Avdelningen onödiga blåmärken

Igår var det mera svullet än blått, men idag har jag ett blåmärke om åtta gånger åtta centimeter som bara är lite svullet. Det är inte knallblått, blodsutgjutelsen ligger lite för djupt för det, bara blåspräckligt. Ömt är det förstås, men bara inget trycker på det känner jag inget alls.

Jag kan inte tänka mig att det normalt är meningen att man ska rappa till varandra med den rottingkäpp som utgör svärdsattrapp upprepade gånger på samma ställe, på baksidan av låret just där rustningen inte täcker. Övningar för sånt får man väl göra lugnt och försiktigt, alternativt på konstgjort föremål att slå på om man vill slå ut mer än en bråkdel av vanlig slagstyrka.

I sparring får man smällar, det är normalt, och får man många smällar där rustningen inte täcker bör man nog fundera på att modifiera sin rustning. Det här däremot är bara korkat, avdelningen helt onödiga blåmärken och småskador som man hellre kan leva utan. När jag blev less på att agera enligt mönster för att få ett nytt rapp på låret sade jag ”jag tror den här övningen är för svår för mig”. (Det var den, jag kunde inte utföra attacken. Stragin ”slå tillbaka så han får känna på sin egen medicin” var därmed inte möjlig.) Sen drog jag.

Händelsen påminner om något jag var med om på Bujinkanträning utanför Kyoto. Därifrån har jag ett foto på ett kvadratdecimeterstort blåmärke på överarmen, även detta åstadkommet inte genom en enda träff utan genom upprepade slag på samma ställe. Då kände jag mig tvingad att stanna kvar hela passet ut – det gjorde jag inte här. Man lär sig med åren, trots allt. Kroppen må bli svagare, fetare och mindre vig, men man lär sig på erfarenheterna. Åtta gånger åtta centimeters svullet, djupt blåmärke istället för tio gånger tio… det tar sig, sa mordbrännaren.

——

Andra bloggar om heavy fighting, kämpalek, SCA, Bujinkan, blåmärken, svullnad, småskador

Färdigtestat

Många saker som inte funkade första gången är värda att testa en andra gång, men inte hur många gånger som helst. Nu har jag testat SCA:s kämpalek i två omgångar och kommit fram till att nej, det här funkar inte och det beror inte på utövningen utan på människorna.

I en del sammanhang är man väldigt mån om att ta hand om varje nybörjare som kommer över tröskeln. Här är attityden tvärtom, kämpalek förmodas inte vara för alla och den nybörjare som vill något får visa sig förtjänt av andras engagemang. Det går tvärtemot både min personlighet och vad jag är lärd, att gå in genom dörren och säga Ge mig. Lär mig. Hjälp mig med utrustning, tala om vad jag ska skaffa, vad jag ska göra, och hur.

Denna söndag var ett gäng SCA-kämpar från annan ort med och tränade – och det blev de som tog hand om mig och hjälpte mig till rätta, med alltifrån utrustning till ren undervisning. När det jag sedan fick från lokala förmågor förmedlades i rent spydig ton och träffarna lades precis där min rustning inte täckte fick jag nog, sade tack och hej då till utsocknesfolket men inte till de lokala och gick – övertygad om att jag inte är den första människa som dragit ifrån det här gänget på det här sättet, och säkerligen inte heller den sista.

Nå men då vet jag det. Testat och utvärderat, onödigt att spilla mer tid på det.

——

Andra bloggar om SCA, kämpalek

Trött i armarna

SCA:s kämpaleksträning börjar fortfarande inte i tid. Den här gången fick dessutom en av de gamla och garvade rota runt i utrustningsbåset efter låneprylar till mig, vilket tog sin lilla tid. Sen gällde det att få på sig allting: benskydd, bälte att fästa benskydden i, harnesk, armbågs/underarmsskydd, halsskydd (ungefär som i fäktningen, fast förstärkt med plåt), hjälm. Hjälmen var för stor och sjönk ner så jag knappt såg, med en tygtrasa högst upp i den blev det bättre.

Flera timmar efter avslutad kämpaleksträning är jag fortfarande slut i armarna. Vänster har hållit upp skölden, höger har huggit – men inte har jag huggit så förbaskat många hugg ändå? Jag tycker jag mest har fixat med utrustningen samt väntat på att någon skulle ta sig an mig… ett mysterium att jag blev så trött. Undras hur mycket träningsvärk jag kommer få. Helt klart har jag nytta av såväl fäktning och aikido, men allra mest faktiskt av karaten. Där lärde jag mig att slå från avslappnat läge utan att först dra bakåt och ladda, så bör man göra här också. Jag lyckas ganska bra för att vara nybörjare, fast de vinklar man ska träffa i är aviga – generellt sett med handen högre än ”svärdet” av rotting, för att nå över motståndarens sköld. Den normala garden låter svärdet vila bakåt över axeln, vilket jag tycker känns jättekonstigt. Undras om man någonsin gjorde så i verkligheten? Min bästa gissning hittills är att det har att göra med att man har sköld… om svärdet är ens enda skydd måste man ha spetsen mot motståndaren men kanske inte annars? Konstigt också att svärdsattrapperna är så korta, den tänkta eggen är nog kortare än på mina bokken medan mina fäktningsklingor är en bra bit längre – inte sportklingorna, kanske, men de övriga.

