Nu åker fäktjackan ner i källaren

Jag städade hallen idag. Rensade lite bland ytterplaggen, hittade igen två koftor längst in i en garderob som jag undrat var de var. På stången under hatthyllan hängde min fäktjacka. Nylonet är så tjockt, så den har ofta fått mellanlanda där efter tvätt när den inte blivit riktigt torr. Hur länge har den hängt där?

Jag har inte plats här uppe. Ner i källaren, tillsammans med mask och klingor och skydd och pryttlar för att sköta om svärd… det hann bli lite grejer. Värre materialsport än duellfäktningen har jag aldrig sysslar med.

Jag räknar med att jag ska få användning för sakerna igen. Var och hur återstår att se.

——

Andra bloggare om kampsport och fäktning

Att bli ”bjuden” på sista träffen

Något jag märkt hos flera av mina instruktörer i duellfäktningen är en tendens att bjuda mig på en sista träff. Möjligen passar de på och bryter efter att jag fått in en träff, vilket säkert är en god tanke, men det känns inte så. Det känns som att de tänker ”nu är det snart dags att bryta” varpå de slappar av, låter mig få in en träff och sen avbryter de. Tanken är förstås att jag ska lämna träningssejouren med en bra känsla, med gott självförtroende och goda tankar i huvudet.

Nu vet jag ju att mängden träffar jag får in på mina instruktörer, eller på bättre fäktare i allmänhet, beror på en ofantlig mängd olika saker varav mina eventuella färdigheter är en klart mindre del. Vi tävlingssparras ju inte, och den som fäktas med någon som är åtskilliga hack sämre brukar göra åtskilligt annat än att försöka optimera det egna överläget. Det är så uppenbart – men jag har aldrig hört någon påpeka detta faktum. Det får man tydligen inse själv. Men tänk om man inte gör det då?

Jag kommer att tänka på tangoläraren Gunilla Rydén, som vad jag sett gärna tillrättavisar elever (åtminstone på nybörjarnivå) genom att berömma dem för just detta som hon vill att de ska uppnå – uppmåla för dem en bild av vad de ska nå, säga att de redan är där men att de ska koncentera sig ännu mera på det, och sen låta eleven jobba vidare. Det är sympatiskt, javisst. Mycket mycket mer sympatiskt än den japanska ”dame”-pedagogiken. ”Det där är fel!” Den inledningen gör det inte alltid lätt för eleven att förmå kroppen att göra rätt. Samtidigt undrar jag om man inte i iver att undvika den kan gå lite väl långt åt andra hållet. Som bäst kan det säkert funka ypperligt. Som sämst kan det kanske göda elevegon som aldrig riktigt förstår de egna bristerna? till den dag då någon får för sig att påpeka dem, mer eller mindre hårdhänt.

Jag är (som vanligt) en jobbig elev. Jag genomskådar Gunillas posivitetspedagogik och undrar i vad mån jag kan lita på hennes beröm, och jag betraktar inte en enda av de träffar jag får in på mina instruktörer eller på klart bättre fäktare som ”riktig”. Mitt självförtroende beror därmed på helt andra saker än huruvida jag fått in en träff mot slutet av sejouren eller ej. Men men, som vanligt är det väl jag som inte funkar som alla andra…

——

Andra bloggar om träningspedagogik, tango, fäktning, sparring

Offensivt och defensivt, del 2

Nu har jag fått lite tips på hur jag ska tänka, när det är lönt att gå in och attackera och när det inte är det. Man ska ligga på sina fäktningsinstruktörer med sina frågor, tydligen. (Men det skadar nog inte att blogga om dem först, då har man rätat ut tankarna och kan bättre presentera dem för sina instruktörer.) Jag minns absolut inte hälften av de tips och förslag jag fick, men jag har i alla fall något att börja med.

En del av mina instruktörer förhåller sig utpräglat passivt när de fäktas mot mig. Då blir jag undrande, och själv passiv – och då händer inte mycket. Jag ska nog försöka lära mig att mata på lite i det läget. Hålla vapnets spets mot motståndaren, röra sig lite hit och dit, leta efter tillfällen när dennes svärdsspets råkar vika lite lite åt sidan.

Vid tillfälle borde jag be att få repetera några schlägerrörelser som jag har glömt… glömt, glömt, glömt. Jag ser dem utföras och vet att jag själv gjort dem, men min kropp kan inte hitta dem. Det borde jag egentligen kunna göra med vem som helst som tränat schläger (tyngre vapen för stickfäktning) mer än litegrann, men av princip tänker jag nog inte be icke-instruktörer att visa mig – det blir så lätt så att jag helt plötsligt har fått en icke-officiell instruktör på halsen, i frågor där jag alls inte bett om det.

——

Andra bloggar om fäktning, instruktion

Att fäktas aggressivt eller defensivt

Hittills har mina instruktörer uppmanat mig att fäktas mer aggressivt. Samtidigt har jag fått det tydligt demonstrerat att bästa sättet att besegra mig, är att inte attackera själv utan få mig att attackera. Jag kan inte attackera utan att blotta mig, det hör liksom till. Självklart är det inte nödvändigtvis samma sak, vad som lönar sig i ”duell” för mig just nu och vad som är träning som får mig att utvecklas. Ändå… jag grubblar över det här, jag förstår det inte. Det känns som ett koan, fast det borde väl vara helt naturligt.

——

Andra bloggar om fäktning, koan

Mål försvunnet ur sikte

Jag inser att jag inte kommer att kunna vara med på den där sidesword- & långsvärdshelgen i Uppsala. Jag har för många saker att fixa i ordning till dess, och är beroende av för många människor på för många olika håll för att få det att gå i lås. Jag hade spikat upp den helgen för mig som ett mål, att ha allt färdigt till dess så jag kunde vara med då – i vart fall på sidesword, något långsvärd har jag inte och tänker inte heller skaffa just nu. Nu får jag släppa mitt mål. Jag är inte glad åt det, men sånt är livet.

——

Andra bloggar om fäktning, träning

Allt jag glömt

Kvällens pass blev en påminnelse om allt jag glömt. Haha, det finns säkert mer! men herreminje, uschanimej. Det är ju vad man kan förvänta sig, jag fäktades i ett år och höll sen upp lika länge. Min aikido sitter förstås mycket bättre kvar i kroppen på mig, trots att det var längre sen jag tränat. Jag hade glömt min gorget (halsskydd) så det blev bara lätta klingor – och det var på ett sätt bra, då fick jag verkligen koncentrera mig på hur det fungerar.

När man tränar utomhus får man åskådare. Vid Armémuseum håller sig folk på behörigt avstånd, här i förortsgrönområdet slog några barn sig ner vid våra saker. Lite obehagligt, när folk man inte känner sitter precis vid ens grejer och man inte kan hålla koll på vad de gör. Jag hade förvisso lämnat plånboken hemma, men det gör man inte alltid.

