Judo och kontaktimprovisation

Jag snackade med en gammal judokille häromdan som även sysslar med kontaktimprovisation – en helt improviserad dansform där kontakt är nyckelordet. Intressant kombination, tyckte jag, och frågade ”Vad tycker du att du har för nytta av judon i kontaktimprovisationen?”

Svaret dröjde. Till min förvåning var han inte helt säker på om judon mest hjälpt eller stjälpt hans kontaktimprovisation. Det finns väsentliga skillnader, förvisso. I CI/KI kastar man inte folk som stretar emot, utan man bjuder ett underlag för dem att lägga sin vikt på. ”Aikido som du kört är förmodligen nåt man mer direkt har igen i CI” sade han. Jag antar att han har rätt.

Aikido Journal till förbannelse

Äntligen blev det av att unsubba från utskick från Aikido Journal. Låt oss hoppas att det funkade, annars får jag försöka igen.

Det är nog nästan ett år sedan jag reggade mig på sajten med syftet att bli betalande medlem – AJ inrymmer onekligen en och annan godbit som mycket väl kan vara värd att betala för. Första gången jag försökte gjorde jag fel, och sen har jag inte tyckt mig ha råd. Men varje vecka har det trillat in påminnelser i form av mail med länkar till texter på AJ, som man ofta måste betala för att kunna läsa hela.

AJ måste marknadsföra sig för att bära sig, det förstår jag också. Men jag undrar om inte månadsmail vore ett bättre format. Den här mailmängden har jag faktiskt upplevt som irriterande.

Yamaguchi sensei på Youtube

Den gren av aikidon jag ser som min kallas ibland för ”franska skolan” på grund av de franska instruktörer (Tissier, Noël) som har en framskjutande position inom den. Ibland säger jag ”Yamaguchi line”, en benämning jag lånat från Urban Aldenklint på Iyasaka som säger att termen är skämtsam – ett skämt med en ringlinjen vid namn Yamanote line (eller något liknande) i Tokyos tunnelbana.

Yamaguchi var en lärare på Hombu som många beundrade. Om någon idag egentligen är hans arvtagare verkar tveksamt, och alla de framstående instruktörerna i ”Yamaguchi line” – Tissier, Noël, Endo med flera – har betydande influenser även från andra lärare. En sak de alla har gemensamt, rent tekniskt, är att ofta och gärna gå runt framför uke, medan man leder denne. Jag tror det har att göra med att hela denna aikidogren betonar ukes del av tekniken.

Balans i Bujinkan-livet – och i aikidolivet?

Inom Bujinkan talas det ofta om att man ska ha balans i livet.

I aikidon hörde jag enstaka människor prata om att man inte ska leva enbart för aikidon, men de var ett fåtal. Så gott som alltid var de människor som verkligen levt aikido men efter ett tag upptäckt något i stil med ”Vad håller jag på med! Kompisarna åker jorden runt och upplever massor av saker, jag reser runt Europa men ser bara träningshallar…” Jag minns särskilt en person som pratade om ”aikidooffer”. Han pekade ut en person som sådan (som jag iofs mest tror led av psykisk sjukdom), och ställde sig frågan om inte jag också var ett.

Samurajspelet

Medan jag bodde i Luleå åkte jag två gånger ner till Stockholm och deltog i något som heter Samurajspelet. Första gången bör ha varit den sommar jag sommarjobbade i huvudstaden för att kunna träna aikido. Mot sommarens slut snavade jag över Samurajspelet i någon evenemangskalender, och gick ner på det nyandlighets/new age-center på Dalagatan som var arrangörer. Stället hette troligen något i stil med Deva Center, och hade Tomas Frankell med flera i ledningsgruppen. Centret anordnade dels regelbundna yogaklasser och dels föredrag med skiftande fokus. Mitt i detta fanns då detta samurajspel, som jag med mitt Japan-intresse tyckte lät spännande.

Kontakt och balansaspekter

En kommentar fick mig att grubbla lite extra på det där med min usla balans (mätt i förmåga att stå på ett ben har den förblivit urdålig) kontra de aspekter av aikido som jag faktiskt blev riktigt bra på. Aikidotekniker jobbar ständigt med balans, både den egna och träningspartnerns… så hur går det här ihop?

Iriminage á la semi-shinkengata

Oj. Nämen det är ju. Nej det är det inte för det här är ju bara slag. Bara våld. Ändå ser jag aikidokastet iriminage lysa lång väg.

Ingen sade att det vi tränade var shinkengata, men jag tror det. Förstår jag rätt ska shinkengata definieras som ”så som man skulle applicera teknikerna i ett skarpt läge”, och det här kändes lite så. Korta, brutala tekniker. Inget flum. Inte grund.

