts ihop till en liten slinga, så att sekvensen som skulle göras var förbestämd. Det är säkert praktiskt för lärarna på många sätt: om gruppen gör samma sak samtidigt är det enkelt att se hur det i stora drag ser ut. I solodans medför slingorna inget pedagogiskt problem, men i pardans medför slingorna att tjejerna, som ju följer, hela tiden vet vad som ska hända. Om man hela tiden vet exakt vad som ska komma, är det skitsvårt att vänta på förningen. Nästan alla kommer att föregripa den. Killarna å sin sida fick ingen som helst feedback på sin förning, eftersom tjejerna kämpade allt de kunde för att göra ”rätt” så det lyckades att köra slingan till slut.

I den här miljön uppstod inte mycket till kontakt. Jag visste att möjligheten fanns där, och jag var oerhört frustrerad. Dock var det ingan som pratade om sådana saker som intresserade mig. Det var bara steg och steg och steg och steg, dansens allra yttersta skelett, och mycket lite av dess kärna. Av min drog fick jag ingenting.

Faktiskt var stora delar av gruppen ordentligt frustrerad. Inte mycket sades ut, för vem vill vara negativ och kritisera det fantastiska danslägret på Herräng? men det syntes på pannor och i munvinklar. Mina favoriter bland lärarparen var inte ett skvatt mer pedagogiska än de övriga, men de var mest uppmuntrande av alla lärarpar. ”Don’t panick!” blev efter ett tag den manlige lärarens standardutrop för att lugna oss. Ja, vi verkade nog ganska panikslagna.

Min aikidoerfarenhet och mina samtal med baldanskillen som även dansade lindy hade ju givit mig uppfattningen att vad det handlade om var att följa. Alltså koncenterade jag mig på att följa, följa och följa. Det var nu inte riktigt meningen, ur lärarnas perspektiv. Undervisningen byggde på att eleverna inte kan föra och följa, och därför ska de få fuska tills de småningom råkar plocka upp vad det är att föra och följa. Hur man gör sig lättförd, hur man strukturerar sin kropp för att bli mottaglig för signaler, det fick vi inte veta. Ordet ”frame”, dansram – det som baldanskillen tyckt var a och o – nämndes en gång, i hastigt förbigående, av Simon Selmon. Någon av de två första dagarna hölls en lektion som jag i efterhand förstår undervisade att tjejen själv är ansvarig för att komma runt 180 grader i swingouten på lagom många taktslag, det kan inte föras. Just den biten information missade jag totalt, för jag gick omkring och försökte följa för allt vad mina känselspröt höll. Det undervisades en gång, och sedan verkade ingen bry sig om ifall vi gjorde rätt eller inte. Hur de andra tjejerna klarade av det vet jag inte, men jag vet att ingen lärare under hela veckan klev fram till mig och korrigerade detta grova fel. Istället fick jag trampa mig igenom två ton turer till, som ingen av killarna som förde klarade av att faktiskt föra. Hur meningsfullt är det, på en skala?

På kursen fanns en liten sjuttonåring från en mindre ort som extraknäckte som danslärare på sin lokala dansskola. Till henne sade jag att metoden verkade vara att först knäcka oss innan de lyfte upp oss. Hon sade att ungefär så här brukar dansundervisning gå till. Jag tittade stumt på henne. OK, så den mest använda undervisningsmetoden i dans måste vara att knäcka eleverna för att sen lyfta upp dem. Jag väntade på att det stora genombrottet skulle komma, när saker började kännas åtminstone lite bra, men det kom aldrig. Det kom några små, ett par gånger, men frustrationen övervägde.

Två gånger skolkade jag från lektionerna för att jag inte pallade. En tredje gång gick jag till lektionen och peppade mig att nu, nu måste det vara dags att vi fick börja lära oss hur man skulle göra det här för att det skulle kännas bra. Istället kom det en slinga till, med idel nya steg. Jag orkade inte, utan klev av lektionen.