Imorgon bitti ställer jag väckaren på fem, och smyger ut på ängen för att vifta lite. Måste få känna på mitt sidesword…

——

Andra bloggar om fäktning

Svärdsinvigning

Min nya fina schläger är invigd. Jag gillar den. Den är relativt lång, vilket ger mig fin räckvidd men också gör den långsam. Den är också ganska stabil vlket gör den bra för att styra undan andras klingor med. Nackdelen är då återigen att den är tung så jag blir långsam. Greppet är väl anpassat till min handstorlek, en grov manshand ryms knappt. Den gör mig trött i armen men den känns ändå bra – det är väl ändå det viktigaste. Jodå, jag är nöjd. I värsta fall får jag väl börja träna styrke (ve och fasa)!

Igår kväll transporterade jag mitt sidesword hem på tunnelbanan i bara skidan. Det kändes störigt, en tygpåse om hade inte varit fel – men konstigt nog tittade knappt någon på mitt svärd. Förmodligen associerar inte folk till svärd när folk ser den där kringlan av tjocka metalltrådar. Ett långsvärd hade nog fått fler att glo, för att inte tala om ifall jag kånkat på den utan skida.

——

Andra bloggar om svärd, sidesword, schläger

Så länge det nu varar

Jag är tillbaka. Man är lite nyförälskad, så här i början. Träningen har krockat med jobb och annat krafs så jag har säkert ägnat mer tid åt att tänka på fäktning än jag faktiskt fäktats, och jag har köpt fler fäktningsrelaterade prylar än jag hunnit gå på pass. Jag satsar för fullt men ändå inte.

Klubben utvecklades åt ett håll jag inte gillade. Redan från början var den väldigt annorlunda strukturerad än vad jag med min budobakgrund förväntar mig av en klubb, och sen har den breddats och komplicerats ytterligare. Jag kommer från en kultur där man normalt tränar med alla; i min nuvarande träning blir jag tvungen att välja vad jag vill ha och välja bort sånt jag inte vill ha. Det är inte så jag egentligen vill ha saker, men kanske det faktiskt går att ha det så (vilket tog mig ett år att komma fram till). Det är mycket möjligt att jag hoppar av igen, och kommer tillbaka längre fram. Det är bra nu, så länge det varar, och om det i framtiden inte längre är bra får jag ta itu med den situationen då.

Om vi till hösten får en mer stabil situation vad gäller träningslokaler kan mycket förändras.

Full fart framåt, med bromsarna i beredskap. En gir ner i diket är inte så farligt, trots allt.

——
Andra bloggar om fäktning, attityd, inställning

Japanska svärd kontra västerländska

Huggträning i aikido går normalt till så att man hugger i någon riktning (oftast rakt ner) och stannar där, lyfter och gör om. Första gången jag kände på ett sidesword försökte jag göra likadant, men blev uppmanad att lyfta svärdet i samma rörelse som hugget. Inte hugga rakt, stanna och stoppa utan hugga svängt så rörelsen kan förlängas och fortsättas. Det kändes bra, svärdet gick upp i en hasso-liknande position rakt upp praktiskt taget av sig självt. Det är alltså så man tänker huggfäktning med västerländska svärd, inte stoppa rörelsen längst ut i hugget utan låta det fortsätta antingen upp i någon typ av gard eller direkt in i nästa hugg eller parad. Varför gör man då inte så i aikidons svärdsträning?

Teori 1: Egentligen ska man göra det, men aikidofolk har alldeles för dålig koll på svärd för att fatta det. (Variant på teori 1: Det är så man gör om man faktiskt studerar japansk svärdskonst, men aikidons svärdsträning går inte primärt ut på att bli bra på svärd). Kanske kan det bero på att aikidon bara tränar med träsvärd, och att ett träsvärd inte skär genom luften på samma sätt som en metallklinga?

Teori 2: Det japanska svärdet och de västerländska har så stora skillnader, att de på denna punkt används väldigt olika. Skillnaden skulle kunna vara… ja vad. Att det japanska svärdet väger en bra bit mindre? Ett tyngre svärd borde ge större benägenhet för rundade rörelser, ja.

Teori 3: Det ska man egentligen inte göra med västerländska svärd heller. Mina instruktörer är ute och cyklar.

Teori 3 tror jag inte på, men annars vet jag inte.

För övrigt vet jag inte hur fäktningens tio budord lyder, förutom att denna ingår:

Du skall icke be om att få testa din tränares svärd, på det att du icke månde drabbas av begär efter att ha ett likadant (och dra på dig dubbla svärdskostnader).

——

Andra bloggar om svärd, fäktning, aikido

Nya vapen som väntar på att få användas

Mina nya svärd är utrustade med varsin hård svart skida som visserligen känns lite plastig, men när jag drar ut svärdet ur den hörs ett litet ljud som får mig att minnas vapenporriga klyschor som ”den torra viskningen av stål ur skida”. (Undras var den kommer ifrån. CS Lewis, Den sista striden?) Om man griper dem en lagom bit nedanför fästet för att traska iväg med dem balanserar de skönt i handen. Min sportfäktningsvärja kan jag bära genom stan helt bar och ingen bryr sig, men såna här ska man nog täcka över för att inte störa folk. Dags att sy sig en liten svärdspåse, förmodligen.

Klingorna är väl inoljade. Det är bra mot rost förstås men jag undrar ändå om man inte borde torka av dem innan man börjar träna, annars smetar man väl ner både sig själv och sina träningskompisar? Nå, när jag väl tar med dem till träningen lär jag få veta. Lite olja har kladdat upp mot handtaget, följer med mina fingrar till skidan och lämnar blanka fläckar. Den där skidan misstänker jag att man hur som helst kan lämna kvar hemma. Den behövs till skarpa svärd, men det här är ju slöa träningsredskap. Jag gör ett par försök att låtsas dra dem ur skidan vid höften, och upptäcker att det är vansinnigt svårt. Jag når inte. Svärden är en eller en och en halv decimeter längre än mina gamla bokken, japanska övningssvärd av trä, och redan mina bokken var svåra att dra ur bältet. Med ett litet gehäng av något slag bleve det väl lättare, men förmodligen ändå inte helt lätt.

Sportfäktningens tunna små värjor och floretter må vara nyttiga träningsredskap, men det här är trots allt något helt annat. Nästa träningspass är om en vecka. Om jag inte får användning för mina nya vapen då blir jag grymt besviken.

——

Andra bloggar om svärd, vapenträning, fäktning, sidesword, schläger, rapir

Skydd och svärd

Jo jag köpte ju slippapper och olja… men inte har jag tagit bort rosten från min florett än, fy mig. Inte får jag börja missköta de fäktprylar jag har, bara för att mitt fokus ligger på de prylar jag håller på att skaffa.

Knä/underbensskydd samt handskar köpte jag på Skridsko-Johan i Blackeberg. Först gick jag till Stadium vid Hötorget, men det är som vanligt med manliga unga expediter när man ska köpa något och använda till något annat än vad fabrikanten tänkt sig. Man får lite tvehågsen hjälp, och sen lämnar de en åt sitt öde. Rent generellt upplever jag unga manliga expediter inom ”manliga” butiksområden som svåra att ha att göra med. Jag tror att metoden vore att flörta sig fram, men det där har jag aldrig lärt mig. Jag kollade lite på hockeyprylar, benskydd och handskar. Det var inte mycket de hade framme, och en tusenlapp för benskydd kändes dyrt.

