När det är tungt, ska du träna mera

Budomemoarer, del 16

När Åsa frågade mig i omklädningsrummet hur det gick med träningen svarade jag som det var. Jag kände att jag på något sätt satt fast. Jag tränade och tränade, men jag lärde mig ingenting. Snarare kändes det som att jag gick bakåt. Sådant som jag förut tyckt att jag kunde, var nu fullt av hål och olösta problem.

Hon log sådär lagom gåtfullt och sade: När det är tungt ska du inte dra ner på tempot, utan öka. Träna mera, då lossnar det. När man känner att allt går dåligt, är man i själva verket på väg att ta ett språng.

Inlärning sker sällan i jämn takt utan snarare språngvis. Tydligen gäller det inte bara färdigheter i främmande språk, utan även aikidotekniker. De stadier där man mer eller mindre står stilla är också en del av utvecklingsprocessen; i platåstadiet insamlas information för bearbetning, och man börjar på något plan formulera frågor kring vad som inte fungerar bra. När problemen är någorlunda inringade börjar småningom svaren drälla in - om man fortsätter träna.

Min fäkttränare berättade en gång om en utvecklingssekvens han sett flera gånger. En ny elev börjar, och tar sig så sakteliga framåt på de sätt som nybörjare brukar. Efter ett tag börjar det hända saker. Eleven börjar få saker att fungera, sätta ihop olika bitar, börjar förstå hur det fungerar - och då, just då, försvinner eleven från träningen. En del av dessa elever har min fäkttränare senare återfunnit, och frågat dem om varför de slutade träna. De har då svarat: men det gick ju så dåligt. I början lärde jag mig massor, men då innan jag slutade så var det så segt och jag lärde mig ingenting alls.

Med tiden fick jag själv se flera gånger hur elever och träningskamrater klagat på att träningen går så dåligt, precis innan nästa pusselbit trillat på plats och de tagit ett stort kliv framåt. Numera förstår jag så väl Åsas svårtolkade leende när hon sade det där till mig, i omklädningsrummet på Tavastgatan. Fortsätt träna, så ger det med sig. Jag vet hur det fungerar. Du ska få se! Och jag fick se. Ändå är det något kring det här tankesättet som ger mig dålig smak i munnen. Det får mig att tänka på vad avhoppare från Livets Ord har berättat att rörelsens företrädare säger till medlemmar som tvivlar: Be mer. Du är ansatt av tviveldemoner; be mer så besegrar du dem, och de försvinner.

I budons Japan-baserade kultur, åtminstone i aikidon, ingår att man ska träna mycket. Begåvning är förvisso också bra, men den elev som vill bli ordentligt uppskattad ska även flitigt och troget komma till pass efter pass. I budokulturen ingår även att det är bra att träna ihärdigt, utan längre uppehåll. Budon erbjuder en träning för livet - åtminstone brukar det ofta sägas så, och när det fungerar är det fantastiskt. Där en karriär i västerländsk tävlingsidrott ofta avslutas med att idrotten läggs helt på hyllan erbjuder budon en träning för livet, för kropp och själ. När jag började träna budo tyckte jag det här var fantastiskt, och jag har fortfarande mycket stor respekt för budons förmåga att locka människor att träna som inte trivs i vår västerländska idrottsstruktur. Det här idealiserandet av att träna utan upphåll känner jag mig mera tveksam till, dock. Träningsuppehåll kan vara otroligt bra för aikidoutvecklingen. En människa som stått nästan still i sin utveckling i något år kan ta ett träningsuppehåll på ett halvår för att cykla istället, och när han kommer tillbaka ser han träningen med nya fräscha ögon. Plötsligt ser han nya vägar, som inte leder via de gamla ovanorna.

Practice makes perfect heter det på engelska. Det svenska talesätt som ligger närmast torde vara “övning ger färdighet”. Jag har dock haft danslärare som hävdat att övning inte alls med nödvändighet ger färdighet och istället sagt: perfect practice makes perfect, bra träning ger färdighet. Kvalitetsträning alltså, där budon ofta förespråkar kvantitet.

