Prio, prio

Äh, vad katten. Rom kan väl vara värd en mässa, och en folkdanskväll på Högkvarteret kan väl vara värt att offra ett fäktningspass för.

Måndagkvällarnas buggkurs i kombination med mitt nattpass på jobbet strular till dygnsrytmen för mig. Om jag vill vara fräsch på onsdag kväll finns bara ett val: skippa buggen, och då kan jag lika gärna hoppa av kursen helt och hållet. Faktiskt har pojkvännen föreslagit det när han sett hur frustrerad jag är, men jag har sagt ”Nej klart vi ska gå färdigt”. Jag skulle ju kunna passa på och lära mig föra det här åtminstone, tänkte jag. Om vi tränar lite hemma på att byta roller och sen halvtimmen före och/eller efter… men bugg går att fördjupa sig i på annat håll, vid andra tillfällen när det känns roligare.

Om man nu vill. Trots allt är polska roligare musik än melodifestivallåtar.

—————

Läs även andra bloggares åsikter om polska, folkdans, bugg, Högkvarteret

Schysst polska på Högkvarteret

Nybildade Schyssta Folkdansklubben, ”för dej som vill dansa jämställt och improvisera med tradition”, tänker hålla till på Högkvarteret som väl får kallas nåt slags allmänt queerställe. Polska utan könsuppdelade dansroller – det låter ju så rätt, så rätt! Synd bara att jag är upptagen på premiärkvällen sjätte oktober. Hoppas verkligen att de inte tänker köra onsdagar framöver.

————–

Läs även andra bloggares åsikter om Högkvarteret, Schyssta Folkdansklubben, folkdans, polska, queerdans

Queertangofestivalen, trots allt

Jag har startat om min tango igen med en rivstart om två till tre gånger i veckan. Vill jag tända efterbrännkamrarna också borde jag väl gå på queertangofestivalen i maj. Kurspaket på dagarna och dans på kvällarna, hela helgen lång… näe, det blir nog lite för mycket. Någon måtta får det vara. Eller? Måtta har jag aldrig varit särskilt bra på.

Danskurser. Nivåbeskrivningar. Var hör jag hemma? Enligt beskrivningen ligger jag på gränsen mellan nivå två, som här kallas avancerade nybörjare, och nivå tre. En grupp som kallats medel hade jag väl kunnat gå i, men medel/avancerad – njae, det är förmodligen bäst att jag låter bli. Samtidigt kommer de flesta av de jag nu tränar med som går på festivalen förstås att välja den översta gruppen.

Till de sanningar som brukar predikas hör att man hellre ska välja för låg nivå på danskurser än för hög. Att glatt sikta för högt och sedan klaga på att kursen var för svår är nämligen väldigt vanligt. Folk tror att de lär sig mer på en svårare kurs, men det är nog inte så det fungerar. Ju mindre koll en människa har, desto mer tror hon att hon behärskar ett material bara för att hon har stött på det förut. Oftast är det de människor som helt saknar fingertoppskänsla som springer genom kursnivåerna utan att lära sig något annat än yttre form. Själv gick jag inte mindre än fyra nybörjarkurser, två i varje roll, och i största allmänhet känner jag mig friad från anklagelsen om att tillhöra denna grupp. Ändå går jag nu och funderar på att gå kurs på en nivå som egentligen är för hög, av rent sociala skäl. Vill jag ha rabatt ska jag anmäla mig och betala före den sista i nästa månad. Jag kan fundera ett tag till, men inte så väldigt länge.

——

Andra bloggar om queertangofestivalen, tango, queerdans, danskurser, kursbeskrivningar, nivåbeskrivningar

Tangocirklar och ukeroll

Inom aikidon är det välkänt att folk blir lättare att leda åt vänster om man börjar med en leda dem åt höger. Bakom ligger en fysiologisk mekanism som har med balanssystem och rörelsemotorik att göra.

