I Martin Ingvars och Gunilla Eldhs Hjärnkoll på värk och smärta läser jag om dansarna i Kungliga baletten. Direkt efter föreställningen stoppar de fötterna i isvatten för att döva smärtan.
Ofta slutar de inte ha ont i fötterna under sommaruppehållen, och det kan ta ett år efter pensioneringen innan det går över. Isvattnet dämpar inflammationen, står det. Alltså dansar proffsen med ständig inflammation i sina fötter.
Varför gör mänskor sånt här frivilligt.
Jag har gått mitt första Bujinkan-läger sen jag började om, hemma på Bushin dojo för Japan-boende engelsmannen Mike Loonam. Träningen var rolig, även om hjärnan blev lite överlastad på slutet. Skumma (men rätt roliga) taijutsutekniker, bo, Loonams version av kihon happo, repetition av boteknikerna (smart med en repetition dag två, det är inte ofta man gör på läger!) och som avslutning mer taijutsu – där någonstans började min hjärna säga stopp, det ska inte vara mer där.
Jag tränade lite lite bo i Kaigozan, men inte mycket – den här lägerdosen om ett par timmar bo blev det flerdubbla. Vapen är alltid skoj (åtminstone vapen som inte i dagsläget används ute i den verkliga världen, HU för kniv). Jag har träningsvärk i triceps! Mycket vapenträning brukar ha den effekten. Min lust att gå ut i den lilla parken här nedanför och se vad kroppen minns av boteknikerna är stor, fast det knappast är botekniker jag borde fokusera på för närvarande… jag borde pyssla om min sanshin no kata och min fallteknik istället. Den förstnämnda suger hårt, jag får inte händerna att göra som jag vill (jag har förvisso inte tränat tillräckligt på det) och det sistnämnda är för närvarande verkligen inte kosher med Bujinkan-mått mätt.
Om inte det där är en aiki sage är det åtminstone en nära släkting. Handkanten får rulla längs ukes axel och ner på baksidan… nedåtgående aiki. Jag vill automatiskt lägga en aiki age före, uppåtgående aiki, men vet inte riktigt om det egentligen passar.
Sättet att promenera igenom tekniken, med många små steg istället för ett välplacerat stort, doftar Daito ryu. Den lätt krumma hållningen i tekniken också.
Dagen efter skjutsas jag obönhörligt iväg på en tripp längs minnenas allé och får inte mycket vettigt gjort.
Klubben arrangerar träningsläger i mitten av augusti med en Japan-boende kille vid namn Mike Loonam, hemma i dojon. Jo såna läger har jag faktiskt tänkt gå på. Ut från klubbens trygga hägn däremot – jag vet inte. Nån gång. Det stora höstlägret verkar bli mattlöst, och jag bangar nog. Jag lär gå dit och titta lite, men inte mer än så. Varken mina fötter eller min fallteknik är i skick för det… och den här typen av småläger passar mig nog bättre. Jag börjar där i alla fall. Checkar att fötterna fortfarande mår bra efter tio matt-timmar under en och samma helg. Jag tror det ska gå bra, men kan inte vara säker innan jag testat.
Nej jag har ingen insidesinfo. Jag bara letade på nätet efter en svensk kampkonstklubb med ett rätt lustigt namn (ni som hänger på budoka.se vet vad som avses) och lyckades komma till taikai.se två dagar efter att sajten uppdaterades med relevant info! Snacka om slump. Det blir stort Bujinkan-läger i höst, alltså. I Stockholm, så praktiskt. Tre västerlänningar som bor och tränar i Japan, och så Sveneric Bogsäter.
Mina ambitioner att inte gå på läger utan hålla mig hemma på klubben faller ihop som korthus… särskilt som jag inte kan tänka mig att klubben jag hör till tänker avstå från att masa sig iväg på lägret. Nu ska vi se… jo det är min lediga helg, ett praktiskt bekymmer mindre. Så bra.
