Gnestastämman låter trevligt. En riktig liten spelmansstämma inom räckhåll. 4 februari… då är jag tyvärr upptagen.
Årets danskurs på stämman är slängpolska. Det finns mer spännande danser, tycker jag. Jag ska nog överleva att stå över till ett annat år.
Så hambon var redan kl 18, inte 19. Jag hinner inte! Blä. Fånigt.
Nå men nu lär jag väl minnas det framöver: gammaldanser kl 18, polskor kl 19. Jag vet inte riktigt hur jag lyckades tänka fel.
Vi tränar hanbo – jujutsutekniker med kort pinne, ”halv-bo” – och en del tekniker känner jag igen. Var har jag gjort det förut? Måste ha varit på Kaigozan. Riktigt vad som är vitsen med den där pinnen förstår jag inte, ibland ska man ju använda den så lite som möjligt??? och i övrigt känns det mest som ytterligare en grundkurs i konsten att krångla till saker. Ett par tekniker går i alla fall att få till åtminstone på ena sidan – på den andra går inte en vinkel att få till. Må så vara. Hanbo är inget jag ”måste sätta” just nu… träna, låt det flyta förbi, det som fastnar det fastnar… så gick ju faktiskt mina första års aikido till – eller rättare sagt, så gick det till när jag lyckades komma till en riktig aikidoklubb med dangraderade instruktörer. Kaos som metod existerar även utanför Bujinkan.
Nej, det blir ingen polskekurs i vår. Jag jobbar massor av kvällar, och pojkvännen ligger hemma (eller rättare sagt sitter, för lägga sig ner kan han inte) med tre revbensfrakturer varav minst ett brott. Det har varit för j*kla halt… här blir inget dansat på ett par månader.
När revbenen läkt ihop går vi väl till Skeppis någon sväng igen. Det är ju trots allt ganska trevligt där (åtminstone om man kommer med sällskap). Hur mycket polska vi lär oss dansa… det får vi se. Man får väl ta det med en lagom stor axelryckning.
I svenska folkdanskretsar dansar man till livemusik, punkt. Nåt annat finns helt enkelt inte. Förmodligen beror det mest på att folkdansen lever som ett litet bihang till en väsentligt större rörelse, spelmansrörelsen. Det finns massor av folk som gnekar på fiol och kan tänka sig att spela till dans en timme då och då. Det finns massor av folk som kan tänka sig att agera kursmusik. Vad ska man då ha CD-skivor och dator (eller för 20 år sen kassettbandspelare) till? Det blir ju bara krångligt.
Dansevenemang förefaller också ofta vara små bihang till spelevenemang. Så är det till exempel på Gnestastämman som arrangeras en gång i månaden. Arrangemangets sista ordhalva ”stämma” sysslar förstås på spelmansstämma, ett evenemang där deltagerna inte delas upp i uppträdande och publik utan grupperna blandas, alla förväntas vara på ett eller annat deltagande. Bara komma och lyssna, utan att vare sig spela eller dansa? Varför det?
Jag och pojkvännen lär nog ta oss iväg till den där Gnestastämman småningom. Den ligger rätt geografiskt, han bor därute. Men först måste vi som sagt lära oss dansa polska. Jaja, någon brådska är det väl nu inte. Det är bra att ha flera ställen att välja på i alla fall. Sånt skadar inte.
Att lära sig polska på enbart Skeppis” drop in-lektioner visade sig ju lite knivigt. (Drop in-lektioner är aldrig den bästa undervisningen.) Så en kurs ville vi ha, okej. Vi frågade runt lite och fick några tips.
Vi växte ur polskeakuten, försökte ta oss vidare – och fastnade.
Undervisningen på polskeakuten målar med ganska breda penslar. Det är inga exakta fotvinklar, målet är att få till en polska som funkar så att man lyckas snurra varvet runt och ta sig runt ett normalt dansgolv med hjälp av försteg och lite omdansning. Läs hela inlägget här »
Jag kommer numera till dansen med partner. När jag försökte mig på Skeppis för ett par år sedan kom jag ensam, och det gick sådär. Om jag varit enträgen hade det säkert funkat, men då valde jag att gå vidare till annat istället.
