Vad jag inte fattat. Herräng, del 8

Dansmemoarer, del 13

Vad katten stod hon och sade? Jag glodde dumt och inte så lite surt på den blonda tjejen som för ögonblicket funkade som ledare eller lärare. Skulle jag själv se till så jag kom runt 180 grader, själv ha ansvara för min position i flera taktslag? Var inte det killens/förarens sak att ta hand om? Hur var det nu med allt skäll man fick om man ”gick själv”?

Det var inte för min egen skull som jag gick på den här lilla extrasessionen. Den var insatt eftersom det kommit såpass många rena nybörjare direkt in i nybörjarmedel på vecka två, och alltför många dansare utan grundläggande hum var ett problem för gruppen. För ovanlighetens skull var det tjejbrist, så jag gick till extralektionen för att hjälpa till som träningsdocka. Själv räknade jag med att det som lärdes ut där skulle vara så basalt att jag efter mer än 20 lektioner redan kunde det, men där högg jag i sten.

Den kvinnliga läraren/ledaren gick alltså på mig med detaljkorrigering, berättade vad jag gjorde för fel och hur jag skulle göra. Jag blev paff, tappade hakan, trodde inte på henne och blev sur över att betraktas som en del av problemet istället för osjälviskt hjälpmedel. Sen tvingades jag inse att hon hade rätt. Jag jobbade på att få till det, det gick rätt bra. Problemet löst, och när det väl var löst insåg jag att ja, det hade varit ett problem.

Varför hade ingen av de dyra proffslärarna sagt något, inte på hela första veckan?

I efterhand förstod jag vilken av lektionerna som det var meningen att jag skulle ha lärt mig vilken position som var ”rätt” på fyran i swingouten – under kursens andra dag, tror jag. Jag hade inte tänkt i termer av var jag ska befinna mig vid vilket taktslag; jag tänkte i termer av att följa. Så länge ingen förklarade för mig att här finns en position som faktiskt inte helt kan föras, där följaren själv ansvarar för att ta sig till rätt läge, gick det inte in i min hjärna. Jag behövde få detta särskilt påpekat för mig, och det fick jag inte – inte förrän denna min brist ingick i högen ”allmänna problem som folk borde fixat till långt innan de försöker sätta sin fot i nybörjarmedel”.

Var det många av nybörjartjejerna som missat att ta till sig det här, eller var det bara jag? Om det varit många borde väl hela gruppen fått sig en gnuggning på saken. Men om det bara var jag, varför tog ingen lärare sig tid att påpeka detta mitt grova fel så jag kunde rätta till det? Ibland på kurser har jag sett hur man springer förbi och kör över ”den hopplösa eleven”, den som ändå inte har kapacitet att ta till sig kursmaterialet och som inte kan tillåtas sinka hela gruppen. Var det så de sett mig? Eller var det helt enkelt viktigare att mata gruppen med fem turer till att bli förtvivlade över?

Den uppmärksamme läsaren undrar förstås varför jag var kvar på Herräng vecka 2. Jo, jag såg en chans att få mera av min drog… jag ville ha en bluesnight till. Jag hade ingen bil och kände ingen som körde fram och tillbaka, så valet var att åka hem eller stanna – och då stannade jag, till och med onsdagen. Sen var det också så att jag verkligen ville lära mig det här. Jag hade ännu inte kommit fram till att såga undervisningen i sin helhet. Efter min första Herrängsvecka skyllde jag fortfarande mina brister mest på mig själv. Vi var inte så många från första veckans nybörjargrupp som stannade kvar till andra veckans nybörjarmedel, men vi som gjorde det hade faktiskt något gemensamt: vi var dels envetna som synden, och dels misslynta över vad vi kunde och hur vi klarade oss på dansgolvet. Upp i sadeln igen, skam den som ger sig. 2004 gavs nybörjarnivån bara första veckan, så något nivåval gavs inte.

I år kostar nybörjarveckan 3600 kronor, och jag tror inte det har höjts särskilt mycket sedan 2004. Om jag istället hyrt mig duktiga amatördansare för privatlektioner hemma i Stockholm hade jag fått mina grundläggande misstag tillrättade mycket snabbare och avsevärt billigare.

Därför, MaXMC som undrade varför jag inte åkte till Herräng i år. Därför har jag ingen större lust med Herräng. Jag försvann ganska fort ut från lindyn till tangon så jag hann bara med ett enda läger till, i Uppsala – en mycket trevligare erfarenhet. Om jag sätter igång och lindyhoppar mer seriöst i framtiden igen kommer lektionspaket på Herräng fortfarande att främst ge mig associationen ”en av de sämsta affärer jag någonsin gjort”, för att inte säga ”lurad”.

Nej Ulla-Bella, jag förväntade mig inte att bli någon dansfantom på en vecka. Jag förväntade mig bara att om något arrangeras som tar tre och ett halvt tusen av mig, ska jag få ut en hel del av själva kärnverksamheten alltså lektionerna i lindy hop. Du säger i princip ”Herräng är inte för nybörjare”, och det kan jag hålla med dig om – men i så fall borde man väl inte hålla nybörjarkurser där över huvud taget.

