Det ekar “Petra”

När jag ser länken “Så här slår du tillbaka” suckar jag först. Jag har sett så mycket dumheter i ämnet, inte minst i kvällspress. Artikeln i sig var ovanligt bra, med fokus på självkänsla och att inte bara ge upp och tro att det är kört, eftersom vi kvinnor är lärda att vi är hjälplösa när män vill oss illa. Till och med en liten nyansering om det passiva försvaret i situationer där det inte går att slå tillbaka rymt. Men bildserie… det låter illa. Här kommer förstås dravlet, tänker jag.

Istället är även bildserien ovanlgt bra. Märkligt nog känns varenda bild bekant. Det är som om de plankats, rakt av, ur Petra Östergrens gamla bok “Slå tillbaka!” Fingrar mot ögon, armbåge mot hals, knä mot skrev. Ett grepp bakifrån, ignorera greppet och sparka på hans knän. Spark på knäet framifrån, med attityd. Till och med sparken från liggande finns med, den som så många kvinnor uppskattar just för upptäckten att det inte är slut om man hamnat på marken.

Men vad om han sitter ovanpå då, så det inte går att sparka? Tänk om han försöker strypa framifrån? Jo, det är då de där fingrarna i ögonen kommer till nytta. Den där förkättrade tekniken som så många dissar. Nej, den är inte tänkt att utövas stående mot stående partner - inte såvida man inte är upptryckt med strupgrepp mot en vägg. I det läget, eller med någon sittande ovanpå som försöker dra ner ens brallor, då kan den däremot funka ypperligt.

Ska vi tippa att Emma Löfgren som skrivit artikeln är en av kvällspressen än så länge oförstörd sommarvikarie, som själv tränat feministiskt självförsvar?

——-

Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, överfall, våldtäkt, journalistik

Bluffarens guide till feministiskt självförsvar

När det talas om självförsvar för kvinnor fokuserar man alltid på den okände våldtäktsmannen. Detta gäller de återkommande artiklarna i kvällspress med våldstekniker gärna beskrivna som “trick” eller “knep”, såväl som kurser med mer seriöst anslag. Överfallsvåldtäkter är det som kvinnor är rädd för och och den rädslan begränsar ofta deras liv, så det kan ju synas logiskt. Det paradoxala är att den farligaste platsen för en kvinna rent statistiskt faktiskt är hennes hem, och den mest trolige våldsverkaren pojkvän, äkta man eller före detta. Vad gäller en äkta eller oäkta man rekommenderas det att aldrig slå tillbaka. “Gå inte ifrån den mannen - spring så fort du kan! och gå aldrig tillbaka.” Siktar alla dessa kurser i självförsvar bredvid målet? Feministiskt självförsvar innehåller mycket mer än bara våldstekniker, men när det pratas och tränas våld är scenariot fortfarande den okände angriparen. Är även det feministiska självförsvaret ute och cyklar?

En man som överfaller en okänd kvinna förväntar sig ett lätt offer, och kan oftast förväntas ge sig om offret är onödigt besvärligt. Detta är vad det feministiska självförsvarets våld syftar till: att inte vara ett lätt offer. Målet är inte att vinna en kamp, utan att klara sig undan våldtäkt.

En man som misshandlar sin kvinna är en helt annan situation, där gäller andra regler. Jag kände en kvinna med uppövad förmåga att gå på ägg för att inte väcka mannens vrede, särskilt när han druckit. Ändå var det inget riktigt utpräglat misshandelsäktenskap. När jag kände dem låg den senaste misshandeln långt bort i tiden och jag tror inte att det var så många gånger, men mannens humör styrde hennes vardag. Kunde man bryta mönstret innan det gick så här långt?