I hur många år tränade jag utan att ha ens fyra träningsfria veckor på ett år? Träna, träna, träna hela livet i ett evigt kretslopp… nu när jag inte längre tränar budo känns det på ett sätt skönt att ha sluppit ut ur det ekorrhjulet. Jag har aldrig någonsin satsat så helhjärtat på en sak som på min aikido, och jag lär aldrig komma att göra om det. Jag har åldrats, visst är det en del av det hela, men jag har också insett att lagom är bäst. Medan jag körde aikidovägen rakt fram var jag ju samtidigt medveten om de där människorna som tränade ibland och ibland inte, som var borta månader eller halvår i sträck för att prioritera annat. Det tar förstås längre tid att komma framåt i sin aikido på det sättet, men jag är ganska säker på att man får ett roligare liv.

——-

Andra bloggar om aikido, fäktning, budo, memoarer, sekter, träning, Japan, överdrifter, lagom

Hurusom man håller i en sabel

Mitt försök att få lära mig lite om hur sportfäktningen ser på sabel blev inte så lyckade, för instruktören var bortrest. Jag lekte lite med en annan nybörjare - nybörjare på sabel, inte inom fäktsport - och gav sedan upp. Jag som fått testa “riktig” sabel, vars handtag ser ut så här

blev en smula bestört över att sportfäktningens sabel inte hålles som man håller en riktig. Att de ser ut precis som som ett vanligt kavelhandtag, sådana vi använde i duellfäktningen till värja och florett

det visste jag, men ska inte tävlingsvapnen i görligaste mån efterlikna riktiga vapen?

Sabeln griper man på det sätt som de flesta skulle göra intuitivt: man stoppar in fingrarna under bygeln och sluter handen runt. Kavelhandtagen däremot håller man med tummen på ovansidan, pekfingret på undersidan och övriga fingrar krökta runt det. De användes även inom sportfäktningen tills man gick över till det mer stabila pistolgreppet. På affischen från Olympiska spelen år 1900 syns alla tre vapen som används: florett, sabel och värja, alla med likadana raka handtag. Sportsabeln har en större skydd över handen, med en bygel som går ner till handtagets avslutning, men det är enda skillnaden mot övriga sportvapen vad handtaget anbelangar.

Fusk! tyckte jag om sportfäktningens sabelgrepp. Sabeln är ett huggvapen, och vill man ha kraft att hugga i något så ser man till att få hela armen bakom hugget. Då vill man inte hålla vapnet löst inklämt mellan tumme och pekfinger. Att sedan det greppet kan vara ganska löst förutom vid själva träffen, det är en annan femma. Fäktningen måste ju bli helt annorlunda, när greppet om vapnet vrides ett kvarts varv. Det här är för långt ifrån någon slags verklighet för att jag ska ha lust att syssla med det, tänkte jag.

Å andra sidan. Hurpass historiskt riktiga är de enkla kavelhandtagen? Floretten har, till skillnad från värjan, aldrig använts till att sticka hål i folk med, utan enbart till träning och tävling. Ändå har till och med den här gamla floretten, lika tunn som dagens tävlingsfloretter

ett mer komplicerat handtag, anpassat för så kallat italienskt grepp. Det enkla kavelhandtaget som används på lätta klingar inom SCA, den medeltidsförening jag fäktats inom, kanske är hämtat från tidig sportfäktning det med? I så fall är det inte i första hand sportfäktningens grepp om sina sablar jag ska ifrågasätta, utan SCA:s fäktning med lätta vapen som förmodligen är helt ohistoriska. Att man använder dem kanske enbart är för att det är vad som finns enkelt tillgängligt, och som är någorlunda acceptabelt. Ja… förmodligen är det så. Den SCA-fäktning som görs med tyngre klingor är rimligen den enda som är någorlunda historiskt korrekt. Å andra sidan är det ju trevligt att kunna sätta enkla tunna lätta vapen i händerna på nybörjare, innan de går över till tyngre saker.

Jag ska nog inte avfärda sportsabeln ändå, inte riktigt än. Den ska få en chans till. Detta tog mig fyra dygn att komma fram till.