I tangon inleds alla steg med en liten liten gungning åt andra hållet än vad man ska – om jag ska gå framåt, inleds steget med att vikten läggs över på hälarna och vikten förskjuts bakåt. Detta i alla fall enligt vad jag får lära mig just nu. Möjligen kommer någon att om två år lära mig att detta inte är sant, men just nu känns det verkligen helt rörelsemässigt korrekt. Denna lilla halvcirkel eller gungning verkar nämligen lösa problemet med den ofrivilliga passgången. När jag sitter ner lite bakåt, blir det helt naturligt att skjuta fram övre delen av kroppshalvan innan foten på andra sidan kliver iväg.

Ja, det verkar faktiskt som att problemet är löst. Inte så att jag alltid lyckas, men så att jag vet vad jag har att jobba på för att rätta till det. Om jag sen lyckas vänta lite mer med själva steget, och inte låta benet sticka iväg i förtid som jag gör nu, kanske passgången snart kan vara historia. Jag hoppas det, för den är ytterst frustrerande.

Jag minns Gunillas övningar och små knep för att låta kroppen sköta stegen istället för benen; hon lät en tänka sig att benen slutade ända uppe i solar plexus. Exakt varför denna bild hjälper vet jag inte, men det gör den. Frågan är vilken metod som ger bättre möjlighet att fortsätta träna på tekniken: en som beskriver lösningen i mer strikt rörelseanatomi, eller den som använder bildspråk? Att jag tappat bort delar av vad jag lärt mig hos Gunilla är i vart fall uppenbart. Nu kan jag tugga om delar av det materialet, med fördjupning i delvis annan form. Att gå för olika lärare är inte så dumt, ändå.

Lite märkligt blir det när folk halvcirklar för stort och intensivt, och därmed ger en impuls att gå iväg åt fel håll. När läraren förklarar det med att följaren är för lättrörlig och inte väntar på steget så skakar jag på huvudet invärtes. Rörelsen ska inte vara så stor, det inser minsta fjärdekyuare. Men samtidigt… på ett sätt är det en ukeroll hon förespråkar. Att tolka inkommande stimuli på ett visst sätt och svara enligt ett bestämt mönster, även om det skär sig en smula mot det stimuli man egentligen får – ja, det är en ukeroll, en pedagogisk metod för att tillåta elever att träna på saker de ännu inte kan.

Alla sådana ukeroller kan ge kvardröjande rester, som om de sätter sig kvar i eleven blir till ovanor. Om gruppen sedan tränar isolerat, förstärker och bekräftar den varandras små ovanor så det till slut ses som den naturligaste sak i världen att alla måste gunga för mycket och ge motsatt stimuli mot vad man avser för att lära sig gunga lagom. Tack och lov rör folk sig mellan undervisningsställena i tangostockholm. Aikidovärldens sits där folk från olika skolor knappt klarar att träna med varandra är långt borta.

——

Andra bloggar om tango, aikido, uke, cirklar, pedagogiska metoder, danslektioner

Partnerrotation och gruppdynamik

På kurser i lindy hop brukar man generellt sett rotera partners relativt tätt. Det händer att par vill hålla sig bara till varandra, men det är undantag. Så gott som alla deltar snällt i rotationen, där exempelvis killarna hoppar ett steg framåt till nästa partner och alla kommer att dansa med alla. Inom tangon däremot är det vanligt att dansa större delen av lektionen ”med den man kom dit med”. Personligen menar jag att alla förmodligen förlorar på det, men så är det.

På den queertango jag går just nu råder någon typ av mellanting på lektionerna. Läraren säger till om partnerbyte, men det är ingen regelrätt rotation – man tillåts själv välja sig en partner bland de övriga dansande, ungefär som i aikidon. Ofta är det dessutom helt okej att stanna kvar med samma partner om man av något skäl vill jobba vidare. Gruppen är ganska liten, så trots att det är relativt få partnerbyten per lektion – vi tränar ganska länge med samma och dessutom är delar av träningen solo – torde man så sikt ha tränat runt med alla, i vart fall om man har intresse därav.