Det här borde vara det viktigaste området vad gäller självförsvar för kvinnor. Hur förhindrar eller åtminstone minskar en kvinna risken för att hamna i situationen att bli misshandlad eller våldtagen av den hon borde kunna lita mest på? Så tänker ju ingen om sitt eget liv, inte kommer jag att råka ut för en så otäck karl inte! Det är alltid andra som råkar ut för sådant. Inte jag, och ingen som jag känner… Hur konstruerar man en kurs i att undvika detta, mer än att man säger “stanna aldrig hos en karl som slår dig, för har han slagit en gång kommer han att slå två och sedan har han brutit ner dig, så att du tror att det är ditt eget fel och du inte klarar av att gå”?

Kvinnomisshandel, liksom annan partnermisshandel, byggs i regel upp under en längre period, där rollerna förändras och positionerna successivt flyttas tills det blir möjligt för den part som är i överläge att misshandla. Kanske man kan bryta rollspelet innan man kommer till den hotande våldssituationen? I så fall, hur? Genom att träna sig i att sätta gränser, kanske. Att lära sig känna var ens egna gränser finns, och att förstå att man inte mår bra av att låta folk träda över dem. Att tillåta sig att bli förbannad om ens gränser kränks, istället för att acceptera. Att lära känna sina egna möjligheter att bruka våld om så skulle vara. Att se sig själv som värd att försvara, och inte som ett offer… så kanske man kan minska risken att hamna där med en misshandlande man överhuvudtaget?

Om man inte ser sig tvingad att stilla acceptera mindre kränkningar, är risken mindre att man blir utsatt för stora. Därför rollspel och övningar på temat identifiera en kränkning, lära känna sina gränser och markera dem. Därför just feministiskt självförsvar, istället för kurs med jujutsutricks arrangerad av närmaste jujutsuklubb. Därför.

——

Huvuddelen av denna text skrev jag ursprungligen i en tråd på Budo- och kampsportsforum. Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, våld, misshandel, våldtäkt, sätta gränser

Självförsvar

Budomemoarer, del 19

På vägen hem till studentrummet på Gärdet traskade jag förbi Tudor Arms för att se om det var öppet. Det var det inte, för åtminstone på den tiden stängde de redan elva. På vägen till den stängda puben mötte jag en man, som på långt håll visade att han tänkte stänga vägen för mig. Han var ännu ganska långt borta men vi befann oss i samma kvarter, det fanns ingen tvärgata att vända in på. Om jag gick över till andra sidan gatan, skulle han förstås bara följa efter. Vända och springa vägrade jag. Dessutom är jag ingen vidare sprinter. Jag bestämde mig för att gå rakt fram utan att ändra tempo, och sen i sista stund ta ett steg åt sidan och slinka förbi.

När jag försökte slinka förbi grep mannen mig om handleden. Huruvida han sade något till mig eller inte minns jag inte, men om han gjorde det var det något i stil med “vart är du på väg?” Jag vände hela kroppen emot och sade Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig. Släpp mig, som en gammal grammofonskiva som fått en repa och hakat upp sig. Han släppte mig, och jag gick vidare.

Det där att upprepa vad man vill som en trasig grammofonskiva - för er som minns vinylen - är en av de tekniker jag lärde mig på min första kurs i feministiskt självförsvar. Vänd hela kroppen emot, stadig kroppsposition, säg vad du vill ska ske. Det finns inget som helst skäl att ge sig in i diskussion. “Jag vill att du släpper mig!” kan besvaras med “Det vill du nog inte alls”, eller kanske “Men det vill inte jag”. Den tjatiga trasiga grammofonskivan lämnar inget utrymme för invändningar, samt gör att man själv behåller initiativet. Det är ingen standardlösning som funkar jämt, men i ett litet batteri av kommunikationsstrategier fyller den sin plats.

När det här skedde hade jag tränat aikido något i stil med två år. Jag trodde mig inte om att kunna utföra aikidoteknik i verkligheten, och mitt nuvarande jag tror att mitt dåvarande jag hade rätt. Däremot var jag oerhört van vid att bli fasthållen i en handled. Att hålla kvar en människa mot hennes vilja är en klar kränkning, men ett grepp om min handled gör mig inte i sig särskilt rädd. Jag var kvarhållen, men jag visste att jag hade hela kroppen fri och användbar. Jag ignorerade fasthållningen och fokuserade på honom. Han ville se mig rädd. Det tänkte jag inte bjuda på.

