Otrevlig grävning i gamla arkiv

Jag har nyss läst igenom mina egna blogginlägg i kategorin lindy hop. Jag ser en berättelse om frustration – och en del lyckade dansögonblick, förvisso, men mest frustration.

Hala skor

Vad kan jag ha haft på fötterna när jag började dansa lindy? Möjligen ett par grundligt slitna Ecco soft, men jag gick ganska fort till dansbutiken och köpte danssneakers, billigaste sorten med delad sula. Under kursen på EBBA köpte jag mig ett par danspjuck till, lite snyggare än mina buggtofflor: svart läder med lädersula som mest ser ut som lågskor för herrar.

EBBA huserar i en gammal jympasal med parkettgolv som hålls i toppskick. Första lektionen lyckades jag halka med mina lädersulor och falla pladask. Faktiskt är det inte helt fel med hala skor. Dels tär snurrar och twistar mindre på knäna, men man känner också bättre när man inte står helt i balans – det straffar sig omedelbart. Under boogie woogie-kursen för en vecka sedan kände jag åtskilliga gånger hur mitt ben gled iväg, när jag satte ner det och började tynga på det utan att ha vikten ovanför. Breda greppiga sulor kanske faktiskt kan lura in oss i dåliga vanor, att gå obalanserat – det är väl den logiken som ligger bakom MBT-dojorna som börjar finnas lite överallt.

När en muskel på insidan av ett knä började bråka under boogiekursen tänkte jag att tjahapp, nu är det snart kört. Konstigt nog gick det över, men nu när jag försökt dansa lite boogie igen gjorde den sig återigen påmind. Undrar om man inte borde ha danssneakers igen? Jag hade ju ett par, billigaste sorten med delad sula, men när jag började behöva inlägg i skorna var inte mina danssneakers riktigt kompatibla med inläggen. Nu ligger de i en kasse med kläder som ska till Myrorna.

Undras vilket som är farligare för mina knän: hårda stumma lindydojor med tunn sula, eller knubbig några snäpp mer greppig gummisula som tillåter mig att belasta tokigt?

——

Andra bloggar om dansskor, lindy hop, boogie woogie

Det där med att följa sexor och åttor

Redan första gången jag hörde talas om lindy hop fick jag stifta bekantskap med konceptet sexor och åttor. Hon som pratade mest var relativt ny i gemet och hon använde uppenbarligen intellektet till att skilja de två typerna av turer åt – vissa gick över åtta taktslag och fötterna trampar en viss grundrytm, andra går över bara sex och rytmen är något annorlunda. Jag dansade nu inte lindy så jättelänge (och tänker hela tiden att jag ska tillbaka någon gång, vi får väl se hur det blir med det) men under den tid jag höll på hörde jag aldrig någon prestera en tillfredsställande förklaring till hur man som följare gör för att följa sexor och åttor, hur man vet när man ska använda vilket grundsteg. Alla försök att ta upp en mer intellektuell diskussion brukar motas tillbaka med ”tänk inte så blir det rätt, om inte nu så småningom”. Säger man ”jo jag kan följa sexor och åttor men jag vet inte hur jag gör, vet du?” så brukar man inte få något svar.

För ett tag sedan bloggade M0rt om nästan exakt samma sak, nämligen hur man för sexor och åttor. Nå men hur gick det? Mailade du Andrew och fick du något svar?

Har någon annan en susning?

——
Andra bloggar om lindy hop och danssteg

Det man har med sig, det har man

En av tjejerna på discogolvet kändes måttligt inbjudande. Om jag inte vetat att hon tränat karate i 25 år kanske jag inte gjort några medvetna associationer till de halvknutna, halvhöjda händerna framför kroppen, men inbjudande hade hon ändå inte känts. Jag sade det till henne, och hon medgav lätt generad sambandet. Efter det höll hon händerna extremt öppna… stackare, jag borde väl inte ha sagt något. Det man har i kroppen, det har man och det är inget fel i det. Själv brukar jag på ett discogolv ägna mig en hel del åt att öppna och stänga, öppna och stänga – ett rörelsemönster från aikidons värld. Mina jazzsteg från lindyvärlden gör ibland små avtryck i ovanligt rörliga fotmönster, och jag ser det inte som något jag borde bekämpa. På discogolvet bör man rimligen få röra sig som man är, utifrån exakt det man har med sig.

Nej jag vet. Ofta är det inte så. Ofta står folk och bedömer stenhårt vad som är rätt och vad som är fel… men det drabbar mest de som är yngre. Jag har fyllt 40 och kan skita i om någon tycker min dans ser dum eller spännig ut.

Mina nya fina skor är i alla fall ypperliga till discodans på stengolv. Det är bra glid i lädersulan… jag skulle vilja dansa lindy i dem. 20-talsinspirerad fransklänning är också helt rätt om man ska dansgolvsstudsa, det blir bra fart i fransarna. Blir det mera disco framöver får de nog hänga med, bägge två. Nu brukar jag inte ägna mig särskilt mycket åt sånt, men man vet aldrig.

Andra bloggar om aikido, karate, disco, charleston, skor

Lindycirkeln

I samma veva som jag försvann ut från den nybörjargrupp i EBBA där jag fört drog jag ihop lite folk därifrån för att träna. Det fanns en allmän träningstid per vecka, men där spelades mest pop och schlager att bugga till. EBBA sysslar ju i ganska stor utsträckning med tävlingsbugg, och ebbingar som dansar lindy och boogie woogie har nästan alltid bugg i botten. Den blandade träningen funkar för dem, men den funkade inte för oss. Att köra hobbylindy i tävlingsbuggarland var inte helt okomplicerat. Fredrika i tangon pratade om träningsgrupper som hon kallade ”tangocirklar”, så jag bestämde mig för att skapa en motsvarande lindycirkel. Vi blev väl en åtta personer som uttnytttjade den möjlighet att boka tider i klubblokalen som alla medlemmar hade. Vi träffades en gång i månaden och gjorde inget märkvärdigt, bara tränade på vad vi lärt oss på lektioner, men vi blev mycket nöjda. Den typen av gnuggning behövs.

Väckte vi irritation med vår amatörcirkel som trängde sig in bland tävlingsdansarnas träningstider? Jag kan inte riktigt svara på det. Kanske jag var överkänslig. Vid det här laget hade jag lärt mig lyssna på vaga obehagskänslor i magen, så även om jag inte försvunnit ut till tangon tvivlar jag på att lindycirkeln fortsatt i riktigt samma form.

——
Dansmemoarer, del 19. Andra bloggar om EBBA, lindy hop, bugg, föreningsliv, memoarer

Felbedömningar på flera plan

Dansmemoarer, del 18

När nybörjarkursen i lindy gick mot sitt slut hade klubben bestämt sig för att ge en till omgång nybörjarkurs istället för att skicka upp oss till nästa nivå. För mig var detta dåliga nyheter. Jag hade tänkt mig att få byta till att följa, men nästa kursomgång gavs inte nivå två vilket jag tyckte borde ha varit den rätta för mig. Nybörjarnivån var inget för mig att följa, där förde jag istället. Sedan fanns det då nivå tre som undervisades av Mohan och Lotti. Lotti, det var den tjejinstruktör som haft mest att ge till följarna under nybörjarkursen. Hon sade till mig att ”du är välkommen att gå vår kurs. Du behöver inte kunna massor av turer för det. Vi undervisar andra saker”. Jag gick dit, men jag var ganska skraj. Inte var jag mogen för det här, inte än – så kände jag i alla fall.

Som uppvärmning fick vi dansa fritt, med relativt snabba partnerbyten så alla hann dansa med alla. Att folk var duktiga, det märktes. Jag var förvisso van att växla mellan att följa sexor och åttor på Chicago, men jag var inte van att känna att jag var tvungen att fixa det för att rädda ansiktet. Att jag var klantigaste tjejen i salen var helt uppenbart. De flesta killarna anpassade sig snart till min nivå, men bara att de så uppenbart var tvungna att göra det kändes inte bra.

Lektionens tema var en riktigt svår övning, där tjejen fick gå bakåt i sicksack. En av killarna knuffade mig ur balans så jag var tvungen att kliva bakåt, och fräste sedan ”Nej” åt mig för att jag gjorde fel och klev bakåt för tidigt. Jag tittade på honom, oförstående och sårat, men var inte tillräckligt kaxig för att säga emot. (Jag var ju också van från aikidon att kohai inte utan vidare säger emot sempai.) Händelsen gnagde länge i mig, för någonstans i mitt nybörjarhjärta visste jag att även om jag inte var så tekniskt skicklig som jag kunnat vara hade han dunderfel. Tjejen som han verkade ha kommit dit med böjde massor på armarna för att kompensera när han gick framåt, det är klart att hon klarar sig från att kliva bakåt då… men så kan man väl ändå inte göra?

Nej, allt det här var mer än jag klarade av. Jag skickade email till Lotti och berättade att jag backade ur. Därmed blev det en kursomgång till i enbart förarroll. Jag började tvivla på att det varit så klokt att välja just EBBA. Det var så få i min nybörjargrupp som ville gå ut och dansa – och en del av dem verkade inte ens intresserade av att någonsin komma dit. De ville gå på danskurs, inte dansa ute! Helt obegripligt, tyckte jag då.

Om jag inte hoppat av från Lotti och Mohans kurs så hade jag fått det tufft, helt klart, men jag skulle ha lärt mig massor. Här hade jag teknisk undervisning alldeles under nosen, och valde bort den på grund av att en idiot skällde på mig! Jaja. Som allt var där och då så kunde jag inte göra annat.

——

Hela mina dansmemoarer. Andra bloggar om lindy hop, danskurser, rädsla, nivåindelning, EBBA, memoarer

Lindyläger i Uppsala

Dansmemoarer, del 16

Jag och ett par ebbingar till åkte på lindyläger i Uppsala. Jag bestämde mig för att gå nybörjarmedel i förarroll. Själva kurserna var jättekul, även om jag ibland blev ordentligt trött på de lärarpar (eller manliga lärare med kvinnligt bihang) som undervisade med hjälp av slingor. Jag är hopplös på att föra slingor. Jag förstår inte hur man gör. Jag menar, alltid är det någon tur som man plötsligt inser att man är för sen för att börja föra. Ska man lyckas hålla sig till slingan, så måste man liksom vålda igenom den – det vill man ju inte! Alltså stoppar jag in en swingout emellan, och så kommer vi i otakt med resten av hela gruppen. Ingen annan verkar ha problem med det här, så det är väl jag som är konstig.

Bäst tyckte jag om Helena och Kenneth Norbelie från SSS, eftersom de konsekvent gav oss en tur i taget, som vi fick träna på. Sedan fick vi tillämpa den i fri dans och själva kombinera ihop med vad vi hade, innan det var dags för nästa. De turer jag mindes efter lägret var undantagslöst från deras undervisning… slingturerna hade jag ju aldrig fått föra ”på riktigt”, men de som jag klarade att ”sätta” stannade i minnet.

Arrangemangen var trevliga, och det märktes att klubben Swingkatten till stor del består av studenter. Förmodligen ryckte hela Swingkattens medlemskår in och hjälpte till med arrangemanget, på samma sätt som man tar sig in i studentkårskretsarna genom att jobba. Vad gäller kvällsdanserna insåg jag dock snabbt att jag begått ett misstag. Jag hade väl tänkt mig att försöka föra lite ute på dans, men inte i första hand; det var läskigt trångt på dansgolvet, och så var det ju inte heller vad som förväntades av mig. Fast eftersom jag gått kurserna i förarroll hade jag inte lärt känna några killar att dansa med… bah! Sicken missräkning. Det gav sig hyggligt ändå, med hjälp av några jag kände igen samt förut samt träget arbete, men det var inte så smidigt som jag tänkt mig.

Helgens största insikt var alltså denna: gå kurs i den roll du vill dansa ute. Eftersom jag ganska fort försvann ut ur lindyn har de där turerna trillat ur min hjärna, men den lärdomen har jag kvar.

——
Andra bloggar om lindy hop, Swingkatten, dansläger, dansroller, förning, slingor

Hur hittar man en danspartner utan att gå ut och dansa?