Ur detta skulle kunna växa en trevlig gruppkänsla, en absurd klickighet eller något mellanting. Så vad vill jag göra – optimera mina lektionsupplevelser och utbytet av undervisningen genom att nogsamt välja mina danspartners, eller bidra till en trevlig grupp genom att över huvud taget inte bry mig om vem jag dansar med? Jag tror att jag kommer att anstränga mig för att försöka göra lite både och. Det finns ytterst få människor jag inte kan tänka mig att dansa åtminstone litegrann med. Faktiskt verkar det finnas färre av dessa riktigt otrevliga förare i vår queertangogrupp – kanske just för att alla från början får köra bägge roller, så alla får känna skillnaden mellan trevlig förning och att bli dragen i eller omkringbaxad? Men visst vill även jag ta chansen att dansa lite extra med de dansare jag trivs bra med, i de fall de även vill träna lite extra med mig. Här borde inte finnas någon motsättning, så länge jag är medveten om vad jag gör. Hoppas jag.

——

Andra om tango, gruppdynamik, danslektioner

Tangogrupp som aikidogrupp?

Av den utlovade nivågrupperingen, indelningen av tisdagsgruppen i fortsättare och dansare på medelnivå, syns inte ett spår. Vi tränar på samma saker allihop. Förmodligen väljer många att dansa mest med folk på ungefär samma nivå, men det är ingen hård regel. Själv vet jag inte vilka folk är, och hugger bara den som står bredvid. En hel del saker går över mitt huvud, vilket är helt okej bara något stannar kvar. Lotte, läraren, ägnar delar av lektionstiden åt att dansa övningarna med de duktigaste av eleverna. Det här sättet att leda en nivåblandad lektion eller träningspass är jag van från aikidon. På samma sätt som en aikidolärare behöver Lotte bygga en grupp som ska samarbeta och funka ihop, istället för att efter avslutad kurs spridas över Stockholms alla tangoarrangemang. Det är inte konstigt att jag känner mig mer hemtam med det här upplägget.

Faktiskt är jag nog mycket mer rädd för att göra en duktig dansare frusterad, än att få jobba med någon på lägre nivå med risk att inte få till saker jag annars skulle klara. Visst finns det en och annan på kursen som inte riktigt verkar leva upp till kursnivån. Andra har bara dansat den ena rollen, och är helt bortkomna – eller tror att de är – i den andra. En kvinna som försökt föra över mig till ”rätt” fot när vi hamnat fel så vi inte hade vikten mittemot varandra tackade mig efteråt för tipset att istället gå in i min vikt, och sen därifrån byta fot. Det hade hon aldrig hört förut. Jag tappade hakan, men kanske inte lärare så ofta lär ut hur man gör när det blev fel? Själv anser jag upplysningen vara väsentlig baskunskap om tangons följarroll. I de flesta pardanser trampar fötterna en grundrytm, och trillar man ur så får man som följare försöka komma in i förarens rytm igen – men inte så i argentinsk tango. Där är det enda man kan göra i brist på tydliga stimuli att stå kvar.

Som förare är det förstås en viktigt sak att veta, hur man går vidare när det blivit fel. Någon gång skulle jag vilja träna på just det. Följaren får medvetet kliva fel – eller inte kliva när han eller hon ska – och föraren får träna på att anpassa sig efter situationen. Nu kan jag ju gå på träningar åtminstone varannan söndag, så det ska nog bli av någon gång.

——

Läs även andra bloggares åsikter om tango, queertango, queerdans, dansroller, nivågruppering, danspedagogik, aikido

Jag behöver lära mig att inte prata om mina fötter

Ni vet hur roliga människor är som ständigt pratar om sina sjukdomar och krämpor? Inte sådär värst väldigt, nej.