Mitt nutida jag vet också vad det var för fel på min taktik att gå förbi och bara glida åt sidan. Uttryckt i aikidotermer är tenkan utan irimi en omöjlighet. På mer vardaglig svenska: för att kunna glida förbi hade jag behövt störa honom på något sätt. Kanske det räckt att bara se upp och säga något, men om samma sak hänt idag hade jag nog satsat på att skrika och samtidigt göra en gest mot hans ögon. Om jag förmått honom att backa lite, kroppsligt eller mentalt och förstås gärna bägge, då hade jag kunnat glida förbi.

Inte förrän nu när jag skriver det här, många år efteråt, reflekterar jag över att jag vägrade se på mannen. Jag vände hela kroppen mot men jag såg honom inte i ögonen utan på den del av kroppen som befann sig i min egen ögonhöjd, gissningsvis bröstkorgen. Efteråt hade jag ingen som helst uppfattning om hur hans ansikte såg ut, och jag brydde mig inte heller. Han var historia. Att vägra se på honom måste ha varit en del av mitt psykiska försvar, men varför kan jag inte riktigt säga. Kanske jag var rädd att inte verka lika beslutsam om jag gav erbjöd honom min blick, den som brukar kallas själens spegel. Kanske jag gick in i mig själv för att inte låta honom locka mig ur mina föresatser, för att inte lämna över initiativet. Jag vet inte.

Efteråt blev jag ganska arg. Förmodligen hade det aldrig utvecklats till något farligt och rimligen var hans enda syfte att skrämma mig, för att han tyckte det var roligt - men ändå. Tänk så många tjejer som efter en sådan här sak aldrig skulle våga gå ensam på stan nattetid! En sån jävla… (fyll i med valfritt invektiv). När ilskan runnit av mig var jag ändå på något sätt ganska nöjd. Jag hade försvarat mig och det hade gått bra. Förmodligen hade det aldrig blivit särskilt farligt oavsett, även om jag aldrig kan veta, men jag var mycket nöjd över att inte ha givit honom nöjet att titta på flickan som förgäves sliter i den handled där hon sitter fast och tigger om att bli frisläppt. Jag hade vunnit, och för det tackade jag både min aikido och min helgkurs i feministiskt självförsvar. Jag fortsatte att röra mig ensam på stan när det passar mig att göra så. Jag har aldrig behövt ångra det.

Det här var första och enda gången jag behövt försvara mig mot fysiskt angrepp. Förhoppningsvis blir det aldrig fler än så.

——

Ellis Amdurs essä om irimi, där han bland annat säger “tenkan is always preceded by irimi”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, aikido, angrepp

Att sätta gränser, sett från olika håll

Budomemoarer, del 10

Så. Tillbaka till ordningen. Tillbaka till kronologin. Föregående avsnitt i mina budomemoarer gör en avstickare flera framåt i tiden, men nu är vi tillbaka i Luleå. Jag tränar aikido i Högskolans Idrottsförening. Jag lusläser Stefan Stenuddss bok Aikido den fredliga kampkonsten, liksom varje nytt nummer av kampsportstidningen Svenska Fighter. Jag går också ett par kurser i feministiskt självförsvar, och lusläser Petra Östergrens bok “Slå tillbaka!” på samma sätt som Stenudds aikidobok om än kanske inte riktigt lika intensivt. Därmed kommer mitt intresse för självförsvar att nästan helt separeras från min aikido. Självförsvar handlar för min egen del mindre om fysiska påhopp och mer om att värna sig från andra typer av kränkningar, och den version av feministiskt självförsvar jag fick bekanta mig med då var närmast perfekt för det syftet.

