Judo och kontaktimprovisation

Jag snackade med en gammal judokille häromdan som även sysslar med kontaktimprovisation – en helt improviserad dansform där kontakt är nyckelordet. Intressant kombination, tyckte jag, och frågade ”Vad tycker du att du har för nytta av judon i kontaktimprovisationen?”

Svaret dröjde. Till min förvåning var han inte helt säker på om judon mest hjälpt eller stjälpt hans kontaktimprovisation. Det finns väsentliga skillnader, förvisso. I CI/KI kastar man inte folk som stretar emot, utan man bjuder ett underlag för dem att lägga sin vikt på. ”Aikido som du kört är förmodligen nåt man mer direkt har igen i CI” sade han. Jag antar att han har rätt.

Aikido Journal till förbannelse

Äntligen blev det av att unsubba från utskick från Aikido Journal. Låt oss hoppas att det funkade, annars får jag försöka igen.

Det är nog nästan ett år sedan jag reggade mig på sajten med syftet att bli betalande medlem – AJ inrymmer onekligen en och annan godbit som mycket väl kan vara värd att betala för. Första gången jag försökte gjorde jag fel, och sen har jag inte tyckt mig ha råd. Men varje vecka har det trillat in påminnelser i form av mail med länkar till texter på AJ, som man ofta måste betala för att kunna läsa hela.

AJ måste marknadsföra sig för att bära sig, det förstår jag också. Men jag undrar om inte månadsmail vore ett bättre format. Den här mailmängden har jag faktiskt upplevt som irriterande.

Barefoot-pjuck á la Japan: utomhustabi.

Där är ju mina gamla utomhustabi! Köpta i butik för knegarkläder i Kyoto. Skaften är för smala för mig tyvärr, men om jag inte knäpper dem hela vägen upp funkar de. Tygskaft, hela skon i mjuk textil förutom gummisulan.

Ett tag tänkte jag göra mig av med dem. Ge bort dem. Jag kan ju inte få in några inlägg i dem, så de borde vara rätt värdelösa för mig. Jag skulle kunna sälja dem på Tradera och få 40 spänn eller nåt.

Fast ska vi träna utomhus på gräsmatta kan de nog faktiskt vara ganska bra. De har mjuka gummisulor, är nästan inte alls som skor. Jag ska inte ha dem på hårt underlag, så mycket är säkert, men på gräsmatta i måttliga doser kan säkert funka.

Jag tar och behåller dem. Det är synd att skaften är för smala, men jag skulle ju kunna ta en sax och klippa av dem.

Pilatesboll… löpning…

Jag vet verkligen inte hur det blir med träning för mig framöver. Så länge jag har det här jobbet och pluggar pallar jag inte min klubbs träningstider. Visst har jag tänkt att sprida ut studierna litegrann, så jag inte läser 30 poäng per termin utan oftast nånstans mellan 15 och 20. Här suger det att ha bytt stil, suger stenhårt. För om det gällt aikido, som sitter i min kropp, hade jag kunnat köra två-tre månader per år utan problem. Men när det jag ska lära mig är grundläggande mönster känns det ganska meningslöst. Jo, man kan träna på egen hand. Men jag har inte riktigt den personligheten. Det är inte min grej.

Fys då? Jag borde åtminstone träna fys, för min kropps, mitt allmänna välbefinnandes och mina studiers skull.

Inlärning som kräver avlärning

Fyrkantsgrepp. Den blå linjen visar hur handtaget vilar mot handflatan. Jag kanske har ritat den lite för högt, men det är riktningen jag är ute efter. (Detta är en vänsterhand, och egentligen tänker jag allra mest på högerhanden, den främre handen, när jag pratar om greppet. I och för sig tror jag att bägge händerna ska gripa ungefär likadant.)

Min första riktiga aikidoklubb, Iyasaka, lärde mig grunderna i aikidovapnen bokken och jo. Som elev på Iyasaka lärde jag mig att gripa svärdet – alltså bokken – med det grepp som jag ibland kallat för ”fyrkantigt” där svärdshandtagets rygg löper i handflatan parallellt med knoglinjen.

