Extremerna

Om jag verkligen vill jobba på min balans borde jag plocka fram konståkningsskridskorna ur källaren och träna på allvar. Nåt mer krävande, nåt mer utmanande för balansen kan knappast finnas. Kanske det går att betala nån tävlande gymnasieunge för privatlektioner, eller nåt… för fler nybörjargrupper för vuxna kanske jag inte lyckas hitta, det där var nog en engångsgrej efter det där TV-programmet där kändisar skulle lära sig åka konståkning.

Om jag tvärtom vill dansa något där min dåliga balans, mina lerfötter som riskerar sabba hela kolossen, ska spela så lite roll som möjligt ska jag köra kontaktimprovisation. Rulla runt nere på marken, inte stå så mycket på föttern alls. Det lutar nog mer åt det sistnämnda, faktiskt. Jag kommer ha alla fredagkvällar lediga framöver, så nån fredag och nån söndag… det borde funka.

Professionella balettdansörer har alltid ont?

I Martin Ingvars och Gunilla Eldhs Hjärnkoll på värk och smärta läser jag om dansarna i Kungliga baletten. Direkt efter föreställningen stoppar de fötterna i isvatten för att döva smärtan.

Ofta slutar de inte ha ont i fötterna under sommaruppehållen, och det kan ta ett år efter pensioneringen innan det går över. Isvattnet dämpar inflammationen, står det. Alltså dansar proffsen med ständig inflammation i sina fötter.

Varför gör mänskor sånt här frivilligt.

Skridskoavhopp

Jag tror att jag är avhoppad. Det känns så.

Inläggen till skridskorna gick på ren svenska åt helsicke. Ortopedteknikern värmde ner dem i skridskorna. Det blev för trångt, varför han i skridskobutiken värmde skridskon, stoppade ner inläggen och lät mig stå i dem. Ortopedteknikern hade varnat mig för att inläggen var värmekänsliga, men vad skulle jag göra när skridskon var för trång?

De här inläggen har kanter som sticker upp. De är visserligen avfasade så kanten inte borde kännas, men värmen måste ha fått dem att böja sig inåt. De gör ont. Och nu har jag töjt ut skridskorna med inläggen i, så utan torde de vara för stora… sen jag konstaterade att inläggen gjorde ont har jag inte ens testat att åka. Att hoppa mellan två olika grupper, på grund av mitt arbetsschema, blev också ganska tjafsigt. När jag får lust att åka igen ska jag nog bara ta mig till Vasaparken, eller någon annanstans där allmänheten kan åka runt helt fritt.

Jag behöver fysisk träning. Jag känner ju att jag blivit svag, att jag blir trött i ryggen för mycket mindre påfrestningar än förr. Sådan träning som folk idag brukar mena med ”träning”, som är till enbart för att vara fysisk träning utan annat syfte, det tycker jag är så tråkigt. Kanske jag börjar om med tangon efter nyår, men tango är allvarligt talat inte mycket till fysisk träning. Vi får se.

——
Andra bloggar om skridskoskola, träning, ortopedtekniker, ortopediska inlägg

Jag känner mig besvärlig

Jag försökte ju prata om att det skulle bli besvärligt med mina inlägg när jag köpte skridskorna. Lyssnade han i butiken på det? Tveksamt. I vart fall minns han det inte, så nu är jag en besvärlig typ som kommer tillbaka för att få fler justeringar av skridskorna fast det bara gått en månad sen jag köpte dem. Vad katten, jag sa ju det! Jag gillar inte att känna mig som en besvärlig kund, särskilt inte när jag faktiskt förvarnat om realiteterna.

Under den en och en halv timme jag tillbringade i butiken drällde en pappa med konståkande dotter samt två ishockeykillar in i butiken. För hockeykillarna tittar personalen på fötterna och säger vilken form på fötterna de har, och avgör därmed märket. Konståkningsskridskor däremot ska formas och trixas efter fötterna, hoppas över ett snörhål om de är för trånga någonstans. Har man nya skridskor ska man lida, det är tydligen normalt.