Åter alltså till gamla Skridsko-Johan i Blackan, som rynkade ihop ögonbrynen och undrade om inte smidigare grejer gjorda för bandy vore bättre. Jag kom ut med handskar och benskydd för tillsammans strax över tusenlappen. Nu ska jag bara se om sakkunskapen godkänner dem, annars får jag lämna tillbaka. Om handskarna alls ska gå att använda måste de förstärkas här och var, annars är fingertopparna alldeles för oskyddade. De har även en stor skåra rakt över knogarna, där fingrarna slutar och handen börjar. Som sagt, jag kan lämna tillbaka dem och fortsätta jaga handskar.

Motocrossjacka, handskar, knäskydd… masken ska egentligen ha hårt nackskydd, men jag borde kunna börja träna så smått redan innan jag skaffat det. Imorgon ska jag köpa svärd, huggsvärd/sidesword.

Sen börjas det.

Dags att sandpappra sin florett, tror jag.

——

Andra bloggar om svärd, florett, SCA, sidesword, fäktning

Sparring, grundträning, övningar och huggfäktning

Vad jag fick göra mer minns jag inte, men jag vet att jag fick sparras på mitt allra första fäktpass. För den som är budoskadad känns det jättemärkligt – vadå, jag kan ju inte åstadkomma ett skit! Och hur kan du mena att jag ska in och attackera rakt in i din gard, då är jag ju död! Ändå ville de att jag skulle göra det. OK, jag gjorde det och sen har vi jobbat vidare därifrån. Jag vet att bästa sättet att besegra mig är att absolut inte attackera själv, utan få mig att attackera… men om två personer kör det spelet mot varandra får de knappast särskilt mycket träning, att köra den stilen känns ganska meningslöst. Förvisso är det ett spel som hör duellen till, men som den gamla budoka jag är litar jag helt naivt på att mina instruktörer i allmänhet och min tränare i synnerhet ska ta itu med det där i sinom tid.

Jag har utgått från att sparring som bas för träningen är ett gammalt och inarbetat system på den här klubben. Sen kommer en av mina instruktörer in och kommenterar här på bloggen, och berättar att mer sparring infördes eftersom eleverna efterfrågade det. Oj! Jag är förbluffad. Om någon vill berätta eller skriva ihop hur klubbens pedagogik utvecklats och förändrats över åren är jag idel öra.

I söndags lät min tränare mig paddla lite (Simon har beskrivit övningen paddling här), eller det var väl tänkt att bli paddling men blev det inte riktigt. Jag blev alldeles för ofta stående och undrade ”vad fan gör jag härifrån”. Kanske han överskattade hur mycket huggfäktning jag kan. För mig kändes det konstigt att inte börja med att lära mig några tekniker att använda i paddlingen först, utan hoppa rakt in i den. Å andra sidan är jag så ofantligt glad att slippa köra massor av formträning där jag inte får gå vidare till nästa steg förrän min vänstra lilltå pekar så många grader utåt som just den här stilen anser är korrekt… okej jag överdriver, men trad-stilarna har en del av det där i sig. På ett sätt är det fantastiskt skönt att få börja leta i vad jag kan och faktiskt har med mig, och sen gå vidare därifrån. Budo-standard innebär ju oftast att förneka att något som eleven har med sig kan vara av värde, först på god väg mot svart bälte är det tillåtet att börja använda vad erfarenheter man nu har med sig från annat håll. Någonstans så kanske en träning som utförs lite närmare själva sparringen är mer öppen för individuell anpassning… men lite övningar tas tacksamt emot. Det ska bli spännande att få se vad de kommer att bestå i, vad gäller cut and thrust.

Plötsligt inser jag att min tränare aldrig lärt upp någon elev i cut and thrust. De enda som hittills utövat denna lite hårdare fäktstil, för hugg blir med nödvändighet en mer kontaktkrävande fäktning än stick, är klubbens instruktörer som prövat ut det hela på varandra. Jag blir klubbens första försökskanin på området. Jaja, det ska nog bli bra. Jag slipper i alla fall att försöka anpassa mig till en färdigkonstruerad elevmall som jag ändå inte passar in i.

Huggfäktning med metallsvärd går man i alla fall inte in och sparras från scratch. Så mycket hoppas jag att alla inblandade är överens om.

——

Andra bloggar om fäktning, cut and thrust, sidesword, kampsportspedagogik, budo, sparring

Mera sparringtankar

När jag spelade fiol var det någon som sade att varje gång man spelar fel körs ett felaktigt spår upp i hjärnan, som det sen tar tio gånger mer träning att bli av med och därför ska man träna in saker långsamt så det hela tiden blir rätt. I någon form av kamp, med eller utan vapen, borde väl sådana felaktiga spår få värre konsekvenser än att spela fel i ett musikstycke? Så hur törs man låta folk sparra utan att först ha lärt dem att röra sig ”rätt”?

På den tiden jag var administratör och flitig deltagare på kampsport.se:s forum såg jag massor av ofta ganska tröttsamma inlägg av MMA-pojkar, som lovordade sparring som boten för i princip allt. I sparring ser man vad som funkar, i sparring hittar man nya vägar för vad som kan funka. Nu är ju MMA i stora delar brottningsbaserat, och kanske brottning är den kampgren där sparringredskapet kommer allra bäst till sin rätt? Brottning är ju relativt långsamt. När någon får till ett kast kan det gå fort, men däremellan kan det sega länge. Då kanske hjärnan har en chans att hinna med, så det är lättare att aktivt träna in saker i sparringträning?

Jag undrar jag om det där med felaktiga spår i hjärnan verkligen är sant. I så fall borde jag inte ha lärt mig mycket fäktning alls, ju.

——

Andra bloggar om sparring, fäktning, kampkonst

Utomhusfäktning + regn = rost

Efter ungefär en timmes fäktning i ständigt småregn såg ett av de svärd som stod lutade mot trädet smårostigt ut, över hela bladet. Min florett ser också lite ankommen ut. Boten heter fint fint slippapper, typ smärgelduk, och sen olja.

När uppfanns sandpapperet? På 1600-talet satt nog inte folk med slippapper inköpt på Claes Ohlsson – så vad gjorde de med sina klingor, när de blev rostiga?

——

Andra bloggar om fäktning, svärd, vapenvård

Nackdelen med svärdsligt nybörjarbloggande

Stor i käften har jag alltid varit. Jag har ofta givit mig in på diskussionsforum och maillistor som avhandlat aktiviteter jag nyss givit mig in i. Ju mer man skriver om hur man uppfattat saker, desto fler svar får man som berättar hur fel man har vilket är alldeles utmärkt. Om man brukar fundera kring sina utövningar, är detta ett utmärkt sätt att vidga sina vyer och skaffa bollplank.