Sen lärde jag mig i ”Yamaguchi line” att rotera händerna runt en axel rätt genom handflatan, så bokkenryggen kommer att löpa på snedden i handen. Jag upplevde det som ett stort fall framåt för kroppen blev mer avslappnad och det blev lättare att röra sig med svärdet på ett naturligt sätt.

Jag valde inte tjejgruppen

Klubben där jag började träna min första budoart karate hade två olika nybörjargrupper: den vanliga, och så en för enbart tjejer. Tjejgruppens pass var bara en timme långt, medan den vanliga gruppen tränade en och en halv. På grund av detta tror jag att avgiften var lite lägre. När jag frågade efter skillnaden fick jag veta att tjejgruppen skulle innehålla en del aerobicsinslag för att bygga kondition. I mina öron lät det lite konstigt. Varför skulle tjejerna behöva en tredjedel mindre träningstid än killarna? och efter det skulle de gå in i samma fortsättargrupp?

Hämta hem

Det var rätt skönt att titta in i dojon och säga hej. Jag tyckte det var bäst att pinnarna inte ligger där i en evighet – då kan de till slut få fötter – så jag gick dit med en näve gummisnoddar i fickan.

Egentligen är det en smula mot min religion att frakta träningsvapen genom stan utan att täcka över dem. Å andra sidan brukar inte folk reagera särskilt mycket på bo-stavar – de tror väl det är en gardinstång eller nåt. Vi har ingen tradition av stavvapen i Sverige, inte som finns i folkmedvetandet i alla fall. Svärd däremot är nåt helt annat, även träningsvapen i trä.

Jag kan rekommendera gummisnoddar för pinntransport. Inlindat eller ej, pinnarna blir så mycket lättare att hantera när de förvandlats till ett enda, stelt kolli. En bokken gummisnoddad fast mot en bo ger inte heller samma intryck av att vara ett svärd. Gummisnoddar FTW!

Han kliver på mina fötter!

En gång tränade jag med en person som ständigt och jämt trampade mig på foten. Det ingår i Bujinkan – man gör det ganska ofta, för att hindra personen från att flytta på sig (och säkert också av en hög andra skäl). Den här killen var dock sällsynt frekvent i sitt fottrampande, och ovanligt eftertrycklig – eller om det bara var det att trycket hamnade lite längre upp på foten än vad det brukade. Jag bad honom att låta bli, men mönstret var så ingrott i kroppen på honom att han hade svårt att göra det. Ska man säga till på skarpen eller inte? Jag vet ju inte riktigt vad mina fötter egentligen tål, och vill inte vara alltför harig.

Är webforumens storhetstid slut?

2002 öppnades ett webforum på Svenska Budoförbundets webbplats. Kampsport.se är ungefär lika gammalt. Under ett par års tid var bägge ställen livliga. Där fanns både nybörjare som ställde ”korkade nybörjarfrågor” och gamla rävar som diskuterade såväl japanska urkunder som rent träningsrelaterade saker.

Budo- och kampsportsförbundets dödades effektivt med ett dåligt programvarubyte 2009, men aktiviteten dalade långt innan dess. Det relativt nystartade budoka.se är tydligen helt dött om ingen ”stödmatar” stället. Kampsport.se verkar mer livaktigt, om än långt ifrån glansdagarna.

Diplom som inte sitter på väggen

Men titta, där är ju mitt Bujinkan-diplom! i en gammal tidsskriftssamlare, tillsammans med ett gammalt nummer av serietidningen Elixir samt ett gruppfoto från ett aikidoläger i Torsby. Va? Det står sjunde kyu? Jag som var övertygad om att jag hade åttonde… nåja. Så länge misstagen är åt det hållet och inte det andra :p det skulle se illa ut. Sjunde eller åttonde kyu gjorde ingen praktiskt skillnad, för gränsen mellan nybörjargrupp och den avancerade träningsgruppen var sjätte kyu. När kyugrader har den betydelsen spelar de roll, inte just annars. Inte för oss som redan har grader i en annan stil.