Det känns nästan som om jag vore tillbaka i tangon. Fötterna ska anpassas till skodonen inte tvärtom. Att ha ont i fötterna är normalt. Jag hoppas verkligen, verkligen att det här är en övergående fas. Om inte skridskorna sitter skönt och enkelt på foten när säsongen är slut i februari, blir det ingen mer säsong för mig.

Över huvud taget känns det jobbigt med åkningen nu. Jag missade så mycket när jag var först sjuk och sen bortrest. Isdansen är långt långt borta, jag får nog vara glad om jag lär mig åka framåt och bakåt rimligt snyggt. Ganska många sorters pedagogik, både i tango och kampsport, börjar med att lära folk att de inte kan gå. Jag ogillar sån pedagogik. I det här fallet är det dock sant, jag kan inte gå det vill säga åka skridskor i vart fall inte särskilt bra. Bara själva åkningen får väl ta en hel säsong, det är väl rimligt. Sedan kanske man kan börja få dansa lite försiktigt.

Alla kontaktaspekter ligger långt långt bortom fjärran. Ja ja, vad hade jag väntat mig.

——

Andra bloggar om skridskor, skridskoskola, isdans, konståkning, sportaffär, besvärlig kund

Rosa sockar och vita skridskor

Jämställdhet brukar betyda att tjejer ska bli mer som killar, sällan tvärtom. Tjejer ska ta för sig mera, kräva högre lön och spela fotboll som en hel karl. Om sonen däremot vill ha en rosa prinsessklänning är det långt ifrån säkert att han får det. Pojkarna får inte bli flickaktiga, det är inte något bra utan tvärtom ganska illa. I värsta fall kanske man till och med blir rädd att pojken blir bög, som Trollhare ironiserar över. (Hos oss i Sverige kanske det sistnämnda inte sägs så ofta rätt ut, men den som tvivlar på styrkan i denna tankefigur hos oss i västvärlden föreslås att titta på Dr Phil hos Oprah.)

Inte nog med att pojkarna inte får vara flickaktiga: vi tar till och med avstånd från de värsta flickigheterna för tjejernas räkning. De får inte bli för tjejiga och för rosa, det är inte bra på något sätt som Kronberg bloggade om för ett bra tag sedan. Jag undrar: hur många pappabloggare skulle reagera negativt om sonen fick ett par blå strumpor i present av försäkringsbolaget?

Detta tänker jag på, när jag studerar mina dyra vita konståkningsskridskor som står lutade mot den öppna köksdörren, isprinsessiga och på många sätt lika flickiga som färgen rosa. I mellanstadiet fick vår jympalärare alla föräldrar att köpa hockeyrör till flickorna istället. Ingen av oss använde ändå taggarna, så jag kan tycka att det är logiskt. Billiga ”flickskridskor”, alltså sådana som leker konståkningsskridskor, är dessutom ofta så sladdriga i själva skon att de är helt hopplösa att åka på. Som jag tidigare skrev i någon kommentar, inte konstigt att vi blev trötta i vristerna!

Ändå kan jag tycka att det är så typiskt, så typiskt, att jämställdhet ska vara att flickorna tar på sig hockeyrör och börjar lattja med boll och klubba. Att killarna skulle testa åka figurer eller drömma om en piruett, det var det ingen som ens föreslog.

Hälften av mina konståkningslektioner undervisas av en manlig lärare, en ganska ung blond pojke som säkert själv tävlar på någon nivå. Han har svarta överdrag på sina skridskor, så man inte ser vilken färg de har. Sådana brukar herrarna har när de tävlar, oftast i färg med byxorna, men jag undrar – hemska tanke *viskar* Tänk om det faktiskt är så att han har vita prinsesskridskor, vilket måste döljas för världen? Ett öde värre än döden, onekligen, om en man blev påkommen med att ha tjejskridskor. Fast jag tror att smarta konståkningskillar har tjejskridskor. Jag ger mig nämligen katten på att konståkningsskridskor för herrar skiljer sig från damernas främst på två punkter: färgen, och priset.