Skeppis är en väldigt mysig miljö, vinstfritt och ideellt där de nio fikagrupperna som turas om att sköta fiket är den ekonomiska basen för verksamheten. Det filas, felas och spelas i vrårna, och åldrarna är mycket blandade. 50+ är klart överrepresenterade, men sedan finns hela åldersspannet ner till sextonåringar tämligen jämnt representerade. Med tanke på att jag flera gånger sett utlänningar som inte kan någon som helst svenska vara med på polskeakuten blir jag inte förvånad om Skeppis inklusive nybörjarlektion i polska står med i Lonely Planets turistguide över Stockholm, och det är i så fall välförtjänt.
Skeppis är en väldigt öppen miljö där man inte ens behöver betala inträde för att komma in. Samtidigt blir en gemenskap som är extremt öppen med nödvändighet ganska ytlig. Det är för många människor som kommer och går för att man ska orka bry sig om dem, och på dansgolvet sluter sig folk mest kring sin partner. Det är gott om par som går till Skeppis varje söndag för att dansa enbart med varandra. Utöver detta finns det några gäng som byter partner inbördes. Visst är åldrarna på Skeppis blandade, och visst ser man gammal dansa med ung – men det är inte jättevanligt. Dansgolvet är alltså uppdelat i små, små grupper där folk dansar med de sina. Att folk bjuder upp okända händer säkert, men det är inte jättevanligt.
Man kan dansa vanlig rundpolska även om det spelas hambo, och säkert tvärtom också. Kanske det finns stilpoliser som står och utvärderar vad som är rätt och fel, men de gör i så fall inte mycket väsen av sig. För att vara någon typ av återskapande verksamhet – för det får vi väl säga att det är, polskan som dans var nästan helt utdöd när den inventerades och återuppväcktes – är verksamheten förvånansvärt fri från pekpinnar och purjopoliser.
Strukturen med par och kompisgäng är dock tydlig. Kommer man ensam är det inte helt lätt att ta sig upp på dansgolvet för mer än någon enstaka dans, inte medan man är ny och inte känner folk och inte heller är jättehaj på det som dansas. Det funkar lite som i den argentinska tangon, alltså – faktiskt verkar den grupp som dansar runt med ganska många olika människor mycket mindre här. Skillnaden är pretentionsgraden. Tango är hyperseriöst, och skillnaden mellan rätt och fel knivskarp. På Skeppsholmsgården där föreningen Folkmusikhuset hyr in sig på söndagarna kan man dansa lite hur man vill, bara det funkar. Något nybörjarpar hör inte att musiken som spelas är vals, och tar sig runt med sina polskesteg istället… det verkar lite knaggligt, men det är inte förbjudet.
Nu kommer jag som sagt med partner, med min pojkvän som aldrig dansat förrän jag fick honom att följa med på buggkurs för ett par månader sen. Det syns väldigt väl att vi är ett par. Därmed kommer folk att utgå från att jag inte är tillgänglig, och inte bjuda upp mig. Jag kommer med partner, det är en stor trygghet för jag slipper att jaga. Samtidigt stänger det av mig från de där möjligheterna att få enstaka danser med bra dansare. Just nu avstår jag från det… och det är värt det, det är på alla sätt värt det. Jag kan tycka att det är lite synd att jag så tydligt måste välja, men säg vad som är optimalt här i livet.
Slängpolska är en märklig sak. Jag har alltid trott att den består av förda turer, men vad som lärdes ut i lördags var en bunden sekvens. Om man redan kan flera turer kan man säkert hitta sätt att variera slingan, annars är det svårt såvida man inte känner sig så kaxig att man bara improviserar fram turer och ser hur det blir. (Det ska jag nog testa någon gång, i den mån jag kommer att dansa förarroll framöver. Stegen är ju bara att gå, och turerna annars är mycket snurr under arm och sånt som blir när man för med bara en arm – buggturer, praktiskt taget, fast sirligt istället för rytmiskt.)
