Dyr polskekurs eller billig

Att lära sig polska på enbart Skeppis’ drop in-lektioner visade sig ju lite knivigt. (Drop in-lektioner är aldrig den bästa undervisningen.) Så en kurs ville vi ha, okej. Vi frågade runt lite och fick några tips.

Steget från nybörjare till fortsättare

Vi växte ur polskeakuten, försökte ta oss vidare – och fastnade.

Undervisningen på polskeakuten målar med ganska breda penslar. Det är inga exakta fotvinklar, målet är att få till en polska som funkar så att man lyckas snurra varvet runt och ta sig runt ett normalt dansgolv med hjälp av försteg och lite omdansning.

Känselspröt önskas! men hur gör man för att hitta dem?

Jag tror jag har det! Jag har grubblat på hur jag ska kunna visa vad det är jag vill ha i dans, visa det så min partner kan förstå. Så länge jag bara tänkte i termer av min pojkvän var det svårt, men sen började jag fundera på att visa även någon annan med lika lite danserfarenhet – och där trillade poletten ner.

Jag vill ha känselspröt. Jag vill ha en partner som känner var jag är, som är känslig för min balans, som har en ganska stor del av sin uppmärksamhet riktad mot mig och mot kontaktpunkterna mellan oss. Hur uppnår jag det?

I polska snurrar vi runt ett gemensamt centrum. Det är en bra punkt att ta upp. Gemensamt centrum och kontakten i dansramen – det för en bit på väg, men det räcker inte. Hur kan jag få pojkarna att linda upp och ta fram de där känslespröten som de går omkring med hoplindade och hopknutna i bröstfickan?

Jag tror jag har det. Det är egentligen en övning från tangons värld, inför steget ochos (åttor). Den går ut på att den som följer ställer sig på ett ben, med vikten på fotsulan, och den som för roterar följaren runt hennes axel. Det är en övning som tvingar föraren att följa, eller i vart fall att anpassa och forma sin rörelse efter följarens naturliga begränsningar – flyttas balansen för långt framåt eller bakåt kommer hon att ta ett steg, flyttas balansen iväg i sidled ramlar man. Givetvis vill man inte ens få känslan av att falla… det ska roteras runt en punkt, runt rätt punkt, och den hittar man genom att känna.

Härifrån kan man gå över till polskekontexten, till dansram och gemensamt centrum. Jag tror det blir bra. Undras hur länge det dröjer tills jag får testa min modell!

Det är så mycket roligare att dansa till bra musik

Kvällens stora överraskning hette Kerstin och Robban. In på scenen på Skeppis – okej, det är ingen scen. Det är bara ett stort, tämligen avlångt dansgolv, där musikerna ställer sig antingen på ena kortsidan eller i mitten. In kommer i alla fall en kille med basfiol, och en tjej med dragspel som ser ut att vara kanske sexton år. Sen spelar de så vackert så salen jublar. Okej, det var inte riktigt optimal dansmusik egentligen. När basisten packade ihop och gick efter en halvtimme fortsatte Kerstin spela en halvtimme till – och då blev det typisk dansmusik, till skillnad från duon som inte markerade rytmen riktigt lika tydligt. Det var också bra, visst, men inte lika skirt och vackert.

Vi tog oss alltså upp på dansgolvet den här gången, om än inte med bravur. Efter polskeakut omgång två kändes det som dags. Jag tror inte vi vinner så mycket på fler omgångar polskeakut, faktiskt. Den undervisningen är inte teknisk, och den som gått där två-tre gånger och lyckas ta sig runt ett par tre varv har nog inte mycket mer att hämta där. Vi tar oss runt, men våra varv blir något kortare än 360 grader. Vad boten för det heter vet jag inte, även om jag har ett par misstankar. Förhoppningsvis kan vi få hjälp med det, småningom.