Denna min blogg spänner över flera sorters dans och några ganska olika typer av kampkonst. Jag skriver inte för en liten krets där alla redan kan terminologi och bakgrund. Vill jag inbjuda till läsning av de som har ett bredare kampkonstintresse, bör jag anstränga mig att vara en liten smula pedagogisk så någorlunda många förstår vad jag skriver om. Vad gäller aikido så tror jag mig om att klara av det. En del av mina pedagogiska (samt i viss mån propagandistiska) ansträngingar återfinns i Bluffarens guide, men mest handlar det förstås om att skriva själva inläggen på ett sånt sätt att de inbjuder inte enbart de redan frälsta.

I duellfäktningen är jag inte stort mer än nybörjare – okej, snäppet efter, men inte mycket mer än så. Jag använder mina erfarenheter från annat håll till att analysera vad jag gör och varför, men om själva utövningen som sådan är jag pinsamt okunnig. Jag har inte läst en massa böcker om historiska svärd. Jag vet inte vilken typ av vapen som hör ihop med vilken tidsperiod. Jag vet inte mycket om hur man tränade på den tid det begav sig, och hur stor del av vad vi rent tekniskt har för oss som är helt ohistoriskt. Alltså finns en väl tilltagen risk att jag i pedagogiskt nit skriver in rena faktafel, av pur okunskap.

Medeltidsföreningen SCA är en amerikansk organisation, och dess terminologi är följaktligen på engelska. Jag har skrivit om kämpalek, och den termen finns men ärligt talat är det vanligare att folk talar om ”heavy fighting” eller bara ”heavy”. I min iver att hitta en svensk term för side sword, det vapen som utövas enligt cut-and-thrust alltså med både stick och hugg, drog jag till med ”huggvärja”. Det borde jag inte ha gjort. En snabb googling visar att huggvärjor är mycket senare vapen.

Jag har nu städat bort alla huggvärjor från min blogg. Vilken terminologi jag ska använda framöver får vi se, men vi kan vara säkra på att liknande horrörer kommer att inträffa igen. Vad gäller duellfäktning är det här en nybörjarblogg, ju.

——

Andra bloggar om fäktning, side sword, värja, huggvärja, bloggande, nybörjare

Allt man behöver för att träna sidesword, och lite till

Materialsport… duellfäktning är verkligen en materialsport, för det finns ständigt nya grejer att köpa. När jag tränade aikido behövde jag vit dräkt, hakama, bälte, och tre sorters träningsvapen av trä: svärd, stav och kniv/dolk. Det var allt, verkligen allt. I duellfäktningen finns så många olika sorters vapen och sätt att träna… det tar aldrig slut.

Nej, det är inte jag på bilden. Jag skulle aldrig valt en så spännig pose.

Jag vill alltså träna hugg, inte bara stick. Jag behöver skaffa själva vapnet förstås, men sen behöver jag också en hel drös med skydd. Enklast är att börja med motocrosskydd för överkroppen, så har man mycket av det man behöver i ett enda stycke. Vill man sen se medeltidsmässig ut får man väl gömma det under kläderna. Jag köpte billigt, och min skyddsjacka passar väl lite sisådär men det får duga. Vad jag funderar lite på är att nyckelbenen är väldigt oskyddade. Förmodligen borde man lägga dit extraskydd, på något sätt. Jag har ju en halskrage, gorget för er som kan franska, i styvt läder. Kanske man helt enkelt kan förlänga den?

Susp har jag redan. Armbågsskydd är inbyggda i jackan, men knäskydd måste skaffas. Knäskydd för ishockey rullskridskor eller vad som helst, men de bör helst förstärkas lite på sidorna – våld i sidled är något som knän verkligen inte gillar. Fäktmasken är ju helt öppen bak så även den behöver byggas på, förmodligen med hårt läder. Jag hoppas på hjälp från en kompis som en gång i tiden haft sko- och sadelmakeri. Om inte den planen går i lås så… får vi hitta någon annan lösning.

Kevlarförstärkta värstinghandskar. Vill ha.

Handskar… jag vet vad jag vill ha. De är bara så vansinnigt dyra, kostar mer än hela motocrossvästen som jag köpt. Beställa från USA. Frakt. Tull. Nej det är inget man ser fram emot. Budgetvarianten lär visst vara ishockeyhandskar, men de måste tejpas för att åtgärda springorna – de är ju gjorda för att skydda mot breda puckar, inte smala metallklingor. Särskilt vackert lär det inte bli, men…

Sen borde jag skaffa en vettig digitalkamera. Allvarligt, när man bloggar om prylar är det ganska surt att inte kunna slänga upp bilder på hur det man skaffat ser ut! men den där kameran lär få stå tillbaka länge än, för än det ena och än det andra.

Materialsport var ordet, sade Bull.

——

Andra bloggar om SCA, materialsport, fäktning, sidesword

Förbannade budoanda!

Min duellfäktningstränare föreslog en utvecklingsväg som gick från lätta klingor via stickvärja (schläger), långsvärd, teaterfäktning och till sist fäktning med hugg – cut-and-thrust – som sista nivå. Jag accepterade. Förstås gjorde jag det! Utvecklingsvägen såg fullt rimlig ut, och vem är jag att vilja något annat än det normala?

Sen försvann jag ut. Nu är jag tillbaka, och säger rakt ut till min tränare: Jag vill köra huggvapen, cut-and-thrust/sidesword, så fort det bara går. Han säger: ja det är bara att skaffa utrustning och börja träna.

För ett år sedan hade jag aldrig tordats begära detta. Jag satt så fast i att man inte utmanar den väg ens lärare stakar ut för en. Läraren vet alltid bäst! Budoanda.

Jag kunde inte tänka mig att detta ens var möjligt.

Förbannade budoanda, så du stått i vägen för mig.

——

Andra bloggar om fäktning, SCA, budo

Skriva träningsdagbok

Jag har väl gjort det i omgångar, i små anteckningsböcker eller på datorn. Inte skrivit ner exakt allt vi tränat på under passet, kanske, men saker jag upptäckt att jag behöver jobba på och sånt instruktören visat som jag vill lägga på minnet. Problemet med träningsdagböcker är bara att det är så fruktansvärt svårt att beskriva tekniker, antingen hela eller detaljer i dem, på ett sånt sätt att det hela ett halvår senare är begripligt ens för en själv. Läraren i Aikidoklubben vistades en gång i tiden ett år i Japan för att träna på Aikikai Hombu Dojo i Tokyo; när han nu plockar fram sin träningsdagbok från den tiden är den helt obegriplig.

Ska jag skriva träningsdagbok måste tidsperspektivet vara kort. Kanske det ändå kan funka som lite stöd för minnet, inför passen veckorna eller månaderna framöver. Hur som haver ligger nu en liten svart anteckningsbok i träningsväskan. Ärligt talat har de flesta av mina försök att skriva träningsdagbok runnit ut i den berömda sanden, men det är väl i alla fall värt ett försök.

——

Andra bloggar om träningsdagbok och struktur

Sparringträningens mysterium

Att lista saker som jag gör fel när jag fäktas är ganska enkelt. Frågan är bara vad jag kan göra för att rätta till felen.