För ett år sedan försökte jag ta mig iväg till en långsvärds- och huggfäktningshelg i Uppsala. Det blev inget av det. Nu ska Uppsala-SCA:iterna ha ett lite mer allmänt fäktningsläger – tänk om man skulle ta sig iväg på det?
Det gäller bara att förstå vad som står på den där sajten. Titta, engelska Wikipedia har ju faktiskt en artikel om George Silver – en engelsman som föredrog svärd framför tunna värjor. Länkar till det manuskript han lämnade efter sig finns också, minsann. Om Nicoletto Giganti står inte fullt lika mycket, däremot länkar till manualer av Marozzo. Det här är ju typ en… kata? Se där, se där.
”A&S” är allmänt hantverkspyssel, har jag fått veta. [Sen jag publicerade det här inlägget har "A&S" specificerats till att handla om att göra vaxtavlor, samt diverse dräktskapande.] ”revel” festen, ”feast” banketten. ”Doublet” är ett slags jacka så ”Male doublet fitting workshop” handlar om sömnad. Alla i SCA kan sy, män som kvinnor. Kan man inte lära sig sy tror jag faktiskt man blir utslängd. (Fördomar? Jag?)
18 sängplatser finns det. Även om det skulle vara så att lika många kommer att sova på golv är det inget stort läger. Små tillställningar är ofta trevligare än stora… ja, kanske man skulle ta sig iväg till Uppsala.
Fest på kvällen, det ska det vara på träningsläger. Medeltidsbankett – sminket ska man lämna hemma, förmodar jag. Eventuellt skulle jag i sann hemkokaranda kunna leta rätt på en koschenill-lus att krossa för att få rödfärg för kinder och läppar till banketten. ;) Närå, jag har gått osminkad på fest förut och jag tror nog det ska gå att låna kläder så man inte känner sig helt apart, men det finns en viss risk att jag kommer att känna mig lite lite fånig. Vad i helsefyr gör man av håret, till exempel? Lånar en fånig liten mössa att dölja det med, förmodligen.
———–
Läs även andra bloggares åsikter om SCA, Aros, Uppsala, fäktning, träningsläger
Åkeshovs sim- och idrottshall erbjuder yoga. Man hittar det i programmet för work out, step up, power jump, allt vad det heter. Jag är skeptisk till sånt. När jag kört yoga har det varit för lärare som lärt sig i Indien. Positionerna hade skumma indiska namn, och träningen omgavs av en strikthet – lika noggrant hur man går ur en position som hur man går in i den. Ganska petigt, massor av olika saker att tänka på precis hela tiden.
På Stockholms stads simhallar har de ”Power yoga” och ”Hatha yoga”, vilket förmodligen bör uttydas som något i stil med ”modern jympingyoga” respektive ”lite mer traditionell yoga, av ospecificerad sort”. Tjejen i receptionen kan givetvis inte redogöra för vad lärarna har för bakgrund. Jag grunnar. Eftersom jag numera är anställd av Stockholms stad kan jag få sim- och träningskort billigt. Kanske om jag springer runt på alla hallarna och går ett pass för alla lärare, att jag hittar någon som jag tycker är vettig? Det blir ju mycket billigare än annan yoga, det är helt klart. Frågan är om priset också säger något om kvaliteten.
Utan större hopp googlar återigen efter Iyengar yoga i Stockholm. Och minsann, nu finns det! Jag kollar snabbt igenom sidan. 10 gånger för 1900 kronor… det är lite andra priser, det. Det är tänkt som en kurs, att man ska lära sig yoga på egen hand hemma. Sånt passar mig inte egentligen, jag vill gå iväg till en träning på en bestämd tid, duscha och komma hem. Ska jag göra hemma blir det inte av. Minsann om inte Mats Fastmark har satt igång igen. Fast jag föredrog hans yoga medan han fortfarande körde huvudsakligen Iyengar.
Ska jag köpa ett sånt där billigt träningskort genom jobbet, när jag vet att det inte är vad jag egentligen vill ha. Simning, styrketräning, work out av olika slag, mindre optimal yoga. Ingendera passar mig som hand i handske, men å andra sidan är utbudet så stort att man kanske ändå lyckas hålla igång med någonting över hela året?