Musiken blir jag inte riktigt klok på. Är det där faktiskt polskemusik? Ibland hör jag en tretakt, men minst lika ofta förefaller taktarten vara jämn. Tydligen är polska och polonäs besläktat, bägge orden betyder ”polsk” men det ena kom till svenskan via franskan (polonaise). Dansterminologi är visst ungefär lika jobbig och föränderlig genom historiens lopp som svärdsterminologi; det som kallades ”värja” 1650 är inte samma sak som värjan år 1780.
Faktiskt ser man ibland folk som dansar slängpolska till schottis, ungefär på samma sätt som det (faktiskt) går att dansa argentinsk tango till exakt vilken musik som helst. Slängpolska är inte rytmbunden, precis som tangon inte är det. Hon som undervisade lektionen sade att den som följer själv får bestämma vilken tid det får ta att slutföra en figur. Mhm. Så funkar vissa element i tangon, men inte alla. Förmodligen är det samma sak här.
Vissa delar av undervisningen gick snabbt. Det blir väl så när man har en slinga man vill hinna undervisa igenom och materialmängden är väl stor. Vi drog oss därför ur rotationen. När jag tillät mig att ”backleada” den svåra turen (föra den ur följarposition) fick vi till den, men vi avstod att försöka oss på slängpolska under kvällen. Ingen av oss skulle ha tyckt att det var roligt, han eftersom han skulle haft för mycket att tänka på och jag eftersom jag brukar få spader på förbestämda slingor och tycker att slängpolska verkar skoj. men bara under förutsättningen att man tillåter sig att improvisera fram åtminstone ordningsföljden på svängarna.
Vad hette hon som lärde ut? Eva, tror jag. Det var bra i alla fall. Jag har förvisso dansat schottis förr, men aldrig fått någon som helst teknisk gnuggning. Nu tog det minst trekvart innan vi var framme vid själva schottissteget och jag tror jag förstår varför läraren gjorde så. Börjar man med själva schottissteget börjar folk att hoppa och skutta som vi lärt oss i skoljympaschottis, och från det är det svårt att göra något vettigt. Jag identifierade ett fel som jag tror att jag gör även i polska: jag hamnar i fel position i omdansningen, för mitt framför min partner, varifrån det blir svårt att komma runt. Jag är ju van danser där man ska stå mer eller mindre mittemot, så det är inte så konstigt att jag lätt hamnar där.
Läraren tyckte att vi kunde dansa två tjejer eller två killar eller vad som helst, ”det spelar ingen roll”. Själv undervisade hon tillsammans med en annan tjej, och ur förarperspektiv – förstås, det är ytterst sällan man ser någon basa över en lektion utifrån följarroll. Jag misstänker att den normala terminologin är ”dam” och ”kavaljer”, men på just den här lektionen hette det ”förare” och ”följare”. Huvuddelen av befolkningen på Skeppis håller sig till sina traditionella roller men inte riktigt alla.
När lektionen började var vi kanske tolv personer, men under timmens gång ökade gruppen till det dubbla. När det var tio minuter kvar stod vi plötsligt två tjejer till varandra varför jag passade på att gå över till att föra vilket faktiskt gick väldigt bra – med vissa tjejer i alla fall. Andra verkade förvänta sig att jag skulle baxa dem hela varvet runt. Jag tror att sådant är resultatet av en förväntan att bli förd, samtidigt som man inte förstår sin andel av ansvaret för turen. (Kanske jag var ungefär så när jag började dansa lindy? Näej inte så trög, jag har nog alltid varit mer lättflyttad. Jo, det tror jag.)
Ska vi våga oss till Schyssta folkdansklubben igen, månntro? Igen och igen förresten, för mig blir det andra gången men för pojkvännen första. Månne vi kan få hjälp med att fixa till polskesteget – och så vända på rollerna. Det vill jag. (Hur mycket han vill det? Han är inte helt avigt inställd, i alla fall.)
Lördag 26/11 är det sagt. Jag hoppas det blir av.