Bland tjejer som dansar tango pratas det ganska mycket om skor. Man kollar in vad andra har, pratar modeller och klackhöjder. Om man går queertango och har en lärare som hasar runt i yllesockor halva lektionerna, kanske man pratar om klackens vara över huvud taget. Här blir det så lätt att inflika: Jag kan inte ha klackar. Jag har förstört mina fötter, just i tangoklackar, så nu är det anatomiska inlägg som gäller i alla skor. Det var det dummaste jag gjort, att börja dansa tango i högklackat! men hur kunde jag ha vetat…

Jag har gjort det där några gånger nu, och jag börjar känna att det räcker. Förvisso finns det fortfarande massor att säga om tangons sko- och klackfixering, men jag behöver inte måla upp mig själv som det ständiga offret för det. Ibland kan det vara taktiskt att hålla inne med saker, och jag behöver lära mig att inte prata om mina fötter.

——

Andra bloggar om tango, queerdans, queertango, fotproblem, nedsjunket främre fotvalv, prata sjukdomar

Jag dammar av dansskorna

Pardansfest, med blandad icke könsbunden dans. Salsa, swing, tango, pop- och dansbandslåtar. Vi blev uppmanade att gärna dansa ”fel” dans till fel musik. Opretentiöst.

Av något skäl kom jag att dansa nästan enbart med folk jag inte kände. Nej inte kände jag så jättemånga som var där, men tillräckligt många för att ha kunnat dansa med vagt bekanta huvuddelen av kvällen om jag siktat in mig på det. Istället bjöd jag upp okända, och fick föra en hel del lindy med tjejer som inte brukar dansa lindy. Kan de dansa annat så ger det sig ändå, någorlunda. Råkade på en tjej som följde tango helt otroligt utan att alls dansa tango. Fantastiskt.

Lindyn var roligast, kanske för att jag är bättre lindydansare? även om jag känner att min repertoar är starkt begränsad. Stötte på en av tjejerna från queerlindyhelgen, i höstas var det väl. Oj oj vad hon har blivit duktig. Jo så går det när man fortsätter dansa (istället för att bara blogga om dans). Då lär man sig.

Jo, det var värt att leta rätt på danspjucken för. Hur länge ska de få vila den här gången då?

——

Andra bloggar om pardans, lindy hop, tango, queerdans

Tjejer behöver inte gå danskurser

”Jag har t o m varit med om att lärarna ”avslöjade” att vi damer hade gått kursen helt i onödan [...] – kunde bara männen föra så skulle vi kunna dansa ändå!”

Väldigt mycket dansundervisning, förmodligen och tyvärr den mesta, fokuserar främst på mannens roll. Killarna har mera att lära sig innan det hela kan tänkas funka, så på ett sätt är det logiskt precis i början men tyvärr brukar det fortsätta på precis samma sätt upp i nivåerna. Sedan finns det två saker till som gärna puffar in dansundervisningen i den här fållan: dels är tjejer så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det. Dels är det alltid mycket flera tjejer som vill dansa. För att få dansa när det väl gäller måste man lära känna folk – för allvarligt, social kompetens är minst lika viktigt som dansmässig kompetens, om man tillhör det överrepresenterade könet. Om man behöver lära känna killar att dansa med, vad gör man då? Antingen har man kompisar som kan introducera en för folk, eller så har man det inte. Har man det inte, går man på kurs. Därför går det utmärkt att säga att man lär ut pardans men i själva verket till 80% eller mer lära ut förarroll. Tjejerna kommer att komma ändå.