Mot slutet blev jag tillfrågad om jag ville testa att sparras och jag nappade, men allvarligt talat blev det inte mycket till sparring. Jag fick gå mot den som för dagen tagit på sig tränarrollen, och han mest försvarade sig medan jag försökte få in någon träff vilket förstås var hopplöst. Där är ju en stor sköld i vägen, hur ska det här gå till? Förmodligen lät han bli att attackera så mycket eftersom jag blev stressad och började göra dumheter när han attackerade. Hellre långsamt och rätt än fort och tokigt, jovisst jovisst.

Att försöka träna på de där huggen med mitt sidesword vore frestande, men förmodligen ganska dumt. I så fall lär jag blanda ihop fäktning och kämpalek, nej det får nog bli min gamla bokken i så fall. Två hugg, forehand och backhand, och någon kombination. Och så känna lite på de blockeringar med svärd jag fick träna på, så inte de är helt bortkopplade från hjärnbarken tills nästa gång.

Jag behöver styrketräning för överkroppen. Börja gå på gym? Det är så förbaskat tråkigt, bara.

——

Andra bloggar om SCA, kämpalek, heavy fighting

Hoppjerka

Jag har blivit en riktig hoppjerka jag… och det är så skönt. När saker krånglar behöver man inte hänga kvar och ha jobbigt. Man kan gå vidare och göra andra saker istället, och komma tillbaka till en ny chans när allting lugnat sig.

Numera jobbar jag lördagar, inte söndagar. Därmed är det fritt fram för såväl polskedans på Skeppis som kämpalek på söndagar.

Bara jag hittar susp och bröstskydd, som ligger någonstans. Förra våren var jag till SCA:s kämpalek i… vad var det för månad? Ha, nästan exakt denna årstid! Det kommer vara lerigt och jävligt, och bara de riktiga entusiasterna som hållit igång hela vintern som är där. Det är bra. Ensam nybörjare får mer och bättre instruktion än om man dräller in fyra pers.

——

Andra bloggar om kämpalek, heavy fighting, SCA, hoppjerka

Saker man inte ids ta sig för

Jag tänkte att jag skulle ge den där sabelträningen i sportfäktningsklubb en chans till, men jag kom aldrig iväg.

Jag tänkte att jag skulle ta mig iväg till kämpaleken igen. Efter att ha varit där två gånger men ändå inte fått vara med och leka känner jag mig kanske helt enkelt inte så välkommen? Nu är det så läskigt varmt också. Bylta på sig vadderade kläder och plåtbitar för att slåss i den här hettan, nja.

Jag tänkte att jag skulle börja träna capoeria. Jag har sett ut en klubb och skrev till och med in träningstider i almanackan… men jag gick aldrig dit.

Jag tänkte att jag skulle börja om med lindyn. Jag gick och dansade två gånger, varav den första fantastiskt lyckad och den andra mer tjahapp. Efter det har jag inte riktigt idats ta mig iväg.

Jag tänkte börja om med queertangon, och det vill jag väl egentligen också. Men kanske inte just nu.

Jag tror det får bli en slö sommar, där saker blir som de blir. Kanske det blir något tangoaktigt någonstans, och kanske jag till och med försöker dansa något nytt… men jag ska nog avstå från att planera. Saker man inte riktigt ids kanske man faktiskt ska låta bli.

Jag ska ha hobbysemester.

——

Andra bloggar om fäktning, kämpalek, hobbies, pardans, lindy hop, tango, lättja

Träningsabstinens

På grund av min arbetsresa har jag missat två söndagar, den dag som är den enda då jag kan träna dels kämpalek och dels sportsabel. Nu har jag bytt bort ett träningspass, annars hade jag inte kunnat träna nu på söndag heller. Jag längtar.

De båda utövningarna krockar, schemamässigt. Jag kommer att bli tvungen att välja. OK jag skulle kunna gå till sabeln direkt efter SCA:s kämpalek, men då är jag helt slut i både armar och hjärna när det är dags för sabeln. Vilket ska jag träna nu på söndag? Eftersom jag ändå blir tvungen att välja är det nog lika bra att skaffa sig en uppfattning om bägge utövningarna så snart som möjligt. Sportsabeln och den klubb där den utövas har jag ännu inte ens sett. Det får nog bli sabel.

Kan det inte bli söndag snart?

——

Andra bloggar om fäktning, sabel, söndag, kämpalek, heavy fighting, SCA, längtan

En damsusp, tack

I den lilla tamburen hänger målvaktsbenskydd från golv till tak. Jag spanar efter personal, men ser bara mera skydd och en arbetsbänk. Jag ropar hallå. Någon svarar från ett rum längre in. Hur många tusen prylar ryms egentligen i den här butiken? Det är alla typer av skydd, klubbor, skridskor. Längst därinne hittar jag en man som närmar sig pensionsåldern, upptagen med en mamma och hennes barn. Snart kommer han fram till mig, och jag frågar om de har en damsusp hemma. Jodå svarar han, och plockar fram från ett dammigt ställ bredvid kassan.