——

Andra bloggar om skridskor, konståkning, könsroller, färger, rosa, isprinsessa, manlighet, flickighet

Svängradie

Det första jag märkte när jag klev på isen med mina nya skridskor var svängradien. Jag behövde bara trycka lite lite med ena foten så svängde jag iväg i en liten cirkel. Så kändes det aldrig när jag åkte skridskor som barn. Jag undrar om skillnaden är konståkningsskridskor mot hockeyrör, bra skridskor mot billiga, eller kanske min allmänt förbättrade kroppskontroll? Jag får väl snöra på mig mina gamla hockeyrör någon gång och jämföra.

——-

Andra bloggar om skridskor, konståkning, hockeyrör, kroppskontroll

Konsten att snöra ett par skor

Skridsko-Johan lärde mig att hoppa över ett par snörhål på skridskon där den klämde så jag fick ont. ”Det kan du göra på vanliga skor också” sade han. Nu har jag testat på mina jympadojor, och ja: därmed har han löst mina problem med att hitta skor som inte klämmer mig på knölen vid stortån så jag får ont, och skaver mig på lilltån så jag får liktornar.

Att ha början till liktornar när man inte ens fyllt 40 är inte direkt kul. Det ska böjas i tid, eller nåt. En effekt av mitt nedsjunkna främre fotvalv, det som är orsaken till att jag måste ha inlägg i alla skor och inte går barfota på hårt golv, är att framfoten blir plattare och bredare. Skor jag kunde ha förut passar inte längre. Det lär fortsätta vara ganska besvärligt att köpa skor om jag måste snöra om de skor jag provar, och sedan återställa snörningen på de dojor jag inte ville ha… än sen? Jag använde mina gamla Ecco Soft tills de bokstavligen hade hål under och läckte in vatten. Förhoppningsvis slipper jag sånt framöver.

Borde jag inte kunnat komma på det här själv?

——

Andra bloggar om skor, skridskor, fötter, fotvalv, framfoten, nedsjunket främre fotvalv

Klant på hal is

Tre vuxna nybörjarelever på isen. Jag som inte stått på skridskor på många år och inte på konståkningsskridskor sen jag var 10 var förstås ojämförligen klantigast, men det var kul! Vi fick göra relativt enkla steg och skär. För mig är det svårt nog, det vill säga omöjligt, att åka i halvcirkel på en och samma fot… efter ett tag klarade jag i alla fall att göra halvdana saxningar (korssteg) utan att snava på taggarna. Klart svårast var ändå att åka bakåt. Jag ska nog skaffa hjälm, så jag blir mindre rädd att falla bakåt.

På slutet visade läraren tillsammans med en annan tjej hur de steg vi gjort – ehm, eller i mitt fall försökt göra – kunde sättas ihop till en enkel dans. De åkte bredvid varandra i en sådan där paråkningsfattning, och åkte i runt i bågar. Så det blir faktiskt isdans det här! Inte för att jag har något emot att lära mig en piruett, hur lång tid det nu kan tänkas ta innan jag är mogen för nåt sånt, men det är ju isdans jag vill göra.

——

Andra bloggar om skridskor, konståkning, isdans, nybörjare

Konståkningsskridskor i hockeybutik

Att köpa konståkningsskridskor gör man inte på en kvart. Butiksägaren tittade och kände först på mina fötter för att kunna hitta ett par i rätt storlek inne på lagret. Sedan snörade vi dem, jag provade, vi snörde om och jag testade igen. Utvärdering. Tror jag att det här kan vara något?

Riktiga konståkningsskridskor är hårda saker. Kängan är lika hård som på mina gamla hockeyrör – ja, varför skulle en konståkare vara i mindre behov av stöd runt vristen än en hockeyspelare? Skridskon är bara till 70 procent klar när den kommer till mig, säger butiksägaren. För att göra dem till 90 procent klara så jag kan bestämma mig ska kängan först formas efter foten. Han värmer upp dem i en ugn. När jag tar på dem säger han: Åh vilket härligt ljud. Vad? säger jag. När foten gled ner i skridskon, säger han. Det där är rätt storlek.