I formbunden träning, sådan jag är mest van, kan man dra ner tempot som man vill och träna på de aspekter av tekniken som man vet behöver fixas till. När träningen däremot mest består av någon typ av sparring, hur gör man för att rätta till sina fel? I sparring har jag bara bråkdelen av en sekund på mig att fatta beslut, och det sker sällan medvetet. Alltså blir det mina gamla reflexer som styr mig. Hur ska man då kunna nöta in nya och bättre?

Jag känner till den formbundna träningens nackdel: det går inte att utforma en sådan där inte formen i sig innehåller fällor, sätt att agera som förefaller vettiga i formen eller övningen men är direkt dumma när man försöker tillämpa dem sparringmässigt. All formbunden träning kräver ordentlig instruktion för att man inte ska stå och träna på fel saker. Däremot är det mig ett mysterium hur man egentligen lär sig nya saker genom sparring.

Mitt fotarbete var väl aldrig lysande, men det jag hade verkar jag ha tappat bort. Jag står still och gör utfall, men jag behöver träna på att gå framåt – alltså verkligen gå framåt, hela steg in för att nå. Likaså backar jag ytterst sällan. Jag rör mig också ytterst lite i sidled – men hur ska jag i sparringen hitta fram till att börja göra det?

Mina parader är för hastiga och okänsliga. Jag slår bort motståndarens vapen istället för att ligga kvar och utnyttja kontakten för en kontring (ripost). Kanske att jag kan gå upp och fäktas med någon och bestämma mig för att främst tänka på att verkligen göra schyssta parader? Kanske jag på samma sätt kan gå in och tänka på att röra mig framåt, bakåt, i sidled? Problemet är bara att tanken är alldeles för långsam. Försöker jag tillämpa det här, lär jag åka på tokmycket däng. Det spelar väl i och för sig mindre roll, bara jag lär mig något på det. Frågan är om jag gör det.

——

Andra bloggar om sparring, form, parad, ripost, fotarbete, fäktning

Tillbaka i fäktningssadeln

Ett drygt år är det sedan sist, och jag har inte en gång tagit i värjan här hemma. Det gick förvånansvärt bra ändå. Att hantera ett lätt vapen, värja/florett, känns ganska bra. Får jag en dolk i vänsterhanden eller en tyngre klinga i högern känns det lite mera avigt men det funkar i alla fall någorlunda. Jag känner mig inte som världens nybörjare igen, det är ju trevligt.

Min tränare säger att reflexer sitter kvar, parad-ripost och sånt. (Parad och ripost motsvarar alltså blockering och kontring på vapenlös sparringsvenska.) Själv har jag ingen som helst aning om vad jag gör… vilket väl betyder att reflexerna sitter kvar, ja.

Jag vill köra tunga klingor. Jag vill köra huggvapen. Klubben har börjat experimentera med idéer från andra typer av sällskap som sysslar med medeltidsfäktning, alltså utan band till SCA, och härifrån kommer tanken att fäktas med plastvapen. Plast… uga, det låter hemskt. Men visst, om man därmed kan få vapen med tydlig egg men som ger lite mindre blåmärken än vad metallvapnen gör, nog är det en vinst. Mest lutar jag ändå åt den variant av SCA-fäktning som kallas cut-and-thrust, eller sidesword – det har jag varit inställd på från början. Samtidigt blir det besvärligt när så få i klubben tränar sånt, just nu. Men det kanske kan ändra sig.

——

Andra bloggar om svärd, duellfäktning, fäktning, sidesword, cut and thrust

När det är tungt, ska du träna mera

Budomemoarer, del 16

När Åsa frågade mig i omklädningsrummet hur det gick med träningen svarade jag som det var. Jag kände att jag på något sätt satt fast. Jag tränade och tränade, men jag lärde mig ingenting. Snarare kändes det som att jag gick bakåt. Sådant som jag förut tyckt att jag kunde, var nu fullt av hål och olösta problem.

Hon log sådär lagom gåtfullt och sade: När det är tungt ska du inte dra ner på tempot, utan öka. Träna mera, då lossnar det. När man känner att allt går dåligt, är man i själva verket på väg att ta ett språng.

Inlärning sker sällan i jämn takt utan snarare språngvis. Tydligen gäller det inte bara färdigheter i främmande språk, utan även aikidotekniker. De stadier där man mer eller mindre står stilla är också en del av utvecklingsprocessen; i platåstadiet insamlas information för bearbetning, och man börjar på något plan formulera frågor kring vad som inte fungerar bra. När problemen är någorlunda inringade börjar småningom svaren drälla in – om man fortsätter träna.

Min fäkttränare berättade en gång om en utvecklingssekvens han sett flera gånger. En ny elev börjar, och tar sig så sakteliga framåt på de sätt som nybörjare brukar. Efter ett tag börjar det hända saker. Eleven börjar få saker att fungera, sätta ihop olika bitar, börjar förstå hur det fungerar – och då, just då, försvinner eleven från träningen. En del av dessa elever har min fäkttränare senare återfunnit, och frågat dem om varför de slutade träna. De har då svarat: men det gick ju så dåligt. I början lärde jag mig massor, men då innan jag slutade så var det så segt och jag lärde mig ingenting alls.

Med tiden fick jag själv se flera gånger hur elever och träningskamrater klagat på att träningen går så dåligt, precis innan nästa pusselbit trillat på plats och de tagit ett stort kliv framåt. Numera förstår jag så väl Åsas svårtolkade leende när hon sade det där till mig, i omklädningsrummet på Tavastgatan. Fortsätt träna, så ger det med sig. Jag vet hur det fungerar. Du ska få se! Och jag fick se. Ändå är det något kring det här tankesättet som ger mig dålig smak i munnen. Det får mig att tänka på vad avhoppare från Livets Ord har berättat att rörelsens företrädare säger till medlemmar som tvivlar: Be mer. Du är ansatt av tviveldemoner; be mer så besegrar du dem, och de försvinner.

I budons Japan-baserade kultur, åtminstone i aikidon, ingår att man ska träna mycket. Begåvning är förvisso också bra, men den elev som vill bli ordentligt uppskattad ska även flitigt och troget komma till pass efter pass. I budokulturen ingår även att det är bra att träna ihärdigt, utan längre uppehåll. Budon erbjuder en träning för livet – åtminstone brukar det ofta sägas så, och när det fungerar är det fantastiskt. Där en karriär i västerländsk tävlingsidrott ofta avslutas med att idrotten läggs helt på hyllan erbjuder budon en träning för livet, för kropp och själ. När jag började träna budo tyckte jag det här var fantastiskt, och jag har fortfarande mycket stor respekt för budons förmåga att locka människor att träna som inte trivs i vår västerländska idrottsstruktur. Det här idealiserandet av att träna utan upphåll känner jag mig mera tveksam till, dock. Träningsuppehåll kan vara otroligt bra för aikidoutvecklingen. En människa som stått nästan still i sin utveckling i något år kan ta ett träningsuppehåll på ett halvår för att cykla istället, och när han kommer tillbaka ser han träningen med nya fräscha ögon. Plötsligt ser han nya vägar, som inte leder via de gamla ovanorna.