Träningsuppehåll och studier på halvfart

Till slut orkade jag inte träna på halvfart. Ett pass i veckan kan vara en okej underhållsdos för den som kommit någon vart i sin träning, men för mig just nu är det mest frustrerande. Det som fällde avgörandet var nog ändå träningstiderna. Kombinationen arbetstider och studier där man oftast finns i plugget från morgonen till en bit in på eftermiddagen gav mig kontinuerlig sömnbrist, som jag sov igen lagom tills det var dags att bygga upp den igen. Träningstider som ligger 20-22 gjorde inte saken bättre.

Yamaguchi sensei på Youtube

Den gren av aikidon jag ser som min kallas ibland för ”franska skolan” på grund av de franska instruktörer (Tissier, Noël) som har en framskjutande position inom den. Ibland säger jag ”Yamaguchi line”, en benämning jag lånat från Urban Aldenklint på Iyasaka som säger att termen är skämtsam – ett skämt med en ringlinjen vid namn Yamanote line (eller något liknande) i Tokyos tunnelbana.

Yamaguchi var en lärare på Hombu som många beundrade. Om någon idag egentligen är hans arvtagare verkar tveksamt, och alla de framstående instruktörerna i ”Yamaguchi line” – Tissier, Noël, Endo med flera – har betydande influenser även från andra lärare. En sak de alla har gemensamt, rent tekniskt, är att ofta och gärna gå runt framför uke, medan man leder denne. Jag tror det har att göra med att hela denna aikidogren betonar ukes del av tekniken.

Balans i Bujinkan-livet – och i aikidolivet?

Inom Bujinkan talas det ofta om att man ska ha balans i livet.

I aikidon hörde jag enstaka människor prata om att man inte ska leva enbart för aikidon, men de var ett fåtal. Så gott som alltid var de människor som verkligen levt aikido men efter ett tag upptäckt något i stil med ”Vad håller jag på med! Kompisarna åker jorden runt och upplever massor av saker, jag reser runt Europa men ser bara träningshallar…” Jag minns särskilt en person som pratade om ”aikidooffer”. Han pekade ut en person som sådan (som jag iofs mest tror led av psykisk sjukdom), och ställde sig frågan om inte jag också var ett.

Det där med att det heter taijutsu

Förr i världen kallades det man tränade i Bujinkan för ninjutsu, ett ord som förmodligen valdes av marknadsföringsskäl (med vissa trovärdighetsproblem som följd). När man ville hitta ett ersättningsord valde man inte jujutsu, och det förstår jag mycket väl. Det ordet är näst intill kidnappat av västerländska konglomeratstilar med huvudsakligt fokus på självförsvar. (Sen kom dessutom brassejutsun och krånglade till begreppen ytterligare, även om det är av något senare datum.)

Bakom magin

Okamoto Seigos handarbete.

Dyr yoga. Avsevärt billigare budo.

Min siste aikidoinstruktör Jan Nevelius kommenterade ibland att svenskar inte är beredda att betala för aikidoundervisning. Han hade själv tagit emot en hel del undervisning i qi gong, och var vid det här laget själv instruktör i den qi gong-organisation som åtminstone då hette ”Healing tao”, så han var väl medveten om skillnaden: inom qi gong kan man ta hyggligt betalt. Inom aikidon inte. Det är skilda segment av marknaden, med helt skilda regler.

Nuförtiden finns flera ställen i stan där man kan träna Iyengar yoga. Jag googlar runt och tittar på priserna. Det ryms inte i min budget. Priserna är säkert likartade i andra yogavarianter. Jag kan gå gruppträning på simhallar, men har man en gång tagit lektioner för en riktig yogalärare tror jag inte man är nöjd med det.

Nog är det ganska lustigt. Marknadsekonomin styrs inte enbart av köpkraft och varors kvalitet, så mycket är säkert.