När jag åter börjar fippla med mina dansmemoarer får jag lust med lindy igen. Jag tänker på hur jag fungerar som följare, vilka fel jag har som jag inte vet om, och hur jag skulle kunna rätta till dem. Gå kurser? Nja, sånt är ju mest inriktat på att lära sig en himla massa turer. Jag har gått en kurs en gång som var annorlunda; Lotti och Mohan hyrde in sig på Chicago och undervisade en kurs utan nivåindelning. Den var jättebra. Som jag minns det var det som undervisades för följarna ganska basalt och gällde i ganska stor utsträckning dansramen (frame), alltså den konsistens man bör hålla i överkroppen för att kunna svara bra på förning. Även det som undervisades för förarna var nog ganska basalt, tror jag. Förmodligen betyder det att folk har brister på sånt rätt långt upp i nivåerna.

Bästa sättet för mig att få teknisk korrektion vore nog ett par privatlektioner. Faktiskt så frågade jag Lotti om saken, men det stöp på att hon ville jag skulle ha med mig en partner. Någon sådan hade jag ju ingen, ingen som kunde tänkas tycka privatlektioner var en bra idé – det ska man nog vara lite dansnördig för. I länder där danslärare undervisar som yrke lär sig vad jag förstår de flesta danslärare, eller i vart fall många av dem, att dansa bägge roller av rent konkurrensmässiga skäl. I vårt lands amatör- och föreningsbaserade kultur finns färre incitament för sånt. Förmodligen skulle jag få väldigt svårt att hitta en lärare som var beredd att undervisa mig i följarteknik, som skulle vara tillräckligt trygg i förarroll för att inte be mig ta med en partner.

Ute på dans skulle jag eventuellt kunna lära känna någon möjlig lektionspartner, men vad jag skulle vilja göra är ju att gnugga upp mig lite inför en eventuell comeback. Så länge jag sitter hemma, hittar jag ingen att ta lektioner med.

Nåja. Jag är hur som haver upptagen så gott som alla onsdagar och fredagar till och med februari, så jag har ändå ingen möjlighet att ta mig ut och dansa. Jag skjuter det väl framöver, men lösningen på frågan blir nog inte lättare för det: hur hittar man en danspartner utan att gå ut och dansa?

——

Andra bloggar om lindy hop, dans, danslektioner, privatlektioner, danslärare, danspartner

När det börjar flyta

Dansmemoarer, del 15

När jag började dansa ute på onsdagarna hade jag inte så stora förväntningar, men allt måste ju bli bättre än på Herräng. Vad som förr i världen hetat Jesses Jassklubb fick nu namnet Zackes, och hyrdes in i en festvåning vid Hornstull så byggnationerna på Chicago kunde pågå ostört. På den tiden var nybörjartillströmningen lite mer måttlig än den är nu. På prova på-lektionen före dansen fanns inte bara nybörjare utan även folk som dansat ett bra tag. Särskilt killar kunde gå prova på-lektioner utan att se sig som nybörjare, för att plocka upp en ny tur eller två. Det här är inte särskilt bra dansundervisning i sig självt, men det behovet fyller det. Framför allt ger det möjlighet att känna på en del okända dansare, så att man redan ”känner” dem lite när det är dags att bjuda upp.

Upplägget att föra på kurs och gå ut och dansa följare blev väldigt lyckat, mycket tack vare min snälla danslärare. Han var ute och dansade de flesta onsdagar, och då fick jag alltid två danser med honom utan att ens behöva be om dem. Han förde tusen miljoner saker som jag inte hade en aning om vad de var, så det var bara att glömma alla tankar på att dansen skulle kunna analyseras. Det var bara att följa för allt vad tygen förmådde. På lägre nivåer lär man sig mer om följande på två danser med en duktig dansare, än på än två hela lektionstimmar i följarroll. Det kanske inte borde vara så, men det är så… åtminstone om man inte tillhör de mest obegåvade tio procenten.

Ett par gånger testade jag att gå introlektionen i förarroll. Det gick okej, och stötte inte på några större konstigheter fast det vid den här tiden inte fanns många tjejer som förde ute på socialt dansgolv. Däremot tordes jag inte just föra ute, inte om inte det fanns någon tjej från ”min” nybörjarkurs på Ebba där.

Det blev bättre allteftersom. Man hittade sina favoriter, folk jag trivdes med och som trivdes med mig. Ju mer jag dansade desto gladare blev killar av att bli uppbjudna av mig. Man ska komma direkt från dansgolvet, då är man populär. Det höll inte riktigt hela kvällen ut, småningom började jag ha dansat lagom många svängar med dem jag kände och resten kändes inte helt tillgängligt. Jag lärde mig gå hem innan det tog stopp, innan jag började känna att det var svårt att hitta killar att dansa med. Det flöt på, och med lite mera tid borde det ha flutit ännu bättre. Tanken att jag fullt frivilligt lämnade en scen där det funkade för att en annan dans verkade mer spännande svider lite… för vill jag tillbaka till lindyn igen måste jag ju bygga upp min dansscen igen, lära känna folk, skaffa nya favoriter. Jag vet inte riktigt om jag vill och ids.

——

Jag känner själv att det här blir lite tråkigt… visst är det märkligt att det går så mycket lättare att skriva intressant som sånt som inte är bra, än när man inte direkt har något att klaga på? Andra bloggar om lindy hop, dansställen, dansa ute, Jesses jassklubb, Zackes

Äntligen teknik!

Dansmemoarer, del 14

När jag kommit hem från Herräng undersökte jag genast möjligheterna till att hitta någon annan och förhoppningsvis bättre kurs till hösten. Jag tyckte att sånt som hade mindre tydlig koppling till Herrängslägret var mer lockande, så jag hamnade i Ebba dansklubb i Bredäng. Första gången jag såg deras sajt tyckte jag det lät som en gammal tant som hade dansskola, men sedan fick jag höra att de var rätt duktiga på lindy i Ebba.

När höstterminen började visade det sig att de inte skulle ge någon kurs på lagom fortsättarnivå, typ steg två – för det var vad jag tyckte vore lagom, trots att jag gått minst tre gånger så många lektioner som de som normalt går kurs på den nivån. Jag bestämde mig för att gå grundkurs i förarroll på EBBA, och dansa ute för att hålla följandet igång. Kursen blev lyckad, i vart fall för mig. Den var grundlig och teknisk. Jag tror inte man brukar lära sig så många detaljer i hur man för en swingout på grundkurs, som vi fick lära oss där. Faktiskt gick den nästan lite väl långt ibland – men jag väljer hellre det än motsatsen, särskilt som motsatskurser är något som det dräller av.

Första lektionen ansträngde sig lärarna för att säga förare och följare istället för kille och tjej. Det var ansträngt och ovant, det märktes. Jag tyckte att ”äsch, inte gör det något” och lät dem säga kille och tjej istället. Mot slutet av kursen kändes det dock lite jobbigt ungefär som om jag inte syntes, inte fanns, existerade på nåder. Det var ju bara ett ord… men jag gillar inte riktigt att bli kallad kille, inte när det så tydligt syns vad jag är. (På nätet kan det vara ganska kul att vara ganska könsneutral och bli tagen för grabb, men det är en annan sak.)

I Stockholms lindyvärld i övrigt lär man ut lindyhop med baksteg på ettan. Det är enklare att få till nybörjardans så, tror jag, men framför allt var det så man dansade i Harlem in the good old days. Större delen av den moderna lindyvärlden för dock in tjejen på ettan, istället för att få henne att trampa bakåt, och så undervisar man även lindy i Ebba. Eftersom undervisningen var på grundnivå blev det ändå inte så farligt med omställningen.

Vad vi lärde oss för turer har jag glömt, men jag minns att vi verkligen gnuggades i swingout. Rent tekniskt skulle jag vilja påstå att det märktes att det var en kille som var huvudansvarig för kursen medan tjejerna ständigt byttes ut. En av dem hade goda tekniska tips till följarna, men fick ingen möjlighet att kontinuerligt gnugga in dem i gruppen. Jag gick ju nu i förarroll, så det spelade egentligen mindre roll för mig. Som motvikt, efter turmaraton på Herräng, var denna mer teknikbaserade grundkurs en njutning för mig. Jag hann med att känna in var folk befann sig, och utvärdera resultatet av mina rörelser. Tyvärr var det svårt att få folk att våga gå med och dansa på onsdagarna – men allvarligt, det är det alltid under en grundkurs. Det ska nog ge sig med tiden, tänkte jag.

——

Andra bloggar om Ebba, lindy hop, danskurser, teknik

En möjlig lindyföljarprincip

Lindy hop dansas på rätt många olika avstånd. En av de saker som ingen sagt till mig om följande, är att följaren alltid ska vara beredd att nappa på inbjudningar till kortare avstånd.

Står man mittemot varandra och jazzar utan att hålla i varandra, ska man vara beredd att ta emot en hand om den sträcks fram. Därför kan man inte snurra runt riktigt hur som helst, utan måste alltid vara beredd på den där handen. Ofta imiterar man vad föraren gör, men det är inget krav – så länge man nappar om inbjudan kommer. Imitation är ett enkelt sätt att vara med på vad som händer, så det är inte så konstigt att det är så vanligt.

Om man står mittemot varandra och håller i varandra med en hand – det som i lindy kallas för öppen position – är man beredd på förslag att komma in till sluten, där man håller i varande med bägge händerna. Det här tillhör lindyns elementa, det som behövs utöver egentligt följande, för att kunna följa i en pardans. Jag skulle tro att samma sak gäller alla pardanser som liksom lindyn växlar mellan öppen och sluten position, men jag vet inte.

Själva swingouten funkar inte om man inte verkligen söker upp föraren till närkontaktsposition – så nära som lindy nu blir – under ”omdansningen”. När man dansar nära strävar följaren generellt sett efter att hålla en viss position och riktning på överkroppen gentemot föraren. Man tackar ja till att dansa nära, och blir därmed ”styrbar” så föraren nästan omedelbart kan skicka ut en igen. Som swingouten normalt lärs ut på nybörjarnivå, tänker följarna ”aha här är en swingout, då har jag lärt mig att jag ska jag göra så här” så att man kommer i position på fyran. Självklart bygger inte dansen på en sådan katalog av olika turer med olika regler, det måste finnas system bakom.

Jag har aldrig hört någon formulera denna följarprincip så här. Å andra sidan har jag nog aldrig hört någon formulera följarprinciper över huvud taget – kom ihåg att jag mest har tagit lektioner på lägre nivå, bara upp till medel, och inte särskilt mycket på medelnivå heller. Den tekniska undervisningen lär ju mest finnas på högre nivå.

Hitta gärna luckor och svagheter i min lindyföljarprincip och dess tillämpning på swingout, men gör det snällt. Jag vill inte höra att min teori exempelvis ”verkar vara skrutt”. Du hittar säkert en snällare formulering om du anstränger dig.

——

Andra bloggare om lindy hop, följande, swingout, pardans, dans

Vad jag inte fattat. Herräng, del 8

Dansmemoarer, del 13

Vad katten stod hon och sade? Jag glodde dumt och inte så lite surt på den blonda tjejen som för ögonblicket funkade som ledare eller lärare. Skulle jag själv se till så jag kom runt 180 grader, själv ha ansvara för min position i flera taktslag? Var inte det killens/förarens sak att ta hand om? Hur var det nu med allt skäll man fick om man ”gick själv”?

Det var inte för min egen skull som jag gick på den här lilla extrasessionen. Den var insatt eftersom det kommit såpass många rena nybörjare direkt in i nybörjarmedel på vecka två, och alltför många dansare utan grundläggande hum var ett problem för gruppen. För ovanlighetens skull var det tjejbrist, så jag gick till extralektionen för att hjälpa till som träningsdocka. Själv räknade jag med att det som lärdes ut där skulle vara så basalt att jag efter mer än 20 lektioner redan kunde det, men där högg jag i sten.

Den kvinnliga läraren/ledaren gick alltså på mig med detaljkorrigering, berättade vad jag gjorde för fel och hur jag skulle göra. Jag blev paff, tappade hakan, trodde inte på henne och blev sur över att betraktas som en del av problemet istället för osjälviskt hjälpmedel. Sen tvingades jag inse att hon hade rätt. Jag jobbade på att få till det, det gick rätt bra. Problemet löst, och när det väl var löst insåg jag att ja, det hade varit ett problem.

Varför hade ingen av de dyra proffslärarna sagt något, inte på hela första veckan?