——

Andra bloggar om Herräng, lindy hop, danslektioner, danslärare, pedagogik, frustration

Jag dissar Herräng, del 1

Dansmemoarer, del 6

Är hon inte riktigt klok den där människan? Dissa lindyhopens Mekka, det kan man väl inte göra?

Jag kan.

Jag var där som nybörjare, och gick nybörjarkursen den första veckan – året bör ha varit 2004 eller möjligen 2005. Nybörjarundervisning i dans brukar suga, men det här är det värsta jag hittills stött på. Väldigt många åker i och för sig till Herräng mer för att dansa hela nätterna än för lektionerna, vilket nog är en klok prioritering, men som nybörjare kommer man inte upp på dansgolvet särskilt lätt. Lindy hop är en ganska komplicerad dans, som det tar ett tag att lära sig dansa hyfsat. Elever på grundkurs är helt enkelt sällan flygfärdiga.

Samtidigt är Herräng helt fantastiskt. Det kommer man inte ifrån. En vecka på Herräng tillbringas i en liten bubbla bortom tid och rum, där den vanliga vardagen slutar existera. Hela lägret är mycket löst organiserat, så löst att det är märkligt att det håller ihop – att organisera lagom mycket är förmodligen det som utmärker en skicklig organisatör. (Lennart Westerlund borde förmodligen föreläsa i organisationsteknik på Handels.) Den före detta bruksorten Herräng fylls till bredden av tillresta gäster, turister av en alldeles särskild sort. Den lokala butiken har högsäsong mitt i sommaren. Skolor, campingplats och marina stuvas full med lindyhoppare. Det finns madrasser till utlåning, men de räcker inte. Då ombeds de dansande reservera dem för utrikes tillresande, och de svenskar som hoppats på något bättre än det medhavda liggunderlaget får ge upp sin. Tillräckligt många lyder för att det ska fungera, och nästa år kommer nästan alla svenskar att ha med sig något ordentligt att ligga på.

För att transportera sig under lägret finns ett stort lager av skrotfärdiga cyklar till uthyrning. Priset är högst rimligt, även för ett schabrak som ser ut att kunna falla i bitar när som helst. Resten av året inkvarteras cykellagret någonstans, för att dammas av och tas fram till nästa läger. I detta någonstans lagras även en stor mängd rekvisita och utsmyckning. Herrängs Folkets hus stuvas om, så det inte går att känna igen. Ett par korslagda urblekta röda flaggor på en vägg vittnar om vad det egentligen är för byggnad, men det är allt. En hel liten bod med utklädningsmaterial plockas också fram årligen, för dem som behöver komplettera sin utstyrsel till temafesten. Ytterst få orkar sedan släpa hem hela maskeraddräkten, utan lämpar av i utklädningsboden – och så fylls förrådet på. Mellan flaggstängerna hängs en hängmatta upp. Bakom Folkets hus ställs det ut stolar. Nu är det färdigt för ständigt transporterande av och an mellan skolans gymnastiksal, några tält med installerade dansgolv utanför skolan, Folkets hus, och den tillfälliga restaurangen.

Herräng är inte det enda läger eller tillställning jag åkt på ensam. Ibland blir det jättekul och ibland blir det blaha; att hela tiden mingla bland okända kan vara lite jobbigt. Att umgås med kompisar som redan vet var de har en är mer vilsamt. På Herräng är dock de flesta ovanligt öppna och sällskapliga, så det sociala umgänget flyter på. Jag tror det har att göra med den där känslan av att befinna sig i en alldeles egen liten värld för sig.