Enligt Jonas har arrangörerna gjort en del förbättringar de senaste åren, alltså efter min nybörjarvecka. Jag antar och hoppas att det är sant.

Jag vet inte vem den blonda tjejen var som fixade till mina swingouter. Hon var svensk, blond, och ganska lång. Hon rekommenderade mig att ta lektioner i SSS när jag kom hem, men jag uppfattade det som att hon inte själv kom därifrån. Förmodligen var hon inte från Stockholm. Om du ser det här så ber jag om ursäkt för mina dolska blickar, och framför istället det tack du inte fick då. Det tog mig ett tag att förstå vilken tjänst du gjorde mig.

——

Andra bloggar om Herräng, lindy hop, dansundervisning, pedagogik, dans, swingout

Maskerad. Herräng, del 7

Dansmemoarer, del 12

På lördag kväll är det fest med ett tema, ingen middag men däremot stort party med dans. Så var det i alla fall 2004, det år jag gick nybörjarkursen på Herräng. Festtemat min Herrängsvecka var kort och gott maskerad.

I mina försök att hitta en bra maskeradfigur kom jag att tänka på Fantomen på Operan; där anordnas en maskeradbal, och Fantomen kommer dit klädd som Röda Döden. Slängkappa, hatt med plymer… det borde vara görbart, och inte för bökigt. Buttericks hade Fantomen-masker, sådana som täcker bara ena ansiktshalvan – perfekt, så slapp jag ens klippa i en vanlig vit maskeradmask! Jag fixade en enkel slängkappa av ett mörkrött sammetsaktigt tyg och ett svart band, köpte svarta och röda plymer och en enkel stråhatt som jag efter festen skulle kunna lämna i maskeradförrådet i Herräng, att vidareanvändas av andra. Den och plymerna var bökiga nog att frakta oskadda till Herräng, jag skulle inte orka släpa hem dem.

Väl på maskeraden insåg jag en sak: i detta sällskap på kanske tvåhundra människor var jag den enda som klätt mig till en person eller figur av annat kön än mitt eget. En del hade klätt sig till könlösa figurer, till exempel klätt sig i luddig kaninkostym från topp till tå (otroligt svettigt att dansa i!) Såvitt jag vet var alla som klätt ut sig könsneutralt män medan kvinnorna valde typiskt kvinnliga figurer till sitt maskerad-jag, oftast festliga och flärdfulla. Jag hade inte haft någon som helst avsikt att ”cross-dressa” utan bara försökt hitta en lämplig maskeradfigur, och jag kände mig lite fånig. Uppenbarligen hade jag inte fattat spelreglerna riktigt.

Maskeraden var förmodligen en av de mer opretentiösa danskvällarna under veckan. Jag hittade en till Fantomen på Operan, som jag förstås måste dansa med, och dansade även med den luddiga kaninen. Därinuti fanns en otroligt duktig dansare, visade det sig. Vem var det? Jag har en liten gissning, men jag vet inte. Jag blev dock mer och mer besvärad av att vara klädd till fel kön. Maskeraden var ju egentligen en danstillställning, där folk förväntas dansa en viss roll beroende på kön. Om jag var klädd till en manlig figur kanske folk skulle tro att jag ville föra? Till slut tog jag av mig hatten och stack ner mina plymer i ett pannband á la 20-tal istället.

Idag har jag gjort uppror mot dansrollerna. Jag accepterar inte att mitt kön ska bestämma vilken roll jag ska dansa, särskilt inte som det är överflöd på dansare i den roll som förväntas av mitt kön men ren brist på den andra sorten. Däremot kommer jag aldrig mer att gå på maskerad utan att ha funderat på om den figur jag klär mig till är av mitt eget kön eller det motsatta. Om jag crossdressar på maskerad igen, kommer det att vara ett medvetet val. Den insikten känns som att jag mist min oskuld inom ett område där jag gärna haft den kvar.

——

Läs även andra bloggares åsikter om Herräng, maskerad, dansroller, kön, genus, Fantomen på Operan, crossdressing

Prova-på-tango. Herräng, del 6

Dansmemoarer, del 11

Det började bra och grundligt. Ett steg i tagen. Han går framåt, hon går bakåt. Klick. Kontakt.

Simon Selmon undervisade en liten introduktionsklass i tango på egen hand. Hallå där, sade jag liten? Hela gymnastiksalen var full med folk.

Man ska luta sig lite framåt, sade Simon. Damerna brukar för det mesta ha lite klack, det hjälper till. Simon hade även instruerat introlektionen före bluesnight, och det var ganska mycket samma sak. Förmodligen använder han sin tango som bas för bluesdans.

Sen introducerades ett korssteg, och sen kom raskt en lång stegsekvens flygaden genom luften. Pang. Mina kavaljerar började säga åt mig vad jag skulle göra. ”Där ska du korsa benen”. Jamen om jag inte känner att jag ska korsa… då ska jag väl inte göra det??? Eller??? Min förvirring var total. Salidan, denna underbara undervisningsmetod som får folk att sluta känna efter vad de håller på med för att istället göra ”rätt”.