Practice makes perfect heter det på engelska. Det svenska talesätt som ligger närmast torde vara ”övning ger färdighet”. Jag har dock haft danslärare som hävdat att övning inte alls med nödvändighet ger färdighet och istället sagt: perfect practice makes perfect, bra träning ger färdighet. Kvalitetsträning alltså, där budon ofta förespråkar kvantitet.

I hur många år tränade jag utan att ha ens fyra träningsfria veckor på ett år? Träna, träna, träna hela livet i ett evigt kretslopp… nu när jag inte längre tränar budo känns det på ett sätt skönt att ha sluppit ut ur det ekorrhjulet. Jag har aldrig någonsin satsat så helhjärtat på en sak som på min aikido, och jag lär aldrig komma att göra om det. Jag har åldrats, visst är det en del av det hela, men jag har också insett att lagom är bäst. Medan jag körde aikidovägen rakt fram var jag ju samtidigt medveten om de där människorna som tränade ibland och ibland inte, som var borta månader eller halvår i sträck för att prioritera annat. Det tar förstås längre tid att komma framåt i sin aikido på det sättet, men jag är ganska säker på att man får ett roligare liv.

——-

Andra bloggar om aikido, fäktning, budo, memoarer, sekter, träning, Japan, överdrifter, lagom

Hurusom man håller i en sabel

Mitt försök att få lära mig lite om hur sportfäktningen ser på sabel blev inte så lyckade, för instruktören var bortrest. Jag lekte lite med en annan nybörjare – nybörjare på sabel, inte inom fäktsport – och gav sedan upp. Jag som fått testa ”riktig” sabel, vars handtag ser ut så här

blev en smula bestört över att sportfäktningens sabel inte hålles som man håller en riktig. Att de ser ut precis som som ett vanligt kavelhandtag, sådana vi använde i duellfäktningen till värja och florett

det visste jag, men ska inte tävlingsvapnen i görligaste mån efterlikna riktiga vapen?

Sabeln griper man på det sätt som de flesta skulle göra intuitivt: man stoppar in fingrarna under bygeln och sluter handen runt. Kavelhandtagen däremot håller man med tummen på ovansidan, pekfingret på undersidan och övriga fingrar krökta runt det. De användes även inom sportfäktningen tills man gick över till det mer stabila pistolgreppet. På affischen från Olympiska spelen år 1900 syns alla tre vapen som används: florett, sabel och värja, alla med likadana raka handtag. Sportsabeln har en större skydd över handen, med en bygel som går ner till handtagets avslutning, men det är enda skillnaden mot övriga sportvapen vad handtaget anbelangar.

Fusk! tyckte jag om sportfäktningens sabelgrepp. Sabeln är ett huggvapen, och vill man ha kraft att hugga i något så ser man till att få hela armen bakom hugget. Då vill man inte hålla vapnet löst inklämt mellan tumme och pekfinger. Att sedan det greppet kan vara ganska löst förutom vid själva träffen, det är en annan femma. Fäktningen måste ju bli helt annorlunda, när greppet om vapnet vrides ett kvarts varv. Det här är för långt ifrån någon slags verklighet för att jag ska ha lust att syssla med det, tänkte jag.

Å andra sidan. Hurpass historiskt riktiga är de enkla kavelhandtagen? Floretten har, till skillnad från värjan, aldrig använts till att sticka hål i folk med, utan enbart till träning och tävling. Ändå har till och med den här gamla floretten, lika tunn som dagens tävlingsfloretter

ett mer komplicerat handtag, anpassat för så kallat italienskt grepp. Det enkla kavelhandtaget som används på lätta klingar inom SCA, den medeltidsförening jag fäktats inom, kanske är hämtat från tidig sportfäktning det med? I så fall är det inte i första hand sportfäktningens grepp om sina sablar jag ska ifrågasätta, utan SCA:s fäktning med lätta vapen som förmodligen är helt ohistoriska. Att man använder dem kanske enbart är för att det är vad som finns enkelt tillgängligt, och som är någorlunda acceptabelt. Ja… förmodligen är det så. Den SCA-fäktning som görs med tyngre klingor är rimligen den enda som är någorlunda historiskt korrekt. Å andra sidan är det ju trevligt att kunna sätta enkla tunna lätta vapen i händerna på nybörjare, innan de går över till tyngre saker.

Jag ska nog inte avfärda sportsabeln ändå, inte riktigt än. Den ska få en chans till. Detta tog mig fyra dygn att komma fram till.

Fäktades verkligen damerna i OS i Paris 1900 iklädda kjol, förresten?

——
Bilderna är samtliga hämtade från WikiMedia Commons, och får användas enligt följande villkor. Sabelhandtaget: CeCill, foto Rama. Den gamla floretten: GFDL. Foto: Roger McLassus. Bilderna på det röda floretthandtaget och OS-affischen ligger inte under någon upphovsrätt.

——

Andra bloggar om fäktning, sabel, florett, SCA

Övergångsrit

Inför eftermiddagens sportsabel har jag tagit bort nackskyddet från min fäktmask, det som jag sydde inför Sundsvallsresan. Jag sydde fast det ganska slarvigt, så efter en månad började det lossna. När jag sydde fast det igen var jag noggrann, massor av små stygn för att fixera tyg mot metallnät. Nu har det lösa tredubbla tygstycket massor av små avslitna trådar runt kanterna. Enda minnet på masken är lite limrester högst upp, där det inte gick att sy.

Masken ser lite naken ut, som en hjälm men öppen bak. Nå det blir i alla fall luftigare.

——

Andra bloggar om fäktning, fäktmask, övergångsriter, ritualer, förberedelser

En damsusp, tack

I den lilla tamburen hänger målvaktsbenskydd från golv till tak. Jag spanar efter personal, men ser bara mera skydd och en arbetsbänk. Jag ropar hallå. Någon svarar från ett rum längre in. Hur många tusen prylar ryms egentligen i den här butiken? Det är alla typer av skydd, klubbor, skridskor. Längst därinne hittar jag en man som närmar sig pensionsåldern, upptagen med en mamma och hennes barn. Snart kommer han fram till mig, och jag frågar om de har en damsusp hemma. Jodå svarar han, och plockar fram från ett dammigt ställ bredvid kassan.

Kassaapparaten ser ut att ha antikvärde och fungerar enbart som kassalåda. Jag får kvitto utskrivet för hand. Nej vi skaffar ingen, orkar inte med elektroniken, vi är tre gamla gubbar som jobbar här säger han. Butiken ser ut att ha bott i lokalerna sedan de var nya, vilket borde vara minst 50 år sedan. Kassaapparaten är några snäpp äldre än så, och visar sig vara upphämtad på Tekniska Muséet som inte hade plats för den.