I efterhand förstod jag vilken av lektionerna som det var meningen att jag skulle ha lärt mig vilken position som var ”rätt” på fyran i swingouten – under kursens andra dag, tror jag. Jag hade inte tänkt i termer av var jag ska befinna mig vid vilket taktslag; jag tänkte i termer av att följa. Så länge ingen förklarade för mig att här finns en position som faktiskt inte helt kan föras, där följaren själv ansvarar för att ta sig till rätt läge, gick det inte in i min hjärna. Jag behövde få detta särskilt påpekat för mig, och det fick jag inte – inte förrän denna min brist ingick i högen ”allmänna problem som folk borde fixat till långt innan de försöker sätta sin fot i nybörjarmedel”.

Var det många av nybörjartjejerna som missat att ta till sig det här, eller var det bara jag? Om det varit många borde väl hela gruppen fått sig en gnuggning på saken. Men om det bara var jag, varför tog ingen lärare sig tid att påpeka detta mitt grova fel så jag kunde rätta till det? Ibland på kurser har jag sett hur man springer förbi och kör över ”den hopplösa eleven”, den som ändå inte har kapacitet att ta till sig kursmaterialet och som inte kan tillåtas sinka hela gruppen. Var det så de sett mig? Eller var det helt enkelt viktigare att mata gruppen med fem turer till att bli förtvivlade över?

Den uppmärksamme läsaren undrar förstås varför jag var kvar på Herräng vecka 2. Jo, jag såg en chans att få mera av min drog… jag ville ha en bluesnight till. Jag hade ingen bil och kände ingen som körde fram och tillbaka, så valet var att åka hem eller stanna – och då stannade jag, till och med onsdagen. Sen var det också så att jag verkligen ville lära mig det här. Jag hade ännu inte kommit fram till att såga undervisningen i sin helhet. Efter min första Herrängsvecka skyllde jag fortfarande mina brister mest på mig själv. Vi var inte så många från första veckans nybörjargrupp som stannade kvar till andra veckans nybörjarmedel, men vi som gjorde det hade faktiskt något gemensamt: vi var dels envetna som synden, och dels misslynta över vad vi kunde och hur vi klarade oss på dansgolvet. Upp i sadeln igen, skam den som ger sig. 2004 gavs nybörjarnivån bara första veckan, så något nivåval gavs inte.

I år kostar nybörjarveckan 3600 kronor, och jag tror inte det har höjts särskilt mycket sedan 2004. Om jag istället hyrt mig duktiga amatördansare för privatlektioner hemma i Stockholm hade jag fått mina grundläggande misstag tillrättade mycket snabbare och avsevärt billigare.

Därför, MaXMC som undrade varför jag inte åkte till Herräng i år. Därför har jag ingen större lust med Herräng. Jag försvann ganska fort ut från lindyn till tangon så jag hann bara med ett enda läger till, i Uppsala – en mycket trevligare erfarenhet. Om jag sätter igång och lindyhoppar mer seriöst i framtiden igen kommer lektionspaket på Herräng fortfarande att främst ge mig associationen ”en av de sämsta affärer jag någonsin gjort”, för att inte säga ”lurad”.

Nej Ulla-Bella, jag förväntade mig inte att bli någon dansfantom på en vecka. Jag förväntade mig bara att om något arrangeras som tar tre och ett halvt tusen av mig, ska jag få ut en hel del av själva kärnverksamheten alltså lektionerna i lindy hop. Du säger i princip ”Herräng är inte för nybörjare”, och det kan jag hålla med dig om – men i så fall borde man väl inte hålla nybörjarkurser där över huvud taget.

Enligt Jonas har arrangörerna gjort en del förbättringar de senaste åren, alltså efter min nybörjarvecka. Jag antar och hoppas att det är sant.

Jag vet inte vem den blonda tjejen var som fixade till mina swingouter. Hon var svensk, blond, och ganska lång. Hon rekommenderade mig att ta lektioner i SSS när jag kom hem, men jag uppfattade det som att hon inte själv kom därifrån. Förmodligen var hon inte från Stockholm. Om du ser det här så ber jag om ursäkt för mina dolska blickar, och framför istället det tack du inte fick då. Det tog mig ett tag att förstå vilken tjänst du gjorde mig.

——

Andra bloggar om Herräng, lindy hop, dansundervisning, pedagogik, dans, swingout

Maskerad. Herräng, del 7

Dansmemoarer, del 12

På lördag kväll är det fest med ett tema, ingen middag men däremot stort party med dans. Så var det i alla fall 2004, det år jag gick nybörjarkursen på Herräng. Festtemat min Herrängsvecka var kort och gott maskerad.

I mina försök att hitta en bra maskeradfigur kom jag att tänka på Fantomen på Operan; där anordnas en maskeradbal, och Fantomen kommer dit klädd som Röda Döden. Slängkappa, hatt med plymer… det borde vara görbart, och inte för bökigt. Buttericks hade Fantomen-masker, sådana som täcker bara ena ansiktshalvan – perfekt, så slapp jag ens klippa i en vanlig vit maskeradmask! Jag fixade en enkel slängkappa av ett mörkrött sammetsaktigt tyg och ett svart band, köpte svarta och röda plymer och en enkel stråhatt som jag efter festen skulle kunna lämna i maskeradförrådet i Herräng, att vidareanvändas av andra. Den och plymerna var bökiga nog att frakta oskadda till Herräng, jag skulle inte orka släpa hem dem.

Väl på maskeraden insåg jag en sak: i detta sällskap på kanske tvåhundra människor var jag den enda som klätt mig till en person eller figur av annat kön än mitt eget. En del hade klätt sig till könlösa figurer, till exempel klätt sig i luddig kaninkostym från topp till tå (otroligt svettigt att dansa i!) Såvitt jag vet var alla som klätt ut sig könsneutralt män medan kvinnorna valde typiskt kvinnliga figurer till sitt maskerad-jag, oftast festliga och flärdfulla. Jag hade inte haft någon som helst avsikt att ”cross-dressa” utan bara försökt hitta en lämplig maskeradfigur, och jag kände mig lite fånig. Uppenbarligen hade jag inte fattat spelreglerna riktigt.

Maskeraden var förmodligen en av de mer opretentiösa danskvällarna under veckan. Jag hittade en till Fantomen på Operan, som jag förstås måste dansa med, och dansade även med den luddiga kaninen. Därinuti fanns en otroligt duktig dansare, visade det sig. Vem var det? Jag har en liten gissning, men jag vet inte. Jag blev dock mer och mer besvärad av att vara klädd till fel kön. Maskeraden var ju egentligen en danstillställning, där folk förväntas dansa en viss roll beroende på kön. Om jag var klädd till en manlig figur kanske folk skulle tro att jag ville föra? Till slut tog jag av mig hatten och stack ner mina plymer i ett pannband á la 20-tal istället.

Idag har jag gjort uppror mot dansrollerna. Jag accepterar inte att mitt kön ska bestämma vilken roll jag ska dansa, särskilt inte som det är överflöd på dansare i den roll som förväntas av mitt kön men ren brist på den andra sorten. Däremot kommer jag aldrig mer att gå på maskerad utan att ha funderat på om den figur jag klär mig till är av mitt eget kön eller det motsatta. Om jag crossdressar på maskerad igen, kommer det att vara ett medvetet val. Den insikten känns som att jag mist min oskuld inom ett område där jag gärna haft den kvar.

——

Läs även andra bloggares åsikter om Herräng, maskerad, dansroller, kön, genus, Fantomen på Operan, crossdressing

Prova-på-tango. Herräng, del 6

Dansmemoarer, del 11

Det började bra och grundligt. Ett steg i tagen. Han går framåt, hon går bakåt. Klick. Kontakt.

Simon Selmon undervisade en liten introduktionsklass i tango på egen hand. Hallå där, sade jag liten? Hela gymnastiksalen var full med folk.

Man ska luta sig lite framåt, sade Simon. Damerna brukar för det mesta ha lite klack, det hjälper till. Simon hade även instruerat introlektionen före bluesnight, och det var ganska mycket samma sak. Förmodligen använder han sin tango som bas för bluesdans.

Sen introducerades ett korssteg, och sen kom raskt en lång stegsekvens flygaden genom luften. Pang. Mina kavaljerar började säga åt mig vad jag skulle göra. ”Där ska du korsa benen”. Jamen om jag inte känner att jag ska korsa… då ska jag väl inte göra det??? Eller??? Min förvirring var total. Salidan, denna underbara undervisningsmetod som får folk att sluta känna efter vad de håller på med för att istället göra ”rätt”.

Det arrangerades lite tango i caféet på nedre botten i Folkets hus. Jag tittade på. Det var inte många som dansade, bara tre eller fyra par. Min favoritpartner från lindykursen hade hittat sig en ryska som kunde dansa tango. De dansade enkelt i kontakt utan större åthävor, bara lite märkliga svep med benen ibland. Några andra par dansade med stora gester. Jag tyckte det enkla såg mycket bättre ut.

Bluesnight. Herräng, del 5

Dansmemoarer, del 10

I tangon, säger en del, är det bäst när man inte behöver känna sig för om vilket avstånd folk är bekväma med utan går rakt in i omfamningen. Pang in bara, och iväg.

Så gjorde jag på bluesnight.

Blues dansas nära, kropp mot kropp, och har inga föreskrivna steg eller mönster. Särskilt i USA finns det folk som undervisar blues på vad som ska vara autentiskt sätt, men de flesta som dansar blues gör det utifrån allmänt danskunnande kanske med lite argentinsk tango eller foxtroterfarenheter i bakfickan.

Det här var bara föra och följa, ingenting annat. Bluesnight var kontakt. Jag är egentligen ganska blyg rent kroppsligt, så varför jag kastade av mig det på bluesnight är en gåta. Stämningen och arrangemanget uppmuntrar till det. Eftersom kroppslig kontakt ledde till kontakt av en annan sort, den lek med kroppars rörelseriktning i rummet som är mitt knark, var det bara att hänga på. På bluesnight kände jag för första gången att jag kunde dansa.

Jag tror att de flesta var ännu ”väljigare” på bluesnight än på lindykvällarna, men det gjorde mig mindre. Jag vet inte om jag egentligen dansade mera än på lindykvällarna, kanske till och med lite mindre, men jag blev inte nedslagen av det för själva dansen var så bra. Oftast, i alla fall. Stolpskotten har jag glömt, förutom då han som försökte dippa mig och tappade mig på golvet. Först efter att jag på vant kampsportsmanér studsat upp för att fortsätta, reflekterade jag över att han inte ens bad om ursäkt – och jag blev inte ens rädd. Jag måste ha varit hög på någonting den kvällen. Frågan är bara på vad.

En amerikan bjöd upp mig flera gånger och gav mig massor av vackra omdömen. Sen begick jag nybörjarsynden att överbelasta honom, och fattade det inte förrän han nog ledsnat ganska ordentligt på mig. Märkligt nog kom han aldrig med några ursäkter för att dra sig undan, förmodligen för att han faktiskt gillade att dansa med mig – även om det fanns gränser. Jag skäms lite när jag tänker på det, även om det nog är ganska naturligt att man lätt gör så.

När jag kom hem efter lägret skulle jag dansa blues. Lindy, javisst, men mest blues. Det var helt självklart.

——

Andra bloggar om Herräng, bluesnight, blues, dans, kroppskontakt

Upp på dansgolvet. Herräng, del 4

Dansmemoarer, del 9

Efter den första dagens lektioner kände vi nybörjare oss inte mogna för dansgolvet, men när den andra danskvällen skulle börja samlade vi ihop ett gäng och gick dit. Vi försökte dansa, och vi klarade inte av det. Efter en stund gick vi ner till bottenvåningen och hittade en plätt där vi kunde försökte få till stegen. Vi testade och diskuterade hur det skulle vara, men fick det inte att funka.

Den första tur vi försökte få att funka såpass så det gick att dansa den var swingouten, förstås. Det gick inte, och där gav vi småningom upp. Möjligheten att dansa grundsteg fanns inte i våra hjärnor. Den möjligheten hade försvunnit ut från undervisningen så tidigt och så definitivt, att vi förstod att det inte var comme il faut. Vi ville ju dansa på riktigt, och på riktigt måste ju vara sånt vi gjort på våra sista lektioner. (Det enda stället jag sett folk dansa runt med grundsteg, och själva gjort det med folk som aldrig förr dansat lindy, var på pardansfesten för en vecka sedan altså nuvarande sommar, 2008. I argentinsk tango är det helt OK att dansa enbart med hjälp av caminata alltså promenad, men att dansa lindy enbart med grundsteg.. vojne vojne.)

