Bågskyttebanorna på ängen

Vid mina fötter är plötsligt en skylt “Bågskyttebana”. Jag tvärstannar. Jag har svängt upp från vägen som går en bit ifrån sjön. Plantskolan där jag ska köpa frö är på andra sidan om en mindre väg en bit bort. Ängen framför mig är klippt eller slagen. I ena ändan finns stora skyttetavlor, mest runda. Oj! Jag har aldrig vetat att det finns bågskytte så nära, bara tjugo minuters promenad från mig.

Är kusten klar? Kan man gå över? Det verkar så. Jag slänger iväg en fråga om det är tävlingsskytte de sysslar med, till mannen som promenerar tillbaka från tavlorna med ett fullt pilkoger vid höften. Jag får inget svar. Bågskytte, det måste vara lite som att kasta dart som jag gjorde för länge sen. Tänk om…

Efter lustfyllt botaniserande bland fröpåsar och krukdesigner går vägen tillbaka över fältet. Jag går fram till en man som står nedanför klubbstugan och ser kontaktbar ut. Han berättar om de olika typer av bågar som används, och pekar på en av de tränande som skjuter långbåge, men säger att han själv bara är tillfällig gäst och hänvisar mig till en person som sitter på den lilla klubbstugans veranda.

Stugan är under reparation eller tillbyggnad. Trappan upp saknar ett steg. Väl uppe presenterar jag mig och frågar lite. Mannen säger inte sitt namn, och ser avvaktande ut. Det finns en introduktionskurs om några timmar som man kan gå, och det blir nog ingen mer sådan före september. Han hänvisar mig till hemsidan. När jag säger att jag testat lite kyudo blir responsen omedelbart att det är något helt annat. Jo, det är jag mycket medveten om, men måste man vara så avvisande för det?

Näe. Med det bemötandet blir det nog inget bågskytte.

——

Andra bloggar om bågskytte, långbåge, precisionsidrott, Bromma, Ulvarna, Lillsjön

Midsommarscener

Tunnelbanetåg från västerort, halv sju på midsommaraftons morgon. Ett sällskap om tre personer pratar finska med varandra och svenska med de två barnen, samt dricker öl. Förfest eller efterfest?

Ett halvt dygn senare passerar jag Slussen. Ett par går över gatan och halsar vin ur bag-in-box.

Svensk midsommar.

——

Andra bloggar om midsommar, alkohol

En kvinnlig bredbening

En bredbening är enligt susning.nu

en person som på buss, tunnelbana eller spårvagn sitter med så stort avstånd mellan knäna att bara halva sätet bredvid är ledigt. För att helt förtjäna epitetet bredbening, krävs också att personen inte självmant makar ihop sig när någon slår sig ner bredvid.

Det finns teorier om hur man bäst kommer tillrätta med bredbeningar - t.ex. snällt be dem ge en plats innan man sätter sig ner - men någon slutgiltig lösning på problemet har ännu inte offentliggjorts.

Av okänd anledning är så gott som samtliga iakttagna bredbeningar av manligt kön.

Tvärtemot vad Susning säger så finns det verkningsfulla strategier mot bredbeningar. Det gäller att uppföra sig som en högstatusmänniska som har rätt att ta plats. Innan man slår sig ner bredvid bredbeningen ska man ta ordentlig kontakt med den och visa med hela kroppspråket att man är på väg att dimpa ner bredvid den, nästan in i dennes revir. Ett tag körde jag konsekvent med den här metoden som experiment. Den fungerade förvånansvärt bra. Sedan iddes jag inte längre. Nu använder jag den ibland när jag tror att den ska behövas, men oftast orkar jag inte kriga om sittplats på tunnelbana eller buss. Det finns viktigare saker här i livet.