Rätt många av tjejerna kör ju med killsusp nuförtiden, säger han och tittar på mig. Där ser man, säger jag, betalar och går. Hos SCA:s kämpar sägs det att killsusp på en tjej kan göra värre skada än att vara utan. Det har jag väldigt svårt att tro på, såvida man inte köper någon extremt minimal variant som kräver manlig utrustning för att sitta på rätt plats.

När jag kommer hem pröver jag suspen utanpå jeansen. Den är riktigt bekväm, och jag är nöjd. Hockeysusp verkar vara modellen för kämpalek.

——

Andra bloggar om suspensoar, susp, ishockey, kassaapparat, kämpalek, heavy fighting

Främling i sin egen klubb

En gång i tiden bytte jag aikidoklubb, från den stora inne i stan till en liten förortsklubb. Det bytet borde jag aldrig gjort, men det är en lång historia. Jag är inte helt säker på om den här bloggen är rätt plats för den historien, och hursom helst får ni inte höra den just nu. Det här ska handla om själva bytet, om övergången.

I aikidostockholm finns en gammal överenskommelse från den tiden då alla klubbar var del av samma nät som kretsade kring en och samma lärare, nämligen att om man är medlem i en klubb är man välkommen att träna som gäst på andra. Idag finns några klubbar som inte bekänner sig till det här systemet och andra som ber om en mindre gästträningsavgift, men hos de flesta klubbar är det bara att drälla in. Jag bestämde mig för att byta klubb i mars eller så, och hade redan betalat in för helår i den gamla klubben. Övergången blev därför mjuk; jag tränade på bägge klubbarna parallellt under en längre tid.

Att träna på den gamla klubben kändes alltmer konstigt. På ytan hörde jag till, men jag kände mig som en främling. Allt de detaljer som jag ifrågasatt eller trivts mindre bra med fick skarpare kanter. Mina öron vässades och jag hörde saker som jag förut knappt hört. Med tiden blev det alltmer konstigt att träna på den klubb jag faktiskt lämnat; det är lättare att göra slut om man faktiskt flyttar ifrån varandra. Jag fick nya ideal för min aikido, och det blev naturligt att söka mig kompletterande gästträning på annat håll vilket var en lättnad. Att gå omkring i invanda miljöer och känna sig som en främling är smärtsamt.

Det här är många år sedan. Nu står jag återigen i en sits där jag går och tränar i en förening som jag i tankarna nästan gjort slut med. Den här gången ska jag i och för sig inte lämna klubben. Jag har inga tankar på att sluta vara medlem, men jag vill dra ner på engagemanget och koncentrera mig på annat ett tag. Ändå känner jag så väl igen känslan att att vara främling i en välbekant miljö – och den gnager. Jag kan inte låtsas som om ingenting förändrats. Jag måste ta konsekvensen av mitt främlingsskap.

——

Andra bloggar om aikido, budo, föreningsliv, övergång, lämna

En budodräkt i tvättkorgen

Mina blickar drogs till något i trådkorgen på hjul, något vitt med grov tygstruktur. En dogi av den lite grövre sorten, alltså en sådan dräkt som brukar användas till judo eller jujutsu, bland mycket annat. Vems är det? Vad tränar han eller hon, och var? Jag tittade på bokningslistan. Ingen i min trapp, ingen jag kände igen.

När personen behövde torkrummet hängde några av mina plagg kvar där. Gi-ägaren hängde dem alldeles vid dörren, så jag lätt skulle kunna hämta ut dem. Förmodligen reagerade han eller hon inte på minsta sätt på min fäktjacka.

——

Andra bloggar om budo, kampsport, fäktning, keikogi, budodräkt, träningskläder, saknad

Den manliga trådkoppen

Det här är handtaget till en värja från sent 1500-tal. Skyddet för handen kallas för kopp, och en sådan här slingrig sak heter trådkopp. Vi har liknande trådkoppar på en del av de värjattrapper vi tränar med, och jag finner dem bisarra. De är ju fulla av hål! Ibland kan det faktiskt gå att träffa handen rakt igenom. Men visst, snygga är de. Trådkoppen måstes vara själva essensen av manlig fåfänga. Titta vad jag är cool och tuff, jag kan ha ett så dåligt skydd för min hand och jag räknar ändå med att vinna!

Om någon undrat vad min avatar föreställer – den som syns i mina kommentarer – så vet ni nu. För att ta och vara alldeles, alldeles laglig ska jag påpeka att fotot är hämtat från Wikimedia Commons och taget av Rama. Om någon vill använda den, är den licensierad under Creative Commons by-sa.

—-

Andra bloggare om: trådkopp, värja, fäktning, svärd, blankvapen, manlig fåfänga

Gorget

Det var meningen att jag skulle bygga min gorget – mitt halsskydd – helt själv, men min tränare blev nog less på att jag är så långsam. Nej jag är inte bra på hantverk och då tar det tid. Jag har skurit ur delarna i tjockt läder samt sytt och nitat ihop dem, han har satt på remmar och spänne. Nå men nu är den färdig och går att använda. Jag slipper springa runt och leta efter klubbens lånegorget varje gång jag ska träna med tunga klingor; ett praktiskt problem mindre.

Jag har tagit ett dåligt foto på min gorget med min mobilkamera. Om jag hittar rätt sladd (förmodligen på skrivbordet dold under tusen miljoner prylar) så ska jag slänga upp det här.

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, gorget, hantverk, läder, skydd

Avbruten klinga

Idag på fäktningen bröts en florett av. Jag såg inte när det hände, upptäckte bara plötsligt att alla utom jag och min tillfälliga träningspartner stod i en ring i bortre ändan av salen. När vi kom dit visades den avbrutna klingan upp för oss. Den hade brutits ganska tvärt av, men ena kanten var tämligen vass och otäck. De där fäktjackorna fyller nog en funktion, ändå. Materialet är ballistisk nylon – det heter så eftersom man använder samma material i skottsäkra västar! Nå där fyller man väl på med kevlar och grejer antar jag.

Jag har tvättat min fäktjacka för första gången. Vit och fin blev den, och den tog evigheter på sig att torka. Antar att det där nylonet måste vara vävt på något väldigt kompakt sätt, i många lager.

Läs även andra bloggares åsikter om fäktjacka, fäktning, florett

Auktoriseringstaktik

Min tränare tycker det är dags för mig att auktorisera. SCA-auktorisering har jag redan men klubben har en nivå till också. ”Jag brukar inte låta mina elever auktorisera så fort” sade han, och först blev jag smickrad. Sedan såg jag mig om, och upptäckte att de flesta av dem som börjat efter mig nu springer omkring med auktoriseringssnoddar i jackan. Jaja, det är väl dags då.

Bland min tränares elever finns en tjej som började ungefär samtidigt som jag, och som hela tiden tränat sportfäktning parallellt med duellfäktningen hos oss. Vi ska auktorisera ungefär samtidigt, har vår tränare tänkt, på schläger. Man brukar auktorisera på lätta vapen först, men inte vi! trots att den andra tjejen är mycket mycket vassare med lätta klingor. Inte så konstigt, det är ju det hon tränar nästan jämt. När jag frågar varför, säger han ”för att jag tycker det är det roligaste vapnet”. Skumt. Vete katten vad som ligger i bakfickan där.