Budons förbaskade träningskläder

Nån gång (jag orkar inte leta rätt på var) skrev jag här på bloggen att det jobbigaste med budon är kläderna. Jag tycker fortfarande inte de är praktiska. Budodräkten är, liksom dan-kyu-graderingssystem och så mycket annat i budons värld, Jigoro Kanos fel – ständigt denne Kano! men i grunden handlar det väl om att de japanska traditionella kläderna är ganska opraktiska. Av något skäl gav sig japanerna inte på att skära till kläder så att de formas efter kroppen. Även kejsarinnans lyxigaste kimono var hopsydd av enkla geometriska bitar, som sprättades isär före tvätt och sen syddes ihop igen. Kanske spillbitarna som blir över när man gör kläder på västerländskt sätt på något vis strider mot det japanska sinnet?

Samurajspelet

Medan jag bodde i Luleå åkte jag två gånger ner till Stockholm och deltog i något som heter Samurajspelet. Första gången bör ha varit den sommar jag sommarjobbade i huvudstaden för att kunna träna aikido. Mot sommarens slut snavade jag över Samurajspelet i någon evenemangskalender, och gick ner på det nyandlighets/new age-center på Dalagatan som var arrangörer. Stället hette troligen något i stil med Deva Center, och hade Tomas Frankell med flera i ledningsgruppen. Centret anordnade dels regelbundna yogaklasser och dels föredrag med skiftande fokus. Mitt i detta fanns då detta samurajspel, som jag med mitt Japan-intresse tyckte lät spännande.

Varför så mycket handkantsslag?

Knytnävsslag är en vanlig attack i Bujinkan, men när det ingår slag som delar av jujutsutekniker är dessa sällan eller aldrig raka knytnävsslag. De tekniker som ingår i de två ”teknikpaket” som brukar anses mest grundläggande innehåller handkantsslag, en trefingerstöt och en stöt med tummen, stöttad av en knuten hand.

Att vara en letare

Det finns fler skäl till att jag var en misslyckad biomedicinare, men ett av de största är att jag inte är bra på att labba. Molekylärt labbande är petgöra. Man ska veta på förhand exakt vad man ska göra och utföra det utan misstag. Jag är en sådan människa som gärna går ut ur en affär och viker av åt höger, kommer på efter tio steg att jag ju skulle åt vänster varför jag vänder på klacken och sätter av åt andra hållet… jag känner mig fram. Fipplar och letar. Exakta handgrepp som man i förväg vet exakt hur de ska utföras, det ligger generellt sett inte för mig.

Inställda sanshin-planer

Det är ett halvår sen jag skrev att jag borde träna sanshin no kata på egen hand, för att vänja mina händer vid att göra olika saker.

Har jag gjort det?

Nä.

Halvåret som gått

Det är 1 1/2 vecka kvar av året, men jag kan summera träningsterminen redan nu. Klubbens termin är över och jo jag skulle kunna göra något på egen hand men det kommer jag inte att göra.

Jag har tränat 24 pass BBT, mest tisdagar och näst mest söndagar. Torsdagar blev det mer av mot slutet av terminen, av något skäl som jag inte har någon som helst logisk förklaring till. Utöver det har jag tittat på två pass, när jag var lite för krasslig för att träna. Det blev faktiskt två pass mindre träning än under förra terminen. Jag som trodde jag skulle lyckas träna två pass i veckan… häpp.

Bollsport

Det dök upp en gigantisk pilatesboll i dojon, som låg på ett bildäck. Tänkte någon använda bildäcket till något, förutom att hålla pilatesbollen på plats? Jag har ingen aning. Efter ett tag försvann däcket, men bollen blev kvar.

Vi var bara fyra på passet, och instruktören passade på att gå lös på pilatesbollen med diverse galna styrketräningsövningar. Tre pers som tittar på en medan man försöker göra något som verkligen funkar sådär :p jaja, man överlever det med.