Fäktades verkligen damerna i OS i Paris 1900 iklädda kjol, förresten?

——
Bilderna är samtliga hämtade från WikiMedia Commons, och får användas enligt följande villkor. Sabelhandtaget: CeCill, foto Rama. Den gamla floretten: GFDL. Foto: Roger McLassus. Bilderna på det röda floretthandtaget och OS-affischen ligger inte under någon upphovsrätt.

——

Andra bloggar om fäktning, sabel, florett, SCA

Övergångsrit

Inför eftermiddagens sportsabel har jag tagit bort nackskyddet från min fäktmask, det som jag sydde inför Sundsvallsresan. Jag sydde fast det ganska slarvigt, så efter en månad började det lossna. När jag sydde fast det igen var jag noggrann, massor av små stygn för att fixera tyg mot metallnät. Nu har det lösa tredubbla tygstycket massor av små avslitna trådar runt kanterna. Enda minnet på masken är lite limrester högst upp, där det inte gick att sy.

Masken ser lite naken ut, som en hjälm men öppen bak. Nå det blir i alla fall luftigare.

——

Andra bloggar om fäktning, fäktmask, övergångsriter, ritualer, förberedelser

En damsusp, tack

I den lilla tamburen hänger målvaktsbenskydd från golv till tak. Jag spanar efter personal, men ser bara mera skydd och en arbetsbänk. Jag ropar hallå. Någon svarar från ett rum längre in. Hur många tusen prylar ryms egentligen i den här butiken? Det är alla typer av skydd, klubbor, skridskor. Längst därinne hittar jag en man som närmar sig pensionsåldern, upptagen med en mamma och hennes barn. Snart kommer han fram till mig, och jag frågar om de har en damsusp hemma. Jodå svarar han, och plockar fram från ett dammigt ställ bredvid kassan.

Kassaapparaten ser ut att ha antikvärde och fungerar enbart som kassalåda. Jag får kvitto utskrivet för hand. Nej vi skaffar ingen, orkar inte med elektroniken, vi är tre gamla gubbar som jobbar här säger han. Butiken ser ut att ha bott i lokalerna sedan de var nya, vilket borde vara minst 50 år sedan. Kassaapparaten är några snäpp äldre än så, och visar sig vara upphämtad på Tekniska Muséet som inte hade plats för den.

Rätt många av tjejerna kör ju med killsusp nuförtiden, säger han och tittar på mig. Där ser man, säger jag, betalar och går. Hos SCA:s kämpar sägs det att killsusp på en tjej kan göra värre skada än att vara utan. Det har jag väldigt svårt att tro på, såvida man inte köper någon extremt minimal variant som kräver manlig utrustning för att sitta på rätt plats.

När jag kommer hem pröver jag suspen utanpå jeansen. Den är riktigt bekväm, och jag är nöjd. Hockeysusp verkar vara modellen för kämpalek.

——

Andra bloggar om suspensoar, susp, ishockey, kassaapparat, kämpalek, heavy fighting

En budodräkt i tvättkorgen

Mina blickar drogs till något i trådkorgen på hjul, något vitt med grov tygstruktur. En dogi av den lite grövre sorten, alltså en sådan dräkt som brukar användas till judo eller jujutsu, bland mycket annat. Vems är det? Vad tränar han eller hon, och var? Jag tittade på bokningslistan. Ingen i min trapp, ingen jag kände igen.

När personen behövde torkrummet hängde några av mina plagg kvar där. Gi-ägaren hängde dem alldeles vid dörren, så jag lätt skulle kunna hämta ut dem. Förmodligen reagerade han eller hon inte på minsta sätt på min fäktjacka.