Min bekant som från början fått mig att tänka tanken att börja dansa lindy kom förbi oss där vi stod och macklade. Han skakade på huvudet och gick vidare.

Nu återstod två möjligheter: ge upp om att dansa på kvällarna och istället ägna sig åt att umgås med folk, eller att försöka ta sig upp på golvet utan de andra nybörjarna. Jag var där för att dansa, tyckte jag, så jag gick till danskvällarna ensam. Snart dånade en insikt genom mitt sinne: Här beter sig folk som på Vanadis. (Jag har inte kommit till det avsnittet i mina budomemoarer än. När jag gjort det, får jag lägga in en länk här och modifiera texten lite.) Man dansar inte glatt runt med alla och räknar med att det gungorna ska kompensera för karusellerna, utan man väljer. Man väljer, och man använder alla möjliga medel för att välja – och även att själv inte bli vald utan att direkt behöva nobba, när fel människa närmar sig. Det här hade varit ett av mina största problem med Vanadis aikidoklubb. Jag var lärd helt andra sätt att fungera, och försökte i det längsta uppföra mig som jag tyckte att man ”borde”. Nu var det något år senare. Jag hade slutat träna aikido, och befann mig på ett dansläger där de sociala koderna liknade de som jag förkastat. Vad gäller sociala spelregler hade jag till slut lärt mig att man måste gilla läget eller dra, och att dra ifrån Herräng kändes inte som ett alternativ. Alltså försökte jag ta mig fram, som den lågstatusdansare jag just då var.

Stod man vid väggen och såg förskrämd upp blev man inte uppbjuden, det insåg jag fort. Det enda som gällde var att bjuda upp själv, så det gjorde jag. Under veckans lopp fick jag en del trevliga danser även med riktig duktiga killar, som jag nu i efterhand betraktar som dansare på ”svartbältesnivå”; de hade förmågan att plocka mig där jag var, undersöka vad som funkade att göra och finna nöje i att skapa det bästa som gick ur situationen. Nybörjare med tekniska brister men även taktsinne och villighet att ta emot förning – en del av dem kunde göra väldigt väldigt bra saker av det, särskilt sedan sexorna satt sig i kroppen på mig så de utan vidare kunde basera dansen på sexor. En av dem behövde jag inte ens bjuda upp, utan när vi såg på varandra hade vi redan okejat att köra två danser. Det var skönt och vilsamt. Att ständigt jaga och ständigt veta att man egentligen inte uppfyller nivån för att kunna räkna med att få vara med är inte alltigenom uppmuntrande.

Till pardansens sociala regler hör att undvika väldigt usla dansare. I början av veckan dansade jag lite med en karl som dansade något jag inte kan beskriva, men inte var det lindy… förmodligen försökte han med någon hemmagjord bugg. Den var förd, så det fungerade. Det var vilt och lite galet och lite omilt mellan varven, ingen höjdare men det är klart man accepterar när man blir uppbjuden, eller hur? Jag insåg dock fort att de som såg mig dansa med honom inte skulle ge mig något erkännande för det utan snarare tvärtom. Jag började därför undvika honom, och snart lärde han sig att det inte var någon idé att försöka bjuda upp mig på samma sätt som jag lärt mig vilka människor som händelsevis aldrig någonsin tittade åt mitt håll när jag kom gående.

Av min ytliga bekant som gjort mig intresserad av lindy såg jag inte mycket. En gång bjöd han dock upp mig. Vi dansade de två danser som svensk danskonvenans bjuder, men det syntes i hans min att han var frustrerad med min prestation.

Värsta dansen var en karl som accepterade när jag bjöd upp, och som jag sedan absolut inte fick till stegen med. Han trampade grundsteg, och ändå stämde det inte. Mina ettor kom alltid fel. Först efter en lång stund insåg jag vad felet var, och utbrast: aha, du dansar sexor:! Ja, bara sexor, sade han. Nu när jag fattat felet borde jag lätt kunna anpassa mig, men istället bytte han till åttor. Vi trampade grundsteg resten av låten, och sen lämpade han av mig i ett hörn med orden: ”Sådär. Nu har du fått träna.” Jag har sett den karln i Stockholms lindyliv sedan. Jag medger att jag är så barnslig att jag fortfarande hyser agg.

I en sådan här ”väljig” miljö är det till en ofantlig hjälp att ha kompisar, men eftersom nästan inga killar från nybörjarkursen vågade sig upp på dansgolvet hade jag inga sådana till hjälp. Min favoritkavaljer torde sig som sagt inte upp på dansgolvet. Förmodligen var han formad av sin lokala tangokultur, och sådana säger ganska ofta att nybörjare inte hör hemma på dansgolvet förrän de lärt sig ABC. Av övriga killar i gruppen såg jag ett fåtal försöka dansa, en kväll eller flera. Den jag såg mest av och försökte dansa med några gånger kommenterade ofta och surt att jag gjorde fel. Själv trodde jag nog att felet låg mest hos honom. Vem som började med att undvika vem kan jag inte säga, men vi var nog bägge nöjde med utfallet. Andelen nybörjartjejer som tog sig upp på golvet var inte heller jättestor, om än klart större än av killarna. De flesta av dem var sedan förut duktiga dansare i annan pardans. De kunde redan följa, och behövde bara stoppa in lindybasen i kroppen för att kunna följa lindy någorlunda vettigt. Av dem hade jag tyvärr inte så mycket nytta, eftersom det inte var tjejerna jag dansade med. Den begåvade nybörjartjej som vill bli uppbjuden av duktiga killar har inte heller något intresse av att ha nybörjarkompisar i hälarna, så den kille som bjuder upp henne tror att han ska få en hel skock nybörjare efter sig som förväntar sig att han ska dansa med dem.

Den viktigaste pusselbiten i vägen upp på Herrängs dansgolv för mig hette bluesnight. Om bluesnight ska jag berätta i nästa avsnitt av mina dansmemoarer.

——

(J, om du läser detta… nej, jag är inte sur över att du inte gjorde något försök att hjälpa oss nyingar tillrätta och för att du så uppenbart dissade min dansnivå, inte i ord men i minspel, när vi dansade ihop. Jag förstår så väl att jag intet hade lärt mig av sånt som du värdesätter i pardans. Det är nog ungefär samma saker som jag värdesätter själv, faktiskt.)

——

Andra bloggar om lindy hop, dansgolv, Herräng, dansa ute, nybörjare

Logiska förklaringar till den usla Herrängspedagogiken – Herräng, del 3

Dansmemoarer, del 8

Varför är då nybörjarundervisningen på Herräng så sällsynt usel?

För det första är dansundervisning ofta ganska dålig, och alldeles särskilt nybörjarundervisning. Metoden ”låt folk dansa turer tills de småningom av sig själva fattar vad det faktiskt är att dansa” är inte mycket till pedagogik. Att den är den förhärskande skulle jag tro beror på att danslärare under minst ett århundrade levde på att undervisa folk inte i att dansa, utan i att överleva i ett socialt sammanhang som krävde dans. Idag måste man inte längre kunna dansa för att klara av sällskapslivet, och enda tillfället då många tar sällskapslivsrelaterade danslektioner är inför brudvalsen. Istället undervisar man människor som har eller vill ha en hobby, och som man faktiskt borde kunna utgå från är intresserade av att lära sig.

För det andra är man på Herräng vad jag kan se ganska strikt med att undervisa enbart turer på lektionerna. Förmodligen är det meningen att man ska köpa privatlektioner, om man vill lära sig teknik. Så funkar det normalt i USA, har jag fått höra från en före detta tävlande baldansjänkare. De svenska lindylärare jag sett som experimenterat med att faktiskt lära ut teknik i grupplektioner har generellt sett varit glada amatörer. Vill man leva på att vara danslärare är det säkert trevligt att få in sitt levebröd på turbaserade grupplektioner som man kan undervisa utan större ansträngning, och tillfredsställa sitt behov att se sina elever utvecklas på privatlektionerna. (Den argentinska tangon skiljer ut sig lite här, vad jag kan se. Där är fokus på teknik är överlag större och kommer kanske framför allt in på en lägre kursnivå. Där finns även ett fåtal lärare – även professionella – vars undervisning är helt teknikbaserad.)

På Herräng snurrar alla lärarpar runt mellan alla olika grupper på olika nivåer. Man återser lärarparet varannan dag, eller så. Som tredje punkt i min lista som är menad att förklara hur man lyckas åstadkomma så usel undervisning skriver jag: Ingen gör något som helst försök att överblicka hur gruppen utvecklas, och att ingen försöker beror på att det är praktiskt omöjligt. Ett lärarpar kommer in, undervisar sina turer, säger tack och hej, springer runt och undervisar andra grupper, och återser nybörjarna om två dagar. Lennart sade att lärarna försökte verkligen prata med varandra om vad man gjort med eleverna och inte, men det går ändå inte att få någon överblick på det sättet. Dessutom skulle det inte förvåna mig om kommunikationen lärarna emellan mest gick ut på att berätta vilka turer man undervisat, så alla lärarpar kunde komma med nytt material… det är ett logiskt tänk i grupperna på högre nivå, men inte, inte, definitivt inte i en nybörjargrupp.

Min fjärde punkt hör ihop med den tredje. Förmodligen har man tidigare år upptäckt att nybörjarna blir förvirrade när olika lärare kommer med sina pedagogiska knep och beskriver dem som sanningar, och sedan kommer någon annan lärare och vill ha det helt annorlunda. Som van dansare – som svartbälte i dans, för att ta till min standardliknelse – blir man inte störd av sånt, för man förstår att folk kan göra olika men kärnan är ändå densamma. Nybörjare brukar däremot bli grymt förvirrande att få olika budskap på olika håll. Nybörjarpedagogik i budo går oftast ut på att förenkla träningen till något som nybörjarna kan ta till sig. Olika lärare förenklar på olika sätt, men ofta har man bara en lärare så man blir inte varse detta. I ett försök att åstadkomma en enda linje för nybörjareleverna att följa, har lärarna på Herräng helt enkelt skurit bort sina pedagogiska knep och linjer för att inte förvirra. Kvar återstår bara skalet. På högre nivå behöver de inte göra så, för där klarar eleverna av att olika lärare är olika.

Min femte punkt handlar också om samordning mellan lärarna. Harlem Hotshots, som undervisar i Stockholm och som Herrängsarrangörerna ingår i, lär ut nybörjarlindy med fört baksteg på ettan. Det gör man även i SSS, som ju Hotshottarna historiskt sett har starka band till, men i större delen av lindyvärlden har man skippat detta. Att föra baksteg på ettan är enkelt och tydligt, men framför allt är det autentiskt. The Rhythm Hotshots, föregångaren till Harlem Hotshots, sprang fram ur medlemmarnas önskan att återskapa lindyn som den var en gång. Herräng är det ”autentiska” lindylägret som spelar nästan enbart musik från swingeran, som har gäster från the good old days som stående inslag och dragplåster – självklart ska man undervisa nybörjare att göra på klassiskt vis, alltså föra baksteg på ettan. På högre nivåer kan lärarna förmodligen undervisa lite som de vill; att man måste välja det ena sättet är för nybörjarnas skull. Problemet är bara att de flesta av lärarna, eller i vart fall många av den, normalt inte för baksteg på ettan. Alltså kan de i än mindre grad använda sig av vad de lärt sig om att undervisa nybörjare i egen regi.

Min sjätte och sista punkt är något som dansare på alla nivåer klagar på: grupperna på Herräng är gigantiska. Det ger lärarna ännu mindre chans att överblicka gruppen, och än mindre möjlighet att gripa in med teknisk korrigering där det behövs.

Min slutsats är att det vore mycket bättre att låta ett enskilt lärarpar ta hand om nybörjarna, och köra sitt rejs under en vecka. Eventuellt kunde man ha gästlektioner med något annat lärarpar, upp till maximalt en sådan per dag. Det kunde säkert vara nyttigt just för att illustrera det där med att det finns flera olika sätt både att lära ut och dansa lindy. I så fall ska det ordinarie lärarparet helst stanna kvar under dessa lektioner. Då ser de inte bara vad som undervisats, utan hur gruppen tog till sig det. Sen kan de bygga vidare därifrån, och kanske till och med visa sitt sätt att göra något som det andra lärarparet gjorde annorlunda.

