Människor, träningslokaler och tempel

Budo & Kampsportsförbundet samlar pengar till Japan, skriver Jöran Fagerlund på sin blogg. Förbundet använder sin websajt till att puffa för en insamling som Röda Korset arrangerar, till katastrofhjälp för dem som drabbats av jordbävningen/tsunamin i Stillahavsregionen. Pengarna är inte öronmärkta för Japan alltså, och det är väl fullt rimligt. Skulle något efterskalv drabba närliggande länder hårt, är dessa förmodligen sämre förberedda för katastrofen än vad Japan är. Jag förmodar att alla länder i närheten är vana vid smärre och halvstora jordbävningar, men ingen av dem torde ha Japans ekonomi och därmed praktisk möjlighet att rusta sig för krislägen…. men räcka lär det väl inte göra. Så stora katastrofer går inte att helgardera sig för.

…den är fortfarande min bästa tränings-t-shirt…

Det där tecknet känner jag ju igen! Men vad betyder det?

Jag stod i souvenirbutiken i det gamla tempelområdet i Nara, tittade på en svart t-shirt med ett stort kanji tryckt i guld och kliade mig i huvudet. Jag kan inte många japanska tecken. De enkla räkneorden känner jag igen, och tecknet för stor (大) som jag en gång lärt mig på en liten kurs i japanska, och ett fåtal till. De tre tecken som tillsammans bildar ai-ki-do, förstås. Och Ai-ki-kai. Men det här är inget av dem, inget aikidorelaterat kanji. Varför känner jag då så väl igen det? Det måste vara något bra, bestämde jag mig för. Vad skriver man på tröjor som man säljer till turister? Jag fick en idé och frågade expediten ”betyder det hjärta?” Det var visst åt rätt håll men ändå inte riktigt rätt. Enda sättet att få veta vad det stod var att köpa tröjan, så det gjorde jag.

Tabistrumpor och tåsockar i ortopedbutik

Jag kom hem från min Japanresa med en förpackning av det godaste gröna te jag druckit, ett blått förkläde liknande dem jag såg på personalen i Suzuki ryokan och som jag kallar mitt japanska hemmafruförkläde, två par tabi samt ett halvdussin par tåsockar med fem tår på varje socka.

Att köpa Bujinkanmässiga tabi hade varit ett äventyr i sig. ”Black is for men!” sade den manliga expediten i Kyoto strängt när jag ville köpa, men vad skulle de säga hemma i dojon om jag kom i vita tabi? Sånt har de på kyudon, vita tabi som när man hämtar sina pilar stoppas ner i sandaler med tårem, men vid den här tiden tränade jag i Bujinkan och då är det svart som gäller.

Mina tabi visade sig i största laget och då kom tåsockarna väl till pass, men allvarligt hade jag köpt dem mest för att de var så coola. Tabisockar har precis som tabin ett särskilt fack enbart för stortån, men det går lika bra att ha tåsockar med fem tår i dem. Snart blev tåsockorna mina vardagsstrumpor. Det var skönt med tåsockar, upptäckte jag, särskilt om sommaren när det var varmt. Ingen svettig hud mot hud. De flesta av mina sockpar var av silkeblandning och gick tyvärr ganska fort hål på.

De tåsockar som såldes här hemma verkade tyvärr mest vara till för att vara roliga, med ränder eller olikfärgade tår som drar uppmärksamheten till sig. Inget fel i det och mina blå tåsockar med fluffiga vita lamm på är jättegulliga, men sånt vill man inte alltid ha. Dessutom är passformen högst halvdan.

Sen *fanfar* hittade jag min tåsocksbutik: Scholl. Välsittande tåsockar i vitt marinblått svart och grått, för en dryg hundralapp paret. Inte så billigt, men bra sockar kostar.

I förra veckan gjorde jag en ny upptäckt. Lyssnen, alla ninjawannabes som vill ha riktiga tabisockar á la tumvante för foten: Scholl tillverkar även sådana, och Fot- och skospecialisten i närheten av Södra station i Stockholm säljer dem. Tyvärr har de bara herrstorlek.

Fast jag är ärligt talat nöjd med mina tåsockar.

——

Läs även andra bloggares åsikter om tabi, tåsockar, Japan, Bujinkan, ortopedtekniker

Ett helt vanligt litet japanskt badhus

Vägbeskrivningen i min Lonely Planet lät helt omöjlig. Istället för gatunamn stod det beskrivet vad man skulle passera på vägen och hur husen såg ut där man skulle svänga av. Jag gick och jag gick, men jag kom inte fram.