——

Andra bloggar om budo, kampsport, fäktning, keikogi, budodräkt, träningskläder, saknad

Den manliga trådkoppen

Det här är handtaget till en värja från sent 1500-tal. Skyddet för handen kallas för kopp, och en sådan här slingrig sak heter trådkopp. Vi har liknande trådkoppar på en del av de värjattrapper vi tränar med, och jag finner dem bisarra. De är ju fulla av hål! Ibland kan det faktiskt gå att träffa handen rakt igenom. Men visst, snygga är de. Trådkoppen måstes vara själva essensen av manlig fåfänga. Titta vad jag är cool och tuff, jag kan ha ett så dåligt skydd för min hand och jag räknar ändå med att vinna!

Om någon undrat vad min avatar föreställer - den som syns i mina kommentarer - så vet ni nu. För att ta och vara alldeles, alldeles laglig ska jag påpeka att fotot är taget av Rama och om någon vill använda den, är den licensierad under Creative Commons by-sa.

—-

Andra bloggare om: trådkopp, värja, fäktning, svärd, blankvapen, manlig fåfänga

Gorget

Det var meningen att jag skulle bygga min gorget - mitt halsskydd - helt själv, men min tränare blev nog less på att jag är så långsam. Nej jag är inte bra på hantverk och då tar det tid. Jag har skurit ur delarna i tjockt läder samt sytt och nitat ihop dem, han har satt på remmar och spänne. Nå men nu är den färdig och går att använda. Jag slipper springa runt och leta efter klubbens lånegorget varje gång jag ska träna med tunga klingor; ett praktiskt problem mindre.

Jag har tagit ett dåligt foto på min gorget med min mobilkamera. Om jag hittar rätt sladd (förmodligen på skrivbordet dold under tusen miljoner prylar) så ska jag slänga upp det här.

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, gorget, hantverk, läder, skydd

Avbruten klinga

Idag på fäktningen bröts en florett av. Jag såg inte när det hände, upptäckte bara plötsligt att alla utom jag och min tillfälliga träningspartner stod i en ring i bortre ändan av salen. När vi kom dit visades den avbrutna klingan upp för oss. Den hade brutits ganska tvärt av, men ena kanten var tämligen vass och otäck. De där fäktjackorna fyller nog en funktion, ändå. Materialet är ballistisk nylon - det heter så eftersom man använder samma material i skottsäkra västar! Nå där fyller man väl på med kevlar och grejer antar jag.

Jag har tvättat min fäktjacka för första gången. Vit och fin blev den, och den tog evigheter på sig att torka. Antar att det där nylonet måste vara vävt på något väldigt kompakt sätt, i många lager.

Läs även andra bloggares åsikter om fäktjacka, fäktning, florett

Auktoriseringstaktik

Min tränare tycker det är dags för mig att auktorisera. SCA-auktorisering har jag redan men klubben har en nivå till också. “Jag brukar inte låta mina elever auktorisera så fort” sade han, och först blev jag smickrad. Sedan såg jag mig om, och upptäckte att de flesta av dem som börjat efter mig nu springer omkring med auktoriseringssnoddar i jackan. Jaja, det är väl dags då.

Bland min tränares elever finns en tjej som började ungefär samtidigt som jag, och som hela tiden tränat sportfäktning parallellt med duellfäktningen hos oss. Vi ska auktorisera ungefär samtidigt, har vår tränare tänkt, på schläger. Man brukar auktorisera på lätta vapen först, men inte vi! trots att den andra tjejen är mycket mycket vassare med lätta klingor. Inte så konstigt, det är ju det hon tränar nästan jämt. När jag frågar varför, säger han “för att jag tycker det är det roligaste vapnet”. Skumt. Vete katten vad som ligger i bakfickan där.

Vapnet är förhållandevis tungt. Jag får väl se till att fäktas mycket schläger framöver, både för styrketräning och för att öva upp energisnål teknik. Om man viftar och stöter mycket tröttar man garanterat ut sig.

 

Läs även andra bloggares åsikter om auktorisering, fäktning, schläger, gradering

Skador

Två av klubbens instruktörer har nyligt fått skador som hindrat deras träning. Bägge har de fått dem i sparring med folk från klubbens andra hälft, den som har en annan bakgrund, andra vanor och annan kultur.

Mina instruktörer gör vad de kan för att inte uttrycka sig i termer av “de” och “vi”, men visst är det ofta så vi tänker. Jag gör det i alla fall. Jag tror jag föredrar att träna med de våra.