Självklart har ingen av de internationellt kända lärarpar som undervisar på Herräng lust att åka till Herräng för att bara undervisa nybörjare. Alltså är detta något man bör erbjuda antingen lärarpar ”på väg upp”, som ännu inte är tillräckligt kända för att undervisa på Herräng, eller något lärarpar från någonstans i Sverige som alls inte behöver vara några dansfantomer – bara duktiga amatörer som tycker det är en rolig utmaning att lära nybörjare att dansa och ha kul med lindy hop. Faktiskt så skulle troligen rätt många av de lärare som undervisar nybörjarkurser runt om i Sveriges lindyklubbar åstadkomma en bättre nybörjarkurs än den nuvarande, även med den gruppstorlek som lärarna erbjuds på Herräng, bara de fick chansen att ansvara för gruppens utveckling och möjlighet att överblicka den.

——

Andra bloggar om lindy hop, pedagogisk, danslärare, Herräng, nybörjare

Jag dammar av dansskorna

Pardansfest, med blandad icke könsbunden dans. Salsa, swing, tango, pop- och dansbandslåtar. Vi blev uppmanade att gärna dansa ”fel” dans till fel musik. Opretentiöst.

Av något skäl kom jag att dansa nästan enbart med folk jag inte kände. Nej inte kände jag så jättemånga som var där, men tillräckligt många för att ha kunnat dansa med vagt bekanta huvuddelen av kvällen om jag siktat in mig på det. Istället bjöd jag upp okända, och fick föra en hel del lindy med tjejer som inte brukar dansa lindy. Kan de dansa annat så ger det sig ändå, någorlunda. Råkade på en tjej som följde tango helt otroligt utan att alls dansa tango. Fantastiskt.

Lindyn var roligast, kanske för att jag är bättre lindydansare? även om jag känner att min repertoar är starkt begränsad. Stötte på en av tjejerna från queerlindyhelgen, i höstas var det väl. Oj oj vad hon har blivit duktig. Jo så går det när man fortsätter dansa (istället för att bara blogga om dans). Då lär man sig.

Jo, det var värt att leta rätt på danspjucken för. Hur länge ska de få vila den här gången då?

——

Andra bloggar om pardans, lindy hop, tango, queerdans

Jag dissar Herräng, del 2

Dansmemoarer, del 7

Jag hittade igen en kille från nybörjarkursen på Chicago, där han gått kursen tillsammans med sin tjej. Han åkte på Herrängslägrets nybörjarkurs solo för att bli bättre på att dansa så han skulle bli mer i nivå med henne; förarrollen kräver ganska mycket mer än följarrollen i början, men den här killen hade inte heller särskilt lätt för sig. Största delen av gruppen bestod av svenskar, men det kom även folk nerifrån Europa. En medelålders man från Österrike som dansade argentinsk tango hemmavid drog omedelbart in mig i alldeles för nära dansfattning för lindy så jag hamnade kloss mot hans mage. Det kändes som att han visste vad han gjorde, och jag blev lugn. Han vars vanliga dans var befriad från grundsteg i egentlig mening hade svårt med lindyns olika rytmer att trampa med fötterna, och att han drog in mig på fel dansavstånd för lindy ställde till med ett par problem som det tog ett tag att lösa. Dock delade vi något fundamentalt i inställningen till vad det hela handlade om. Under hela kursen förblev han den man jag kände mig tryggast med och dansade bäst tillsammans med.

Gruppen var jättestor, mellan tumme och pekfinger skulle jag säga 40-50 personer. Det tog ett tag innan man roterat igenom hela gruppen och fått lite kläm på vilka som ingick i den. Eftersom jag inte dansade med tjejerna lärde jag känna dem minst. För vana dansare är detta säkert självklart, men för mig som är van att lära känna folk i omklädningsrummen var det jättekonstigt.

Av första dagen minns jag inte så mycket, men i slutet av den andra var jag knäckt. Vi hade tre lärarpar per dag, och alla matade de oss med turer. Eftersom det hela tiden kom in nya saker att lära sig hann killarna aldrig med att försöka känna in var tjejerna befann sig – i den mån de försökte föra, alls. Vad som instruerades i förning var att trycka med händer här och där. Så många år som jag tillbringat med att lära mig använda mina händer som en förlängning av min kropp, och jag vet vilken förbättring det blir teknikmässigt! Inte ett ögonblick att jag tror att de här lärarna själva för genom att ”trycka med handen”!

Ny lektion för nytt lärarpar som lär ut några turer till, ny lektion för nytt lärarpar som lär ut några turer till, ny lektion för nytt lärarpar som lär ut några turer till… så höll det på sex dagar. Så gott som alltid hade turerna satts ihop till en liten slinga, så att sekvensen som skulle göras var förbestämd. Det är säkert praktiskt för lärarna på många sätt: om gruppen gör samma sak samtidigt är det enkelt att se hur det i stora drag ser ut. I solodans medför slingorna inget pedagogiskt problem, men i pardans medför slingorna att tjejerna, som ju följer, hela tiden vet vad som ska hända. Om man hela tiden vet exakt vad som ska komma, är det skitsvårt att vänta på förningen. Nästan alla kommer att föregripa den. Killarna å sin sida fick ingen som helst feedback på sin förning, eftersom tjejerna kämpade allt de kunde för att göra ”rätt” så det lyckades att köra slingan till slut.

I den här miljön uppstod inte mycket till kontakt. Jag visste att möjligheten fanns där, och jag var oerhört frustrerad. Dock var det ingan som pratade om sådana saker som intresserade mig. Det var bara steg och steg och steg och steg, dansens allra yttersta skelett, och mycket lite av dess kärna. Av min drog fick jag ingenting.

Faktiskt var stora delar av gruppen ordentligt frustrerad. Inte mycket sades ut, för vem vill vara negativ och kritisera det fantastiska danslägret på Herräng? men det syntes på pannor och i munvinklar. Mina favoriter bland lärarparen var inte ett skvatt mer pedagogiska än de övriga, men de var mest uppmuntrande av alla lärarpar. ”Don’t panick!” blev efter ett tag den manlige lärarens standardutrop för att lugna oss. Ja, vi verkade nog ganska panikslagna.

Min aikidoerfarenhet och mina samtal med baldanskillen som även dansade lindy hade ju givit mig uppfattningen att vad det handlade om var att följa. Alltså koncenterade jag mig på att följa, följa och följa. Det var nu inte riktigt meningen, ur lärarnas perspektiv. Undervisningen byggde på att eleverna inte kan föra och följa, och därför ska de få fuska tills de småningom råkar plocka upp vad det är att föra och följa. Hur man gör sig lättförd, hur man strukturerar sin kropp för att bli mottaglig för signaler, det fick vi inte veta. Ordet ”frame”, dansram – det som baldanskillen tyckt var a och o – nämndes en gång, i hastigt förbigående, av Simon Selmon. Någon av de två första dagarna hölls en lektion som jag i efterhand förstår undervisade att tjejen själv är ansvarig för att komma runt 180 grader i swingouten på lagom många taktslag, det kan inte föras. Just den biten information missade jag totalt, för jag gick omkring och försökte följa för allt vad mina känselspröt höll. Det undervisades en gång, och sedan verkade ingen bry sig om ifall vi gjorde rätt eller inte. Hur de andra tjejerna klarade av det vet jag inte, men jag vet att ingen lärare under hela veckan klev fram till mig och korrigerade detta grova fel. Istället fick jag trampa mig igenom två ton turer till, som ingen av killarna som förde klarade av att faktiskt föra. Hur meningsfullt är det, på en skala?

På kursen fanns en liten sjuttonåring från en mindre ort som extraknäckte som danslärare på sin lokala dansskola. Till henne sade jag att metoden verkade vara att först knäcka oss innan de lyfte upp oss. Hon sade att ungefär så här brukar dansundervisning gå till. Jag tittade stumt på henne. OK, så den mest använda undervisningsmetoden i dans måste vara att knäcka eleverna för att sen lyfta upp dem. Jag väntade på att det stora genombrottet skulle komma, när saker började kännas åtminstone lite bra, men det kom aldrig. Det kom några små, ett par gånger, men frustrationen övervägde.

Två gånger skolkade jag från lektionerna för att jag inte pallade. En tredje gång gick jag till lektionen och peppade mig att nu, nu måste det vara dags att vi fick börja lära oss hur man skulle göra det här för att det skulle kännas bra. Istället kom det en slinga till, med idel nya steg. Jag orkade inte, utan klev av lektionen.

——

Andra bloggar om Herräng, lindy hop, danslektioner, danslärare, pedagogik, frustration

Jag dissar Herräng, del 1

Dansmemoarer, del 6

Är hon inte riktigt klok den där människan? Dissa lindyhopens Mekka, det kan man väl inte göra?

Jag kan.

Jag var där som nybörjare, och gick nybörjarkursen den första veckan – året bör ha varit 2004 eller möjligen 2005. Nybörjarundervisning i dans brukar suga, men det här är det värsta jag hittills stött på. Väldigt många åker i och för sig till Herräng mer för att dansa hela nätterna än för lektionerna, vilket nog är en klok prioritering, men som nybörjare kommer man inte upp på dansgolvet särskilt lätt. Lindy hop är en ganska komplicerad dans, som det tar ett tag att lära sig dansa hyfsat. Elever på grundkurs är helt enkelt sällan flygfärdiga.

Samtidigt är Herräng helt fantastiskt. Det kommer man inte ifrån. En vecka på Herräng tillbringas i en liten bubbla bortom tid och rum, där den vanliga vardagen slutar existera. Hela lägret är mycket löst organiserat, så löst att det är märkligt att det håller ihop – att organisera lagom mycket är förmodligen det som utmärker en skicklig organisatör. (Lennart Westerlund borde förmodligen föreläsa i organisationsteknik på Handels.) Den före detta bruksorten Herräng fylls till bredden av tillresta gäster, turister av en alldeles särskild sort. Den lokala butiken har högsäsong mitt i sommaren. Skolor, campingplats och marina stuvas full med lindyhoppare. Det finns madrasser till utlåning, men de räcker inte. Då ombeds de dansande reservera dem för utrikes tillresande, och de svenskar som hoppats på något bättre än det medhavda liggunderlaget får ge upp sin. Tillräckligt många lyder för att det ska fungera, och nästa år kommer nästan alla svenskar att ha med sig något ordentligt att ligga på.

För att transportera sig under lägret finns ett stort lager av skrotfärdiga cyklar till uthyrning. Priset är högst rimligt, även för ett schabrak som ser ut att kunna falla i bitar när som helst. Resten av året inkvarteras cykellagret någonstans, för att dammas av och tas fram till nästa läger. I detta någonstans lagras även en stor mängd rekvisita och utsmyckning. Herrängs Folkets hus stuvas om, så det inte går att känna igen. Ett par korslagda urblekta röda flaggor på en vägg vittnar om vad det egentligen är för byggnad, men det är allt. En hel liten bod med utklädningsmaterial plockas också fram årligen, för dem som behöver komplettera sin utstyrsel till temafesten. Ytterst få orkar sedan släpa hem hela maskeraddräkten, utan lämpar av i utklädningsboden – och så fylls förrådet på. Mellan flaggstängerna hängs en hängmatta upp. Bakom Folkets hus ställs det ut stolar. Nu är det färdigt för ständigt transporterande av och an mellan skolans gymnastiksal, några tält med installerade dansgolv utanför skolan, Folkets hus, och den tillfälliga restaurangen.

Herräng är inte det enda läger eller tillställning jag åkt på ensam. Ibland blir det jättekul och ibland blir det blaha; att hela tiden mingla bland okända kan vara lite jobbigt. Att umgås med kompisar som redan vet var de har en är mer vilsamt. På Herräng är dock de flesta ovanligt öppna och sällskapliga, så det sociala umgänget flyter på. Jag tror det har att göra med den där känslan av att befinna sig i en alldeles egen liten värld för sig.

