Danslektioner kontra att dansa ute

Den som skärskådar mitt kategorimoln ser att den allra största dansrelaterade kategorin heter danslektioner. Kategorin dansa ute är mycket mycket mindre. Denna obalans avspeglar mitt dansande, sådant det varit på sista tiden, och det är inte bra. När jag slutade dansa lindy och gick över till tangon, var jag ute och dansade varje vecka. Det flöt på, jag var nöjd. Tangon fick jag ge upp när mina fötters framvalv kraschade ihop, men när jag slutade så dansade jag varje vecka - lite mindre nöjd med hur jag funkade i sammanhanget än jag varit i lindyn, men jag var ändå ute och dansade.

Man kan ha som hobby att gå på danskurser - men i så fall är ens hobby danskurser, snarare än dans. Dans på danskurser är nämligen oftast en ganska förfuskad dans, eftersom de som följer hela tiden vet precis vad som ska komma och den som bara går på kurs, kommer aldrig att lära sig vad det är att dansa ute.

Jag borde förmodligen välja den minst pretentiösa dansmiljö som går att hitta, vilket rimligen borde vara antingen gammtjo/polska eller bugg och foxtrot. Samtidigt vill jag ju föra också…

Kanske jag lägger dansen på is ett tag, och avvaktar med att hoppa på något lämpligt danståg tills ett sådant tuffar förbi.

——

Andra bloggar om pardans, dans, danslektioner, dansa ute

Tankar om tango

Just nu dansar jag ingen tango. Jag tänker på tango då och då, men dansar inte.

Nästan all pardans har ett grundsteg. Det betyder att dansen bygger på ett eller flera återkommande rörelsemönster, där fötterna trampar samma rytm. Den som för guidar eller styr följarens placering i rummet, och därmed dennes riktning och rörelse. På avancerad nivå kan det bli mer komplicerat, men i grunden kan följaren trampa samma rytm med fötterna. Steget blir olika i rummet beroende på följarens placering, som denne inte styr över själv, men grunden är densamma.

Argentinsk tango har inget sådant grundsteg. Varje steg är fört i sig självt; att följa i tango är att aldrig ta ett steg utan att först ha fått en inbjudan till det. Att följa i tango innbär därför i hög grad att vänta på input, och att inte ha bråttom. Känner man sig stressad går det urdåligt att följa i tango. Den som för har absolut mandat vad gäller riktningen, som Gunilla Rydén brukar säga. Däremot kan den som följer påverka hur steget tas, dess konsistens, känsla och i vissa fall även tempo.

Om man dansar tango får man då och då frågan vad det är för skillnad mellan argentinsk och finsk tango. Tja, vad gäller det här med grundsteg fungerar finsk tango ungefär som foxtrot; det finns ett grundsteg som löper över en och en halv takt, sex taktslag. I mer avancerad foxtrot kan man gå ifrån detta men det är grunden. Det vore mer relevant att fråga vad som skiljer argentisk tango från annan pardans. All pardans bygger på att föra och följa, men de flesta andra danser har ett yttre skal som går att lattja med även om inte förandet och följandet fungerar perfekt. Tangon däremot går direkt på pardansens kärna, utan omvägar, utan vackra skal att dölja sig bakom. Det är lite naket. Avslöjande.

Tangon har också egen danskultur. I större delen av världen brukar man ta ny danspartner efter en låt, och stanna kvar och dansa flera bara om man verkligen vill dansa med just varandra. I Sverige omfattar basenheten två danser, oavsett om man dansar bugg och foxtrot, salsa, lindy hop eller polska - men inte argentinsk tango. Där är basenheten en tanda, en omgång låtar som kvällens DJ valt ut att servera i klump. Tangodansarna tycker om att få så mycket som fyra låtar i rad, då hinner de känna in varandra ordentligt. Jag kan stå ut med två låtar lindy med nästan vem som helst. Fyra stycken tango, där man ofta håller varandra nära… det är en helt annan femma. Jag tror att det är främst detta som lätt formar en miljö som inte är särskilt inbjudande.

Tangon är väldigt allvarlig. Man skrattar och lattjar inte, man är seriös.

Nej, just nu dansar jag inte tango.

—–

Andra bloggar om tango, argentinsk tango, pardans, dans, social miljö

Jag bör nog inse att jag inte vill

För tredje gången kommer jag mig helt enkelt inte iväg på onsdagsdansen på Chicago.

Det är nog dags att inse att jag faktiskt inte vill.

Jag har pressat mig igenom såpass mycket, i dans men mest i annan träning, trots att det inte känts bra, för någon bild av att det ska löna sig längre fram. Det tror jag inte längre på. Eller jo, nog blir man bättre om man tränar, utövar och dansar än om man inte gör det. Därmed är det inte nödvändigtvis så att man har roligt på kuppen. Det här är ett nöje. Om det inte är roligt så struntar jag i det.

Det kan inte vara fantastiskt jämt

Nästa danskväll blev lite mera som jag trott: halvstapplande steg på vägen tillbaka.

Hotshottarna har ordentlig elevtillströmning nu. Med stor tillströmning av äkta nybörjare till introlektionen före dansen, plus rejält höjda priser, drar sig de som hållit på ett tag bort från introlektionerna. Nivån är avsevärt lägre på dem än vad jag minns, i bägge rollerna. För min del är det lite synd.