Jag får promenera omkring med varma skridskor på fötterna tills de svalnat lagom mycket. Skillnaden är märkbar, nu omsluter den hårda kängan foten utan att trycka på någon särskild punkt. Jepp, dem tar jag! Skenorna slipas. Jag blir varnad att förmodligen behöver komma tillbaka ett par gånger för diverse småjusteringar. De var inte billiga, men om det är så här mycket jobb med att sälja dem var det ändå inte direkt dyrt.

Hela proceduren tog ungefär tre kvart. Då blev han visserligen avbruten av två telefonsamtal – han höll på att organisera räddning av en gammal lastbil. Tydligen skulle den forslas till något lanthandelsmuseum någonstans i skärgården. Den sax eller tång, vad det nu var, som han kapade av mina skridskoskydd med såg också ut att höra hemma på ett teknikmuseum. Priset är exakt som han sagt på telefon. Inget tillägg för utprovning eller slipning eller något sådant. Jämför med billighetskedjorna för glasögon, som marknadsför ett baspris och till det kommer kostnad för flera standardbehandlingar av glasen som man praktiskt taget måste ha… sånt jidder håller inte en hederlig gammal sporthandlare på med.

Tänk om jag nu går tre lektioner och sedan inser att konståkning och isdans absolut inte är något för mig? Det är ett par förlorade tusenlappar i så fall, men ändå mera vore det pinsamt. Jag hade nu inte så mycket at välja på, jag måste köpa skridskor så jag har till första lektionen eller låta bli.

——

Förra gången jag besökte samma butik, i ett helt annat ärende. Ser man på, han har faktiskt en webbsida. Andra bloggar om skridskor, konståkning, sportaffärer, försäljare, butiker, service

Börja dansa på is

Nybörjarträning i isdans för vuxna! Sånt kan inte ges särskilt ofta… det måste vara en effekt av TV4:s ”Stjärnor på is”. Är det början på en trend, eller första och enda gången?

Jag behöver en ny kontaktsport… eftersom jag inte vet om det ges fler tillfällen att som vuxen få träna konståkning är det lite ”nu eller aldrig” över det. Konståkning har fascinerat mig ända sedan jag satt som barn och tittade på tävlingarna på TV. Isdans måste vara den rimligaste grenen att börja med eftersom den inte innehåller hopp och sånt – och så måste det ju vara åkning i par för att bli någon kontakt… även om jag misstänker att den aspekten prioriteras ganska lågt i isdans. Förmodligen får man börja med att träna solo, ganska länge dessutom.

Som mitt arbetsschema ser ut kommer jag att missa varannan träning, och de gånger jag kan är jag ändå beroende av lite god vilja från arbetskamrater för att komma iväg i tid. Det är ingen helt lysande början, men när jag väl vet vad jag vill kan det där arbetsschemat gå att ändra lite på.

Jag har inte stått på ett par konståkningsskridskor sedan mellanstadiet, då vår jympalärare övertalade alla föräldrar att köpa hockeyrör till tjejerna istället. Jag tycker fortfarande det är helt rätt, om man inte ska hoppa och trixa behövs inte de där taggarna. Återstår att jag måste köpa eller låna grillor. Inte har jag åkt sådär jättemycket på mina hockeyrör heller de senaste tio åren… jag kan basal skridskoåkning, men inte så mycket mer. Undras hur bra de övriga i den gruppen kan åka?

Förmodligen kommer detta att bli det mest blåmärkesframkallande jag någonsin sysslat med, trots alla mina kampsporter. Det blir lite mer socialt accepterade blåmärken, förvisso. Inte såna som gör så man ser misshandlad ut. Ändå misstänker jag starkt att konståkning kommer att göra mer ont än någon annan av mina kontaktsporter. (Var det någon som tyckte att konståkning inte är macho?)

Många förbehåll, blev det. Jag ska i alla fall maila klubben, så får vi se sen.

——

Andra bloggar om konståkning, nybörjarträning, pardans, isdans, Östermalms konståkningsklubb