Put on your red shoes and dance the blues

Men var är brudarna?

Jag glömde visst att nämna första intrycket av träningsmattan på aikidons jubileumsläger: den var fylld av män, män, män och mer män. Det var det första jag såg. Jo det fanns kvinnor, när jag tittade noggrannare efter såg jag dem men de var inte så många. Det var inte en könsblandad samling, det var en grupp män med en mindre andel kvinnor. Jag försökte räkna efter, det var nog mer än 10% men inte så mycket som 20.

När blev det så här i aikidon?

Eller har det alltid varit så?

Inte för att det är mer kvinnor där jag tränar nu, tvärtom. Men jag har den här inre bilden av aikidon som en sant könsblandad miljö, och jag har haft den kvar även när jag tränat i klubbar där det egentligen inte varit så. På den tiden jag tränade på Iyasaka var vi omkring en tredjedel kvinnor, på alla nivåer. Sen tror jag mig ha hört att andelen sjunkit.

Om vi säger att det var 15% kvinnor på lägret så är det ungefär hälften mot vad det var på Iyasaka då. Kanske det alltid varit ungefär så i svensk aikido, åtminstone på läger då det brukar vara glest med nybörjare och fortsättare med säg maximalt två års träning bakom sig. Jag har nog haft en tendens att projicera Iyasaka på min aikidoomvärld, ur flera aspekter.

Spangfort och Ichimura

Jag masade mig iväg till aikidojubileumslägret idag, som åskådare. Jag ville se Ichimura senseis pass, och passet före det instruerade Peter Spangfort – det kan man ju också titta på, det var länge sen jag såg något av Spangforts aikido. Mitt minne av den rymmer en god dos ki-skuttighet – han tillbringade ju ett antal år som ki-aikidons främste företrädare i Sverige innan han gick tillbaka till Aikikai – och ett effektivt sätt att sträcka sig ut och hämta in uke, men det jag fick se idag liknade mest av allt Åke Bengtsson på sitt mest minimalistiska humör. Lustigt, de har inte många gemensamma inspirationskällor vad jag vet (nog för att det finns mycket jag inte vet). Åkes aikido uttrycker nästan ett slags lättja, man kan tro det i alla fall… men det handlar nog om att stå på exakt rätt plats, så armarna kan användas så lite som möjligt. Med tillräckligt god position behövs inte mycket mer än så. Peter demonstrerade det i en kokyunage – går man förbi ordentligt med kroppen, är tekniken redan färdig och armarna behövs inte. Bra taijutsu, skulle Bujinkan-människorna säga.

Minst 20 kvadrat sunkiga mattor och ett tomt garage

En gång i tiden startade jag en aikidoklubb, en mycket anspråkslös skapelse med ungefär nollbudget och ett träningspass i veckan. Som nödvändigt material köpte jag 40 kvadratmeter rätt slitna och dåliga träningsmattor för 4000 spänn. 40 kvadrat är inte mycket, men fullt tillräckligt för 8 personer att träna på så länge det är lite utrymme mellan mattareal och väggen.

Jag skulle kunna göra det igen. Köpa sunkiga mattor, alltså.

Nyttiga saker att göra med kroppen… eller nåt.

Jag sökte efter King Cole Trios Solid Potato Salad på youtube och hittade en kortversion – jodå Nat King Cole var faktiskt pianist i första hand och sångare i andra, åtminstone ursprungligen. Men den här inspelningen är inte lika bra som den jag har på CD.

Sen snavade jag över denna version av samma låt, ett klipp ur Broadway Rhythm från 1944 med Ross Sisters.

Små mörka fläckar där vapnen smällt ihop

När jag slipar bort det yttersta, inoljade skiktet syns märkena. Jag var vagt medveten om att de fanns där men tänkte inte mycket på dem eftersom de inte störde. De är inte djupa och har inte obehagliga vassa kanter, men de finns. I de små groparna når slippapperet inte att ta bort oljan och därför blir groparna mörkare än resten av träet som i sitt renslipade skick ljusnat betydligt. Jag antar att det var onödigt att slipa bort den gamla oljan men det fanns ett par halvvassa ojämnheter som jag ville slipa bort. Då kändes det bäst att slipa hela träytan ren, särskilt som jag byter typ av träolja.

Alla mina träpinnar

På mitt livs andra aikidoläger, i Kiruna omkring 1995, köpte jag mina första jo och bokken. Kirunaklubben hade starka band till aikidoklubben i Lund och där fanns någon som tillverkade träningsvapen av amerikansk hickory och sålde till nära och kära, inklusive klubben i Kiruna. Bokken var av ganska typisk Iwama-modell utan spets, fast något smäckrare än det vanligaste Iwama-stuket. Jon var lite krokig i ena änden redan när jag köpte den och blev snart värre.