Det arrangerades lite tango i caféet på nedre botten i Folkets hus. Jag tittade på. Det var inte många som dansade, bara tre eller fyra par. Min favoritpartner från lindykursen hade hittat sig en ryska som kunde dansa tango. De dansade enkelt i kontakt utan större åthävor, bara lite märkliga svep med benen ibland. Några andra par dansade med stora gester. Jag tyckte det enkla såg mycket bättre ut.

Bluesnight. Herräng, del 5

Dansmemoarer, del 10

I tangon, säger en del, är det bäst när man inte behöver känna sig för om vilket avstånd folk är bekväma med utan går rakt in i omfamningen. Pang in bara, och iväg.

Så gjorde jag på bluesnight.

Blues dansas nära, kropp mot kropp, och har inga föreskrivna steg eller mönster. Särskilt i USA finns det folk som undervisar blues på vad som ska vara autentiskt sätt, men de flesta som dansar blues gör det utifrån allmänt danskunnande kanske med lite argentinsk tango eller foxtroterfarenheter i bakfickan.

Det här var bara föra och följa, ingenting annat. Bluesnight var kontakt. Jag är egentligen ganska blyg rent kroppsligt, så varför jag kastade av mig det på bluesnight är en gåta. Stämningen och arrangemanget uppmuntrar till det. Eftersom kroppslig kontakt ledde till kontakt av en annan sort, den lek med kroppars rörelseriktning i rummet som är mitt knark, var det bara att hänga på. På bluesnight kände jag för första gången att jag kunde dansa.

Jag tror att de flesta var ännu ”väljigare” på bluesnight än på lindykvällarna, men det gjorde mig mindre. Jag vet inte om jag egentligen dansade mera än på lindykvällarna, kanske till och med lite mindre, men jag blev inte nedslagen av det för själva dansen var så bra. Oftast, i alla fall. Stolpskotten har jag glömt, förutom då han som försökte dippa mig och tappade mig på golvet. Först efter att jag på vant kampsportsmanér studsat upp för att fortsätta, reflekterade jag över att han inte ens bad om ursäkt – och jag blev inte ens rädd. Jag måste ha varit hög på någonting den kvällen. Frågan är bara på vad.

En amerikan bjöd upp mig flera gånger och gav mig massor av vackra omdömen. Sen begick jag nybörjarsynden att överbelasta honom, och fattade det inte förrän han nog ledsnat ganska ordentligt på mig. Märkligt nog kom han aldrig med några ursäkter för att dra sig undan, förmodligen för att han faktiskt gillade att dansa med mig – även om det fanns gränser. Jag skäms lite när jag tänker på det, även om det nog är ganska naturligt att man lätt gör så.

När jag kom hem efter lägret skulle jag dansa blues. Lindy, javisst, men mest blues. Det var helt självklart.

——

Andra bloggar om Herräng, bluesnight, blues, dans, kroppskontakt

Upp på dansgolvet. Herräng, del 4

Dansmemoarer, del 9

Efter den första dagens lektioner kände vi nybörjare oss inte mogna för dansgolvet, men när den andra danskvällen skulle börja samlade vi ihop ett gäng och gick dit. Vi försökte dansa, och vi klarade inte av det. Efter en stund gick vi ner till bottenvåningen och hittade en plätt där vi kunde försökte få till stegen. Vi testade och diskuterade hur det skulle vara, men fick det inte att funka.

Den första tur vi försökte få att funka såpass så det gick att dansa den var swingouten, förstås. Det gick inte, och där gav vi småningom upp. Möjligheten att dansa grundsteg fanns inte i våra hjärnor. Den möjligheten hade försvunnit ut från undervisningen så tidigt och så definitivt, att vi förstod att det inte var comme il faut. Vi ville ju dansa på riktigt, och på riktigt måste ju vara sånt vi gjort på våra sista lektioner. (Det enda stället jag sett folk dansa runt med grundsteg, och själva gjort det med folk som aldrig förr dansat lindy, var på pardansfesten för en vecka sedan altså nuvarande sommar, 2008. I argentinsk tango är det helt OK att dansa enbart med hjälp av caminata alltså promenad, men att dansa lindy enbart med grundsteg.. vojne vojne.)

Min bekant som från början fått mig att tänka tanken att börja dansa lindy kom förbi oss där vi stod och macklade. Han skakade på huvudet och gick vidare.

Nu återstod två möjligheter: ge upp om att dansa på kvällarna och istället ägna sig åt att umgås med folk, eller att försöka ta sig upp på golvet utan de andra nybörjarna. Jag var där för att dansa, tyckte jag, så jag gick till danskvällarna ensam. Snart dånade en insikt genom mitt sinne: Här beter sig folk som på Vanadis. (Jag har inte kommit till det avsnittet i mina budomemoarer än. När jag gjort det, får jag lägga in en länk här och modifiera texten lite.) Man dansar inte glatt runt med alla och räknar med att det gungorna ska kompensera för karusellerna, utan man väljer. Man väljer, och man använder alla möjliga medel för att välja – och även att själv inte bli vald utan att direkt behöva nobba, när fel människa närmar sig. Det här hade varit ett av mina största problem med Vanadis aikidoklubb. Jag var lärd helt andra sätt att fungera, och försökte i det längsta uppföra mig som jag tyckte att man ”borde”. Nu var det något år senare. Jag hade slutat träna aikido, och befann mig på ett dansläger där de sociala koderna liknade de som jag förkastat. Vad gäller sociala spelregler hade jag till slut lärt mig att man måste gilla läget eller dra, och att dra ifrån Herräng kändes inte som ett alternativ. Alltså försökte jag ta mig fram, som den lågstatusdansare jag just då var.