Min introduktion till aikido hade varit ki-aikido-läraren Yoshigasaki senseis fysiska övningar, som visade på vikten av fokus på det egna jaget och dess gränser. I dem fanns lärdomen att om man släpper en jävel över bron, ingå det egna jaget, är det för sent att sätta gränser - de måste sättas där man faktiskt upplever dem. När någon redan invaderat ens revir är det för sent. När jag började träna aikido var det dessa aspekter av konflikt, revir och gränssättning som fascinerade mig mest. Med tiden kom de dock att försvinna bort från min vardagliga träning. Aikido blev en konst för konstens egen skull, en utövning med sina egna regler i sitt eget universum. För att citera aikidoläraren Sugano: Meningen med träningen är att gå till träningen.

Min första aikidoinstruktör Anders flyttade från stan, och som sagt var jag fullt beredd att träna vidare på egen hand utan instruktör, kompletterat med så många lägerbesök det bara gick. I efterhand förmodar jag att det inte blivit så mycket av det där om det satts på sin spets. Jag hade behövt hitta fanatiska träningskompisar som var beredd att köra på de villkoren, och få människor är väl så galna som jag var då. Turligt nog fanns det istället någon som kunde ta över träningen, men innan det var klart hann jag ställa in mig på att åka på alla läger jag kunde. Innan jag flyttade från Luleå hann det bli tre stycken. Mina senare aikidoläger flyter ihop i minnet och jag kan inte alltid säga vad jag upplevt när, men mina tre första aikidoläger är tydliga i minnet. Efter varje läger stötte och blötte jag mina lägererfarenheter på ungefär samma sätt som jag grubblade över mina aikido- och självförsvarsböcker. Denna nivå av fascination lär jag aldrig mer nå tillbaka till, oavsett vad nya utövningar jag ger mig på. Huruvida detta är något att sörja eller att vara tacksam för har jag inte helt klart för mig.

——

Andra bloggar om aikido, feministiskt självförsvar, sätta gränser, Luleå, Yoshigasaki

Petra, Stacey och kvinnojouren

Budomemoarer, del 9

Ett helt eller halvt år efter grundkursen i feministiskt självförsvar tog Petra Östergrens kung fu-klubb in Petras amerikanska instruktör, Stacey Jolles, för att instruera på träningsläger. Lägret var öppet för folk från alla stilar och arter, ända ner till några blinda tjejer vars enda erfarenheter var en självförsvarskurs för funktionshindrade som Stacey hållit i. På lägret fanns Petras egna elever, delar av en jujutsuklubb som filmade träningen och över huvud taget verkade mycket intresserade, folk som kommit dit via Petras eller Staceys kurser samt några löshästar.

Stacey var liten och smal, äckligt vig, råtuff och mycket kvinnlig på samma gång. Enligt vad hon sade själv hade hon slagits på gatorna i Chicago som ung, inte helt vanligt för en kvinna. Det här lägret var första gången jag tränade på attacker med kniv. Att stå där och träna på att skära i luften med smörkniv var lite läskigt, faktiskt. Jag insåg mycket väl att det skulle kunna kännas coolt och lagom småmacho att göra samma sak med en riktig, vass kniv - och jag tyckte inte om att inse detta om mig själv. Som avslutning på hela lägret fick vi leka angripare och försvarare med Staceys vassa kniv - i slow motion, med hårt fastställda ordningsregler. Jag kan tänka mig att syftet var att vänja folk vid att se ett vasst knivblad, och även ge lite mer skärpa åt träning med låtsasknivar utan egg.

På lägret träffade jag förstås Petra Östergren. Mina besök i hennes verksamheter fick ett lite märkligt efterspel när Petra föreslog mig att börja träna för att bli instruktör inom hennes system, och sedan helt tog tillbaka erbjudandet. I lokalpressen hemma i Luleå kunde man nämligen se att tre personer från jujutsuklubben, en kvinna och två män, arrangerade en självförsvarskurs för kvinnor - och bland jourkvinnorna gick ryktet att kvinnan i sällskapet var jag. När Petra fick höra att jag gick bakom ryggen på henne, och värst av allt, höll i självförsvarskurser tillsammans med män! strök hon mig från deltagarlistan på den kurs där jag skulle deltagit utan kostnad för att känna på det hela, samt från sin mentala lista över möjliga instruktörskandidater.