Lägret samlar över 1000 människor under en fyraveckorsperiod – inte alla samtidigt tack och lov, även om många stannar fler veckor än bara en. Hur får man ut information till denna månghövdade skara, om allt ifrån veckans program till alla små detaljer som behöver ändras? Hur skapar man ett forum där man under veckans lopp kan be deltagarna att respektera ordningsregler för att inte störa lokalbefolkningen? De flesta skulle förmodligen trycka upp ett veckoprogram, men det går inte på Herräng. Programmet är inte klart ens när veckan börjar, för det fylls på med extralektioner i den ena eller andra dansen som lärare eller kursdeltagare känner för att hålla. Hör gör man, jo man håller ett informationsmöte varje kväll. Hur ser man till att folk kommer till informationsmötet? Man ser till att det är roligt. Varje kvälls infomöte består av en timmes stand up comedy med Lennart Westerlund, framförd på gräslig svengelska, blandad med dansnummer med mera. Information om tvättinrättningen presenteras av utklädda tjejer sjungandes ”Lindy’s laundry is the best thing since sliced bread”. Gör så på ditt veckoläger, vad det nu handlar om, och alla kommer att gå på infomötena. Jag garanterar.

Duscharna räcker aldrig till. Det finns en tvättstuga där man kan lämna in tvätt och få tillbaka den, men där går torkutrustningen sönder. Förkylningar från tre kontinenter samlas, frodas och sprids, understödda av det faktum att alla har sömnbrist. Faktiskt undrar jag om inte sömnbristen har en del i den fantastiska Herrängsupplevelsen. När man går omkring och är halvbedövat trött, som ett sektoffer på läger inom Moonrörelsen, blir saker antingen fruktansvärda eller fantastiska. Trots att man umgås med ett fåtal av de dansande känns det ändå i viss mån som en gemenskap, ett litet samhälle där man inte bara kan sköta sitt och skita i andra. Förmodligen är det här som det genialiska ligger, i det på gränsen till i underkant organiserade. Om allt verkade perfekt, om cyklarna var nya och skinande, då skulle folk förvänta sig att det fanns madrasser till alla och börja gnälla – men det här är inget ställe med fullservice. Det här är Herräng Dance Camp.

Till Herräng kommer varje år lindhoppens grand old man, Frankie Manning. Dessutom samlar man ihop flera hedersgäster som på något sätt hade del i lindyhoppens och swingerans kultur på den tiden det begav sig. Det är lindydansare förstås men även musiker som Dawn Hampton som dansat privat men inte på scen, och steppdansörer. 2004 när jag var där var Frankie Manning 90 år gammal. Om den dagen kommer när Frankie inte kan dansa längre kommer han fortfarande att vara mycket välkommen som hedersgäst.

När jag började dansa lindy hade jag inte så noga reda på att den dansades till jazz. Tur var väl det, för min uppfattning om jazz var att de som lyssnar på jazz är svartklädda människor som anstränger sig för att verka djupa och svåra; mitt öknamn på musikstilen var ”tut i lur”. På Herräng blev jag dock matad med glad swing från morgon till kväll. Herrängslägret gjorde mig till swingfantast utan att ens tänka på det.

Så ja, Herräng är fantastiskt. Själva undervisningen är dock kass, åtminstone på nybörjarnivå. Jag ska göra en mer detaljerad skildring av just min Herrängsvecka, och förklarar vad jag menar. Det kommer mera…

——

Andra bloggar om Herräng, lindy, lindy hop, dansläger, organisationsteori, stand up comedy

Nybörjarkurs i lindy hop på Chicago

Dansmemoarer, del 5

I en sällskapsförening stötte jag på en gammal ballroom-dansare, eller om det nu borde heta baldans på svenska. Tiodans, säger vi ibland, eller tävlingsdans. Twostep, quickstep, slowfox… det tidigare 1900-talets modedanser, alltså, som konserverats i en form som det även tävlas i. Vad han talade sig varm för var dock inte baldans utan lindy hop, kanske främst för att han menade att lindyn var lättare att ta till sig och känna i kroppen hur det ska vara. Han cementerade min uppfattning om att baldans är stelt och konstigt, men gjorde mig nyfiken på lindy. En tjej i sällskapet pratade mycket om det årliga stora lindylägret i Herräng, och det lät väldigt kul. Jag hade slutat träna aikido – när jag kommer till det avsnittet i mina budomemoarer får jag väl gå tillbaka hit, och länka om – och var öppen för nya hobbies av kontaktstuk.