Stod man vid väggen och såg förskrämd upp blev man inte uppbjuden, det insåg jag fort. Det enda som gällde var att bjuda upp själv, så det gjorde jag. Under veckans lopp fick jag en del trevliga danser även med riktig duktiga killar, som jag nu i efterhand betraktar som dansare på ”svartbältesnivå”; de hade förmågan att plocka mig där jag var, undersöka vad som funkade att göra och finna nöje i att skapa det bästa som gick ur situationen. Nybörjare med tekniska brister men även taktsinne och villighet att ta emot förning – en del av dem kunde göra väldigt väldigt bra saker av det, särskilt sedan sexorna satt sig i kroppen på mig så de utan vidare kunde basera dansen på sexor. En av dem behövde jag inte ens bjuda upp, utan när vi såg på varandra hade vi redan okejat att köra två danser. Det var skönt och vilsamt. Att ständigt jaga och ständigt veta att man egentligen inte uppfyller nivån för att kunna räkna med att få vara med är inte alltigenom uppmuntrande.

Till pardansens sociala regler hör att undvika väldigt usla dansare. I början av veckan dansade jag lite med en karl som dansade något jag inte kan beskriva, men inte var det lindy… förmodligen försökte han med någon hemmagjord bugg. Den var förd, så det fungerade. Det var vilt och lite galet och lite omilt mellan varven, ingen höjdare men det är klart man accepterar när man blir uppbjuden, eller hur? Jag insåg dock fort att de som såg mig dansa med honom inte skulle ge mig något erkännande för det utan snarare tvärtom. Jag började därför undvika honom, och snart lärde han sig att det inte var någon idé att försöka bjuda upp mig på samma sätt som jag lärt mig vilka människor som händelsevis aldrig någonsin tittade åt mitt håll när jag kom gående.

Av min ytliga bekant som gjort mig intresserad av lindy såg jag inte mycket. En gång bjöd han dock upp mig. Vi dansade de två danser som svensk danskonvenans bjuder, men det syntes i hans min att han var frustrerad med min prestation.

Värsta dansen var en karl som accepterade när jag bjöd upp, och som jag sedan absolut inte fick till stegen med. Han trampade grundsteg, och ändå stämde det inte. Mina ettor kom alltid fel. Först efter en lång stund insåg jag vad felet var, och utbrast: aha, du dansar sexor:! Ja, bara sexor, sade han. Nu när jag fattat felet borde jag lätt kunna anpassa mig, men istället bytte han till åttor. Vi trampade grundsteg resten av låten, och sen lämpade han av mig i ett hörn med orden: ”Sådär. Nu har du fått träna.” Jag har sett den karln i Stockholms lindyliv sedan. Jag medger att jag är så barnslig att jag fortfarande hyser agg.

I en sådan här ”väljig” miljö är det till en ofantlig hjälp att ha kompisar, men eftersom nästan inga killar från nybörjarkursen vågade sig upp på dansgolvet hade jag inga sådana till hjälp. Min favoritkavaljer torde sig som sagt inte upp på dansgolvet. Förmodligen var han formad av sin lokala tangokultur, och sådana säger ganska ofta att nybörjare inte hör hemma på dansgolvet förrän de lärt sig ABC. Av övriga killar i gruppen såg jag ett fåtal försöka dansa, en kväll eller flera. Den jag såg mest av och försökte dansa med några gånger kommenterade ofta och surt att jag gjorde fel. Själv trodde jag nog att felet låg mest hos honom. Vem som började med att undvika vem kan jag inte säga, men vi var nog bägge nöjde med utfallet. Andelen nybörjartjejer som tog sig upp på golvet var inte heller jättestor, om än klart större än av killarna. De flesta av dem var sedan förut duktiga dansare i annan pardans. De kunde redan följa, och behövde bara stoppa in lindybasen i kroppen för att kunna följa lindy någorlunda vettigt. Av dem hade jag tyvärr inte så mycket nytta, eftersom det inte var tjejerna jag dansade med. Den begåvade nybörjartjej som vill bli uppbjuden av duktiga killar har inte heller något intresse av att ha nybörjarkompisar i hälarna, så den kille som bjuder upp henne tror att han ska få en hel skock nybörjare efter sig som förväntar sig att han ska dansa med dem.

Den viktigaste pusselbiten i vägen upp på Herrängs dansgolv för mig hette bluesnight. Om bluesnight ska jag berätta i nästa avsnitt av mina dansmemoarer.

——

(J, om du läser detta… nej, jag är inte sur över att du inte gjorde något försök att hjälpa oss nyingar tillrätta och för att du så uppenbart dissade min dansnivå, inte i ord men i minspel, när vi dansade ihop. Jag förstår så väl att jag intet hade lärt mig av sånt som du värdesätter i pardans. Det är nog ungefär samma saker som jag värdesätter själv, faktiskt.)