I efterhand kan jag säga att det var bra att det inte blev något av. Jag var för ung och osäker. En del av de saker jag inte kunde skulle jag väl lärt mig av Petra och de övriga, men nä - det var för tidigt. Det ska också påpekas att Petra senare bett mig om ursäkt för det här resonemanget och agerandet baserat på ett rykte från folk på kvinnojouren. I alla fulla fall fick jag inget vidare förtroende för den lokala kvinnojouren, och mitt engagemang för Petras företags kurser som jag gått omkring och rekommenderat till i princip alla kvinnor jag kände fick ett brådstörtat slut.

När jag flera år senare kom mig för att gå fortsättningskurs hade Petra lagt ner. Hon som ledde fortsättningskursen hette Amanda Golert och håller idag i den svenska avdelningen av Kidpower Teenpower Fullpower som lär ut självförsvar dock inte enbart till kvinnor. Det var sällan Amanda fick ihop elever till en fortsättningskurs, så jag fick hoppa in på en kurs som köpts in av en kvinnojour.

Jag blev egentligen lite besviken på kursen eftersom den så gott som enbart handlade om fysiskt självförsvar, alltså våld för att försvara sig mot våld. För mig hade den viktigaste delen av grundkursen varit rollspelen och attitydövningarna, men detta var inte särskilt framträdande element i Amandas version. Vid det här laget hade jag bott i Stockholm och tränat aikido där i några år, och även om det var stor skillnad på självförsvarskursernas enkla effektiva våldsövningar och aikidons sofistikerade och svåra tekniker fick jag ändå mitt lystmäte av koreograferat våld på annat håll. Emellertid var det väldigt skönt att kunna släppa delar av mina fördomar mot kvinnojourskvinnor; det här gänget kändes helt… normalt, i brist på bättre ord. På fortsättningskursen saknade jag analysen av mäns och kvinnors roller och ageranden gentemot varandra, men å andra sidan slapp jag grotta ner mig i detaljer om hur män kan agera illa mot kvinnor utan någon motvikt.

I övningen med angripare i hemmagjord skyddsdräkt á la Redman, ordentligt skyddad och vadderad så det skulle gå att puckla på för kung och fosterland, kände jag igen mannen inne i dräkten. Han hade varit med på lägret med Stacey Jolles. Det var nog inte meningen att man skulle se så mycket av människan i angripardräkten, utan bara just en angripare. När den här varelsen greppade tag i en steg pulsen ordentligt, trots att jag visste att det bara var träning. Det var väl det som var vitsen: framkalla stress, och lära in att i en stressad situation faktiskt agera. Får jag tillfälle att delta i liknande träning igen, så kommer jag att nappa.

Allt det här är nu ganska länge sedan, och under termen feministiskt självförsvars broar har det runnit ganska mycket vatten. Sedan Petra Östergren drog sig ur leken kom nya aktörer av olika slag fram, och sedan det blivit vanligt att erbjuda någon typ av självförsvarsträning i skolorna har det feministiska självförsvaret växt så det knakat.

För något år sedan började jag fundera på att plocka upp det här med feministiskt självförsvar igen. Jag hade då hunnit med att instruera i aikido i några år, och sedan jag lagt av med aikidon kanske feministiskt självförsvar kunde vara en arena för mig att få lära ut något som jag tyckte var viktigt? De sammanhang jag hittade som möjliga arenor var dels Ung vänster, och dels grupper med starka band till kvinnojourerna. Ingendera känns för mig som något sammanhang där jag självklart skulle känna mig hemma. Det enda sätt jag numera är aktiv inom feministiskt självförsvar på, är att när folk börjar tugga dumheter, missuppfattningar och myter om feministiskt självförsvar beskriva vad det faktiskt handlar om. Småningom ska det nog bli till ett litet avsnitt i Bluffarens guide.