Jag tror jag har det! Jag har grubblat på hur jag ska kunna visa vad det är jag vill ha i dans, visa det så min partner kan förstå. Så länge jag bara tänkte i termer av min pojkvän var det svårt, men sen började jag fundera på att visa även någon annan med lika lite danserfarenhet – och där trillade poletten ner.
Jag vill ha känselspröt. Jag vill ha en partner som känner var jag är, som är känslig för min balans, som har en ganska stor del av sin uppmärksamhet riktad mot mig och mot kontaktpunkterna mellan oss. Hur uppnår jag det?
I polska snurrar vi runt ett gemensamt centrum. Det är en bra punkt att ta upp. Gemensamt centrum och kontakten i dansramen – det för en bit på väg, men det räcker inte. Hur kan jag få pojkarna att linda upp och ta fram de där känslespröten som de går omkring med hoplindade och hopknutna i bröstfickan?
Jag tror jag har det. Det är egentligen en övning från tangons värld, inför steget ochos (åttor). Den går ut på att den som följer ställer sig på ett ben, med vikten på fotsulan, och den som för roterar följaren runt hennes axel. Det är en övning som tvingar föraren att följa, eller i vart fall att anpassa och forma sin rörelse efter följarens naturliga begränsningar – flyttas balansen för långt framåt eller bakåt kommer hon att ta ett steg, flyttas balansen iväg i sidled ramlar man. Givetvis vill man inte ens få känslan av att falla… det ska roteras runt en punkt, runt rätt punkt, och den hittar man genom att känna.
Härifrån kan man gå över till polskekontexten, till dansram och gemensamt centrum. Jag tror det blir bra. Undras hur länge det dröjer tills jag får testa min modell!
Kvällens stora överraskning hette Kerstin och Robban. In på scenen på Skeppis – okej, det är ingen scen. Det är bara ett stort, tämligen avlångt dansgolv, där musikerna ställer sig antingen på ena kortsidan eller i mitten. In kommer i alla fall en kille med basfiol, och en tjej med dragspel som ser ut att vara kanske sexton år. Sen spelar de så vackert så salen jublar. Okej, det var inte riktigt optimal dansmusik egentligen. När basisten packade ihop och gick efter en halvtimme fortsatte Kerstin spela en halvtimme till – och då blev det typisk dansmusik, till skillnad från duon som inte markerade rytmen riktigt lika tydligt. Det var också bra, visst, men inte lika skirt och vackert.
Vi tog oss alltså upp på dansgolvet den här gången, om än inte med bravur. Efter polskeakut omgång två kändes det som dags. Jag tror inte vi vinner så mycket på fler omgångar polskeakut, faktiskt. Den undervisningen är inte teknisk, och den som gått där två-tre gånger och lyckas ta sig runt ett par tre varv har nog inte mycket mer att hämta där. Vi tar oss runt, men våra varv blir något kortare än 360 grader. Vad boten för det heter vet jag inte, även om jag har ett par misstankar. Förhoppningsvis kan vi få hjälp med det, småningom.
När vi kom upp i Segelsömmarsalen efter polskeakut och fika spelades det gammaldans. Så lustigt att alla just nu dansar samma polskevariant, tyckte jag… aha, det är hambo! ”Svikthopp och nig och kuta runt”, så beskrev Olrog hambon och jo det stämmer ganska bra. :P Sen ställde sig en ensam munspelare mitt i salen för att spela till dans. Skrapet från dansarnas fötter var nästan lika starkt som munspelet, men det funkade… munspelare brukar vara synnerligen rytmiska dansmusiker. Hans polskor varierade från mycket snabba, så nästan alla par dansade slängpolska, till ett par väldigt långsamma – senpolska, kallar min mor sådana. De långsamma lockade oss upp på golvet, och vi stannade sedan kvar när Kerstin och Robban satte igång. Det blev eftertänksam dans med mycket försteg och lite snurr, för det var trångt och vi fick inte till snurren riktigt, men tänk så roligt det ändå kan vara att dansa när musiken är bra! Varför jag ens försökte med den där buggkursen, det förstår jag just nu verkligen inte alls.