Helt klart är förarrollen lättare att undervisa ur, eftersom det är den som för som detaljstyr vad som ska hända. Om en lärare som dansar följare ska kunna vara huvudansvarig för undervisningen måste hon antingen ge sin partner muntliga instruktioner inför öppen ridå, vilket kan se lite illa ut, eller förbereda lektionerna ordentligt tillsammans med den lärare som för. Om det är föraren som styr lektionerna däremot behöver inga instruktioner ske för öppen ridå. Instruktionerna finns ju i förningen. Till detta kommer att tjejer är så förbannat vana vid att stå tillbaka för killarna, så vana att vi sällan ens tänker på det… så självklart domineras dansundervisningen av det manliga perspektivet, av förarperspektivet.

Till och med i så kallade queerdanssammanhang, av den typ som nog egentligen hellre fortfarande borde heta gaydans, har jag hört folk stå och prata om danslärare i den vanliga icke-queera världen och enbart nämna de manliga lärarna! medan de kvinnor dessa undervisade tillsammans med inte verkade finnas. De lärare som diskuterades var givetvis sådana som till absolut övervägande del fokuserar på att lära ut turer, vilket som jag förut konstaterat är något som killarna behöver lära sig men inte tjejerna – inte egentligen. Tjejerna behöver inte i första lära sig turer, de behöver lära sig följa. Jag undrar när denna lärartrupp tänker börja hålla följarkurser i syfte att finslipa följarteknik… nej det undrar jag inte alls. Det kommer de aldrig att göra.

Det citat som inleder detta blogginlägg är hämtat från en diskussion på nätet. Jag själv har aldrig hört någon danslärare säga så här. På ett sätt är jag inte förvånad, men samtidigt blir jag paff och stum över den totala cynismen hos den människa som säger så. Om man inser att man till 92,3% undervisar förarroll, det vill säga killarna – hur har man då mage att ta lika mycket betalt av tjejerna?

——

Andra bloggar om dans, pardans, dansundervisning, danslektioner, könsroller, queerdans

Älskade, hatade tango

På Tangoportalen har en gammal diskussion från 2005 fått nytt liv: Könsfrågor inom tangon. Det handlar om tangon som reservat för könsrollsstereotyper som vi annars kastade av oss på 50-talet, i vart fall delvis. Det långa inledningsinlägget är mycket läsvärt.

Jag vill ha förd och improviserad dans utan mossigheter. Kan ingen uppfinna en queer bluesdans?

——
Andra bloggar om tango, könsroller, queer

Jigwalk kontra charleston, del 1

En lärare som jag för närvarande går kurs för gillar att till nyingar och halvnyingar lära ut ett steg som heter jigwalk, sida vid sida. När man är van att göra charleston i den positionen faller man oerhört lätt in i det steget trots att man vet att nu ska det vara jigwalk. Jag undrar om det faktiskt går att föra själva steget jigwalk/charleston, eller om det främst är turen innan som talar om för föraren vad som ska komma?

Skillnaden mellan jig walk och lindy charleston är att det först steget avslutas med en liten spark framåt, och sedan sätter man ned foten. I charleston sparkar man först framåt och sedan bakåt innan man sätter ned foten. En jigwalk tar sex taktslag, charleston åtta. Hur katten ska man när man följer känna om det komer en spark bakåt, eller om foten ska sättas ned?

Jag tror, OBS bara tror, att lösningen heter kroppshållning. Tjugotalscharleston dansas tämligen upprätt men lindycharleston brukar vara tämligen framåtlutad. Kanske kanske om följaren vet att jag brukar föra min charleston framåtlutad och jag istället rest mig upp, att denne då fattar att något annat är på gång. Jag får väl försöka experimentera.