——

Andra bloggar om lindy hop, dansgolv, Herräng, dansa ute, nybörjare

Logiska förklaringar till den usla Herrängspedagogiken – Herräng, del 3

Dansmemoarer, del 8

Varför är då nybörjarundervisningen på Herräng så sällsynt usel?

För det första är dansundervisning ofta ganska dålig, och alldeles särskilt nybörjarundervisning. Metoden ”låt folk dansa turer tills de småningom av sig själva fattar vad det faktiskt är att dansa” är inte mycket till pedagogik. Att den är den förhärskande skulle jag tro beror på att danslärare under minst ett århundrade levde på att undervisa folk inte i att dansa, utan i att överleva i ett socialt sammanhang som krävde dans. Idag måste man inte längre kunna dansa för att klara av sällskapslivet, och enda tillfället då många tar sällskapslivsrelaterade danslektioner är inför brudvalsen. Istället undervisar man människor som har eller vill ha en hobby, och som man faktiskt borde kunna utgå från är intresserade av att lära sig.

För det andra är man på Herräng vad jag kan se ganska strikt med att undervisa enbart turer på lektionerna. Förmodligen är det meningen att man ska köpa privatlektioner, om man vill lära sig teknik. Så funkar det normalt i USA, har jag fått höra från en före detta tävlande baldansjänkare. De svenska lindylärare jag sett som experimenterat med att faktiskt lära ut teknik i grupplektioner har generellt sett varit glada amatörer. Vill man leva på att vara danslärare är det säkert trevligt att få in sitt levebröd på turbaserade grupplektioner som man kan undervisa utan större ansträngning, och tillfredsställa sitt behov att se sina elever utvecklas på privatlektionerna. (Den argentinska tangon skiljer ut sig lite här, vad jag kan se. Där är fokus på teknik är överlag större och kommer kanske framför allt in på en lägre kursnivå. Där finns även ett fåtal lärare – även professionella – vars undervisning är helt teknikbaserad.)

På Herräng snurrar alla lärarpar runt mellan alla olika grupper på olika nivåer. Man återser lärarparet varannan dag, eller så. Som tredje punkt i min lista som är menad att förklara hur man lyckas åstadkomma så usel undervisning skriver jag: Ingen gör något som helst försök att överblicka hur gruppen utvecklas, och att ingen försöker beror på att det är praktiskt omöjligt. Ett lärarpar kommer in, undervisar sina turer, säger tack och hej, springer runt och undervisar andra grupper, och återser nybörjarna om två dagar. Lennart sade att lärarna försökte verkligen prata med varandra om vad man gjort med eleverna och inte, men det går ändå inte att få någon överblick på det sättet. Dessutom skulle det inte förvåna mig om kommunikationen lärarna emellan mest gick ut på att berätta vilka turer man undervisat, så alla lärarpar kunde komma med nytt material… det är ett logiskt tänk i grupperna på högre nivå, men inte, inte, definitivt inte i en nybörjargrupp.

Min fjärde punkt hör ihop med den tredje. Förmodligen har man tidigare år upptäckt att nybörjarna blir förvirrade när olika lärare kommer med sina pedagogiska knep och beskriver dem som sanningar, och sedan kommer någon annan lärare och vill ha det helt annorlunda. Som van dansare – som svartbälte i dans, för att ta till min standardliknelse – blir man inte störd av sånt, för man förstår att folk kan göra olika men kärnan är ändå densamma. Nybörjare brukar däremot bli grymt förvirrande att få olika budskap på olika håll. Nybörjarpedagogik i budo går oftast ut på att förenkla träningen till något som nybörjarna kan ta till sig. Olika lärare förenklar på olika sätt, men ofta har man bara en lärare så man blir inte varse detta. I ett försök att åstadkomma en enda linje för nybörjareleverna att följa, har lärarna på Herräng helt enkelt skurit bort sina pedagogiska knep och linjer för att inte förvirra. Kvar återstår bara skalet. På högre nivå behöver de inte göra så, för där klarar eleverna av att olika lärare är olika.

Min femte punkt handlar också om samordning mellan lärarna. Harlem Hotshots, som undervisar i Stockholm och som Herrängsarrangörerna ingår i, lär ut nybörjarlindy med fört baksteg på ettan. Det gör man även i SSS, som ju Hotshottarna historiskt sett har starka band till, men i större delen av lindyvärlden har man skippat detta. Att föra baksteg på ettan är enkelt och tydligt, men framför allt är det autentiskt. The Rhythm Hotshots, föregångaren till Harlem Hotshots, sprang fram ur medlemmarnas önskan att återskapa lindyn som den var en gång. Herräng är det ”autentiska” lindylägret som spelar nästan enbart musik från swingeran, som har gäster från the good old days som stående inslag och dragplåster – självklart ska man undervisa nybörjare att göra på klassiskt vis, alltså föra baksteg på ettan. På högre nivåer kan lärarna förmodligen undervisa lite som de vill; att man måste välja det ena sättet är för nybörjarnas skull. Problemet är bara att de flesta av lärarna, eller i vart fall många av den, normalt inte för baksteg på ettan. Alltså kan de i än mindre grad använda sig av vad de lärt sig om att undervisa nybörjare i egen regi.