Lägret samlar över 1000 människor under en fyraveckorsperiod – inte alla samtidigt tack och lov, även om många stannar fler veckor än bara en. Hur får man ut information till denna månghövdade skara, om allt ifrån veckans program till alla små detaljer som behöver ändras? Hur skapar man ett forum där man under veckans lopp kan be deltagarna att respektera ordningsregler för att inte störa lokalbefolkningen? De flesta skulle förmodligen trycka upp ett veckoprogram, men det går inte på Herräng. Programmet är inte klart ens när veckan börjar, för det fylls på med extralektioner i den ena eller andra dansen som lärare eller kursdeltagare känner för att hålla. Hör gör man, jo man håller ett informationsmöte varje kväll. Hur ser man till att folk kommer till informationsmötet? Man ser till att det är roligt. Varje kvälls infomöte består av en timmes stand up comedy med Lennart Westerlund, framförd på gräslig svengelska, blandad med dansnummer med mera. Information om tvättinrättningen presenteras av utklädda tjejer sjungandes ”Lindy’s laundry is the best thing since sliced bread”. Gör så på ditt veckoläger, vad det nu handlar om, och alla kommer att gå på infomötena. Jag garanterar.

Duscharna räcker aldrig till. Det finns en tvättstuga där man kan lämna in tvätt och få tillbaka den, men där går torkutrustningen sönder. Förkylningar från tre kontinenter samlas, frodas och sprids, understödda av det faktum att alla har sömnbrist. Faktiskt undrar jag om inte sömnbristen har en del i den fantastiska Herrängsupplevelsen. När man går omkring och är halvbedövat trött, som ett sektoffer på läger inom Moonrörelsen, blir saker antingen fruktansvärda eller fantastiska. Trots att man umgås med ett fåtal av de dansande känns det ändå i viss mån som en gemenskap, ett litet samhälle där man inte bara kan sköta sitt och skita i andra. Förmodligen är det här som det genialiska ligger, i det på gränsen till i underkant organiserade. Om allt verkade perfekt, om cyklarna var nya och skinande, då skulle folk förvänta sig att det fanns madrasser till alla och börja gnälla – men det här är inget ställe med fullservice. Det här är Herräng Dance Camp.

Till Herräng kommer varje år lindhoppens grand old man, Frankie Manning. Dessutom samlar man ihop flera hedersgäster som på något sätt hade del i lindyhoppens och swingerans kultur på den tiden det begav sig. Det är lindydansare förstås men även musiker som Dawn Hampton som dansat privat men inte på scen, och steppdansörer. 2004 när jag var där var Frankie Manning 90 år gammal. Om den dagen kommer när Frankie inte kan dansa längre kommer han fortfarande att vara mycket välkommen som hedersgäst.

När jag började dansa lindy hade jag inte så noga reda på att den dansades till jazz. Tur var väl det, för min uppfattning om jazz var att de som lyssnar på jazz är svartklädda människor som anstränger sig för att verka djupa och svåra; mitt öknamn på musikstilen var ”tut i lur”. På Herräng blev jag dock matad med glad swing från morgon till kväll. Herrängslägret gjorde mig till swingfantast utan att ens tänka på det.

Så ja, Herräng är fantastiskt. Själva undervisningen är dock kass, åtminstone på nybörjarnivå. Jag ska göra en mer detaljerad skildring av just min Herrängsvecka, och förklarar vad jag menar. Det kommer mera…

——

Andra bloggar om Herräng, lindy, lindy hop, dansläger, organisationsteori, stand up comedy

Nybörjarkurs i lindy hop på Chicago

Dansmemoarer, del 5

I en sällskapsförening stötte jag på en gammal ballroom-dansare, eller om det nu borde heta baldans på svenska. Tiodans, säger vi ibland, eller tävlingsdans. Twostep, quickstep, slowfox… det tidigare 1900-talets modedanser, alltså, som konserverats i en form som det även tävlas i. Vad han talade sig varm för var dock inte baldans utan lindy hop, kanske främst för att han menade att lindyn var lättare att ta till sig och känna i kroppen hur det ska vara. Han cementerade min uppfattning om att baldans är stelt och konstigt, men gjorde mig nyfiken på lindy. En tjej i sällskapet pratade mycket om det årliga stora lindylägret i Herräng, och det lät väldigt kul. Jag hade slutat träna aikido – när jag kommer till det avsnittet i mina budomemoarer får jag väl gå tillbaka hit, och länka om – och var öppen för nya hobbies av kontaktstuk.

Baldanskillen pratade massor om att föra och följa, och han sågade turbaserad dansundervisning i stort. Hans infallsvinkel på det hela lockade mig. Då hade jag ännu inga åsikter om dansundervisning, men mina nuvarande åsikter står nog ganska nära hans. Inte så konstigt, eftersom hans åsikter var de som formade mina begrepp om vad pardans är.

Jag hittade Herräng Dance Camps hemsida, och där stod även om danskurser på Hornsgatan 75 som snart skulle öppna. Lokalen hade bland annat varit biograf under namnet Chicago, och det namnet kom även dansstudion att överta. Vid den här tiden hade den dock inget namn, och var i största allmänhet en skräpig byggarbetsplats. Ingenting var färdigt. Det sades att pengarna att bygga för var slut, och att det var därför Harlem Hotshots, dansgruppen som höll i det hela, var tvungen att öppna lokalerna i detta skick. Mina tidsbegrepp de här åren är ganska luddiga, så om någon vet vilken vår Chicago slog upp portarna och därmed vilket år jag började dansa lindy får ni gärna tala om det för mig.

Jag tror inte vi var fler än åtta eller kanske tio par, denna Chicagos allra första nybörjarkurs i lindy hop. Tjejen som gjort så mycket reklam för Herräng hade pratat ganska mycket om hur svårt lindy var, men jag tyckte inte det kändes så svårt. Trampa takt med fötterna och följa med, svårare saker har jag gjort. Förvisso gjorde vi bara åttor, lindyns äldre grundfigurer som sträcker sig över två takter. Sexorna fick vänta till nästa kurs. Jag kan inte minnas att vi fick mycket teknisk undervisning, och med tanke på vad jag idag vet om Hotshottarnas sätt att undervisa stämmer det säkert. Trampa grundrytm även kallat grundsteg, dansa runt med grundsteg. Sedan turer, ett fåtal sådana per gång. Liten mängd teknisk information per lektion. Om jag fört hade jag säkert fått kämpa mer, men det här kändes ganska enkelt. Jag kan inte minnas vare sig frustration eller riktig danslycka. Det kändes mer som förberedelse. Nybörjarundervisning är sällan särskilt ”riktig”, det visste jag från min aikido, så jag begärde inte så mycket vad gällde dansupplevelse.

Lärarna gjorde reklam för sitt dansläger, det stora Herräng Dance Camp. Jag bestämde mig ganska tidigt för att åka dit. Med en nybörjarkurs om fem lektioner bakom mig borde nybörjarnivån vara den rätta. Jag ligger hellre nivåmässigt i överkant i en grupp än kämpar i underkanten, så det skulle säkert bli bra. Kurs på nybörjarnivå gavs bara en av de fyra Herrängsveckorna nämligen den första, och alltså fanns inget att välja på. Jag skulle åka solo, utan att känna någon på nybörjarkurs på Herräng, det där Herräng som folk pratade så mycket om. Världens största lindy hop-läger, hållet årligen i ett litet brukssamhälle utanför Norrtälje. Det lät otroligt att sånt hölls just i Sverige, men eftersom det nu gjorde det så var det lika bra att utnyttja det.

——
Andra bloggar om lindy, lindy hop, Chicago, Harlem Hotshots, Herräng, Herräng Dance Camp, pardans, dans

”Like My Sister Kate”

Ibland snavar man över saker som får en att åter inse vad som var vitsen med det där som man gjorde förut, och som man inte gjort på länge. Här är en video med klipp ur diverse filmer där folk dansar, hopsatta till att illustrera folk-blues-ragtime-med mera-gruppen The Ditty Bops version av 20-talsklassikern ”I Wish I Could Shimmy Like my Sister Kate”.

Mest tagen blir jag, som vanligt, av scenerna där män dansar med varandra. Min favoritscen är den med två män i kostym som dansar i vad som ser ut att vara ett kontor efter stängningsdags. Varför tycker jag att två män som dansar ihop är bland det snyggaste som finns?

Musiken är snabb och glad ragtime i gitarrbaserad sättning. Filmen är massor av dans, på olika sätt… oooh vad det ser roligt ut! Fast inte ingår direkt någon shimmy, inte. Shimmy är en dansrörelse som inte är ett steg, utan ett sätt att röra överkroppen. Nedan till höger syns burlesque-artisten Immodesty Blaize i en klassisk shimmy-pose. Bilden visar ingen rörelse, men tänk på att glosan ”shimmy betyder ”skaka”… ni hajar. Visserligen kommer shimmyn från det glada 20-talet då flickor inte skulle se ut som Immodesty utan vara platta framtill, och det finns även manliga dansare som gör utmärkt snygg shimmy. Man måste inte ha tuttar att skaka på, de bara förstärker effekten av rörelsen. Faktiskt är det nog lättare för en manlig eller mer platt kvinnlig dansare att göra snygg shimmy utan att folk börjar koncenterar sig på något annat än själva dansen.

För 15 och faktiskt bara för 10 år sedan skulle jag ha avfärdat den typen av rörelser rakt av, och känt mig urfånig om jag ändå försökt utföra dem. Jag var för obekväm med och i min kropp. Numera känns det roligt, på ett lagom absurt sätt. Jag har gått några lektioner i autentisk jazzdans för människorna i The Harlem Hotshots. Det var jättekul, och vi sprang förbi shimmy sådär lite hastigt. Problemet med hotshottarna är bara att de inte lär ut detaljerna i hur man faktiskt gör, för att stegen ska bli snygga. De instruerar skelettet, sedan får man själv försöka sätta på muskler och senor. Aha, boogie forward kanske ser ut sådär för att man ritar cirkeln med höften och låter benet och foten mest hänga med? Och så testar man. Ibland går det bra, så man till och med får beröm från dem. Shimmyn fick jag dock aldrig till. Vem där ute kan lära mig att göra en vettig shimmy?

Annars så tror jag räcker ganska bra med skuttig och glad lindy. Fast det vore kul att kunna göra bra shimmy… också.

——

Fotot av Immodesty Blaize är taget av Michael Albov och är tillgänglig under licensen CC-BY-2.0.

Filmen med olika dansklipp till låten har försvunnit. Här är i alla fall en liveversion av My Sister Kate med the Ditty Bops.

Tack till Swing, jazz and blues som länkade in videon. Andra bloggar om lindy hop, shimmy, jazzdans, dans, uptempo, ragtime, Ditty Bops, Sister Kate, Harlem Hotshots, jazz

Saker man inte ids ta sig för

Jag tänkte att jag skulle ge den där sabelträningen i sportfäktningsklubb en chans till, men jag kom aldrig iväg.

Jag tänkte att jag skulle ta mig iväg till kämpaleken igen. Efter att ha varit där två gånger men ändå inte fått vara med och leka känner jag mig kanske helt enkelt inte så välkommen? Nu är det så läskigt varmt också. Bylta på sig vadderade kläder och plåtbitar för att slåss i den här hettan, nja.

Jag tänkte att jag skulle börja träna capoeria. Jag har sett ut en klubb och skrev till och med in träningstider i almanackan… men jag gick aldrig dit.

Jag tänkte att jag skulle börja om med lindyn. Jag gick och dansade två gånger, varav den första fantastiskt lyckad och den andra mer tjahapp. Efter det har jag inte riktigt idats ta mig iväg.

Jag tänkte börja om med queertangon, och det vill jag väl egentligen också. Men kanske inte just nu.

Jag tror det får bli en slö sommar, där saker blir som de blir. Kanske det blir något tangoaktigt någonstans, och kanske jag till och med försöker dansa något nytt… men jag ska nog avstå från att planera. Saker man inte riktigt ids kanske man faktiskt ska låta bli.

Jag ska ha hobbysemester.

——

Andra bloggar om fäktning, kämpalek, hobbies, pardans, lindy hop, tango, lättja

Separat förar- och följarundervisning

I tangon förekommer det förarkurser och följarkurser, tänkta för helt vanliga dansare som vill fördjupa sig. Förstår jag rätt handlar det om teknikkurser där man valt att dela upp det så att damrollen – följandet – tränas för sig, och herrollen – förandet – för sig. Eftersom de två rollerna verkligen kräver ganska olika saker, kan det låta väldigt logiskt. Samtidigt måste man ju träna på det man lärt sig tillsammans med någon som dansar den andra rollen – och vem ska då göra det? De andra på kursen, förstås.