Eller så nöjer jag mig med duellfäktningen. De har förresten fäktning också i Åkeshov, i samma byggnad. Ängby fäktklubb. Kanske det kunde ge lite perspektiv på duellfäktningen, fast… nä.
——
Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, renässansfäktning, yoga, Iyengar yoga, Åkeshov
Jag tror att jag är avhoppad. Det känns så.
Inläggen till skridskorna gick på ren svenska åt helsicke. Ortopedteknikern värmde ner dem i skridskorna. Det blev för trångt, varför han i skridskobutiken värmde skridskon, stoppade ner inläggen och lät mig stå i dem. Ortopedteknikern hade varnat mig för att inläggen var värmekänsliga, men vad skulle jag göra när skridskon var för trång?
De här inläggen har kanter som sticker upp. De är visserligen avfasade så kanten inte borde kännas, men värmen måste ha fått dem att böja sig inåt. De gör ont. Och nu har jag töjt ut skridskorna med inläggen i, så utan torde de vara för stora… sen jag konstaterade att inläggen gjorde ont har jag inte ens testat att åka. Att hoppa mellan två olika grupper, på grund av mitt arbetsschema, blev också ganska tjafsigt. När jag får lust att åka igen ska jag nog bara ta mig till Vasaparken, eller någon annanstans där allmänheten kan åka runt helt fritt.
Jag behöver fysisk träning. Jag känner ju att jag blivit svag, att jag blir trött i ryggen för mycket mindre påfrestningar än förr. Sådan träning som folk idag brukar mena med ”träning”, som är till enbart för att vara fysisk träning utan annat syfte, det tycker jag är så tråkigt. Kanske jag börjar om med tangon efter nyår, men tango är allvarligt talat inte mycket till fysisk träning. Vi får se.
——
Andra bloggar om skridskoskola, träning, ortopedtekniker, ortopediska inlägg
Jag försökte ju prata om att det skulle bli besvärligt med mina inlägg när jag köpte skridskorna. Lyssnade han i butiken på det? Tveksamt. I vart fall minns han det inte, så nu är jag en besvärlig typ som kommer tillbaka för att få fler justeringar av skridskorna fast det bara gått en månad sen jag köpte dem. Vad katten, jag sa ju det! Jag gillar inte att känna mig som en besvärlig kund, särskilt inte när jag faktiskt förvarnat om realiteterna.
Under den en och en halv timme jag tillbringade i butiken drällde en pappa med konståkande dotter samt två ishockeykillar in i butiken. För hockeykillarna tittar personalen på fötterna och säger vilken form på fötterna de har, och avgör därmed märket. Konståkningsskridskor däremot ska formas och trixas efter fötterna, hoppas över ett snörhål om de är för trånga någonstans. Har man nya skridskor ska man lida, det är tydligen normalt.
Det känns nästan som om jag vore tillbaka i tangon. Fötterna ska anpassas till skodonen inte tvärtom. Att ha ont i fötterna är normalt. Jag hoppas verkligen, verkligen att det här är en övergående fas. Om inte skridskorna sitter skönt och enkelt på foten när säsongen är slut i februari, blir det ingen mer säsong för mig.
Över huvud taget känns det jobbigt med åkningen nu. Jag missade så mycket när jag var först sjuk och sen bortrest. Isdansen är långt långt borta, jag får nog vara glad om jag lär mig åka framåt och bakåt rimligt snyggt. Ganska många sorters pedagogik, både i tango och kampsport, börjar med att lära folk att de inte kan gå. Jag ogillar sån pedagogik. I det här fallet är det dock sant, jag kan inte gå det vill säga åka skridskor i vart fall inte särskilt bra. Bara själva åkningen får väl ta en hel säsong, det är väl rimligt. Sedan kanske man kan börja få dansa lite försiktigt.
Alla kontaktaspekter ligger långt långt bortom fjärran. Ja ja, vad hade jag väntat mig.