Baldanskillen pratade massor om att föra och följa, och han sågade turbaserad dansundervisning i stort. Hans infallsvinkel på det hela lockade mig. Då hade jag ännu inga åsikter om dansundervisning, men mina nuvarande åsikter står nog ganska nära hans. Inte så konstigt, eftersom hans åsikter var de som formade mina begrepp om vad pardans är.

Jag hittade Herräng Dance Camps hemsida, och där stod även om danskurser på Hornsgatan 75 som snart skulle öppna. Lokalen hade bland annat varit biograf under namnet Chicago, och det namnet kom även dansstudion att överta. Vid den här tiden hade den dock inget namn, och var i största allmänhet en skräpig byggarbetsplats. Ingenting var färdigt. Det sades att pengarna att bygga för var slut, och att det var därför Harlem Hotshots, dansgruppen som höll i det hela, var tvungen att öppna lokalerna i detta skick. Mina tidsbegrepp de här åren är ganska luddiga, så om någon vet vilken vår Chicago slog upp portarna och därmed vilket år jag började dansa lindy får ni gärna tala om det för mig.

Jag tror inte vi var fler än åtta eller kanske tio par, denna Chicagos allra första nybörjarkurs i lindy hop. Tjejen som gjort så mycket reklam för Herräng hade pratat ganska mycket om hur svårt lindy var, men jag tyckte inte det kändes så svårt. Trampa takt med fötterna och följa med, svårare saker har jag gjort. Förvisso gjorde vi bara åttor, lindyns äldre grundfigurer som sträcker sig över två takter. Sexorna fick vänta till nästa kurs. Jag kan inte minnas att vi fick mycket teknisk undervisning, och med tanke på vad jag idag vet om Hotshottarnas sätt att undervisa stämmer det säkert. Trampa grundrytm även kallat grundsteg, dansa runt med grundsteg. Sedan turer, ett fåtal sådana per gång. Liten mängd teknisk information per lektion. Om jag fört hade jag säkert fått kämpa mer, men det här kändes ganska enkelt. Jag kan inte minnas vare sig frustration eller riktig danslycka. Det kändes mer som förberedelse. Nybörjarundervisning är sällan särskilt ”riktig”, det visste jag från min aikido, så jag begärde inte så mycket vad gällde dansupplevelse.

Lärarna gjorde reklam för sitt dansläger, det stora Herräng Dance Camp. Jag bestämde mig ganska tidigt för att åka dit. Med en nybörjarkurs om fem lektioner bakom mig borde nybörjarnivån vara den rätta. Jag ligger hellre nivåmässigt i överkant i en grupp än kämpar i underkanten, så det skulle säkert bli bra. Kurs på nybörjarnivå gavs bara en av de fyra Herrängsveckorna nämligen den första, och alltså fanns inget att välja på. Jag skulle åka solo, utan att känna någon på nybörjarkurs på Herräng, det där Herräng som folk pratade så mycket om. Världens största lindy hop-läger, hållet årligen i ett litet brukssamhälle utanför Norrtälje. Det lät otroligt att sånt hölls just i Sverige, men eftersom det nu gjorde det så var det lika bra att utnyttja det.