Förra introlektionen kändes hur bra som helst, men den här var inte i närheten. Temat var sexor. Två turer var nya för mig. De lärdes som vanligt ut väldigt ytligt, jaja det här är introlektionen… därmed är det OK. Det var väldigt svårt att få dem att kännas bra, men det fixade till sig mot slutet. Låt oss inte heller glömma att vi faktiskt fick ett tekniskt påpekande som jag ska göra mitt bästa för att tillämpa framöver, vad gäller att föra passeringar.

Svante Grundberg var DJ. Kanske inte min musiksmak stämmer med hans. För mig kändes inte musiken rätt alls. Faktiskt kändes få saker riktigt rätt. En man som jag dansade med förra veckan och då trivdes bra med, behandlade mig plötsligt på ett helt annat sätt och undervisade mig på dansgolvet. Berodde det på att han sett mig på introlektionen, “nybörjarlektionen”?

Jag fick få riktigt roliga danser med tjejer heller. Jag kan tänka mig att det beror på att introlektionen inte känts så bra… en sämre ingång till folk. Som läget är nu är jag verkligen beroende av introlektionerna. Med den nivå de har nu och dubbelt så många tjejer som killar, har jag inget som helst skäl att gå dem i följarroll. Ack ack. Medan “Zackes” höll till i den där festlokalen vid Hornstull kunde det ibland vara fler killar än tjejer på dropin-lektionerna före dansen.

Som jag minns det har de här lektionerna haft en viss progressiv utveckling under en termins gång. Det börjas alltid med att trampas grundsteg, för att ge de helt nya en chans, och i början av terminen görs enbart basala turer. Längre fram under terminen brukade det komma inte alls lätta turer. Särskilt killarna fortsatta gå på introlektionerna för att plocka upp turer. Om nivån på introlektionerna fortsätter att vara som den är nu, tror jag lärarna kommer att köra enbart bas hela terminen. Å andra sidan skulle introlektionerna bättre fylla sin funktion om fler inte-helt-nybörjare gick på dem. Ska bli intressant att se vilket val de gör.

Social följar-kompetens

I onsdags var jag ut på Chicago och dansade lindy, för första gången på månader. Jag hade inte så höga förväntningar. Kanske det var därför det blev riktigt bra.

“Nybörjarintroduktionen” före dansen brukar besökas även av dansare som hållit på för länge för att kallas nybörjare. Som förare kan man ofta plocka upp en eller annan ny tur. Som följare har min största motivation att gå på introlektionen före dansen varit att lära känna folk att dansa med. Litegrann funkade det väl så nu också, trots att jag gick i förarroll. Vad som undervisades var superbasala åttor och inte så spännande. Allt går inte att föra som man tänkt när tjejerna är nya och ovana, men ändå är det skoj… jag är mycket mindre känslig för min partners skicklighet och nivå i förarroll.

Jag hade tänkt att nu ska jag inte leta män att dansa med. Blir det så så blir det, men jag ska koncentrera mig på tjejerna och på att föra. Första danserna efter lektionen tog jag med en tjej som jag kände igen från en kurs jag gick i mitten av förra terminen. Sedan blev jag uppbjuden av killar, helt utan egen ansträngning, och glömde min föresats.

Kvällen flöt på, fram till ungefär tio. Där slutade det att riktigt flyta. Jag dansade enstaka danser efter det, en del mycket bra och andra mer tveksamma. I fortsättningen ska jag nog göra som jag brukade förut: när det slutar flyta, är det dags att gå hem. Om jag blir frustrerad över att inte enkelt hitta folk som vill dansa med mig, så gör frustrationen det bara värre.

Pardans är i viss mån ett socialt spel, som jag inte är särskilt bra på att spela. Det här är nog en av orsakerna till att jag trivs allt bättre i förar-roll: jag har inte tillräcklig social kompetens á la följare. Jag känner mig mycket mer uppskattad i förarroll, för flera av tjejerna ger mig komplimanger och säger att jag för bra på ett sätt som inga killar någonsin givit mig för mitt följande. Nu tror inte jag på att jag för bättre än följer. Det gör jag nog inte alls. Däremot är nog tjejerna bättre på att utdela beröm till sina partners. Det måste de ju, för att hålla dem på gott humör så de får dansa i fortsättningen… tjejerna är ju det överrepresenterade könet. Har jag givit killarna komplimanger på detta sätt? Nej, det har jag inte. Som sagt, det finns nog brister i min sociala följar-kompetens.

Tangokurs, sjunde - och milonga

Cruzada, cruzada. Nybörjargrupp och fortsättargrupp samlas för två timmar gemensam lektion innan milongan, en danskväll som är en del av helgens tangofestival, börjar. Vi tränar på att hålla platsen på dansgolvet och inte “köra om” hej vilt, och på korset. Vi får känna ovanligt mycket på andra än vår ordinarie partner, vilket jag tycker är bra. Trots allt känns det skillnad på tjejerna från vår nybörjargrupp och de som hållit på ett tag.

Jag misslyckas med att föra viktbyte, min partner tror att jag lurar iväg henne på ett steg. Får lite hjälp, inser att jo jag har varit otydlig.

Stannar sedan kvar på danskvällen ett tag. Dansar lite, pratar med Anna från fortsättningskursen och vi dansar även lite. Får några danser med en riktigt duktig man - och jag blir rädd. Min prestationsångest bara ökar. Mellan varven känns det riktigt bra, och att bli förd av en riktigt skicklig förare är ju bara smör… men sen blir jag nervös, tappar balans och självförtroende. Tackar för mig efter två danser av gammal vana, som i lindyn, och ärligt talat är jag osäker på om det blivit bättre om vi fortsatt.