När vi kom upp i Segelsömmarsalen efter polskeakut och fika spelades det gammaldans. Så lustigt att alla just nu dansar samma polskevariant, tyckte jag… aha, det är hambo! ”Svikthopp och nig och kuta runt”, så beskrev Olrog hambon och jo det stämmer ganska bra. :P Sen ställde sig en ensam munspelare mitt i salen för att spela till dans. Skrapet från dansarnas fötter var nästan lika starkt som munspelet, men det funkade… munspelare brukar vara synnerligen rytmiska dansmusiker. Hans polskor varierade från mycket snabba, så nästan alla par dansade slängpolska, till ett par väldigt långsamma – senpolska, kallar min mor sådana. De långsamma lockade oss upp på golvet, och vi stannade sedan kvar när Kerstin och Robban satte igång. Det blev eftertänksam dans med mycket försteg och lite snurr, för det var trångt och vi fick inte till snurren riktigt, men tänk så roligt det ändå kan vara att dansa när musiken är bra! Varför jag ens försökte med den där buggkursen, det förstår jag just nu verkligen inte alls.

Ytter och inner… dutt fram och vänster

Polska på Skeppis, Folkmusikhuset ute på Skeppsholmen. Nybörjarkurs. Polskeakut. Nej jag behöver egentligen inte fler nybörjarkurser, inte efter polskeintruktionen på Högkvarteret… men min kille behöver. Därför polskeakut.

Själv gick jag två eller tre gånger på polskeakuten innan jag gav upp, och småningom sökte mig till en polskekurs om flera gånger istället. Polska är visserligen mindre komplext än lindy hop men ändå bra mycket mer komplicerat än exempelvis bugg. Att lära ut funktionabel polska på en enda lektion är ett tufft uppdrag. Olle, Mr Polskeakut, kämpar hårt och lyckas rätt bra – men konceptet är svårt, det är det. Bästa sättet att lära sig dansa polska är nog om man känner någon som kan, och ber denne introducera en för nybörjarlektioner blir så… kantigt, när två ska dansa med varandra som inte kan.

Jodå, de var en dutt där i herrsteget också. När de lärde ut innersteget (”herrsteget”) på Högkvarteret sade de inget om dutt, men dutten är ju en effekt av att ta ett steg och bara landa helt lätt för att sedan gå vidare med samma fot. Olle lär ut en dutt i båda dansrollerna.

Hela konceptet är annars exakt som jag minns det för två år sedan. Hela gruppen får sjunga en polsketrall, på orden ”ytter och inner, ytter och inner” och småningom på en beskrivning av stegen: för tjejernas del ”dutt, fram och vänster”.

Pojkvännen klarade sig hyggligt första två tredjedelarna av lektionen men vimsade ihop det rätt bra på slutet. Total overload, hjärnans tilt-funktion slog till. Som sagt, att lära sig polska på en enda lektion är egentligen inget bra prospekt. Bättre lycka nästa gång.

Hurpass förd är en polska?

Nybörjarpolska är inte särskilt förd alls – men till skillnad från i exempelvis bugg funkar det helt okej ändå. De två basala beståndsdelarna, försteg (”promenad” bredvid varandra, fast i tretakt) och omdansning (där man snurrar runt varandra) är inte så där jättemycket förda. Övergången från försteg till omdansning ger sig ganska mycket själv, för det syns ju när den som för kliver in framför. Det verkar även finnas mer avancerade sätt att signalera detta, men de är knappast nödvändiga för att få dansen att funka.

Hur polskan funkar när folk är duktiga törs jag verkligen inte uttala mig om. På Schyssta Folkdansklubbens invigningsfest såg jag folk som dansade massor av icke-basala saker som jag förmodar var i hög grad förda, men eftersom jag verkligen inte har koll ska jag låta bli att uttala mig med större bestämdhet. Jag gillar ju danser som är ordentligt förda… kanske det finns väldigt olika sätt att dansa polska på.

Det här gängets anfallsvinkel på hur man benämner dansrollerna när man inte vill sätta könsetikett på dem är ”yttersteg” och ”innersteg”, där yttersteget traditionellt är damsteget. Jag har gått ett par tre introduktionslektioner i grundpolska (som ärligt talat inte gjorde mig så där jättemycket klokare). Dessutom gick jag ungefär en halv kurs i grundpolska en gång, fast det visade sig vara Bingsjöpolska snarare än grundpolska. (Eller om nu Bingsjö och grundpolska är ungefär samma sak – jag ska som sagt inte uttala mig om detaljerna.) Jag har alltså följt, eller ”gjort yttersteg” i polska förut, men inte fört (”gjort innersteg”). Ändå kändes innersteget faktiskt väldigt mycket bättre. Konstigt! men det kan ju vara en slump, beroende på vilka jag dansat med. Innersteget kändes mycket mer handfast, det finns tydliga positioner vid vilka man ska ha kommit runt ett halvt respektive helt varv, medan yttersteget föreföll mig luddigare i konturerna. Jag har i alla fall förstått så mycket som att det att komma runt tillräckligt fort är bägge parternas ansvar. Det kan inte eller ska inte behövas detaljföras.