Styrketräningen verkar ha genomgått, eller håller på att genomgå, ett paradigmskifte. Idag är ”core” ett hippt begrepp men för 20 år sedan pratade inte så många om att styrketräna kroppens inre muskler. När jag gick Iyengar yoga fick jag finfina ”orka sitta”-muskler… jag satt på ett annat sätt, mer aktivt. Skitbra när man pluggar, verkligen. Yogafolket visste nog att det de gjorde gav en mer användbar vardagsstyrka än vad de flesta skaffar sig i styrketräningsmaskiner. Visste de även vari skillnaden bestod, eller visste de bara att de tränade styrka på ett annat sätt än de som går på gym?

Jag blir alltmer skeptisk mot sån där maskinträning. Yoga och core-träning på pilatesboll är så mycket mer organiskt än att hålla på och isolera muskelgrupper.

Bo mot svärd

Den här bo-katan mot svärd känner jag igen. Den gjorde vi på lägret med Mike Loonam. Men då fick jag aldrig till svärdsmannens rörelser – det lades inte stor vikt vid dem, enligt uppgift är de mycket knapphändigt beskrivna i de gamla rullarna.

Teknikpaket och principtänk

Numera tycker jag det är ganska märkligt att aikidotekniker tränas så fixt, en form från början till slut inklusive en viss, specificerad fasthållning. Bujinkans teknikkatalog är mycket mer flytande. Som vanligt har olika instruktörer lite olika varianter på hur man utför samma teknik, men här tränas ständigt varianter. Min gren av aikidon var dessutom rätt extrem, med en smal teknikmängd som detaljnöttes och filades på. Jag gillade den träningen! förvisso, och har varit ganska frustrerad över teknikmängden inom Bujinkan. Plötsligt inser jag att den frustrationen minskat rätt ordentligt.

Ytbehandling av bo

Första veckorna efter att min bo var färdigoljad kändes den lite lite kladdig. Sniffade man på handflatorna efter användning hade de en lätt, något unken nötdoft.

Nu är den perfekt. Ytan är slät och len och händerna glider bra på den utan att den för den skull är för hal.

Jag kan verkligen rekommendera kinesisk träolja, åtminstone den sort jag köpte: en plåtburk om en liter med djonker som bakgrundsbild. Den kostade lite drygt 200, men den är bra! Jag borde olja bordet här hemma också. Någon gång när jag får tid… i nästa decennium eller så.

Ett tag funderade jag på vaxblandningar. Det kunde ju vara kul, men ren kinesisk träolja/tung tree oil blev så bra så vidare experiment känns helt onödiga. Nä jag är inte duktig, det här är inte ett smack svårt. Jag har bara köpt bra olja. Slipa, olja in, slipa lite lätt, olja, slipa, olja, med minst ett dygn mellan inoljningarna. Låt vapnet vila ett par dygn. Färdigt! Har man möjlighet kan man låta det färdigoljade vapnet vila i några veckor så man slipper den där nötdofterna i händerna, annars gör det inte särskilt mycket.

Tung tree oil for the win.

31-kata á la Bujinkan

Efter bo-passet tog jag ner en jo från stället och kände lite på den. Oj oj så lätt den kändes! nu när jag börjar vara van vid den mycket längre och tyngre bon. Hur mycket minns jag av 31-katan, aikidons vanligaste jo-övning? Jag letade i minnet men kom bara till sju eller åtta. Kanske det inte ens var rätt.

Det blev aikijo-kata med Bujinkans hållnings och kroppsspråk. BBT-aikido. Jag har aldrig haft bra form på min aikijo, så min kropp har inget att längta tillbaka till – min nuvarande form känns mycket bättre. Skulle jag lyckas göra katan från början till slut i den här formen, bara jag minns rörelserna. Går det? Jag har rätt god lust att pröva. Egentligen är det ganska fånigt, solo-vapenformer är väl inte det häftigaste som finns. Visserligen finns det en motkata till den, men det är väl lite mer ”av pedagogiska skäl” ungefär som de flesta karatestilar ser på bunkai.