Kassaapparaten ser ut att ha antikvärde och fungerar enbart som kassalåda. Jag får kvitto utskrivet för hand. Nej vi skaffar ingen, orkar inte med elektroniken, vi är tre gamla gubbar som jobbar här säger han. Butiken ser ut att ha bott i lokalerna sedan de var nya, vilket borde vara minst 50 år sedan. Kassaapparaten är några snäpp äldre än så, och visar sig vara upphämtad på Tekniska Muséet som inte hade plats för den.

Rätt många av tjejerna kör ju med killsusp nuförtiden, säger han och tittar på mig. Där ser man, säger jag, betalar och går. Hos SCA:s kämpar sägs det att killsusp på en tjej kan göra värre skada än att vara utan. Det har jag väldigt svårt att tro på, såvida man inte köper någon extremt minimal variant som kräver manlig utrustning för att sitta på rätt plats.

När jag kommer hem pröver jag suspen utanpå jeansen. Den är riktigt bekväm, och jag är nöjd. Hockeysusp verkar vara modellen för kämpalek.

——

Andra bloggar om suspensoar, susp, ishockey, kassaapparat, kämpalek, heavy fighting

Svärdsnoder

Mina aikidoinstruktörer sade att svärdet skulle träffa med en bit av eggen som ligger ungefär en decimeter från spetsen. Varför var det ingen som förklarade.

Jag fick lära mig lite om sabelfäktning för ett tag sedan. Det rörde sig inte om sportsabel utan om vapen av 1800-talsmodell samt träningsvapen av plast. Instruktören visade med vilken del av eggen man skulle träffa nämligen där bladet var som tjockast; nu har jag ingen exakt minnesbild av sabelns blad men det rörde sig om någonting mellan en halv och en hel decimeter från spetsen. Jag frågade varför. Man borde ju vilja stå så långt bort från målet som möjligt, av säkerhetsskäl. Ingen visste.

Idag har jag fått en förklaring. Jag vet inte om det är den sanna förklaringen, men det är åtminstone en god teori. Jag har fått se ett tunt svärd skakas så att det vibrerade. Jag vet inte om riktiga svärd var så tunna att de hade riktigt så stor böjlighet, men det spelar mindre roll. Det vibrerande bladet uppvisade nämligen tydliga noder, där det stod stilla. Det är med en sådan nod på svärdet man vill träffa, så att dess färd genom målet inte störs av rörelser i sidled.

—–

Andra bloggar om svärd, aikido, sabel, kämpalek, heavy fighting

Påsklov

FFF – Föreningen för Fäktkonstens Främjande – har tyvärr påskstängt, enligt hemsidan. Alltså får jag vänta en vecka till. Söndagen verkar vara bästa dagen att gå dit för att kika på deras sabelträning.

Jag får nöja med mig kämpalek så länge. Imorgon är det dags. Borde jag vara nervös? Någonstans tycker jag att det inte kan vara värre än det där Bujinkan-passet i Kyoto som gav mig ett blåmörke om en kvadratdecimeter på överarmen. Antingen är det för hårt för mig; i så fall tiger jag och lider, tar det som en (ehm, nånting) och går inte tillbaka. Eller så är det okej, för att människorna är schyssta även om träningsformen är hård. I så fall får jag se till att bygga mig vettig rustning någorlunda fort, för lånerustningen torde ju skydda halvdant. Tur att det är säsong för långärmat.

Läs även andra bloggares åsikter om blåmärken, fäktning, sportfäktning, kämpalek, sabel

Kämpalek

Jag tänkte vara med och testa SCA:s kämpalek, även kallad ”heavy fighting”, idag. Därav blev intet. Däremot tittade jag på, och det var det värt. Nästa gång ska jag vara med och leka, så får vi se hur många och stora blåmärken jag får.

Gänget förefaller utpräglat tillbakalutat. Vid utsatt tid är det bara en person närvarande. Han har sovit över i SCA-boden, och jobbat halva natten på en rustningsdetalj till en kompis. Efter trekvart har de övriga tre som tänker delta drällt in, och de börjar klä på sig rustningarna. Efter ytterligare trekvart är pojkarna färdigpåklädda och kan börja bulta på varandra.

Det ser inte så farligt ut ändå, men jag inser att en del smällar måste ta ont. Rustningarna är inte heltäckande, och det är upp till var och en hur mycket han eller hon vill bylta på sig – det är en kompromiss mellan skydd och rörlighet. Om man är en skicklig hantverkare kan man åstadkomma en kompromiss som är ganska bra åt bägge håll. Frågan är hur mycket hjälp man kan få att lära sig hantverka?

Jag är inte alls säker på att kämpalek är något för mig, men jag vill i vart fall testa.

Andra bloggare om heavy fighting, kämpalek, rustning, SCA, slåssning, medeltiden