 

Andra bloggare om fäktning, kulturkrock, skador, sparring

Träna hemma

Jag har alltid varit dålig på att träna hemma. Det borde vara lättare att köra lite enkel styrketräning hemma med enkla redskap än att krångla sig iväg till ett gym, men jag funkar tvärtom. Om jag försöker styrketräna hemma, orkar jag en eller två veckor. Om jag inte bara bestämmer mig för utan faktiskt tar mig iväg till ett gym, håller jag ut en eller två månader.

Jag har två saker att träna hemma på just nu. Det ena är stick med värja så att den böjs åt rätt håll. Min böjs nämligen ibland fel, och eftersom den inte är gjord för att böjas åt det hållet blir ett sådant stick hårdare. Jag borde ställe mig och sticka mot en vägg eller dörr, och se till så klingan böjs rätt. Kinkigast är det om man träffar uppåt, då får man kompensera träffvinkeln genom att höja handleden precis i träffen.

Den andra saken jag skulle kunna träna på är en övning med sabel som heter moulinet. Problemet med det är att jag inte har någon sabel. Listan över saker jag skulle kunna skaffa till min fäktning är ganska lång, men sabeln ligger nog i topp just nu. Rättare sagt, sabeln ligger på andra plats men förstaprioriteringen är på väg att lösa sig. På lördag ska vi tillverka gorgeter, alltså halsskydd som behövs till tunga klingor. Sedan borde jag köpa tunga klingor också… egentligen skulle jag vilja ha tre olika sorter. Sen behöver jag armbågsskydd, tjocka handskar, underarmsskydd, och ska jag småningom träna något annat än sabel med hugg behöver jag ännu mycket mera skydd. Jag behöver en större träningsväska, och något som rymmer flera klingor. Jag som inte skulle lägga mera pengar på fäktningen den här terminen…

Jaja. Det ska nog ge sig i sinom tid. Min lista är lång, men jag kan nog ta en två år på mig för att skaffa alla de där prylarna. Sedan vill jag nog ha en bucklare (liten sköld), och göra i ordning en liten cape att parera med, och… inse. Det kommer aldrig att ta slut.

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, fäktutrustning, sabel

Sablar och andra svärdord

Igår tränade jag sabel för första gången. Äntligen fick jag hugga! och flera av rörelserna kändes direkt igen från aikidons svärdsövningar. Motståndaren eller träningskamraten hugger rakt mot huvudet, möt motståndarens vapen i vinkel så att dennes vapen glider av, gå sen runt och attackera - detta kallas kirikaeshi i aikido. Detaljerna blir lite annorlunda med enhandssvärd men funktionen är densamma. En runtvevande rörelse som heter moulinet, väderkvarn på franska, fick jag mycket beröm för. Inte förrän efter träningen insåg jag vad det var jag gjort tidigare som jag nu hade nytta av. Jag har stått och vevat trästavar av olika längder från sida till sida på liknande sätt, både i aikido och inom Bujinkan.

Sabeln ska man inte hålla för hårt i. Jag som ofta blivit tillrättavisad av mina instruktörer när jag velat lossa greppet lite för att få bättre rörlighet tyckte det kändes jättebra att låta greppet på sabeln glida ner långt bak på handtaget så vapnet får bättre skjuts genom luften. Metallsablarna, som jag fick känna lite på på slutet, kändes förstås mycket bättre än träningssablarna av plast inte minst vad gäller vapnets förmåga att glida i handen. En rätt balanserad metallsabel ställer sig också i rätt vinkel i handen på ett helt annat sätt än en träningsgrunka i plast.

I efterhand har jag lite ågren över att jag faktiskt lyfte upp och vevade lite med det vapen som faktiskt var slipat. Jag tror inte det var jättevasst, men dock. Ingen annan runt ikring har skäl att tro annat än att jag håller på med ett slött träningsvapen, och förvisso går man inte in i folks klingor när de håller på och vevar men… Det här seminariet hölls av vår klubbs nytillskott, vår andra falang som tidigare tillhörde ARMA. “De svartklädda” säger vi nog oftast, eftersom vi har vita fäktjackor och de oftast har svart från topp till tå. De har nog inte riktigt samma nivå på säkerhetstänket som vi. Jag ska komma ihåg det, om jag ger mig in och leker mer på deras domäner framöver.