Min sjätte och sista punkt är något som dansare på alla nivåer klagar på: grupperna på Herräng är gigantiska. Det ger lärarna ännu mindre chans att överblicka gruppen, och än mindre möjlighet att gripa in med teknisk korrigering där det behövs.

Min slutsats är att det vore mycket bättre att låta ett enskilt lärarpar ta hand om nybörjarna, och köra sitt rejs under en vecka. Eventuellt kunde man ha gästlektioner med något annat lärarpar, upp till maximalt en sådan per dag. Det kunde säkert vara nyttigt just för att illustrera det där med att det finns flera olika sätt både att lära ut och dansa lindy. I så fall ska det ordinarie lärarparet helst stanna kvar under dessa lektioner. Då ser de inte bara vad som undervisats, utan hur gruppen tog till sig det. Sen kan de bygga vidare därifrån, och kanske till och med visa sitt sätt att göra något som det andra lärarparet gjorde annorlunda.

Självklart har ingen av de internationellt kända lärarpar som undervisar på Herräng lust att åka till Herräng för att bara undervisa nybörjare. Alltså är detta något man bör erbjuda antingen lärarpar ”på väg upp”, som ännu inte är tillräckligt kända för att undervisa på Herräng, eller något lärarpar från någonstans i Sverige som alls inte behöver vara några dansfantomer – bara duktiga amatörer som tycker det är en rolig utmaning att lära nybörjare att dansa och ha kul med lindy hop. Faktiskt så skulle troligen rätt många av de lärare som undervisar nybörjarkurser runt om i Sveriges lindyklubbar åstadkomma en bättre nybörjarkurs än den nuvarande, även med den gruppstorlek som lärarna erbjuds på Herräng, bara de fick chansen att ansvara för gruppens utveckling och möjlighet att överblicka den.

——

Andra bloggar om lindy hop, pedagogisk, danslärare, Herräng, nybörjare

Jag dissar Herräng, del 2

Dansmemoarer, del 7

Jag hittade igen en kille från nybörjarkursen på Chicago, där han gått kursen tillsammans med sin tjej. Han åkte på Herrängslägrets nybörjarkurs solo för att bli bättre på att dansa så han skulle bli mer i nivå med henne; förarrollen kräver ganska mycket mer än följarrollen i början, men den här killen hade inte heller särskilt lätt för sig. Största delen av gruppen bestod av svenskar, men det kom även folk nerifrån Europa. En medelålders man från Österrike som dansade argentinsk tango hemmavid drog omedelbart in mig i alldeles för nära dansfattning för lindy så jag hamnade kloss mot hans mage. Det kändes som att han visste vad han gjorde, och jag blev lugn. Han vars vanliga dans var befriad från grundsteg i egentlig mening hade svårt med lindyns olika rytmer att trampa med fötterna, och att han drog in mig på fel dansavstånd för lindy ställde till med ett par problem som det tog ett tag att lösa. Dock delade vi något fundamentalt i inställningen till vad det hela handlade om. Under hela kursen förblev han den man jag kände mig tryggast med och dansade bäst tillsammans med.

Gruppen var jättestor, mellan tumme och pekfinger skulle jag säga 40-50 personer. Det tog ett tag innan man roterat igenom hela gruppen och fått lite kläm på vilka som ingick i den. Eftersom jag inte dansade med tjejerna lärde jag känna dem minst. För vana dansare är detta säkert självklart, men för mig som är van att lära känna folk i omklädningsrummen var det jättekonstigt.

Av första dagen minns jag inte så mycket, men i slutet av den andra var jag knäckt. Vi hade tre lärarpar per dag, och alla matade de oss med turer. Eftersom det hela tiden kom in nya saker att lära sig hann killarna aldrig med att försöka känna in var tjejerna befann sig – i den mån de försökte föra, alls. Vad som instruerades i förning var att trycka med händer här och där. Så många år som jag tillbringat med att lära mig använda mina händer som en förlängning av min kropp, och jag vet vilken förbättring det blir teknikmässigt! Inte ett ögonblick att jag tror att de här lärarna själva för genom att ”trycka med handen”!

Ny lektion för nytt lärarpar som lär ut några turer till, ny lektion för nytt lärarpar som lär ut några turer till, ny lektion för nytt lärarpar som lär ut några turer till… så höll det på sex dagar. Så gott som alltid hade turerna satts ihop till en liten slinga, så att sekvensen som skulle göras var förbestämd. Det är säkert praktiskt för lärarna på många sätt: om gruppen gör samma sak samtidigt är det enkelt att se hur det i stora drag ser ut. I solodans medför slingorna inget pedagogiskt problem, men i pardans medför slingorna att tjejerna, som ju följer, hela tiden vet vad som ska hända. Om man hela tiden vet exakt vad som ska komma, är det skitsvårt att vänta på förningen. Nästan alla kommer att föregripa den. Killarna å sin sida fick ingen som helst feedback på sin förning, eftersom tjejerna kämpade allt de kunde för att göra ”rätt” så det lyckades att köra slingan till slut.