Vitsen med att inte nivåindela

Jag tror att jag redan skrivit någonstans om vad jag anser är den stora vinsten med en nivåblandad grupp: de nya fattar mycket fortare vad det handlar om. ”Fattar vad det handlar om” gör man stegvis, förstås. Det handlar om grader på en skala, inget svart-vitt. Sin bild av vad träningen är – vad den är, hur den går till eller bör gå till - formar man eftersom och man gör det tillsammans med dem som man tränar med. Tränar man då mest med nybörjare och halvnybörjare får man sig till livs en ganska förenklad bild. Man får inte se och känna de där lite högre målen i träningen (särskilt om instruktören inte regelbundet gör teknik på eleverna) men inte bara det: man kan faktiskt köra in på blindspår också. Såna som inte leder så långt. Med duktigt folk att träna med ibland slipper man det mesta av detta, eftersom man får bättre förebilder än de som tränat bara ungefär lika länge som man själv.

Vad har jag kvar av min aikido?

Den frågan går att besvara på flera olika sätt förstås, men jag tänker spontant på ett par tre saker som jag har kvar i min kropp.

Det ena är en övning där man för armarna utåt sidorna, med handryggarna först, och sen in igen framför kroppen. När armarna förs ut ”öppnar” man kroppen, när armarna förs in igen ”stänger” man. Jag lärde mig den först på Iyasaka. Småningom fick jag se en Endo-elev (som då fortfarande hölls på Iyasaka) förfina den genom att inte bara öppna och stänga utan växla genom att öppna och stänga kroppens fram- och baksida. Det gick faktiskt att känna det så, att man ”öppnade” omväxlande fram i magen och bak i ryggen. Häftigt! tyckte jag. Jag fick aldrig någon naturvetenskaplig förklaring av den övningen, men jag utgår från att det handlar om att spänna och slappna av muskler inne i kroppen. Den här övningen kom tillbaka under mina sista aikidoår och min kropp sög tag i den, hittade igen den. Jag brukade göra den innan passet började, och det gör jag än då och då trots att det inte är aikido jag tränar.

Att byta ut muskelanspänning mot kroppsstruktur och muskelavslappning

För ett par år sedan lade forumägaren på Aikiweb till ett delforum för ”Non-Aikido Martial Traditions”. Rent teoretiskt skulle där kunna diskuteras kickboxning eller vad som helst, men med tanke på forumbefolkningen på Aikiweb är det inte så troligt att så skulle ske. Det forumet var nog till främst för de olika grenar varigenom en del amerikanska aikidoutövare söker skaffa sig inre träning, eller träning i aiki eller vad du nu vill kalla det.

Jag vill se Nicholas Pettas gästa Okamoto!

Kika på det här klippet, en del av programmet om aikido i serien Samurai Spirit. Nicholas Pettas, fullkontaktssnubbe och tidigare K1-vinnare, är på besök hos Ando Tsuneo som är en av höjdarna i aikidostilen Yoshinkan.

Andos elev gör ett slag snett mot huvudet – yokomen uchi. Ando möter slaget och slänger på detta sätt omkull eleven. Sedan förklarar Ando vad som sker genom att göra samma sak mot grepp istället för slag. Pettas får gripa Ando om handleden, Ando höjer handen och Pettas backar bakåt. Sen gör han samma sak en gång till, men använder hela kroppen inte bara handen, och får Pettas att gå upp på tå. Det verkar ju dumt att gå upp på tå, varför inte bara släppa? Det är ju Pettas som håller i Ando, inte tvärtom! Pettas sitter på mattan, skrattar dumt och försöker förklara.

Jan Nevelius på Youtube

Surfade runt efter teorier och filmer av ukemi, närmare beställt framåtrullningar och besläktade tekniker, och snavade över min siste aikidoinstruktör Janne Nevelius kanal på Youtube som jag inte var medveten om att den fanns. Där finns ett antal övningar från qi gong som han plockat över till sin aikidoundervisning, en liten ”reklamfilm” för det årliga lägret i Lillsved samt en trailer till en DVD om uketräning- inte främst eller enbart fallteknik, alltså – som han gjort tillsammans med Frank Ostoff. Den sistnämnda här

Jag förstår inte entusiasmen. (HIPS)

När jag var halvvägs genom HIPS – Hidden in Plain Sight, Ellis Amdurs senaste bok – kände jag mig övertygad om att jag skulle komma att läsa den massor av gånger, minst tre. Nu när jag väl var färdig med boken är jag inte alls lika säker, och jag förstår inte riktigt uppståndelsen och entusiasmen på diskussionsforum som Aikiweb. Jo entusiasmen för boken förstår jag, för den är bra – intressant och välskriven. Däremot förstår jag inte varför man som aikidoutövare blir glad av den.