——

Andra bloggar om feministiskt självförsvar, självförsvar, Petra Östergren, Stacey Jolles, kvinnojourer, män

Feministiskt självförsvar

Budomemoarer, del 8

Under något av mina sista år i Luleå gick jag en kurs i feministiskt självförsvar. Den hölls av en elev till Petra Östergren, då i princip den enda som marknadsförde detta begrepp i Sverige, inom ramarna för hennes företag. Jag hade köpt och läst Petras bok “Slå tillbaka!“, så när tillfälle erbjöds att stifta närmare bekantskap med Petras feministiska självförsvar tog jag den.

Själva kursen behandlade till största delen saker som att sätta gränser och verbala, icke-våldsamma strategier. Den del som handlade om våld intresserade mig mindre. Jag med mina två års karate bakom mig tyckte nog att en helgkurs inte kunde lära mig mycket som jag inte redan kunde. Däremot var resten av kursen vansinnigt intressant. Rollspel med olika sätt att sätta gränser. Kroppsspråk. Hela kroppen mot - det kände jag igen från aikidon. En kvinna sade efter avslutad kurs “nu har jag lärt mig sätta gränser mot min mamma”, och absolut - att sätta gränser har man nytta av i många delar av sitt liv. Alla exempel i kursen gällde dock män. Överfallssituationen förstås, den som många kvinnor är rädd för, men också tafsande chefer, tafsande kunder (om man jobbar som t.ex. servitris), fulla jobbiga män på krogen, och så vidare.

Några månader efter kursen satt jag och den kompis som följt med på kursen på ett uteställe, när en mycket berusad medelålders manlig lokalkändis närmade sig och ville umgås med damerna. Hon avvisade honom vänligt men bestämt, och när han lommade av skrattade hon mot mig: “Självförsvar steg ett!” I Petras indelning borde det nog egentligen vara steg två, men det spelar mindre roll. Verktyg för att värna sina gränser är alltid intressanta.

Kursen arrangerades i samarbete med den lokala kvinnojouren. De flesta av kursdeltagarna hade med jouren att göra och kände varandra; vi som kom utifrån var ett fåtal. Det var lite skrämmande att höra och se människors starka reaktioner på övningar, som visade att de här kvinnorna råkat ut för något. Jag minns särskilt en kvinna som när vi tränade slag på mittsar började böla och gråta, och en av hjälpledarna på kursen tog in henne i ett angränsande rum med orden “kom, vi fortsätter här” medan resten av gruppen gick vidare.

Jag brukade tillämpa principen “jag har rätt att gå vartsomhelst vilken tid på dygnet som helst”, och tyckte ytterst sällan det var obehagligt att röra mig ute ensam på natten. Eftersom kursen blev jag dock lite mer försiktig än förut. Kursledningen sade att det brukar bli så, och det stämde. Att ta en omväg för att den var uppyst kändes inte längre som att falla undan för rädsla, utan som en konsekvens av medveten riskbedömning - och därmed helt okej.

Jag är mycket glad att jag gick den kursen. Få enskilda erfarenheter har haft så stor inverkan på min syn på saker omkring mig i mitt liv. Samtidigt störde jag mig på en del av kursens inramning. Vi satt i cirkel och utbytte erfarenheter, men samtidigt tyckte inte kursledningen om att dess sanningar på minsta sätt ifrågasattes - vilket jag förstås ibland gjorde, besvärlig som jag är. Jag har stött på det där ibland i feministiska kretsar. En ovilja att erkänna hierarkier eftersom man ser det som något manligt, samtidigt som man faktiskt inte är villig att släppa lös det hela på allas lika villkor. När kursen var slut kände jag “nu har jag tillbringat en hel helg med att prata om män som våldtar och misshandlar… och behöver få se en normal vettig karl NU! för att inte få en ganska konstig världsbild.”

——

För att hitta allt jag skrivit om feministiskt självförsvar på Budo- & kampsportsforum, gå in på söksidan och leta rätt på alla inlägg av “Hanna B” som innehåller ordet “feministiskt”. Andra bloggar om självförsvar, feministiskt självförsvar, feminism, Petra Östergren, sätta gränser