Det vore ett kul experiment. Har jag tid, ork och energi nog för det, just nu? Knappast.

Tacka vet jag rena vapenformer

Varför känns det så mycket bättre att träna med bo än med hanbo?

Är det man gör med bo mer likt det jag förut gjort med jo, än vad hanbon är? Kanske det. Sen gör man ju inte så många jujutsutekniker med en stav som är 180 cm lång. Det finns säkert något som går att göra, men ju kortare stavvapen desto bättre lämpar den sig för jujutsu. Okej man behöver lite hävarm också, så en decimeterlång pinne är för kort. Hanbo kanske ligger ganska nära det optimala? Batonglängd är i sådana fall en praktisk kompromiss mellan vapnets användbarhet och vad som är någorlunda enkelt att bära med sig.

Så länge det rör sig om soloövningar eller vapenparkata tycker jag att jag förstår tillräckligt mycket för att kunna känna efter och i viss mån utvärdera mina egna rörelser, känna i mina egna kroppsvinklar när det blev tokigt och när det blev bättre. Jujutsu med hanbo däremot – där är jag vilse i pannkakan. Det är säkert jättebra när man kan det, men oj så komplicerat det blir när man ska blanda in redskap i taijutsun. Nä tacka vet jag rena vapenformer.

Vad menas egentligen med ”fokusering på grunder”?

Vår instruktör pratar en del om vikten av grunder. Inte så att det är ett ständigt tjat, med det verkar vara ofta närvarande i hans sinne och därför regelbundet lysa igenom. Jag har dock riktigt svårt att se att det vi gör är ”bara grunder”. När de mer juniora instruktörerna tar över träningen kanske de betar av ”första halvan av kihon happo” eller nåt liknande – det är ju där man börjar när man börjar instruera, inte sant? men annars tycker jag att vi för det mesta gör olika varianter kring något grundtema. Jag misstänker att han ser till att beta av Ten Chi Jin, små bitar i taget, men det slinker in mycket annat också. Går han igenom alla möjliga och omöjliga sätt att slå så gör han det genom att stoppa in slagen i tekniker som jag i de flesta fall aldrig sett förr, och förmodligen inte lär komma att se igen de närmaste fyra åren. Det är nog det smarta sättet att göra det på i blandad grupp: de som kanske inte får till varje teknik får en genomgång av slagen, de som redan kan dem får tekniker att bita i.

Bujinkan innehåller inte att klappa av

Jag frågade min instruktör: ”Om du gör teknik på mig och jag inte hinner med att gå ner, vad förväntar du dig av mig att jag ska göra då?” Han förstod inte vad jag menade. På direkt fråga svarade han ungefär att

Nej du kan inte räkna med att folk klappar av. Det är inget som ”finns” i Bujinkan, egentligen.

Jag har visst inte så mycket att säga, just nu

I början var allt, exakt allt i träningen en utmaning. Nu har litegrann av basala rörelsemönster satt sig i kroppen så hyggligt många tekniker går att få till. Det är flera månader sedan jag upplevt mig rakt av ”trilla tillbaka i aikidomönster”. Förmodligen har jag uppnått en sån där platåfas.

Att dra in hakan, jämfört med att förlänga nacken

”Så till exempel organiseras en sidoböjning av huvudet på två olika sätt, beroende på om min bild är att jag drar ner ena örat mot axeln, eller om min bild är att jag lyfter andra örat mot taket. Prova!

Mera stav! (och mindre svärd?)

Det har dykt upp vapenställ i dojon. Dykt upp och dykt upp, förresten – det är en av klubbmedlemmarna som snickrat ihop och monterat upp, och även gjort sisådär ett tjog stavvapen: först ett gäng hanbo, och sen kompletterade han samlingen med ett antal jo. En annan klubbmedlem har slipat och fixat ekstav till bo, tunga och stabila sådana. Vi börjar ha en rätt hygglig uppsättning basala träningsvapen.