——
Andra bloggar om skridskor, skridskoskola, isdans, konståkning, sportaffär, besvärlig kund
Jämställdhet brukar betyda att tjejer ska bli mer som killar, sällan tvärtom. Tjejer ska ta för sig mera, kräva högre lön och spela fotboll som en hel karl. Om sonen däremot vill ha en rosa prinsessklänning är det långt ifrån säkert att han får det. Pojkarna får inte bli flickaktiga, det är inte något bra utan tvärtom ganska illa. I värsta fall kanske man till och med blir rädd att pojken blir bög, som Trollhare ironiserar över. (Hos oss i Sverige kanske det sistnämnda inte sägs så ofta rätt ut, men den som tvivlar på styrkan i denna tankefigur hos oss i västvärlden föreslås att titta på Dr Phil hos Oprah.)
Inte nog med att pojkarna inte får vara flickaktiga: vi tar till och med avstånd från de värsta flickigheterna för tjejernas räkning. De får inte bli för tjejiga och för rosa, det är inte bra på något sätt som Kronberg bloggade om för ett bra tag sedan. Jag undrar: hur många pappabloggare skulle reagera negativt om sonen fick ett par blå strumpor i present av försäkringsbolaget?
Detta tänker jag på, när jag studerar mina dyra vita konståkningsskridskor som står lutade mot den öppna köksdörren, isprinsessiga och på många sätt lika flickiga som färgen rosa. I mellanstadiet fick vår jympalärare alla föräldrar att köpa hockeyrör till flickorna istället. Ingen av oss använde ändå taggarna, så jag kan tycka att det är logiskt. Billiga ”flickskridskor”, alltså sådana som leker konståkningsskridskor, är dessutom ofta så sladdriga i själva skon att de är helt hopplösa att åka på. Som jag tidigare skrev i någon kommentar, inte konstigt att vi blev trötta i vristerna!
Ändå kan jag tycka att det är så typiskt, så typiskt, att jämställdhet ska vara att flickorna tar på sig hockeyrör och börjar lattja med boll och klubba. Att killarna skulle testa åka figurer eller drömma om en piruett, det var det ingen som ens föreslog.
Hälften av mina konståkningslektioner undervisas av en manlig lärare, en ganska ung blond pojke som säkert själv tävlar på någon nivå. Han har svarta överdrag på sina skridskor, så man inte ser vilken färg de har. Sådana brukar herrarna har när de tävlar, oftast i färg med byxorna, men jag undrar – hemska tanke *viskar* Tänk om det faktiskt är så att han har vita prinsesskridskor, vilket måste döljas för världen? Ett öde värre än döden, onekligen, om en man blev påkommen med att ha tjejskridskor. Fast jag tror att smarta konståkningskillar har tjejskridskor. Jag ger mig nämligen katten på att konståkningsskridskor för herrar skiljer sig från damernas främst på två punkter: färgen, och priset.
——
Andra bloggar om skridskor, konståkning, könsroller, färger, rosa, isprinsessa, manlighet, flickighet
Det första jag märkte när jag klev på isen med mina nya skridskor var svängradien. Jag behövde bara trycka lite lite med ena foten så svängde jag iväg i en liten cirkel. Så kändes det aldrig när jag åkte skridskor som barn. Jag undrar om skillnaden är konståkningsskridskor mot hockeyrör, bra skridskor mot billiga, eller kanske min allmänt förbättrade kroppskontroll? Jag får väl snöra på mig mina gamla hockeyrör någon gång och jämföra.
——-
Andra bloggar om skridskor, konståkning, hockeyrör, kroppskontroll
Skridsko-Johan lärde mig att hoppa över ett par snörhål på skridskon där den klämde så jag fick ont. ”Det kan du göra på vanliga skor också” sade han. Nu har jag testat på mina jympadojor, och ja: därmed har han löst mina problem med att hitta skor som inte klämmer mig på knölen vid stortån så jag får ont, och skaver mig på lilltån så jag får liktornar.