Polska på Skeppis, Folkmusikhuset ute på Skeppsholmen. Nybörjarkurs. Polskeakut. Nej jag behöver egentligen inte fler nybörjarkurser, inte efter polskeintruktionen på Högkvarteret… men min kille behöver. Därför polskeakut.
Själv gick jag två eller tre gånger på polskeakuten innan jag gav upp, och småningom sökte mig till en polskekurs om flera gånger istället. Polska är visserligen mindre komplext än lindy hop men ändå bra mycket mer komplicerat än exempelvis bugg. Att lära ut funktionabel polska på en enda lektion är ett tufft uppdrag. Olle, Mr Polskeakut, kämpar hårt och lyckas rätt bra – men konceptet är svårt, det är det. Bästa sättet att lära sig dansa polska är nog om man känner någon som kan, och ber denne introducera en för nybörjarlektioner blir så… kantigt, när två ska dansa med varandra som inte kan.
Jodå, de var en dutt där i herrsteget också. När de lärde ut innersteget (”herrsteget”) på Högkvarteret sade de inget om dutt, men dutten är ju en effekt av att ta ett steg och bara landa helt lätt för att sedan gå vidare med samma fot. Olle lär ut en dutt i båda dansrollerna.
Hela konceptet är annars exakt som jag minns det för två år sedan. Hela gruppen får sjunga en polsketrall, på orden ”ytter och inner, ytter och inner” och småningom på en beskrivning av stegen: för tjejernas del ”dutt, fram och vänster”.
Pojkvännen klarade sig hyggligt första två tredjedelarna av lektionen men vimsade ihop det rätt bra på slutet. Total overload, hjärnans tilt-funktion slog till. Som sagt, att lära sig polska på en enda lektion är egentligen inget bra prospekt. Bättre lycka nästa gång.
Nybörjarpolska är inte särskilt förd alls – men till skillnad från i exempelvis bugg funkar det helt okej ändå. De två basala beståndsdelarna, försteg (”promenad” bredvid varandra, fast i tretakt) och omdansning (där man snurrar runt varandra) är inte så där jättemycket förda. Övergången från försteg till omdansning ger sig ganska mycket själv, för det syns ju när den som för kliver in framför. Det verkar även finnas mer avancerade sätt att signalera detta, men de är knappast nödvändiga för att få dansen att funka.
Hur polskan funkar när folk är duktiga törs jag verkligen inte uttala mig om. På Schyssta Folkdansklubbens invigningsfest såg jag folk som dansade massor av icke-basala saker som jag förmodar var i hög grad förda, men eftersom jag verkligen inte har koll ska jag låta bli att uttala mig med större bestämdhet. Jag gillar ju danser som är ordentligt förda… kanske det finns väldigt olika sätt att dansa polska på.
Det här gängets anfallsvinkel på hur man benämner dansrollerna när man inte vill sätta könsetikett på dem är ”yttersteg” och ”innersteg”, där yttersteget traditionellt är damsteget. Jag har gått ett par tre introduktionslektioner i grundpolska (som ärligt talat inte gjorde mig så där jättemycket klokare). Dessutom gick jag ungefär en halv kurs i grundpolska en gång, fast det visade sig vara Bingsjöpolska snarare än grundpolska. (Eller om nu Bingsjö och grundpolska är ungefär samma sak – jag ska som sagt inte uttala mig om detaljerna.) Jag har alltså följt, eller ”gjort yttersteg” i polska förut, men inte fört (”gjort innersteg”). Ändå kändes innersteget faktiskt väldigt mycket bättre. Konstigt! men det kan ju vara en slump, beroende på vilka jag dansat med. Innersteget kändes mycket mer handfast, det finns tydliga positioner vid vilka man ska ha kommit runt ett halvt respektive helt varv, medan yttersteget föreföll mig luddigare i konturerna. Jag har i alla fall förstått så mycket som att det att komma runt tillräckligt fort är bägge parternas ansvar. Det kan inte eller ska inte behövas detaljföras.