I den här miljön uppstod inte mycket till kontakt. Jag visste att möjligheten fanns där, och jag var oerhört frustrerad. Dock var det ingan som pratade om sådana saker som intresserade mig. Det var bara steg och steg och steg och steg, dansens allra yttersta skelett, och mycket lite av dess kärna. Av min drog fick jag ingenting.

Faktiskt var stora delar av gruppen ordentligt frustrerad. Inte mycket sades ut, för vem vill vara negativ och kritisera det fantastiska danslägret på Herräng? men det syntes på pannor och i munvinklar. Mina favoriter bland lärarparen var inte ett skvatt mer pedagogiska än de övriga, men de var mest uppmuntrande av alla lärarpar. ”Don’t panick!” blev efter ett tag den manlige lärarens standardutrop för att lugna oss. Ja, vi verkade nog ganska panikslagna.

Min aikidoerfarenhet och mina samtal med baldanskillen som även dansade lindy hade ju givit mig uppfattningen att vad det handlade om var att följa. Alltså koncenterade jag mig på att följa, följa och följa. Det var nu inte riktigt meningen, ur lärarnas perspektiv. Undervisningen byggde på att eleverna inte kan föra och följa, och därför ska de få fuska tills de småningom råkar plocka upp vad det är att föra och följa. Hur man gör sig lättförd, hur man strukturerar sin kropp för att bli mottaglig för signaler, det fick vi inte veta. Ordet ”frame”, dansram – det som baldanskillen tyckt var a och o – nämndes en gång, i hastigt förbigående, av Simon Selmon. Någon av de två första dagarna hölls en lektion som jag i efterhand förstår undervisade att tjejen själv är ansvarig för att komma runt 180 grader i swingouten på lagom många taktslag, det kan inte föras. Just den biten information missade jag totalt, för jag gick omkring och försökte följa för allt vad mina känselspröt höll. Det undervisades en gång, och sedan verkade ingen bry sig om ifall vi gjorde rätt eller inte. Hur de andra tjejerna klarade av det vet jag inte, men jag vet att ingen lärare under hela veckan klev fram till mig och korrigerade detta grova fel. Istället fick jag trampa mig igenom två ton turer till, som ingen av killarna som förde klarade av att faktiskt föra. Hur meningsfullt är det, på en skala?

På kursen fanns en liten sjuttonåring från en mindre ort som extraknäckte som danslärare på sin lokala dansskola. Till henne sade jag att metoden verkade vara att först knäcka oss innan de lyfte upp oss. Hon sade att ungefär så här brukar dansundervisning gå till. Jag tittade stumt på henne. OK, så den mest använda undervisningsmetoden i dans måste vara att knäcka eleverna för att sen lyfta upp dem. Jag väntade på att det stora genombrottet skulle komma, när saker började kännas åtminstone lite bra, men det kom aldrig. Det kom några små, ett par gånger, men frustrationen övervägde.

Två gånger skolkade jag från lektionerna för att jag inte pallade. En tredje gång gick jag till lektionen och peppade mig att nu, nu måste det vara dags att vi fick börja lära oss hur man skulle göra det här för att det skulle kännas bra. Istället kom det en slinga till, med idel nya steg. Jag orkade inte, utan klev av lektionen.

——

Andra bloggar om Herräng, lindy hop, danslektioner, danslärare, pedagogik, frustration

Jag dissar Herräng, del 1

Dansmemoarer, del 6

Är hon inte riktigt klok den där människan? Dissa lindyhopens Mekka, det kan man väl inte göra?

Jag kan.

Jag var där som nybörjare, och gick nybörjarkursen den första veckan – året bör ha varit 2004 eller möjligen 2005. Nybörjarundervisning i dans brukar suga, men det här är det värsta jag hittills stött på. Väldigt många åker i och för sig till Herräng mer för att dansa hela nätterna än för lektionerna, vilket nog är en klok prioritering, men som nybörjare kommer man inte upp på dansgolvet särskilt lätt. Lindy hop är en ganska komplicerad dans, som det tar ett tag att lära sig dansa hyfsat. Elever på grundkurs är helt enkelt sällan flygfärdiga.

Samtidigt är Herräng helt fantastiskt. Det kommer man inte ifrån. En vecka på Herräng tillbringas i en liten bubbla bortom tid och rum, där den vanliga vardagen slutar existera. Hela lägret är mycket löst organiserat, så löst att det är märkligt att det håller ihop – att organisera lagom mycket är förmodligen det som utmärker en skicklig organisatör. (Lennart Westerlund borde förmodligen föreläsa i organisationsteknik på Handels.) Den före detta bruksorten Herräng fylls till bredden av tillresta gäster, turister av en alldeles särskild sort. Den lokala butiken har högsäsong mitt i sommaren. Skolor, campingplats och marina stuvas full med lindyhoppare. Det finns madrasser till utlåning, men de räcker inte. Då ombeds de dansande reservera dem för utrikes tillresande, och de svenskar som hoppats på något bättre än det medhavda liggunderlaget får ge upp sin. Tillräckligt många lyder för att det ska fungera, och nästa år kommer nästan alla svenskar att ha med sig något ordentligt att ligga på.