Att ha början till liktornar när man inte ens fyllt 40 är inte direkt kul. Det ska böjas i tid, eller nåt. En effekt av mitt nedsjunkna främre fotvalv, det som är orsaken till att jag måste ha inlägg i alla skor och inte går barfota på hårt golv, är att framfoten blir plattare och bredare. Skor jag kunde ha förut passar inte längre. Det lär fortsätta vara ganska besvärligt att köpa skor om jag måste snöra om de skor jag provar, och sedan återställa snörningen på de dojor jag inte ville ha… än sen? Jag använde mina gamla Ecco Soft tills de bokstavligen hade hål under och läckte in vatten. Förhoppningsvis slipper jag sånt framöver.
Borde jag inte kunnat komma på det här själv?
——
Andra bloggar om skor, skridskor, fötter, fotvalv, framfoten, nedsjunket främre fotvalv
Tre vuxna nybörjarelever på isen. Jag som inte stått på skridskor på många år och inte på konståkningsskridskor sen jag var 10 var förstås ojämförligen klantigast, men det var kul! Vi fick göra relativt enkla steg och skär. För mig är det svårt nog, det vill säga omöjligt, att åka i halvcirkel på en och samma fot… efter ett tag klarade jag i alla fall att göra halvdana saxningar (korssteg) utan att snava på taggarna. Klart svårast var ändå att åka bakåt. Jag ska nog skaffa hjälm, så jag blir mindre rädd att falla bakåt.
På slutet visade läraren tillsammans med en annan tjej hur de steg vi gjort – ehm, eller i mitt fall försökt göra – kunde sättas ihop till en enkel dans. De åkte bredvid varandra i en sådan där paråkningsfattning, och åkte i runt i bågar. Så det blir faktiskt isdans det här! Inte för att jag har något emot att lära mig en piruett, hur lång tid det nu kan tänkas ta innan jag är mogen för nåt sånt, men det är ju isdans jag vill göra.
——
Andra bloggar om skridskor, konståkning, isdans, nybörjare
Att köpa konståkningsskridskor gör man inte på en kvart. Butiksägaren tittade och kände först på mina fötter för att kunna hitta ett par i rätt storlek inne på lagret. Sedan snörade vi dem, jag provade, vi snörde om och jag testade igen. Utvärdering. Tror jag att det här kan vara något?
Riktiga konståkningsskridskor är hårda saker. Kängan är lika hård som på mina gamla hockeyrör – ja, varför skulle en konståkare vara i mindre behov av stöd runt vristen än en hockeyspelare? Skridskon är bara till 70 procent klar när den kommer till mig, säger butiksägaren. För att göra dem till 90 procent klara så jag kan bestämma mig ska kängan först formas efter foten. Han värmer upp dem i en ugn. När jag tar på dem säger han: Åh vilket härligt ljud. Vad? säger jag. När foten gled ner i skridskon, säger han. Det där är rätt storlek.
Jag får promenera omkring med varma skridskor på fötterna tills de svalnat lagom mycket. Skillnaden är märkbar, nu omsluter den hårda kängan foten utan att trycka på någon särskild punkt. Jepp, dem tar jag! Skenorna slipas. Jag blir varnad att förmodligen behöver komma tillbaka ett par gånger för diverse småjusteringar. De var inte billiga, men om det är så här mycket jobb med att sälja dem var det ändå inte direkt dyrt.
Hela proceduren tog ungefär tre kvart. Då blev han visserligen avbruten av två telefonsamtal – han höll på att organisera räddning av en gammal lastbil. Tydligen skulle den forslas till något lanthandelsmuseum någonstans i skärgården. Den sax eller tång, vad det nu var, som han kapade av mina skridskoskydd med såg också ut att höra hemma på ett teknikmuseum. Priset är exakt som han sagt på telefon. Inget tillägg för utprovning eller slipning eller något sådant. Jämför med billighetskedjorna för glasögon, som marknadsför ett baspris och till det kommer kostnad för flera standardbehandlingar av glasen som man praktiskt taget måste ha… sånt jidder håller inte en hederlig gammal sporthandlare på med.