Titeln på det här blogginlägget har jag snott från ett pepparkaksbygge, som var med i en tävling för ett par år sedan. Det föreställde två svärd i ett ställ, och handtagen var lindade med kolaremmar. Jag tyckte verket var bäst, men den kom bara tvåa i tävlingen.

Avslöjningar

Senaste fäktpasset högg en av instruktörerna tag i mig för att göra mig uppmärksam på giveaways. Giveaways, någon svensk term måste det väl finnas… avslöjning, tror jag det får bli. De flesta avslöjar sig med någon ofrivillig kroppsrörelse precis innan de ska sticka. Det kan vara ett ryck någonstans i kroppen, en rörelse framåt eller något annat.

Instruktören imiterade diverse avslöjningar för att jag skulle lära mig se dem. Det kan inte vara helt lätt att göra medvetna avslöjningar, även om det förstås var ganska grovt. Sedan försökte han pricka in mina. Nu gäller det att försöka hålla koll på dem och minska dem, samt försöka se avslöjningarna hos andra. Sportfäktarna tränar mycket på sånt, sade han. Jag kan tänka mig det.

I sanning en fördärvlig dryck

Det händer då och då att jag tappar humöret den sista halvtimmen av våra tvåtimmars fäktningssessioner. I och för sig är jag en ganska lättretlig och knepig typ, men det har ändå varit anmärkningsvärt ofta som jag lämnar hallen i ganska moloket skick. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag kanske kan ha kommit på en bov i dramat: Koffein.

Jag måste äta något före träningen, annars blir min hjärna ledsen av låg blodsockerhalt. Enklaste sättet att hinna är att drälla in på ett kafé mellan jobb och träning. Den där caffe latten… kaffe är ju vätskedrivande. Kanske det är av vätskebrist jag totalt trillar ur den sista träningstimmen.

Teorin är i vart fall värd att undersöka.

Lek kung fu-film!

Min tränare har i flera veckor tjatat på mig att jag ska “posera”, leka kung fu-film, i träning med tyngre klingor. Stanna till i ytterlägena, i de positioner man hamnar i när jag slutfört en rörelse. Idag förklarade han lite mer hur han menade, och jag fattade äntligen.

Mina sista aikidoår tillbringade jag i en aikido som verkligen alltid väljer minsta motståndets väg. Aldrig gå emot kraft det minsta lilla, alltid ta den allra mjukaste vägen. När jag nu parerar en klinga med min egen och möter ett visst motstånd, vikar jag undan. Jag tolkar det som att min position nog inte är helt rätt, att jag kan hitta en bättre. Istället, menar min tränare, ska jag gå in med mer bestämda rörelser. Farbror Newtons principer ger den ena överläge, men kanske inte så stort att den rörelse man vill göra inte möter något motstånd alls.

Sedan jag insett vart min tränare ville komma blev han raskt mycket mera nöjd med mig. Där ser man.

Om bröstskydd

Jag har nämnt bröstskydd här och var. Sådana finns för fäktare i två olika modeller, en större och en mindre. Den mindre består av lätt kupade plastskivor som man stoppar in i BH:n - eller ännu ännu hellre mellan BH:arna. Det är smart att ta på sig dubbla, för annars svettas plasten fast mot huden vilket är sådär lagom mysigt. Den större består av en liten bröstplåt av plast med två utbuktningar, och förekommer ibland även hos andra typer av kamsportare. Man bär den helst utanpå T-shirten, det är mindre svettigt så. Hos oss SCA-fäktare, som tränar en del med tyngre klingor, är det vanligt med den större men det finns även tjejer som tränar helt utan. Hur känlig man är varierar uppenbarligen en hel del. Jag har fått veta att även killar känner av om de får ett stick rätt in på bröstvårtan och tja, de har ju också lite bröstvävnad därinne. Själv tränade jag helt utan i några månader och tyckte det gick så bra så. Nu när jag är van vid min lilla bröstplåt skulle jag nog vara lite nervös för att ta av den. Förresten finns det killar som kör med bröstplåt också, just för de tunga klingorna.

