Judo och kontaktimprovisation

Jag snackade med en gammal judokille häromdan som även sysslar med kontaktimprovisation – en helt improviserad dansform där kontakt är nyckelordet. Intressant kombination, tyckte jag, och frågade ”Vad tycker du att du har för nytta av judon i kontaktimprovisationen?”

Svaret dröjde. Till min förvåning var han inte helt säker på om judon mest hjälpt eller stjälpt hans kontaktimprovisation. Det finns väsentliga skillnader, förvisso. I CI/KI kastar man inte folk som stretar emot, utan man bjuder ett underlag för dem att lägga sin vikt på. ”Aikido som du kört är förmodligen nåt man mer direkt har igen i CI” sade han. Jag antar att han har rätt.

Skolk

Orkade inte gå på kontaktimprovisationen igår. Jag har för närvarande aktiviteter fem dagar i veckan och det är för mycket. Samtidigt är kontaktimpron nog det som mellan varven känns mest jobbigt, förmodligen för att det kräver mental avslappning för att det ska funka. Sömnbrist i kroppen dessutom… nej det fick vara.

slut ögonen

Jo, jag går en kurs i kontaktimprovisation också… det är både kanonenkelt och supersvårt. Ibland blir man så glad, och ibland är det så jobbigt så jobbigt.

Till min stora förvåning var det många som tyckte att övningen där vi skulle dansa två och två, varav en med slutna ögon, var besvärlig. Både jag och den jag dansade med tyckte bara det var skönt och jättekul. Man tar in taktila stimuli mycket starkare när man inte ser, använder känseln mera helt enkelt, men jag tror också att jag slapp den där besvärande känslan av att ha publik – det fanns liksom bara jag och den jag interagerade med.

I gruppen märks tydliga prestationskrav på sina håll. Även jag känner av det då och då. Tyvärr verkar jag känna mera av det ju längre kursen går, snarare än mindre.