Från nybörjarlektionerna på Folkmusikhuset (”polskeakuten”) minns jag en liten ”dutt” med foten, alltså sätta ner men inte lägga vikt på och sen i nästa taktslag fortsätta förflytta samma fot. Jag förknippar den med damsteg/yttersteg, men till min förvåning visade sig innersteget få en liten dutt när vi kom upp i hastighet. Yttersteget duttades däremot inte alls i lördags, inte i instruktionen och inte kände jag något behov av det heller. Skumt, men nog har jag en viss nytta av de små rester av polska som sitter kvar i kroppen på mig från tidigare försök.
Polskedansare liksom svenska folkdansare i allmänhet verkar stå med kropparna parallellt mittemot varandra, dock lite förskjutet i sidled, och titta ut över varandras axlar på precis det sätt som på min första nybörjarkurs i lindy på Chicago beskrevs som ett fel. Lindydansare står mer rakt mittemot varandra, dock inte helt parallellt.
Efter den grundstegsutlärning som inledde danskvällen blev jag uppbjuden av en tjej som dansade bra, och som tyckte det gick bra för mig. Beröm är ju alltid kul, men ändå roligare är att det faktiskt kändes bra, särskilt innersteget – fast jag tappade balansen ibland och höll på att dråsa in i väggen.. Det blev två polskor och en eller två schottisar, tror jag. Schottis har jag lärt mig av min mamma, en gång i tiden… och så förstås i skolan, sån där typisk ”skolschottis” med överdrivna skutt (”1-2-3-hopp”) som gympalärare brukar lära ut, och som min mamma gjorde sitt bästa för att ta ur mig. Grundschottis är lätt. Börjar man växla mellan olika turer och varianter kan det bli knivigare men basen är verkligen inte svår.
När jag suttit och tittat på en stund krängde tjejen jag dansat med på sig en nyckelharpa och gick upp på scenen solo. ”Drottning på nyckelharpa” skrev de i förhandsreklamen till kvällen, se där vem jag dansat med :P Faktiskt var det flera av musikerna som dansade. Konstigt, musiker brukar inte dansa. Bara tjejer var det på scen, i vart fall så länge jag var kvar – men jag gick tidigt, strax efter nio. Bland dansarna fanns ett fåtal killar, men tjejerna dominerade rätt extremt. I och för sig är det väl så det brukar vara när man utannonserar könsrollsneutral pardans, så jag borde väl inte bli förvånad.
Äh, vad katten. Rom kan väl vara värd en mässa, och en folkdanskväll på Högkvarteret kan väl vara värt att offra ett fäktningspass för.
Måndagkvällarnas buggkurs i kombination med mitt nattpass på jobbet strular till dygnsrytmen för mig. Om jag vill vara fräsch på onsdag kväll finns bara ett val: skippa buggen, och då kan jag lika gärna hoppa av kursen helt och hållet. Faktiskt har pojkvännen föreslagit det när han sett hur frustrerad jag är, men jag har sagt ”Nej klart vi ska gå färdigt”. Jag skulle ju kunna passa på och lära mig föra det här åtminstone, tänkte jag. Om vi tränar lite hemma på att byta roller och sen halvtimmen före och/eller efter… men bugg går att fördjupa sig i på annat håll, vid andra tillfällen när det känns roligare.
Om man nu vill. Trots allt är polska roligare musik än melodifestivallåtar.
—————
Läs även andra bloggares åsikter om polska, folkdans, bugg, Högkvarteret
Nybildade Schyssta Folkdansklubben, ”för dej som vill dansa jämställt och improvisera med tradition”, tänker hålla till på Högkvarteret som väl får kallas nåt slags allmänt queerställe. Polska utan könsuppdelade dansroller – det låter ju så rätt, så rätt! Synd bara att jag är upptagen på premiärkvällen sjätte oktober. Hoppas verkligen att de inte tänker köra onsdagar framöver.
————–
Läs även andra bloggares åsikter om Högkvarteret, Schyssta Folkdansklubben, folkdans, polska, queerdans