För att transportera sig under lägret finns ett stort lager av skrotfärdiga cyklar till uthyrning. Priset är högst rimligt, även för ett schabrak som ser ut att kunna falla i bitar när som helst. Resten av året inkvarteras cykellagret någonstans, för att dammas av och tas fram till nästa läger. I detta någonstans lagras även en stor mängd rekvisita och utsmyckning. Herrängs Folkets hus stuvas om, så det inte går att känna igen. Ett par korslagda urblekta röda flaggor på en vägg vittnar om vad det egentligen är för byggnad, men det är allt. En hel liten bod med utklädningsmaterial plockas också fram årligen, för dem som behöver komplettera sin utstyrsel till temafesten. Ytterst få orkar sedan släpa hem hela maskeraddräkten, utan lämpar av i utklädningsboden – och så fylls förrådet på. Mellan flaggstängerna hängs en hängmatta upp. Bakom Folkets hus ställs det ut stolar. Nu är det färdigt för ständigt transporterande av och an mellan skolans gymnastiksal, några tält med installerade dansgolv utanför skolan, Folkets hus, och den tillfälliga restaurangen.

Herräng är inte det enda läger eller tillställning jag åkt på ensam. Ibland blir det jättekul och ibland blir det blaha; att hela tiden mingla bland okända kan vara lite jobbigt. Att umgås med kompisar som redan vet var de har en är mer vilsamt. På Herräng är dock de flesta ovanligt öppna och sällskapliga, så det sociala umgänget flyter på. Jag tror det har att göra med den där känslan av att befinna sig i en alldeles egen liten värld för sig.

Lägret samlar över 1000 människor under en fyraveckorsperiod – inte alla samtidigt tack och lov, även om många stannar fler veckor än bara en. Hur får man ut information till denna månghövdade skara, om allt ifrån veckans program till alla små detaljer som behöver ändras? Hur skapar man ett forum där man under veckans lopp kan be deltagarna att respektera ordningsregler för att inte störa lokalbefolkningen? De flesta skulle förmodligen trycka upp ett veckoprogram, men det går inte på Herräng. Programmet är inte klart ens när veckan börjar, för det fylls på med extralektioner i den ena eller andra dansen som lärare eller kursdeltagare känner för att hålla. Hör gör man, jo man håller ett informationsmöte varje kväll. Hur ser man till att folk kommer till informationsmötet? Man ser till att det är roligt. Varje kvälls infomöte består av en timmes stand up comedy med Lennart Westerlund, framförd på gräslig svengelska, blandad med dansnummer med mera. Information om tvättinrättningen presenteras av utklädda tjejer sjungandes ”Lindy’s laundry is the best thing since sliced bread”. Gör så på ditt veckoläger, vad det nu handlar om, och alla kommer att gå på infomötena. Jag garanterar.

Duscharna räcker aldrig till. Det finns en tvättstuga där man kan lämna in tvätt och få tillbaka den, men där går torkutrustningen sönder. Förkylningar från tre kontinenter samlas, frodas och sprids, understödda av det faktum att alla har sömnbrist. Faktiskt undrar jag om inte sömnbristen har en del i den fantastiska Herrängsupplevelsen. När man går omkring och är halvbedövat trött, som ett sektoffer på läger inom Moonrörelsen, blir saker antingen fruktansvärda eller fantastiska. Trots att man umgås med ett fåtal av de dansande känns det ändå i viss mån som en gemenskap, ett litet samhälle där man inte bara kan sköta sitt och skita i andra. Förmodligen är det här som det genialiska ligger, i det på gränsen till i underkant organiserade. Om allt verkade perfekt, om cyklarna var nya och skinande, då skulle folk förvänta sig att det fanns madrasser till alla och börja gnälla – men det här är inget ställe med fullservice. Det här är Herräng Dance Camp.

Till Herräng kommer varje år lindhoppens grand old man, Frankie Manning. Dessutom samlar man ihop flera hedersgäster som på något sätt hade del i lindyhoppens och swingerans kultur på den tiden det begav sig. Det är lindydansare förstås men även musiker som Dawn Hampton som dansat privat men inte på scen, och steppdansörer. 2004 när jag var där var Frankie Manning 90 år gammal. Om den dagen kommer när Frankie inte kan dansa längre kommer han fortfarande att vara mycket välkommen som hedersgäst.

När jag började dansa lindy hade jag inte så noga reda på att den dansades till jazz. Tur var väl det, för min uppfattning om jazz var att de som lyssnar på jazz är svartklädda människor som anstränger sig för att verka djupa och svåra; mitt öknamn på musikstilen var ”tut i lur”. På Herräng blev jag dock matad med glad swing från morgon till kväll. Herrängslägret gjorde mig till swingfantast utan att ens tänka på det.

Så ja, Herräng är fantastiskt. Själva undervisningen är dock kass, åtminstone på nybörjarnivå. Jag ska göra en mer detaljerad skildring av just min Herrängsvecka, och förklarar vad jag menar. Det kommer mera…

——

Andra bloggar om Herräng, lindy, lindy hop, dansläger, organisationsteori, stand up comedy