Nu har jag sett en kvinnlig bredbening, eller i vart fall bredbeningens kvinnliga kusin. På tunnelbanan i förrgår satt en välvårdad dam på lite över 60 eller så och pratade i mobilen via headset. Hon satt med de långa kjolklädda benen i kors, utsträckta åt sidan så de nästan nådde fram till mittgången. Mycket plats att sitta på fanns det inte bredvid henne, men jag satte mig på den som fanns och utgick från att hon skulle göra som kvinnor brukar när de får en aldrig så liten påminnelse om att de brett ut sin kropp nämligen maka åt sig, och lägga sina ben framåt istället. Det gjorde hon inte.

Jag glodde på tanten. Hon tittade tillbaka. Jag tittade menande på hennes ben och tillbaka till hennes ansikte. Hon strök med en hastig gest över den veckade kjolen som för att säga: är det något fel på den här eller?

Jag iddes inte sitta på halva rumpan, utan flyttade mig några säten bort. Småningom satte sig en kille bredvid henne, en bredaxlad och allmänt ung sak. När han klev av vid Slussen kollade jag på hennes ben. Jodå, hon hade makat åt sig. Inte så att hon inte alls bredde ut sig utanför sin stolsits bredd, men inte långt ifrån.

Ska vi säga att skillnaden är min och den här killens kön, eller våra respektiga kroppsspråk? Jag tror nog faktiskt mest på kroppspråk. Sen ska vi komma ihåg att kroppspråk är tämligen könsspecifikt.

——

Andra bloggar om könsroller, kroppsspråk, tunnelbanan, genus

Jag är en svart läderutväxt på en Honda

I think that what you mostly do when you find you really are alone is to panic. You rush to the opposite extreme och pack yourself into groups - clubs, teams, societies, types. You suddenly start dressing exactly like the others. It’s a way of being invisible. The way you sew the patches on the holes in your jeans becomes incredibly important. If you do it wrong you’re not with it. You have to be with it. That’s a peculiar phrase, you know? With it. With what? With them. With the others. All together. Safety in numbers. I’m not me. I’m a basketball colour. I’m a popular kid. I’m my friends’ friend. I’m a black leather growth on a Honda. I’m a member. I’m a teenager. You can’t see me, all you can see is us. We’re safe.

And if We see You standing alone by yourself, if you’re lucky we’ll ignore you. If you’re not lucky, we might throw rocks. Becase we don’t like people standing there with the wrong kind of patches on their jeans reminding us that we’re each alone and none of us is safe.

Ovanstående är ett citat ur ungdomsromanen Very Far From Anywhere Else av Ursula K. LeGuin. Detta må vara ett lättjefullt sätt att skriva blogginlägg, men jag har faktiskt inte mycket att tillägga.

Jo förresten, boken finns förtjänstfullt översatt till svenska av Inger Edelfeldt, under titeln Att spela människa. Citatet ovan minns jag som nästan starkare på svenska, förmodligen för att svenska språket skär in i själen på mig på ett annat sätt.

——

Andra bloggar om Ursula LeGuin, ungdomar, utanförskap, otrygghet

Lyft, liftar och förflyttningar

I vårdjobb stöter man då och då på människor som absolut inte vill bli förflyttade med hjälp av något som helst hjälpmedel, utan vill att personalen ska göra det utan. Ibland går förflyttningen utmärkt att göra utan bara man har god teknik - vilket inte alla har, och beroende på utgångsläge är det faktiskt inte alltid helt lätt att lära sig. Ibland förstår inte den människa som ska flyttas att själva förflyttningen är ett ordentligt lyft, eftersom de inte förmår hjälpa till själva eller kanske till och med försvårar själva lyftet. I längden frestar det ordentligt på personalens ryggar. Jag vet en 22-åring som sabbade sin rygg för att den MS-sjuka kvinnan hon jobbade hos inte ville att man skulle använda lift; huruvida kvinnan hade förstånd att skämmas vet jag inte. Människor väger en hel del, men framför allt kan man inte hantera dem som man hanterar en mjölsäck eller en kartong. Det går inte att vända och vrida på dem för att få ett bra grepp. Lyftet måste anpassas till såväl den lyftes som den lyftandes ergonomi - och här krockar det ibland.