Från nybörjarlektionerna på Folkmusikhuset (”polskeakuten”) minns jag en liten ”dutt” med foten, alltså sätta ner men inte lägga vikt på och sen i nästa taktslag fortsätta förflytta samma fot. Jag förknippar den med damsteg/yttersteg, men till min förvåning visade sig innersteget få en liten dutt när vi kom upp i hastighet. Yttersteget duttades däremot inte alls i lördags, inte i instruktionen och inte kände jag något behov av det heller. Skumt, men nog har jag en viss nytta av de små rester av polska som sitter kvar i kroppen på mig från tidigare försök.

Polskedansare liksom svenska folkdansare i allmänhet verkar stå med kropparna parallellt mittemot varandra, dock lite förskjutet i sidled, och titta ut över varandras axlar på precis det sätt som på min första nybörjarkurs i lindy på Chicago beskrevs som ett fel. Lindydansare står mer rakt mittemot varandra, dock inte helt parallellt.

Efter den grundstegsutlärning som inledde danskvällen blev jag uppbjuden av en tjej som dansade bra, och som tyckte det gick bra för mig. Beröm är ju alltid kul, men ändå roligare är att det faktiskt kändes bra, särskilt innersteget – fast jag tappade balansen ibland och höll på att dråsa in i väggen.. Det blev två polskor och en eller två schottisar, tror jag. Schottis har jag lärt mig av min mamma, en gång i tiden… och så förstås i skolan, sån där typisk ”skolschottis” med överdrivna skutt (”1-2-3-hopp”) som gympalärare brukar lära ut, och som min mamma gjorde sitt bästa för att ta ur mig. Grundschottis är lätt. Börjar man växla mellan olika turer och varianter kan det bli knivigare men basen är verkligen inte svår.

När jag suttit och tittat på en stund krängde tjejen jag dansat med på sig en nyckelharpa och gick upp på scenen solo. ”Drottning på nyckelharpa” skrev de i förhandsreklamen till kvällen, se där vem jag dansat med :P Faktiskt var det flera av musikerna som dansade. Konstigt, musiker brukar inte dansa. Bara tjejer var det på scen, i vart fall så länge jag var kvar – men jag gick tidigt, strax efter nio. Bland dansarna fanns ett fåtal killar, men tjejerna dominerade rätt extremt. I och för sig är det väl så det brukar vara när man utannonserar könsrollsneutral pardans, så jag borde väl inte bli förvånad.

Prio, prio

Äh, vad katten. Rom kan väl vara värd en mässa, och en folkdanskväll på Högkvarteret kan väl vara värt att offra ett fäktningspass för.

Måndagkvällarnas buggkurs i kombination med mitt nattpass på jobbet strular till dygnsrytmen för mig. Om jag vill vara fräsch på onsdag kväll finns bara ett val: skippa buggen, och då kan jag lika gärna hoppa av kursen helt och hållet. Faktiskt har pojkvännen föreslagit det när han sett hur frustrerad jag är, men jag har sagt ”Nej klart vi ska gå färdigt”. Jag skulle ju kunna passa på och lära mig föra det här åtminstone, tänkte jag. Om vi tränar lite hemma på att byta roller och sen halvtimmen före och/eller efter… men bugg går att fördjupa sig i på annat håll, vid andra tillfällen när det känns roligare.

Om man nu vill. Trots allt är polska roligare musik än melodifestivallåtar.

—————

Läs även andra bloggares åsikter om polska, folkdans, bugg, Högkvarteret

Schysst polska på Högkvarteret

Nybildade Schyssta Folkdansklubben, ”för dej som vill dansa jämställt och improvisera med tradition”, tänker hålla till på Högkvarteret som väl får kallas nåt slags allmänt queerställe. Polska utan könsuppdelade dansroller – det låter ju så rätt, så rätt! Synd bara att jag är upptagen på premiärkvällen sjätte oktober. Hoppas verkligen att de inte tänker köra onsdagar framöver.

————–

Läs även andra bloggares åsikter om Högkvarteret, Schyssta Folkdansklubben, folkdans, polska, queerdans