——
Andra bloggar om lindy, lindy hop, Chicago, Harlem Hotshots, Herräng, Herräng Dance Camp, pardans, dans

Salsa på La Isla

Dansmemoarer, del 4

Min dansgolvsfobi var nu så besegrad att jag testade att försöka lära mig dansa salsa. Jag och min dåvarande pojkvän tog några drop in-lektioner på nybörjarnivå på La Isla nära Fridhemsplan. Min pojkvän hade gått en kurs i något studieförbund några år tidigare, men särskilt duktig var han inte. Jag var ren nybörjare, men hade å andra sidan lättare för mig. Till detta kommer att förarrollen är mer krävande, särskilt i början. Från min aikido hade jag vant mig vid att inte i onödan säga till den man tränar med hur man tror att denne ska göra. Om denne vill lära sig av en, är han eller hon uppmärksam när man själv gör tekniken, och försöker imitera. I dansen kom dock aldrig det där tillfället där jag fick visa. Man roterade runt i nybörjargruppen, men alla fick inte dansa med alla – killarna fick inte dansa med killarna, och tjejerna inte med tjejerna. Killarna kunde därför inte lära sig av varandra. Jag kunde se saker som andra killar gjorde, men hade inget naturligt tillfälle att förmedla det till min pojkvän. Jag vet att jag gjorde det ändå en gång, med en isande känsla av att kanske klampa på något viktigare än hans fötter. Han var min pojkvän, jag var kär, jag ville dansa med honom. Samtidigt insåg jag att han inte var någon vidare dansare, och att själva dansen var roligare med andra. Det kändes väldigt kluvet.

Själv fick jag en och annan tillsägelse av de något duktigare killar jag dansade med. Särskilt hög nivå var det ju inte på nybörjarlektionen, men en och annan hade väl dansat lite förut, och andra hade dansat annan pardans. En av dem sade åt mig att vänta på förningen. Jag trodde den kom när handen höjdes, men den kom visst först när handen i min rygg sade något. Okej, då gör vi så. Ja, det kändes faktiskt bättre. Läraren, en ung tjej som såg ganska så trumpen ut, instruerade dock inget sånt. Det här var nybörjarlektionerna, med fokus på att programmera in salsans grundrytm i våra fötter. Om det ständigt var hon som fick undervisa nybörjarna, kan jag tänka mig att hon blev ganska uttråkad – samma nybörjarlektion, om och om igen.

Efter lektionen spelades ett potpurri av olika latinska rytmer. Fördansare längst fram som visade hur man kunde dansa, och alla imiterade efter bästa förmåga. Sedan blev det fri dans. Vi testade att dansa lite under den fria dansen en gång eller två, men inte så mycket. Det vi kunde räckte inte så långt.

De flesta nybörjare på La Isla tog nog en eller kanske två nybörjarlektioner innan de gick vidare till nästa grupp. Vi tyckte nästa nivå såg väldigt svår ut, och stannade kvar i nybörjargruppen i tre hela lektioner. Sen var det sommar, och vi valde att paddla kajak istället. När hösten kom var det slut på förhållandet, och därmed blev det inte heller någon mera salsa. Det blev inte mera kajak heller, för den delen. Ända sedan dess har jag tänkt att jag gärna vill ta upp kajakandet igen. Salsan då? Hmmm. Kanske. Jag har aldrig riktigt fallit för musiken… men å andra sidan gillade jag inte jazz heller, förrän jag åkte till Herräng.

——
Andra bloggar om salsa, pardans, dans, La Isla, nybörjare

Vitsen med disco

Dansmemoarer, del 3

I mellanstadiet hade vi klassfester med disco. Jag förstod inte vitsen, och tyckte inte det var särskilt roligt. Det fanns ett knattedisco inne i stan också, dit jag var ett fåtal gånger. Fortfarande förstod jag inte vitsen.