Kursen benämnes queerlindy, men jämfört med Charlotte Riveros queertango är den nog bara halvqueer. Förväntningen är att man i första hand ska vilja dansa bara en roll, alltså antingen föra eller följa. Det är svårare att växla mellan rollerna i danser som har ett grundsteg… alltså i princip alla pardanser utom argentinsk tango. Låt oss inte glömma bort det. På en grundkurs i tango, i en miljö där dansrollerna inte anses könsbundna, blir det naturligt att alla åtminstone testar bägge och de flesta både för och följer största delen av kursen. I lindy hop är grundsteget spegelvänt mellan de två dansande. Jag skulle verkligen vilja se en kurs där man låter eleverna byta roller från början, hur det skulle utvecklas! Jag tror det skulle ta några lektioner till innan saker och ting flyter, men att dessa elever sedan skulle ha det mycket bra förspänt även om de småningom skulle välja att huvudsakligen dansa den ena rollen. I just den här queerlindymiljön får man välja sig en roll i grundkursen, och de flesta fortsätter sedan i den.

Hälften av gruppen har velat föra så då har jag följt. Igår gången parade dock två tjejer som bägge förut fört ihop sig, och dansade hela lektionen ihop. Mesta tiden kom jag att dansa ihop med en grabb. Vi bytte roller konstant. Ämnet för lektionen var jig walk, och vi experimenterade lite med att föra jig walk kontra charleston. Vi kom inte hela vägen fram, och kanske sanningen till och med är att jigwalk kontra charleston sida vid sida egentligen inte kan föras på sedvanligt sätt. Lindy är inte någon helt och hållen förd dans och det förekommer en hel del visuell förning, det ska vi inte glömma. Jag tror dock inte vi kommit hälften så långt i vårt experiment om den ene enbart fört och den andre enbart följt.

(En kommentar till ett tidigare inlägg ifrågasatte varför det skulle vara roligare att föra en kille än en tjej. Jag försvarade mig med att det vet jag inte om jag tycker, men jo det gör jag nog faktiskt. Killar som följer är att ganska mycket större brott mot konventionerna än tjejer som för, och att snurra om könsrollerna ett halvt varv extra är alltid kul.)

Queertango

Tillbaka på queertangon, första gången på evigheter. Kan det vara ett år, eller två?

Vad jag tyckte? Joo, rätt bra. Gruppen känns trevlig, även om standardhälsningen tydligen är att kramas. Jag har lite svårt för sånt. Jag artighetskramar folk när jag behöver eller borde men om jag får välja säger jag helst bara hej.

På måndagarna heter nivån medel, och det utlovas att träna på teknik och detaljer istället för bara en massa steg. Formuleringen gör mig skeptisk till att testa Tangoverkstans queertango på lägre nivå, för undervisning som bara är steg tål jag verkligen inte. Å andra sidan kanske det inte är så illa som det låter.

Medelnivån visade sig lite svår för mig. Inte alltför jättesvår, men svår. Det blir uppenbart att jag följt mycket mer avancerade steg än jag fört. Vill jag föra får jag nog verkligen träna in lite flera steg än den repertoar jag har nu, som verkligen är superbasal.

Jämför jag undervisningen med Gunillas är det här verkligen… det känns som klassisk budopedagogik. ”Nu gör du fel, gör så här.” Det borde ju vara helt okej, verkligen, men jag har hunnit bli lite bortskämd med Gunilla som aldrig säger att någon gör något dåligt över huvud taget… man blir lite inbilsk och tror att man är jätteduktig, hehe. I vart fall jag har nog fallit i den fällan, får jag medge.

Idag, efter fäktningen, satte jag upp ett litet kort med reklam för queertangofestivalen i mars på en anslagstavla i polishuset där jag tränar fäktning. Undrar jag om det sitter kvar när jag kommer ner nästa gång.

Kurs, igen

Jag har anmält mig till en lindykurs, om fyra gånger. Den ”queera” varianten, vad nu det betyder. Samtidigt känner jag att.. bah. Jag ska inte gå mera kurser nu. Vad jag behöver är att gå ut och dansa, och koncentrera mig på att föra. Blir jag uppbjuden till att följa så visst, gärna. Jag tycker om att följa… jag är bara less på att ständigt leta män att dansa med. Det är ju brist på folk som för… och hittills har jag känt mig mycket mer uppskattad i förarroll, än som följare.