På förarkurs får man alltså dansa hälften av tiden i följararroll, paradoxalt nog. Jag har gått en sådan lektion, när ett lärarpar var på besök i Tango Norte. Vi var två eller tre tjejer, resten män. Tangon har en tradition av att män dansar med varandra i träningssyfte, men ändå är det ganska lustigt – och trevligt – att detta är så okontroversiellt. Det finns en lärare i stan vars följarkurser har mycket gott rykte rent tekniskt, så någon gång ska jag väl gå en sådan också.

Tänk om man skulle göra samma sak i lindy hop. Inte många torde ha tänkt tanken. Jag undrar om det vore en bra idé. Att ingen gör det, betyder det nödvändigtvis att idén är dålig?

——

Andra bloggar om dansundervisning, tango, lindy hop, föra, följa, könsroller

Den glada negerflickan

När jag som barn såg Tomteverkstan i Kalle Anka på julafton var den lätt censurerad. En scen med en liten negerdocka, som gör entré drygt tre och en halv minut in i klippet, var bortklippt och likaså en judedock i slutparaden eftersom de ansågs rasistiskt skildrade.

Ett av de mest spridda filmklippen med guldålderns lindy hop är från filmversionen av scenföreställningen Hellzapoppin’, där Frankie Manning och de andra i Whitey’s Lindy Hoppers dansar en snabb och galen scen klädda i arbetskläder som snickarbyxor och kockkläder. Vita dansare kunde dansa i eleganta kläder i flärdfull miljö, men i filmer som främst vände sig till en vit publik kunde de svarta dansarna inte gärna vara glamorösa. Dessutom lade man deras nummer isolerade från handlingen, så att de lätt kunde klippas bort när filmerna visades i den amerikanska Södern.

I vad mån influeras dagens lindydansare av en estetik som mer än något annat avbildar ”den glada negern”?

——
Andra bloggar om lindy, lindy hop, julafton, Kalle Anka, rasism, svarta, USA

Jag är en besvärlig elev

Vad vill de egentligen lära oss, på den lindykurs jag går nu? Jag förstår inte. Det är nya turer, en slinga med jazzsteg, blunda-övningar, och nu sist stretching(!) huller om buller. De turer som lärs ut är ofta ganska märkliga, sådana som inte dansas mycket på socialt dansgolv. Halvkoreograferade saker, som minnie dip. Den tekniska instruktion vi får svajar lite hit och dit utan klar riktning. Gunillas och Jans tangokurs kunde jag analysera och förstå lektion för lektion vad de försökte lära oss, trots att det de lärde ut ofta var mer svårgripbara saker bortom själva stegen, och undervisningen på Chicago är helt fokuserad på turer som är användbara på socialt dansgolv – men vad är egentligen målet här? Jag förstår inte. Jag är frustrerad.

Upprätt tandemcharleston

Lärarna på den här kursen försöker få oss att dansa tandemcharleston mer upprätt, och klagar på att vi böjer oss fram. Jag stirrar dumt på dem. Alla andra lärare som försökt få oss att verkligen luta framåt i charleston. Alla killar jag dansat med som försökt föra tandemcharleston, där den som för alltså står rakt bakom den som följer, väst ”böj dig framåt”! Okej det är nog inte så många killar som sagt så, men fullt tillräckligt många ändå. Den vackra svarta amerikanska flickan som förde i nybörjarmedel på Herräng hade helt rätt : det syns så väl när tjejen inte trivs. Då rätar hon på sig.

Äntligen kontakt!

Äntligen får jag någon som helst känsla av kontakt med dem jag dansar med på den här kursen. Det är den tredje lektionens sista halvtimme, i en kurs om sex gånger. Jag går kurs på nivån nybörjarmedel i förarroll, och jag har hittills tyckt att tjejerna följer så förbaskat dåligt. Framför allt så tror de att de inte kan följa figurer som de inte vet hur de ser ut. De slappnar inte av. De liksom väntar inte.

Råder det motsättning mellan teknik och att ha roligt?

Allra bäst vore om lärarna i början av lektionen utannonserade för gruppen ”och här har vi en tjej som för”. Jag skulle ju kunna hojta ut det på eget bevåg, men att få det att känna naturligt och avslappnat är en annan femma. De flesta av tjejerna fattar glatt galoppen, men ungefär en tredjedel försöker gå förbi mig, mot närmaste kille de ser, när det är dags för partnerbyte. Någon pekar på att det faktiskt finns killar över i andra ändan av lokalen. ”Jo men jag är här för att föra!” De flesta av tjejerna finner sig snabbt och några ber till och med om ursäkt, det ska påpekas. Lite jobbigt är det. När alla dansat med varandra en sväng vet ju alla redan att jag för, och då är det problemet över för den här kursomgången.

En mindre andel av tjejerna ser lätt besvärade ut. Om det har något som helst att göra med att de inte tänker sig att dansa med en tjej som för har jag svårt att veta. Faktiskt är det mycket mer ont om glada miner här än i kurserna på Chicago. Folk försöker dansa med varandra utan att se på varann, vilket känns ganska konstigt. Stämningen är mindre avslappnad. Undervisningen verkar mer teknisk, så här långt, och det tycker jag ju om. Spontant får jag dock hålla med om min bekants omdöme, ”På SSS förstår de sig inte riktigt på att göra det roligt för eleverna”.

Nå det här vara bara första lektionen. Vi får se vart det bär.

Andra bloggar om dans, dansroller, dansundervisning, föra, lindy hop, pardans, SSS

Nybörjarmedel, här kommer jag

Ska man lyckas komma in på kurser på SSS som singeltjej behöver man vara både snabb och ha tur, enligt ryktet, men i förarroll är det lättare. Jag kom in på kursen. Instruktörerna har tävlingsmeriter och hej och hå, återstår att se vad jag tycker om dem som instruktörer.

Det återstår även att se vad nybörjarmedeltjejerna på SSS går för. De som förde på ”auditionen” – heter det så i bestämd form? – som ville upp på medel blev godkända, och dem var jag inte så imponerad av. De backade ut ur swingouten, försökte gissa sig till swingout eller lindy circle, och verkade inte ha dansat en enkel tur som kallas ”promenad”. Jag tycker den borde vara väldigt enkel att följa även om man inte dansat den förut, men det förstås. Man ska nog vara lite tangoskadad för att tycka att det är normalt att gå baklänges. Själva reaktionen ”vad händer nu? det här har jag inte gjort så det kan jag inte” är lite illavarsnande, men förmodligen precis vad man kan förvänta sig av tjejer som bara gått kurs och inte dansat ute. Danskurser på lägre nivå brukar nämligen inte lära tjejerna att följa, alls, utan främst att tolka signaler och göra det som förväntas av dem. ”Duktig flicka-syndromet” kallar Gunilla det. Nej, jag ska nog inte ha för stora förväntningar på SSS.

Du tjejen, slappna av. Det här är trots allt bara nybörjarmedel… förmodligen borde jag försöka ta klivet upp i medel även i förarroll efter den här kursen. Vi får se.

Så var det gjort

Min ”audition”, alltså nivåbestämning, är över. Jag fick gå på de nivåer jag ville – nå jag förväntade mig inte annat heller. Två ganska korta svängar (inte hela låtar) som förare, lika många som följare, sedan var det klart. Nästan lite snopet att det gick så fort. Själva dansandet kan inte ha tagit mer än max 10 minuter. De som skulle testa för högre nivåer fick hålla på lite längre.

Det var Helena Norbelie som höll i det hela. När jag gick på dansläger i Uppsala i förarroll för några år sedan, var hennes och Kenneth Norbelies lektioner de jag gillade bäst, eftersom de inte undervisade med hjälp av slingor alls. En tur presenterades, gnuggades på ett eller några olika sätt, sedan fick man blanda fritt. En ny tur, gnugga, blanda fritt. Jätteskönt. Synd att paret Norbelie undervisar så lite nuförtiden, jag skulle springa dit direkt.

Precis när Helena bröt av musiken för att avsluta det hela för oss som skulle testa till medel, försökte min partner föra in mig i tandemcharleston. Saved by the bell!

Jag som inte tänkt lägga pengar på lindykurser just nu, utan vänta till nästa kursomgång. Jag blev ruskigt sugen. Hmmm förarroll, nybörjarmedel, på tisdagar. Kanske.

Audition

Jag ska på ”audition” på onsdag. Namnet är jättefånigt, och låter som att jag vill vara med i en show eller någonting. Vad det handlar om är nivåbestämning, rätt och slätt. Jag har aldrig gått kurs på SSS – Swedish Swing Society, Stockholms äldsta lindyklubb – och de måste få en chans att titta på mig för att bedöma var någonstans i kurssystemet de ska stoppa in mig. Faktiskt gick jag audition hos dem för två år sedan – det har jag skrivit om förut, sådär i förbifarten.

Den här gången vill jag testa mig i bägge rollerna. Någon gång framåt vårkanten tänkte jag mig att gå kurs i förarroll hos SSS, nybörjarmedel. Jag tänkte be dem nivåplacera mig i följarroll också. Förra gången tyckte de att jag skulle gå medel och det borde rimligen bli samma resultat nu.

Få se nu… vad kan jag föra? Alltför mycket av vad jag har fört har jag glömt. Jag får väl försöka gnugga in en basal repertoar i hjärnan om några sexor och några åttor så jag minns i vart fall någonting. Tandemcharleston däremot skiter jag högaktningsfullt i. Det är ju fördelen med att föra, onekligen – man bestämmer själv vad som ska göras.

Tandemcharleston

Tandemcharleston, back charleston – kärt barn har många namn. Oavsett namn är tandemcharleston en tur alternativt stegkombination som jag bara inte gör. Senast i förra veckan stod jag över nästan en hel danslektion för att slippa. Varför i herrans namn det nu då? Låt mig förklara.

Charleston i lindy hop är en släkting till 20-talscharleston. 20-talsversionen har du säkert sett på TV någon gång, i form av någon kvinna med shinglat hår i knäkort klänning och pannband som sparkar med benen ut åt sidorna. När charleston-stegen inkorporerades i lindy hop ändrades kroppshållningen till lindyns framåtlutade, och själva fotarbetet ändrades också lite. Den upprätta 20-talsdansen kan dansas solo men även som pardans mitt emot varandra. Lindycharleston dansas förstås oftast i par, antingen sida vid sida eller bakom varandra. Det är det sistnämnda som kallas tandemcharleston.

Positionen i tandemcharleston är lite speciell. Den som för står bakom, och för att stegen ska funka bra måste bägge luta sig framåt. Det syns så väl om följaren inte trivs: då börjar hon – oftast en hon – resa sig upp. I värsta fall säger då föraren åt henne att böja sig framåt. Män bakom mig som beordrar mig att böja mig framåt är något jag kan leva utan.

Den som för håller i armarna på den som följer. Steget förs i hög grad genom armsvängningarna, framåt och bakåt i en pendling som egentligen följer naturligt gångmönster ganska bra. Emellertid brukar det ta ett tag innan man hittar den kroppsrörelse som gör så armpendlingen känns naturligt i steget. Om den som för inte har sin armpendel instoppad i muskelminne och nervkretsar är det svårt för honom eller henne att föra turen, och som pedagogiken i lindystockholm ser ut är det ”fake it ’til you make it” som gäller. Folk som dansar förare gör turen utan att egentligen föra den, och förlitar sig på att den som följer ska gissa sig till vad som ska ske. Det gör man i allmänhet också. Man vill ju inte vara ”hon som inte kan följa back charleston”. I min bok är dock sådant fuskföljande helt enkelt inte roligt. Vi kontaktknarkare tycker att pardans utan förning liksom tappat bort själva vitsen.

I början hade jag inte så enormt mycket emot tandemcharleston. Det funkade inte så bra och var inte så behagligt, men det var sant även för en hel del annat. Sedan kände jag mig tvungen att koncentrera mig på just tandemcharleston. Jag hade gått mina kurser på Chicago, på Herrängslägret och på EBBA dansklubb i Bredäng. För att få kurs på medelnivå i SSS var jag tvungen att göra ett litet prov, bisarrt nog benämnd ”audition”, där några av SSS’ lärare skulle bedöma om jag höll nivån. På SSS lär de ut tandemcharleston på nivån under medel. Alltså förväntades jag kunna detta, om jag skulle gå kurs på SSS.