Konsten att kommunicera med sin träningspartner

Det finns en hel del teorier och strategier för kommunikation som går ut på att man ska kommunicera sina egna upplevelser istället för att säga till andra vad det är de gör. Detta är inte minst sant på en budomatta.

Jag är generellt sett ganska snål med att komma med tips till min träningspartner, och jag gillar inte att bli alltför ”matad” av de jag tränar med. Rena nybörjare behöver hjälp och jag tror de flesta då och då har lägen när man bara inte hittar, då man kan få en puff framåt om träningskompisen tipsar och säger hur man ska göra. Men oftast är de bästa tipsen att den som tar emot tekniken beskriver vad den känner, och låter den som gör tekniken lösa problemet. ”Just i det här läget återfår jag min balans”, istället för ”du ska nog gå lite längre åt sidan/hålla ner med den där handen”.

Likaså är nog ”aj, det här var lite väl” ett mer ändamålsenligt budskap än ”du är vårdslös” – oavsett om den andre faktiskt var direkt vårdslös eller inte.

Jag agerar själv långtifrån perfekt ur de här aspekterna – inte ur de här aspekterna heller, borde jag väl säga. Men jag lär mig.

Tordas slå på folk

Jo… det är nog så att jag borde lära mig att slå ordentligt på folk. Jag fegar lite. Satsar inte. Tycker det är läskigt. Det gäller både när jag ska attackera som uke, och när själva tekniken innehåller slag.

Människokroppen i rörelse

När man lär ut basala kampsportsrörelser känns de ofta väldigt onaturliga för nybörjaren. (Jag talar här om trad-arter, mönster/formbaserad träning.) Med tiden kan det som till en början kändes helt avigt bli enkelt och naturligt för utövaren. Man vänjer sig, förstås, men det är också så att nybörjaren inte hittar det enkla och naturliga sättet att göra rörelsen på. En enkel instruktion om vilka vinklar man ska ha sina leder i kan utföras på olika sätt, med olika muskler, med mer eller mindre synligt olika resultat.

Att jobba stenhårt på sina ukemiknän eller inte, det är frågan

Vissa saker ger sig bara man tränar vidare utan att engagera sig jättehårt i problemet. Mina raka framåtsparkar var bedrövliga, men nu funkar de helt plötsligt. Om jag stått som en dåre och nött på sparkar, hade det givit resultat mycket fortare? Kanske, men det gick ju bra så här med. Förmodligen var det höftböjarmusklerna som var klena men nu piggat på sig.

Mina bakåtfall då. Hur ska jag se på dem? Kommer de att fixa till sig småningom utan att jag speciellt fokuserar på dem eller är det ett måste att göra en medveten och total uppryckning på den fronten?

Kontakt och balansaspekter

En kommentar fick mig att grubbla lite extra på det där med min usla balans (mätt i förmåga att stå på ett ben har den förblivit urdålig) kontra de aspekter av aikido som jag faktiskt blev riktigt bra på. Aikidotekniker jobbar ständigt med balans, både den egna och träningspartnerns… så hur går det här ihop?

Iriminage á la semi-shinkengata

Oj. Nämen det är ju. Nej det är det inte för det här är ju bara slag. Bara våld. Ändå ser jag aikidokastet iriminage lysa lång väg.

Ingen sade att det vi tränade var shinkengata, men jag tror det. Förstår jag rätt ska shinkengata definieras som ”så som man skulle applicera teknikerna i ett skarpt läge”, och det här kändes lite så. Korta, brutala tekniker. Inget flum. Inte grund.

Titta på träning

Förkyld. Har tittat på ett par pass istället för att träna. Naturligtvis fick jag inte se sånt jag helst ville titta på. Fick jag något matnyttigt med mig hem? Jag vet inte. Mot slutet av det andra passet jag tittade på blev jag sjukgymnaststudentnördig och tittade mest på tyngdpunkt kontra understödsytor.

De skumma rullningarna var rätt intressanta att få titta på, iofs.