Bröstplåten av dammodell har dock en nackdel. Jag vill köra tvåhandssvärd, nämligen, och då är bröstskyddet helt plötsligt i vägen. När bägge händerna griper svärdet framför kroppen trycker mina armar ihop brösten, vilket inte är något som helst problem. Om jag däremot har en bröstplåt som gör brösten hårda och icke flyttbara kan jag inte röra armarna helt som jag vill, inte utan att böja på dem en smula mer än jag har lust med. Jag har ingen aning om hur vanligt det här är. Klubbens mest avancerade/erfarna tjej känner inte igen det, men hon är avsevärt mer bredaxlad än jag. Mina smala buteljaxlar halkar BH-banden alltid ner från, suck. Det blir väl till att ta fram de där småskivorna igen när det blir dags för långsvärd… när det nu blir det.

Vän av ordning frågar sig nu om just det här blogginlägget kommer att hittas av mycket fler googlare än övriga.

Jag gillar inte gruppfäktning

Två saker gillar jag inte med fäktningen just nu.

Det ena är att vi tränar så mycket på gruppfäktning. Jag vet inte… jag tycker alltid det blir tjafs med folk som vet bäst hur man ska göra si eller så. Förmodligen har de oftast rätt. Jag klarar bara inte av att ta in all info och dessutom agera efter den. Fäktas två och två är lagom stimulerande för min hjärna, tror jag.

Det andra är att vi har sådan vansinnig inströmning av nytt folk. Om det ska fortsätta såhär får vi väl snart börja med nybörjarstarter… om inte en gång per termin så kanske några gånger per termin. Vår klubbs system är dock verkligen inte uppbyggd för det. Det bygger på personlig undervisning samt fri fäktning, och lärar-elev-relation snarare än att någon tränar en stor grupp. Det ska bli intressant att se vart detta bär på några år.

Vadå? Huruvida jag är kvar om några år?

Joo, jag tror nog det. Vi får se.

Kul, skoj, trevligt

En människa med social kompetens berättar alltid efter större händelser, som fester och sammankomster, hur fantastiskt roligt det var. Om man känner att det var lite sådär… vad säger man då?

Inget alls, oftast.

Jag tyckte fäkthelgen var kul, skoj, trevlig - men inte SÅ bra. Inte vet jag vad jag förväntat mig, och min förkylning dämpade mig en hel del. Låt oss skylla på förkylningen. Om inte den varit, så hade det varit enbart totalroligt exakt hela tiden. Eller? Det tyckte ju alla andra… eller är det bara som de säger?

Nackskydd

En vecka till träningshelgen i Sundsvall. Jag och kompisen måste fixa nackskydd. De fäktmasker vi använder är ju gjorda för vanlig sportfäktning, och där händer det aldrig att folk attackerar bakifrån… vi får förvisso inte heller göra det riktigt hur som helst, men i stridens hetta vet man aldrig vad som kan ske av misstag. Därför får nacken absolut inte vara bar. Det ska vara flera lager typ som tål si och så mycket, enligt specificerade regler. Vi rotar runt i källarförråd, ringer varandra och konfererar om vad vi ska kunna använda. Det värsta är att vi bägge åkt på varsin förkylning, och inte direkt känner för pyssliga sykvällar.

Säkerhetssystem

Att vi fäktas i polishuset har vissa konsekvenser. Alla de av oss som hade rätt att få tillfälliga passerkort för att slussa in de andra, har åkt ut ur systemet. Kanske de bara clearades på ett halvår, eller så. Det bidde ingen träning idag. Vi får se hur lång tid det tar innan vi kan träna igen. Jag tror inte vi står högst upp på säkerhetsavdelningens prioritetslista…