Jag har redan nämnt att den argentinska tangon är närmast unik så tillvida att den inte har något grundsteg. Med ”grundsteg” menas här det rytmiska fottramp som är stegmönster 1A i en dans, och som danseleven börjar sina första lektioner med att programmera in i ryggmärgen. Ibland kan man gå ifrån grundsteget, men dansen utgår från det. Vals har ett grundsteg, foxtrot har, lindy hop har, salsa har. Tangon har det inte. Istället ska varje steg vara fört i sig självt. Man kan säga att grundsteget är ett rakt steg framåt, bakåt eller åt sidan. Större basenhet än så finns inte.
När man följer en dans med grundsteg och man på något sätt hamnar fel, bör man som följare så fort som möjligt hitta tillbaka till förarerens grundstegsrytm igen. Man kan säga att man struntar i var man själv hamnat, för att anpassa sig till var föraren är. Om man tränar kan det förstås vara en bra idé att försöka lista ut vad som gick fel, men är man ute och dansar är det bättre att inte tänka på sånt. Tillbaka i hjulspåren igen så fort som möjligt, bara. Om dansen är lindy hop blir det något i stil med Ah där får jag ett bakåtsteg, där är ettan. Ah, här är tripplarna, nu är jag i takt igen. Med tiden gör man den här anpassningen till att falla in i förarens rytm på ett mer omedvetet plan, och behöver inte längre räkna trippelsteg för att veta var någonstans i förarens grundsteg man ska ramla in i takt igen.
I tangon, där varje steg är en enhet för sig, ska följaren inta helt motsatt förhållningssätt. Om det uppstår dålig kontakt inom paret eller om någon av de dansande gör något lite klantigt så att den som följer kliver iväg på något sätt som den som för inte tänkt sig – då är det sista följaren ska göra att anpassa sig till var föraren står. Vad man ska göra är att lugnt ta ut sitt steg. Sedan får föraren anpassa sig till situationen.
I tango står man mittemot varandra. För att kunna gå, måste man ha sin vikt på samma sida – den ena på höger fot, den andra på vänster. Om vi bägge står på höger fot är det svårt att komma vidare. Det är då förarens sak att byta vikt och kliva in i följarens viktposition – och därifrån kan man dansa vidare. Om detta görs riktigt mjukt och smidigt är det inte säkert att följaren ens märkt det.
Som tangoföljare är det därför på ett sätt bra att utgå från att man inte gör några fel. Det låter bisarrt och förhållningssättet kan förvisso skapa andra problem, men åtminstone i början är det ett bra sätt att tänka. Om jag tog ett steg var det för att jag kände att jag skulle göra det. Jag upplevde en förning – och då ska jag gå, så enkelt är det.
Detta kan vara svårt att förstå för nybörjarföljaren, kanske särskilt om hon har erfarenhet av annan dans – och nästan alla kvinnor har väl försökt att följa en foxtrot eller en vals. Märkligt nog brukar det inte påpekas under nybörjarkurserna, att den reflex som man lärt sig i annan dans ska kopplas ur här, men det beror väl mest på att nybörjarkurserna brukar undervisa kanske 80% förarroll. När nybörjarundervisningen innehåller stegkombinationer – och det gör den oftast, istället för att ta ett steg i taget, som tango egentligen ska dansas – lurar det tjejerna att det finns en stegkombination att ”göra rätt” i, ett mönster att anpassa sig till. Här blir förvirringen ofta total.
Hur hjälper man en följare som kommit in i det här ”nej nu gör jag fel bäst jag korrigerar” att komma ur det? Att säga ”nej det där är fel, du ska inte byta tillbaka” hjälper nog ofta inte alls, för upplysningen kommer för sent. Reflexen är redan inlärd, och nästa gång lär hon göra likadant igen. Jag föreställer mig att man skulle kunna göra så här: man dansar enkla grundelement, och följaren får till uppgift att då och då göra fel, medvetet. Kliva iväg när ingen förning finns, byta vikt utan att det förs, eller inte följa med när föraren byter vikt. Föraren får då träna sig på att anpassa sig till följaren för att åter plocka upp dansen, men minst lika viktigt: följaren får träna sig på att lugnt vänta in detta.
Lugn, det är den följarkvalitet som Gunilla Rydén pratar om i sådana här sammanhang. Hon pratar extremt lite om att man gör fel. Istället berömmer hon en för att man har den kvalitet hon eftersöker, och säger Jättebra! Ännu mera av det! Du är så lugn. Här står jag. Nu går jag. Här står jag. Jag köper bilden och förhållningssättet, men faktiskt tror jag att man även bör prata om vad man ska göra när det blir fel. Det här följarsättet att reparera när dansen blir trasig är så fantastiskt inarbetat, hos så många av oss. Troligen vore det inte heller helt fel att säga det rätt ut: när saker krånglat till sig, är det han som får anpassa sig efter henne. Den som faktiskt inte känner sig så lugn kan nog behöva höra det, tror jag.
——
Andra bloggar om tango, argentinsk tango, pardans, dansundervisning, lugn, anpassning, grundsteg