Tänk om jag nu går tre lektioner och sedan inser att konståkning och isdans absolut inte är något för mig? Det är ett par förlorade tusenlappar i så fall, men ändå mera vore det pinsamt. Jag hade nu inte så mycket at välja på, jag måste köpa skridskor så jag har till första lektionen eller låta bli.
——
Förra gången jag besökte samma butik, i ett helt annat ärende. Ser man på, han har faktiskt en webbsida. Andra bloggar om skridskor, konståkning, sportaffärer, försäljare, butiker, service
Nybörjarträning i isdans för vuxna! Sånt kan inte ges särskilt ofta… det måste vara en effekt av TV4:s ”Stjärnor på is”. Är det början på en trend, eller första och enda gången?
Jag behöver en ny kontaktsport… eftersom jag inte vet om det ges fler tillfällen att som vuxen få träna konståkning är det lite ”nu eller aldrig” över det. Konståkning har fascinerat mig ända sedan jag satt som barn och tittade på tävlingarna på TV. Isdans måste vara den rimligaste grenen att börja med eftersom den inte innehåller hopp och sånt – och så måste det ju vara åkning i par för att bli någon kontakt… även om jag misstänker att den aspekten prioriteras ganska lågt i isdans. Förmodligen får man börja med att träna solo, ganska länge dessutom.
Som mitt arbetsschema ser ut kommer jag att missa varannan träning, och de gånger jag kan är jag ändå beroende av lite god vilja från arbetskamrater för att komma iväg i tid. Det är ingen helt lysande början, men när jag väl vet vad jag vill kan det där arbetsschemat gå att ändra lite på.
Jag har inte stått på ett par konståkningsskridskor sedan mellanstadiet, då vår jympalärare övertalade alla föräldrar att köpa hockeyrör till tjejerna istället. Jag tycker fortfarande det är helt rätt, om man inte ska hoppa och trixa behövs inte de där taggarna. Återstår att jag måste köpa eller låna grillor. Inte har jag åkt sådär jättemycket på mina hockeyrör heller de senaste tio åren… jag kan basal skridskoåkning, men inte så mycket mer. Undras hur bra de övriga i den gruppen kan åka?
Förmodligen kommer detta att bli det mest blåmärkesframkallande jag någonsin sysslat med, trots alla mina kampsporter. Det blir lite mer socialt accepterade blåmärken, förvisso. Inte såna som gör så man ser misshandlad ut. Ändå misstänker jag starkt att konståkning kommer att göra mer ont än någon annan av mina kontaktsporter. (Var det någon som tyckte att konståkning inte är macho?)
Många förbehåll, blev det. Jag ska i alla fall maila klubben, så får vi se sen.
——
Andra bloggar om konståkning, nybörjarträning, pardans, isdans, Östermalms konståkningsklubb
En människa med social kompetens berättar alltid efter större händelser, som fester och sammankomster, hur fantastiskt roligt det var. Om man känner att det var lite sådär… vad säger man då?
Inget alls, oftast.
Jag tyckte fäkthelgen var kul, skoj, trevlig – men inte SÅ bra. Inte vet jag vad jag förväntat mig, och min förkylning dämpade mig en hel del. Låt oss skylla på förkylningen. Om inte den varit, så hade det varit enbart totalroligt exakt hela tiden. Eller? Det tyckte ju alla andra… eller är det bara som de säger?
En vecka till träningshelgen i Sundsvall. Jag och kompisen måste fixa nackskydd. De fäktmasker vi använder är ju gjorda för vanlig sportfäktning, och där händer det aldrig att folk attackerar bakifrån… vi får förvisso inte heller göra det riktigt hur som helst, men i stridens hetta vet man aldrig vad som kan ske av misstag. Därför får nacken absolut inte vara bar. Det ska vara flera lager typ som tål si och så mycket, enligt specificerade regler. Vi rotar runt i källarförråd, ringer varandra och konfererar om vad vi ska kunna använda. Det värsta är att vi bägge åkt på varsin förkylning, och inte direkt känner för pyssliga sykvällar.