Vapnet är förhållandevis tungt. Jag får väl se till att fäktas mycket schläger framöver, både för styrketräning och för att öva upp energisnål teknik. Om man viftar och stöter mycket tröttar man garanterat ut sig.

 

Läs även andra bloggares åsikter om auktorisering, fäktning, schläger, gradering

Skador

Två av klubbens instruktörer har nyligt fått skador som hindrat deras träning. Bägge har de fått dem i sparring med folk från klubbens andra hälft, den som har en annan bakgrund, andra vanor och annan kultur.

Mina instruktörer gör vad de kan för att inte uttrycka sig i termer av ”de” och ”vi”, men visst är det ofta så vi tänker. Jag gör det i alla fall. Jag tror jag föredrar att träna med de våra.

 

Andra bloggare om fäktning, kulturkrock, skador, sparring

Träna hemma

Jag har alltid varit dålig på att träna hemma. Det borde vara lättare att köra lite enkel styrketräning hemma med enkla redskap än att krångla sig iväg till ett gym, men jag funkar tvärtom. Om jag försöker styrketräna hemma, orkar jag en eller två veckor. Om jag inte bara bestämmer mig för utan faktiskt tar mig iväg till ett gym, håller jag ut en eller två månader.

Jag har två saker att träna hemma på just nu. Det ena är stick med värja så att den böjs åt rätt håll. Min böjs nämligen ibland fel, och eftersom den inte är gjord för att böjas åt det hållet blir ett sådant stick hårdare. Jag borde ställe mig och sticka mot en vägg eller dörr, och se till så klingan böjs rätt. Kinkigast är det om man träffar uppåt, då får man kompensera träffvinkeln genom att höja handleden precis i träffen.

Den andra saken jag skulle kunna träna på är en övning med sabel som heter moulinet. Problemet med det är att jag inte har någon sabel. Listan över saker jag skulle kunna skaffa till min fäktning är ganska lång, men sabeln ligger nog i topp just nu. Rättare sagt, sabeln ligger på andra plats men förstaprioriteringen är på väg att lösa sig. På lördag ska vi tillverka gorgeter, alltså halsskydd som behövs till tunga klingor. Sedan borde jag köpa tunga klingor också… egentligen skulle jag vilja ha tre olika sorter. Sen behöver jag armbågsskydd, tjocka handskar, underarmsskydd, och ska jag småningom träna något annat än sabel med hugg behöver jag ännu mycket mera skydd. Jag behöver en större träningsväska, och något som rymmer flera klingor. Jag som inte skulle lägga mera pengar på fäktningen den här terminen…

Jaja. Det ska nog ge sig i sinom tid. Min lista är lång, men jag kan nog ta en två år på mig för att skaffa alla de där prylarna. Sedan vill jag nog ha en bucklare (liten sköld), och göra i ordning en liten cape att parera med, och… inse. Det kommer aldrig att ta slut.

Läs även andra bloggares åsikter om fäktning, fäktutrustning, sabel

Sablar och andra svärdord

Igår tränade jag sabel för första gången. Äntligen fick jag hugga! och flera av rörelserna kändes direkt igen från aikidons svärdsövningar. Motståndaren eller träningskamraten hugger rakt mot huvudet, möt motståndarens vapen i vinkel så att dennes vapen glider av, gå sen runt och attackera – detta kallas kirikaeshi i aikido. Detaljerna blir lite annorlunda med enhandssvärd men funktionen är densamma. En runtvevande rörelse som heter moulinet, väderkvarn på franska, fick jag mycket beröm för. Inte förrän efter träningen insåg jag vad det var jag gjort tidigare som jag nu hade nytta av. Jag har stått och vevat trästavar av olika längder från sida till sida på liknande sätt, både i aikido och inom Bujinkan.

Sabeln ska man inte hålla för hårt i. Jag som ofta blivit tillrättavisad av mina aikidoinstruktörer när jag velat lossa greppet om vapnet lite för att få bättre rörlighet tyckte det kändes jättebra att låta greppet på sabeln glida ner långt bak på handtaget så vapnet får bättre skjuts genom luften. Metallsablarna, som jag fick känna lite på på slutet, kändes förstås mycket bättre än träningssablarna av plast inte minst vad gäller vapnets förmåga att glida i handen. En rätt balanserad metallsabel ställer sig också i rätt vinkel i handen på ett helt annat sätt än en träningsgrunka i plast.

I efterhand har jag lite ågren över att jag faktiskt lyfte upp och vevade lite med det vapen som faktiskt var slipat. Jag tror inte det var jättevasst, men dock. Ingen annan runt ikring har skäl att tro annat än att jag håller på med ett slött träningsvapen, och förvisso går man inte in i folks klingor när de håller på och vevar men… Det här seminariet hölls av vår klubbs nytillskott, vår andra falang som tidigare tillhörde ARMA. ”De svartklädda” säger vi nog oftast, eftersom vi har vita fäktjackor och de oftast har svart från topp till tå. De har nog inte riktigt samma nivå på säkerhetstänket som vi. Jag ska komma ihåg det, om jag ger mig in och leker mer på deras domäner framöver.

Titeln på det här blogginlägget har jag snott från ett pepparkaksbygge, som var med i en tävling för ett par år sedan. Det föreställde två svärd i ett ställ, och handtagen var lindade med kolaremmar. Jag tyckte verket var bäst, men den kom bara tvåa i tävlingen.

Avslöjningar

Senaste fäktpasset högg en av instruktörerna tag i mig för att göra mig uppmärksam på giveaways. Giveaways, någon svensk term måste det väl finnas… avslöjning, tror jag det får bli. De flesta avslöjar sig med någon ofrivillig kroppsrörelse precis innan de ska sticka. Det kan vara ett ryck någonstans i kroppen, en rörelse framåt eller något annat.

Instruktören imiterade diverse avslöjningar för att jag skulle lära mig se dem. Det kan inte vara helt lätt att göra medvetna avslöjningar, även om det förstås var ganska grovt. Sedan försökte han pricka in mina. Nu gäller det att försöka hålla koll på dem och minska dem, samt försöka se avslöjningarna hos andra. Sportfäktarna tränar mycket på sånt, sade han. Jag kan tänka mig det.

I sanning en fördärvlig dryck

Det händer då och då att jag tappar humöret den sista halvtimmen av våra tvåtimmars fäktningssessioner. I och för sig är jag en ganska lättretlig och knepig typ, men det har ändå varit anmärkningsvärt ofta som jag lämnar hallen i ganska moloket skick. Jag är inte helt säker, men jag tror att jag kanske kan ha kommit på en bov i dramat: Koffein.

Jag måste äta något före träningen, annars blir min hjärna ledsen av låg blodsockerhalt. Enklaste sättet att hinna är att drälla in på ett kafé mellan jobb och träning. Den där caffe latten… kaffe är ju vätskedrivande. Kanske det är av vätskebrist jag totalt trillar ur den sista träningstimmen.

Teorin är i vart fall värd att undersöka.