Jag var en sporträdd unge, med närmast sportaffärsfobi. Jag trodde det syntes på mig att jag var en sån som inte kunde, en sån där föraktlig. Någon gång i högstadiet lyckades jag köpa skor i sportaffär utan att det kändes för jävligt, och därmed var största delen av min sportaffärsfobi besegrad. I gengäld grundlade skoljympans foxtrotlektioner en dansgolvsfobi som länge behöll mig i sitt grepp. Skräcken för discogolv tog jag mig till slut över på Kåren i Luleå, när jag var kanske 25. Jag minns att jag glädjestrålande berättade i telefon för dåvarande pojkvännen att jag hade dansat, och att han tydligt men ordlöst undrade vad det här betydde, jag som alltid sagt att jag inte gillade att dansa. Det var nog inte märkvärdigare än att karaten hade givit mig lite känsla för hur armar och ben satt fast på kroppen, och jag börjat uppskatta att röra på den och utforska detaljerna i vad som då hände.

Diet var alltså discogolvet som besegrade dansgolvsfobin. Idag lyssnar jag dock väldigt lite på musik som har tydligt framträdande trummor, och det är sällan som jag finner upp och studsa-musiken särskilt rolig. Det kan vara ett sätt att umgås i och för sig… men mitt nutida jag har blivit lite för dansnördig för det. Jag har onekligen färdats ganska långt sedan de där foxtrotlektionerna.

Ser man folks personlighet när de dansar? Disco och liknande dans är ju så fritt, så där borde väl uttrycket få fritt spelrum? Nja, säger jag. Kanske. Enligt min mening är det en försvinnande liten andel av människorna på ett normalt dansgolv som ens försöker. De flesta är upptagna av att anpassa sig till något slags norm för hur man ”ska” dansa, precis som på mina mellanstadiediscon. Man ska vara lagom. Enstaka människor bryter vilt mot detta, men ses också lätt som lite märkliga. De två danser där jag har svårast att slappna av och sluta se mig utifrån, det är fritt dansgolvsstuds a la disco och kontaktimprovisation. Det beror förmodligen på att bägge formerna är så fria, samtidigt som det finns väldigt tydliga men inte alltid så utsagda normer för vad som anses rätt och bra.

Om man bloggar om disco finns den en youtube-video som är närmast ofrånkomlig. Ska jag vara så klyschig att jag slänger upp den? Ja, jag tror det. Jag tycker också att den är hysteriskt rolig. Skrattet fastnar dock lite i halsen när jag frågar mig vad det är som egentligen är roligt. Några människor försöker vara rätt, och blir istället väldigt fel – det är vad som är kul. Vara rätt. Tonårens mantra, tonårens trauma, evigt definierad av de där människorna som hade rätt att definiera vad som var ”rätt”.

——

Andra bloggar om dans, disco, högstadiet, dansgolv, fobi, sociala spel

Foxtrotlektioner i högstadiet

Dansmemoarer, del 2

Som jag redan berättat släpade skolan under en serie gymnastiklektioner med oss till dansskola för att lära oss dansa foxtrot, varvid de mobbande killarna i min klass fick en ypperlig scen för att demonstrera hur äckligt det var att behöva hålla i mig. Denna aspekt av danslektionerna har jag redan gått in på. En annan är att skolan genom dessa lektioner lyckades förstöra mitt förhållande till dans som sådan, och intala mig att jag inte kunde. Faktum är att jag redan kunde dansa enkel folkdansvals och schottis. Min mamma hade lärt mig, och jag tyckte det var ganska roligt. I och för sig misstänker jag att jag egentligen förde mer än jag följde. Svensk folkdans är nu inte den mest föra-följa-intensiva dans som finns, så på den nivå jag kunde dansa schottis spelade det mindre roll.

En lokal dansskola fick alltså en hygglig inkomst genom att låta två danslärare undervisa en årskurs i högstadiet, klasserna hopklumpade två och två, två gånger i veckan. Vad gäller dansundervisning är detta en enorm gruppstorlek. Lärarna fick knappast sina danslärarkarriärers roligaste undervisningsögonblick med denna gigantiska hop ointresserade högstadieungar.