Att följa tandemcharleston är inte svårt alls bara charlestonsteget sitter ordentligt i kroppen, och ingången till steget och positionen förs på ett okej sätt. Emellertid är det inte så det går till när folk i lindystockholm lär sig tandemcharleston. Man lär ut figuren på en nivå där folk inte ordentligt behärskar sina charlestonsteg, och förandet och följandet av figuren blir därefter. Folk fuskar sig fram. En del har roligt under tiden, men är man lagd som jag är det som bäst tråkigt och som sämst olidligt. Går man ut på Chicago och dansar finns det alltid killar som vill föra tandemcharleston. I allmänhet har de nyligen ”lärt” sig turen på SSS’ nybörjarmedelkurser och är ivriga att omsätta sina kunskaper i praktiken. Jag försökte, och försökte, och försökte följa illa förd tandemcharleston och blev mer och mer frustrerad.

När det väl var dags för det lilla nivåtestet på SSS behövde jag inte ens göra någon tandemcharleston. Så mycket besvär i onödan… de killar jag dansade med vid det tillfället skulle testa för högre nivåer och var mindre fixerade vid tandemcharleston.

Efter nivåtestet hade jag egentligen inget som längre tvingade mig att försöka. Ändå gjorde jag det, ett tag till. Till slut bestämde jag mig för att problemet var att så gott som alla de killar som försökte föra den inte behärskade den. Nog dansade jag med en och annan riktigt duktig kille mellan varven också, till exempel min gamle danslärare – men ingen av dem försökte föra mig i tandemcharleston.

En figur som aldrig någonsin känns bra… vad är det för vits med den? Varför ska jag tillåta någon annan att röra mina armar på obehagligt sätt, alternativt hålla dem helt stilla så stegen känns aviga?

Första gången jag på socialt dansgolv gled ur figuren och sade till min partner ”den gör jag inte” var det läskigt, och jag kände mig lite misslyckad. Nu har jag lärt mig att det inte är några problem alls. Bara jag är lugn och presenterar det som ett faktum och inget annat så tar killarna det bra. ”Okej, då gör vi inte den”. Perfekt, bra, tack.

Jag lär nog inte vilja föra tandemcharleston heller. Inte vill jag föra sånt jag inte själv vill följa! Det kan nog vara så att det är de lektioner ute på EBBA där vi verkligen gnuggades i charleston som gör att jag inte står ut med att låta någon annan förstöra min armpendling. Om jag behärskar den här rörelsen bättre än du… varför är det bara du som ska föra?

Nä, det var just det.

Jigwalk kontra charleston, del 2

På frågan hur man för skillnaden mellan charleston och jigwalk från en position sida vid sida kan vår lärare inte svara. Hon för mig en sväng och jo det var ganska tydligt när det skulle bli charleston. Hon drog mig in närmare, och visst blir det enklare med höftkontakt… men sånt går inte alltid, inte när man är olika långa. Mitt förslag om kroppslutning visade sig stämma, så gör hon. Redan i baksteget lutar hon sig så mycket framåt att man som följare känner att det är charleston, inget annat.

Det här måste jag testa att föra någon gång.

Jag bör nog inse att jag inte vill

För tredje gången kommer jag mig helt enkelt inte iväg på onsdagsdansen på Chicago.

Det är nog dags att inse att jag faktiskt inte vill.

Jag har pressat mig igenom såpass mycket, i dans men mest i annan träning, trots att det inte känts bra, för någon bild av att det ska löna sig längre fram. Det tror jag inte längre på. Eller jo, nog blir man bättre om man tränar, utövar och dansar än om man inte gör det. Därmed är det inte nödvändigtvis så att man har roligt på kuppen. Det här är ett nöje. Om det inte är roligt så struntar jag i det.

Jigwalk kontra charleston, del 1

En lärare som jag för närvarande går kurs för gillar att till nyingar och halvnyingar lära ut ett steg som heter jigwalk, sida vid sida. När man är van att göra charleston i den positionen faller man oerhört lätt in i det steget trots att man vet att nu ska det vara jigwalk. Jag undrar om det faktiskt går att föra själva steget jigwalk/charleston, eller om det främst är turen innan som talar om för föraren vad som ska komma?

Skillnaden mellan jig walk och lindy charleston är att det först steget avslutas med en liten spark framåt, och sedan sätter man ned foten. I charleston sparkar man först framåt och sedan bakåt innan man sätter ned foten. En jigwalk tar sex taktslag, charleston åtta. Hur katten ska man när man följer känna om det komer en spark bakåt, eller om foten ska sättas ned?

Jag tror, OBS bara tror, att lösningen heter kroppshållning. Tjugotalscharleston dansas tämligen upprätt men lindycharleston brukar vara tämligen framåtlutad. Kanske kanske om följaren vet att jag brukar föra min charleston framåtlutad och jag istället rest mig upp, att denne då fattar att något annat är på gång. Jag får väl försöka experimentera.

Kursen benämnes queerlindy, men jämfört med Charlotte Riveros queertango är den nog bara halvqueer. Förväntningen är att man i första hand ska vilja dansa bara en roll, alltså antingen föra eller följa. Det är svårare att växla mellan rollerna i danser som har ett grundsteg… alltså i princip alla pardanser utom argentinsk tango. Låt oss inte glömma bort det. På en grundkurs i tango, i en miljö där dansrollerna inte anses könsbundna, blir det naturligt att alla åtminstone testar bägge och de flesta både för och följer största delen av kursen. I lindy hop är grundsteget spegelvänt mellan de två dansande. Jag skulle verkligen vilja se en kurs där man låter eleverna byta roller från början, hur det skulle utvecklas! Jag tror det skulle ta några lektioner till innan saker och ting flyter, men att dessa elever sedan skulle ha det mycket bra förspänt även om de småningom skulle välja att huvudsakligen dansa den ena rollen. I just den här queerlindymiljön får man välja sig en roll i grundkursen, och de flesta fortsätter sedan i den.

Hälften av gruppen har velat föra så då har jag följt. Igår gången parade dock två tjejer som bägge förut fört ihop sig, och dansade hela lektionen ihop. Mesta tiden kom jag att dansa ihop med en grabb. Vi bytte roller konstant. Ämnet för lektionen var jig walk, och vi experimenterade lite med att föra jig walk kontra charleston. Vi kom inte hela vägen fram, och kanske sanningen till och med är att jigwalk kontra charleston sida vid sida egentligen inte kan föras på sedvanligt sätt. Lindy är inte någon helt och hållen förd dans och det förekommer en hel del visuell förning, det ska vi inte glömma. Jag tror dock inte vi kommit hälften så långt i vårt experiment om den ene enbart fört och den andre enbart följt.

(En kommentar till ett tidigare inlägg ifrågasatte varför det skulle vara roligare att föra en kille än en tjej. Jag försvarade mig med att det vet jag inte om jag tycker, men jo det gör jag nog faktiskt. Killar som följer är att ganska mycket större brott mot konventionerna än tjejer som för, och att snurra om könsrollerna ett halvt varv extra är alltid kul.)

Det kan inte vara fantastiskt jämt

Nästa danskväll blev lite mera som jag trott: halvstapplande steg på vägen tillbaka.

Hotshottarna har ordentlig elevtillströmning nu. Med stor tillströmning av äkta nybörjare till introlektionen före dansen, plus rejält höjda priser, drar sig de som hållit på ett tag bort från introlektionerna. Nivån är avsevärt lägre på dem än vad jag minns, i bägge rollerna. För min del är det lite synd.

Förra introlektionen kändes hur bra som helst, men den här var inte i närheten. Temat var sexor. Två turer var nya för mig. De lärdes som vanligt ut väldigt ytligt, jaja det här är introlektionen… därmed är det OK. Det var väldigt svårt att få dem att kännas bra, men det fixade till sig mot slutet. Låt oss inte heller glömma att vi faktiskt fick ett tekniskt påpekande som jag ska göra mitt bästa för att tillämpa framöver, vad gäller att föra passeringar.

Svante Grundberg var DJ. Kanske inte min musiksmak stämmer med hans. För mig kändes inte musiken rätt alls. Faktiskt kändes få saker riktigt rätt. En man som jag dansade med förra veckan och då trivdes bra med, behandlade mig plötsligt på ett helt annat sätt och undervisade mig på dansgolvet. Berodde det på att han sett mig på introlektionen, ”nybörjarlektionen”?

Jag fick få riktigt roliga danser med tjejer heller. Jag kan tänka mig att det beror på att introlektionen inte känts så bra… en sämre ingång till folk. Som läget är nu är jag verkligen beroende av introlektionerna. Med den nivå de har nu och dubbelt så många tjejer som killar, har jag inget som helst skäl att gå dem i följarroll. Ack ack. Medan ”Zackes” höll till i den där festlokalen vid Hornstull kunde det ibland vara fler killar än tjejer på dropin-lektionerna före dansen.

Som jag minns det har de här lektionerna haft en viss progressiv utveckling under en termins gång. Det börjas alltid med att trampas grundsteg, för att ge de helt nya en chans, och i början av terminen görs enbart basala turer. Längre fram under terminen brukade det komma inte alls lätta turer. Särskilt killarna fortsatta gå på introlektionerna för att plocka upp turer. Om nivån på introlektionerna fortsätter att vara som den är nu, tror jag lärarna kommer att köra enbart bas hela terminen. Å andra sidan skulle introlektionerna bättre fylla sin funktion om fler inte-helt-nybörjare gick på dem. Ska bli intressant att se vilket val de gör.

Social följar-kompetens

I onsdags var jag ut på Chicago och dansade lindy, för första gången på månader. Jag hade inte så höga förväntningar. Kanske det var därför det blev riktigt bra.

”Nybörjarintroduktionen” före dansen brukar besökas även av dansare som hållit på för länge för att kallas nybörjare. Som förare kan man ofta plocka upp en eller annan ny tur. Som följare har min största motivation att gå på introlektionen före dansen varit att lära känna folk att dansa med. Litegrann funkade det väl så nu också, trots att jag gick i förarroll. Vad som undervisades var superbasala åttor och inte så spännande. Allt går inte att föra som man tänkt när tjejerna är nya och ovana, men ändå är det skoj… jag är mycket mindre känslig för min partners skicklighet och nivå i förarroll.

Jag hade tänkt att nu ska jag inte leta män att dansa med. Blir det så så blir det, men jag ska koncentrera mig på tjejerna och på att föra. Första danserna efter lektionen tog jag med en tjej som jag kände igen från en kurs jag gick i mitten av förra terminen. Sedan blev jag uppbjuden av killar, helt utan egen ansträngning, och glömde min föresats.

Kvällen flöt på, fram till ungefär tio. Där slutade det att riktigt flyta. Jag dansade enstaka danser efter det, en del mycket bra och andra mer tveksamma. I fortsättningen ska jag nog göra som jag brukade förut: när det slutar flyta, är det dags att gå hem. Om jag blir frustrerad över att inte enkelt hitta folk som vill dansa med mig, så gör frustrationen det bara värre.

Pardans är i viss mån ett socialt spel, som jag inte är särskilt bra på att spela. Det här är nog en av orsakerna till att jag trivs allt bättre i förar-roll: jag har inte tillräcklig social kompetens á la följare. Jag känner mig mycket mer uppskattad i förarroll, för flera av tjejerna ger mig komplimanger och säger att jag för bra på ett sätt som inga killar någonsin givit mig för mitt följande. Nu tror inte jag på att jag för bättre än följer. Det gör jag nog inte alls. Däremot är nog tjejerna bättre på att utdela beröm till sina partners. Det måste de ju, för att hålla dem på gott humör så de får dansa i fortsättningen… tjejerna är ju det överrepresenterade könet. Har jag givit killarna komplimanger på detta sätt? Nej, det har jag inte. Som sagt, det finns nog brister i min sociala följar-kompetens.

Kurs, igen

Jag har anmält mig till en lindykurs, om fyra gånger. Den ”queera” varianten, vad nu det betyder. Samtidigt känner jag att.. bah. Jag ska inte gå mera kurser nu. Vad jag behöver är att gå ut och dansa, och koncentrera mig på att föra. Blir jag uppbjuden till att följa så visst, gärna. Jag tycker om att följa… jag är bara less på att ständigt leta män att dansa med. Det är ju brist på folk som för… och hittills har jag känt mig mycket mer uppskattad i förarroll, än som följare.

Dansfritt

Hur länge är det egentligen sedan jag dansat? Många långa veckor. Inte sedan den där danskursen slutade.

Jag vill dansa lindy. Chicago… snart.