Förvisso finns det massor av personal som sliter och drar i dem som dem ska förflytta, på mindre ändamålsenligt sätt. När man utbildar personal i förflyttningar kallar man det numera sällan lyftteknik, utan oftare förflyttningsteknik. Det går nämligen ofta att flytta på folk utan att lyfta särskilt mycket alls, utan mest bara förflytta den egna tyngden. Sådana förflyttningar underlättas ofta av småhjälpmedel som bälten att hålla i, snurrplattor att stå på, eller glidbrädor med vars hjälp det går att glida på rumpan i eller ur en rullstol. En förflyttning som är smidig och utförs i samarbete, i balans och utan ryck, med respekt för bägge de inblandades kroppar, känns bra, känns bra. Om inte kroppen av något skäl är väldigt ömtålig är en väl genomförd förflyttning behaglig.

Det finns en solklar koppling mellan aikido/jujutsu och förflyttningsteknik. Min träning gjorde mig helt klart mycket bättre på att utnyttja min kropp till att flytta på andras, helt klart. En gång när jag gick kurs i förflyttningsteknik som fokuserade på tyngdöverföring, alltså att flytta den egna kroppsvikten istället för att slita och dra med armarna, fick jag anstränga mig för att inte stå där och fnissa. Att Kurt Durewall, mannen bakom en av landets större jujutsustilar, småningom gick vidare till att utveckla förflyttningsteknik för vården är inte förvånande. Ordet Durewalltekniken ger idag få googleträffar. Huruvida man idag har vidareutvecklade och bättre tekniker eller om Kurres metoder lever vidare utan att hans namn nämns vet jag inte, men vad jag vet har metoden ett gott rykte.

Det kan säkert finnas flera skäl till att gamla vårdberoende och funktionshindrade ibland motsätter sig liftar, men jag har kommit att undra om det inte ibland är så att det inte egentligen är liften de motsäger sig. Kanske en del av dem helt enkelt uppskattar den vardagliga, anspråkslösa och omärkvärdiga kontakten i en väl genomförd kroppsnära förflyttning.

Andra bloggar om åldringsvård, personlig assistans, hemtjänst, lyft, förflyttning, lyftteknik, förflyttningsteknik, aikido, jujutsu, Durewall

Utförsåkning

Jag har varit i Åre en vecka och åkt utför, på betald arbetstid. Det är nu inte riktigt så lyxigt som det låter. Jag jobbar som personlig assistent, och killen jag jobbar hos har varit iväg och åkt utför, på handikappanpassat vis. Själv hade jag aldrig åkt utför över huvud taget, och vara väl lite tveksam om ifall jag skulle ge mig på det alls eller om den andra assistenten skulle få stå för allt skidåkandet. Det blev något mittemellan: jag kavade runt litegrann på egen hand, medan den andre assen fick sköta allt skidrelaterat i jobbet.

Jag hann bli mätt på att åka utför på egen hand. Det är okej, men inte jätteroligt och absolut inget jag skulle betala för att göra. I början lärde jag mig ganska fort och då var det roligt i sig. Alla människor gillar väl att få känna sig duktiga. Innan jag försökte åka fick jag veta att man svänger genom att pressa med den yttre skidan, så det gjorde jag och det gick. Efter några åk började jag försöka fixa till innerskidan så jag fick skidorna parallella. Sedan hade jag en åkteknik som funkade okej, och tja det var ungefär så långt jag kom. Stora backar tycker jag inte om. De flesta som åker utför verkar knarka hastighet. Själv skulle jag kunna tillbringa många långa timmar i barnbacken med att känna på detaljer i min åkning och i själva backen, helst med instruktion.

Som minne har jag ett gäng blåmärken på låren. Blåmärket på högra benet är stort, och sitter på lårets insida. På vänstra benet är blåmärkena mindre men desto fler, på framsidan/insidan av låret. Har någon en bra teori om hur man får blåmärken på låren av utförsåkning? Det enda jag kan tänka mig är att jag slagit mig själv med staven när jag trillat omkull.