Efter att ha trampat rytm med fötterna solo, skulle vi börja dansa parvis. Då sade den äldre läraren att ”tjejerna ska ligga lite efter killarna”. Vafalls? Jag sysslade själv med musik. Mitt fiolspelande var förvisso halvhjärtat, men jag var en ivrig körsångare som tyckte att jag kunde det där med rytm och takt. Faktiskt var jag nog den i klassen som hade bäst pejl på sånt. Menade läraren att killarna ska få trampa rytmen, och tjejerna ligga efter? Konstigt. Inte ville jag ligga i något slags konstig baktakt. Var det verkligen så han menade?

Jag tror inte att ordet ”följa” nämndes alls. Killarna skulle föra, tjejerna skulle inte göra det utan ”ligga lite efter”. Jag tycker fortfarande att detta är den klantigaste beskrivning av följande som jag någonsin hört. I och för sig tror jag inte många ord sades om vad det var att föra heller. Däremot var det tydligt att tjejer skulle akta sig väldigt noga för att göra det. Följande verkade det antas att tjejerna hade automatiskt, ungefär som att passa små barn.

Det uttalade målet med hela undervisningen var att tordas bjuda upp, så man inte behövde dricka för att samla mod. Det var vad våra vanliga gymnastiklärare sagt, innan de lämpat över oss på danslärarna. Om vi nu ponerar att några elever i våra två klasser framöver faktiskt gick ut och dansade (vilket jag inte alls är säker på att någon gjorde). Vilka var det som hade ångest inför danssituationen? Vilka förväntades mestadels bjuda upp? Vilket av könen är det som främst brukar dricka för att tordas?

Synd bara att de här klasserna bestod av nästan två tredjedelar killar, så de blev tvungna att stå över en stor del av tiden på grund av brist på övningsobjekt. Dubbel dold läroplan är bara förnamnet. Jag får vara innerligt tacksam för att skolan inte försökte sig på att introducera mig till budo eller annan kampkonst. I så fall hade jag blivit mycket äldre än 23 innan jag tordes börja träna karate.

——

Fredrikbloggen förklarar vad den den dolda läroplanen är, och kommentarerna nämner den dubbla. Andra bloggar om foxtrot, danslektioner, styrdans, dans, högstadiet, skolidrott, bjuda upp, drickande, tonåringar

Ett gammalt valsminne

Dansmemoarer, del 1

Någon gång under mellanstadiet fick vi lära oss att dansa vals. Vår klasslärare visade en enkel vals och sedan fick vi valsa i klassrummet, utan att krångla till det med upplysningar om dansriktningar och sånt. Kanske vi snurrade runt mer eller mindre på fläck.

Min mamma hade lärt mig basal schottis och folkdansvals. Den vals vi blev visade i skolan hade inte mycket rotation, men jag som tyckte att jag visste att det skulle vara ett halvt varv per takt drog iväg med killarna. Konstigt nog tyckte de om det.

Vid den här tiden var jag inte riktigt mobbad i plugget. Inte än. Under mellanstadiet bytte killhopen mellan olika hackkycklingar, främst killar men även några tjejer, som överlevde utan allvarligare skada eftersom vi fick vila oss mellan varven. Den här valsen där jag gjorde annorlunda än alla andra borde ha varit en jättebra scen för att tracka mig, men så blev det inte. Märkligt nog verkade killarna tycka om det. Det ställdes till och med till en skämtsam scen där två killar låtsades bråka om att få dansa med mig. Jag upplevde ett kort ögonblick av något slags popularitet, som gjorde mig ytterst förvirrad.

Jag tror att jag gav de här killarna deras första upplevelse av vad pardans är för något. Vi var barn, och ingen såg sig föranledd att upplysa om att det var fel person som förde – till på köpet ur följarfattning.

——

En liknande text lade jag en gång upp på Tangoportalen men raderade småningom därifrån. Originalet försvann i en hårddiskkrasch; det här är en rekonstruktion. Andra bloggar om pardans, vals, folkdans, föra, följa, dans, könsroller, mellanstadiet