Jag hade rest till Japan tillsammans med människor som inte hade något särskilt intresse för landet, och som inte tyckte det lät som någon fantastisk utflykt att gå och bada i bassäng; alltså fick jag gå ensam på onsen. Det var sent, och det började bli mörkt. Här stod jag, vilsen på en förortsgata långt ute i utkanten av Kyoto där skyltarna inte bara saknade engelska namn utan gatorna faktiskt helt saknade gatuskyltar, och förmodligen även namn. När jag nästan bestämt mig för att vända och gå tillbaka hittade jag den där stora stenen vid vägkanten – och mittemot den stod badhuset.

Huset såg gammalt ut men inte lyxigt – ett förortbadhus, bara. Gästerna verkade bestå av folk som bodde runtikring, och som gick dit antingen för att de inte hade bad hemma eller för att få ett lite mysigare bad än vad som kan ordnas i hemmabadkaret. Jag var den enda västerlänningen, och ingen verkade kunna engelska. Att betala entréavgift är dock inte så märkvärdigt, så det gick bra.

Inredningen var helt och hållet i sten, trä och kakel med matt yta. Golven var täckta av någon typ av stråmatta. Det var mjukt och skönt att stå på, och fick inga obehagliga kalla små vattenpölar – vattnet rann förstås bort under mattan. Jag såg mig om. Var gjorde man av sina kläder, och var fanns det handdukar någonstans? Jag lyfte på en handduk som låg över en korg, men insåg fort att jag stod och rotade i någons privata saker. Pinsamt! Jag såg mig skamset omkring, men ingen verkade tycka att jag var hemsk och störig. De förstod nog att det bara var ett misstag. Kanske jag borde hyra handduk ute i receptionen? Ja, så var det säkert. Jag gick ut till receptionen igen, och återvände med en handduk.

Inne i badhuset ska man först tvätta av sig, det visste jag. Men kranarna satt så lågt ner! Det är ju jobbigt att tvätta sig när kranen är så lågt ner! Jag försökte blaska av mig, men kände mig lite illa till mods. Sen såg jag alla de små pallarna. Aha, man ska sitta ner. Obekvämare har jag nog aldrig suttit, och jag kände mig extremt fånig. Miljön var uppenbart konstruerad för en kultur där man inte går omkring i offentliga omklädningsrum och skyler sig för varandra. Jag är i och för sig van bastu och i en svensk badhusmiljö tillhör jag numer de mer opryda; de yngre generationerna har ju gått och blivit nypryda för sitt eget kön, av någon anledning. Här kände jag mig dock mer blyg än vanlig. Förmodligen var japanskorna vana vid förvirrade utlänningar, det lilla badhuset var trots allt ett av två som stod nämnda i Lonely Planets guidebok om Kyoto.

Det fanns fem eller sex bassänger i olika temperaturer, alla vackert inredda i naturmaterial. Jag strosade hit och dit mellan dem, växlande mellan varmt, hett, hetare och svalt. De två kallaste bassängerna låg utomhus. Man sköt en liten glasdörr åt sidan och blev ner mellan stenarna i den oregelbundet formade bassängen, och kikade upp på de stjärnor som syntes i gluggen därovanför – det såg ut som om man kikade upp i en klyfta i berget.

Lavarna i bastun var gjorda av sten. När jag klev in i bastun tittade kvinnan därinne till på mig. ”Atsui!” varnade hon och lade handen på stenen. ”Hett!” Det fanns små mjuka dynor av sitta på, som man sköljde av både före och efter sig. Under mina två veckor i Japan var hon var den enda kvinnan som spontant tilltalade mig för att hjälpa mig. Män däremot gjorde det ett par gånger, men ingen som inte kunde engelska. Här i badhuset tilläts jag annars att flyta omkring i min egen lilla värld, nästan som om omgivningen inte låtsades om att jag existerade. Kanske de faktiskt inte brydde sig mycket om någon annans existens än sin egen, där och då?

Ett helt fantastiskt litet förortsbadhus. Stockholms stolthet Centralbadet är löjligt i jämförelse. Jag gick därifrån med huvudet i bastumoln och en flaska ingefärsläsk i handen. Vägen tillbaka var raka spåret, nu när jag redan gått den en gång. Hem till hotellet, och sedan direkt i säng.

——

Andra bloggar om onsen, badhus, Kyoto, Japan, naturmaterial, avslappning