——

Andra bloggar om utförsåkning, skidor, blåmärken, Åre

Beroende

Jag knarkar Lady Grey. Det är ett vanligt svart te smaksatt med citron och lite apelsin. Jag är torsk. Något godare finns inte.

Eventuellt sätter jag snart mina gamla planer på att lära mig röka pipa i verket. Kanske jag skulle vänta till våren dock, så det går att sitta utomhus och blossa. Jag kan ju börja kika på pipor redan nu, i och för sig.

I sanning en fördärvlig dryck

Det händer då och då att jag tappar humöret den sista halvtimmen av våra tvåtimmars fäktningssessioner. I och för sig är jag en ganska lättretlig och knepig typ, men det har ändå varit anmärkningsvärt ofta som jag lämnar hallen i ganska moloket skick. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag kanske kan ha kommit på en bov i dramat: Koffein.

Jag måste äta något före träningen, annars blir min hjärna ledsen av låg blodsockerhalt. Enklaste sättet att hinna är att drälla in på ett kafé mellan jobb och träning. Den där caffe latten… kaffe är ju vätskedrivande. Kanske det är av vätskebrist jag totalt trillar ur den sista träningstimmen.

Teorin är i vart fall värd att undersöka.

Vad använder män för schampo?

Rakhyvlar säljer man olika designade och i olika färger till män och
kvinnor. Hudkräm förmodas inte karlar köpa förrän det finns en
särskild sort “for men”.

Däremot är exakt all schamporeklam jag sett riktad mot kvinnor.
Undantag kan möjligen vara reklam för mjällschampo.

Vad kan män använda för schampo utan att känna sig anklagade för
bögighet, utöver Clearasil?

Derby är derby

Jag gick på derby idag; derby i betydelsen match mellan lag från samma område. Hammarby mötte AIK borta på Hovet. Sporten är alltså ishockey.

På vägen från tunnelbanan går vi förbi tre stadiga polisbussar. Vägen in till ishallen går genom en kedja av poliser och väktare. Inne på matchen springer de huliganigaste av åskådarna ner så nära rinken då kommer, och så nära motståndarnas ligistsupportrar de kommer. Där står de och hojtar glåpord mot motståndaren. De bägge sidorna av ordentligt åtskilda med massor av luft emellan. Inte en chans att ett Hammarby-fan ska lyckas nå en AIK:are.

Vi lämnar Hovet när det är fyra minuter matchtid kvar, för att lyckas komma med tunnelbanan innan det blir trängselkaos. I vår väg står en avspärrning, på samma plats där polis- och väktarkedjan stod när vi kom. Så märkligt, vad gör den här? Den går att ta sig förbi, ska vi göra det? Ja, det gör vi. När vi väl passerat möter vi poliserna, som ska försätta spärren i aktivt läge. Polisen har bestämt sig för att slussa AIK-supportrarna till Gullmarsplan och Hammarby-fansen till tunnelbanestationen Globen, för att undvika bråk. Vi hamnar i en vagn full av tonåringar som hejat på Hammarby. Mitt sällskap är neutralt klädd, det vill säga AIK-tröjan är ordentligt dold under huvjackan. Annars vet man aldrig vad som kunnat hända.

Jag känner mig som att jag passerat genom en krigszon. Är detta moderna gladiatorspel verkligen något som skattebetalarna ska stötta och underhålla? Jag förstår känslan av att stå i en grupp och skrika tillsammans med många andra, det gör jag. Ljudvolymen när publiken skrek som värst var imponerande, alternativt förskräckande. Jag reagerar över att spelarna ju faktiskt slåss inne på rinken. Domarna griper in och särar dem flera gånger, ibland får någon en utvisning och ibland inte. Jag ser en spelare ligga över en annan på isen, ett kort ögonblick innan domaren kommer, och tänker på inramningen med poliser i kravallhjälmar. Hur var det nu. Sporten ädla känslor föder?

Vad borde man göra. Låta buset slå ihjäl varandra och lägga pengarna på renässansopera istället?