Att dansa disco i billig fransklänning från H&M har sina nackdelar. Fransarna består nämligen av små öglor, som lätt hakar i andras kläder och väskor.
Någon gång ska jag skaffa mig en riktig fransklänning á la 20-tal och charleston. Nån gång, men inte nu.
En av tjejerna på discogolvet kändes måttligt inbjudande. Om jag inte vetat att hon tränat karate i 25 år kanske jag inte gjort några medvetna associationer till de halvknutna, halvhöjda händerna framför kroppen, men inbjudande hade hon ändå inte känts. Jag sade det till henne, och hon medgav lätt generad sambandet. Efter det höll hon händerna extremt öppna… stackare, jag borde väl inte ha sagt något. Det man har i kroppen, det har man och det är inget fel i det. Själv brukar jag på ett discogolv ägna mig en hel del åt att öppna och stänga, öppna och stänga – ett rörelsemönster från aikidons värld. Mina jazzsteg från lindyvärlden gör ibland små avtryck i ovanligt rörliga fotmönster, och jag ser det inte som något jag borde bekämpa. På discogolvet bör man rimligen få röra sig som man är, utifrån exakt det man har med sig.
Nej jag vet. Ofta är det inte så. Ofta står folk och bedömer stenhårt vad som är rätt och vad som är fel… men det drabbar mest de som är yngre. Jag har fyllt 40 och kan skita i om någon tycker min dans ser dum eller spännig ut.
Mina nya fina skor är i alla fall ypperliga till discodans på stengolv. Det är bra glid i lädersulan… jag skulle vilja dansa lindy i dem. 20-talsinspirerad fransklänning är också helt rätt om man ska dansgolvsstudsa, det blir bra fart i fransarna. Blir det mera disco framöver får de nog hänga med, bägge två. Nu brukar jag inte ägna mig särskilt mycket åt sånt, men man vet aldrig.
Andra bloggar om aikido, karate, disco, charleston, skor
Dansmemoarer, del 3
I mellanstadiet hade vi klassfester med disco. Jag förstod inte vitsen, och tyckte inte det var särskilt roligt. Det fanns ett knattedisco inne i stan också, dit jag var ett fåtal gånger. Fortfarande förstod jag inte vitsen.
Jag var en sporträdd unge, med närmast sportaffärsfobi. Jag trodde det syntes på mig att jag var en sån som inte kunde, en sån där föraktlig. Någon gång i högstadiet lyckades jag köpa skor i sportaffär utan att det kändes för jävligt, och därmed var största delen av min sportaffärsfobi besegrad. I gengäld grundlade skoljympans foxtrotlektioner en dansgolvsfobi som länge behöll mig i sitt grepp. Skräcken för discogolv tog jag mig till slut över på Kåren i Luleå, när jag var kanske 25. Jag minns att jag glädjestrålande berättade i telefon för dåvarande pojkvännen att jag hade dansat, och att han tydligt men ordlöst undrade vad det här betydde, jag som alltid sagt att jag inte gillade att dansa. Det var nog inte märkvärdigare än att karaten hade givit mig lite känsla för hur armar och ben satt fast på kroppen, och jag börjat uppskatta att röra på den och utforska detaljerna i vad som då hände.
Diet var alltså discogolvet som besegrade dansgolvsfobin. Idag lyssnar jag dock väldigt lite på musik som har tydligt framträdande trummor, och det är sällan som jag finner upp och studsa-musiken särskilt rolig. Det kan vara ett sätt att umgås i och för sig… men mitt nutida jag har blivit lite för dansnördig för det. Jag har onekligen färdats ganska långt sedan de där foxtrotlektionerna.
Ser man folks personlighet när de dansar? Disco och liknande dans är ju så fritt, så där borde väl uttrycket få fritt spelrum? Nja, säger jag. Kanske. Enligt min mening är det en försvinnande liten andel av människorna på ett normalt dansgolv som ens försöker. De flesta är upptagna av att anpassa sig till något slags norm för hur man ”ska” dansa, precis som på mina mellanstadiediscon. Man ska vara lagom. Enstaka människor bryter vilt mot detta, men ses också lätt som lite märkliga. De två danser där jag har svårast att slappna av och sluta se mig utifrån, det är fritt dansgolvsstuds a la disco och kontaktimprovisation. Det beror förmodligen på att bägge formerna är så fria, samtidigt som det finns väldigt tydliga men inte alltid så utsagda normer för vad som anses rätt och bra.
Om man bloggar om disco finns den en youtube-video som är närmast ofrånkomlig. Ska jag vara så klyschig att jag slänger upp den? Ja, jag tror det. Jag tycker också att den är hysteriskt rolig. Skrattet fastnar dock lite i halsen när jag frågar mig vad det är som egentligen är roligt. Några människor försöker vara rätt, och blir istället väldigt fel – det är vad som är kul. Vara rätt. Tonårens mantra, tonårens trauma, evigt definierad av de där människorna som hade rätt att definiera vad som var ”rätt”.
——
Andra bloggar om dans, disco, högstadiet, dansgolv, fobi, sociala spel