Rena rama Iwama-hanmin

Budomemoarer, del… uhm, 29,5 eller nåt…

Min första aikidoinstruktör kom från Uppsala, och min första aikidotermin var därför aikido enligt Nishio. Vår instruktör visade oss den grundläggande positionen, hanmi. Nishiovarianten ser nu inte riktigt ut som andras hanmi: där andra aikidoutövare står på linje tar Nishio-efterföljaren ett steg ut med den bakre foten så att det blir en viss bredd mellan fötterna – axelbrett eller lite smalare, jag minns inte. Om jag inte missminner mig innehåller äldre upplagor av Stefan Stenudds bok Aikido ett litet kapitel om positionen hanmi, samt en illustration som visade Nishiovarianten. Jag kan dock inte hitta detta i den nya utgåvan. Antingen minns jag fel, eller så har avsnittet lyfts ut. Men jag tror det fanns där… och jag tror att boken hjälpte mig att cementera min uppfattning om vad hanmi var, så jag inte såg skillnaden när jag blev visad en annan hanmi.

Vacker aikido i originell klädsel

Det mest bisarra filmklippet på Youtube med Endo sensei är också det bästa.

Vad som är bisarrt? Klädseln, förstås. Jag känner mig ganska övertygad om att Endo inte varit medveten om att filmkamerorna var igång. Jag kan tänka mig att han sade till sin elev ”kom, jag vill värma upp lite innan kamerakillarna kommer”. Sen körde de längre än vad han tänkt sig. Och när kamerafolket kom såg de… en helt annan Endo. En som inte var så förbaskat medveten om kameran. Endo är bäst när han inte blir filmad – eller när han inte vet om att han blir filmad.

Himlen, jorden och människorna

Som elev i Bujinkan, med koll på stilens basbegrepp men inte mycket mer än så, hajar man onekligen till när man läser Ellis Amdurs Hidden in Plain Sight. I första kapitlet går Amdur igenom valda detaljer i ett par koryu, gamla japanska stridsskolor, och berättar att i Shindo Yoshin ryu (åtminstone i Takamuras variant) finns stilens högsta nivåer av tekniker nedtecknade i Ten no maki och Jin no maki. Maki betyder om jag förstår rätt bokvolym (i det här fallet rimligen rulle?) så ”Himlens bok” och ”Människans bok” – ungefär så.

Parallellträning i flera olika klubbar

På sistone har jag skrivit så mycket på budoka.se:s forum om att träna för flera olika lärare att en del förmodligen är övertygade om att jag sitter och grubblar på hur jag ska göra för att lyckas träna i två eller fler BBT-klubbar… nej. Så är det inte. Att jag tänker rätt mycket på sånt beror på varifrån jag kommer.

Som mest tränade jag varje vecka på tre olika aikidoklubbar. Klubbarna var förvisso besläktade, både historiskt och tekniskt, men det fanns skillnader. Jag gick mellan två väldigt olika träningssätt varje vecka, och korsbefruktningen gav fantastiska resultat. Det är inte ofta som en kombination av två skilda träningsmetoder ger så tydliga synergieffekter som de jag upplevde då.

Budoböcker i mängd!

På senaste tiden har jag köpt på mig budoböcker i parti och minut. Det känns lite så i alla fall. Är det en självklar effekt av att jag börjat träna budo igen? Delvis, men litegrann är det nog samma fenomen som när jag började hänga väldigt mycket ute på det stora vida aikidonätet i samma veva som jag såg mina egna aikidomöjligheter krympa ihop. Under en överskådlig framtid kommer jag inte att lyckas träna mer än ett pass i veckan. Till hösten börjar jag plugga igen, och mitt arbetsschema är redan anpassat till detta. Anpassningar även till mina träningstider – nej det lyckas jag nog tyvärr inte uppbringa. Återstår att försöka lära sig att träna själv utanför dojon, att inse att framstegen inte blir så snabba när träningsdosen av nödtvång blir låg, samt att stilla delar av hungern med skriverier – både egna och andras.

Liten uppföljning till Undervisningsnostalgi

Jag började skriva ett inlägg som svar på Evas kommentar på mitt blogginlägg Undervisningsnostalgi. Det blev jättelångt. Sen försökte jag skriva en någorlunda kort kommentar istället, som svällde över alla bräddar… det får bli ett eget blogginlägg, trots allt.

Eva skrev

Jag tycker nog du är rätt hård mot dig själv i slutsummeringen. Kanske är det för att du är skolad i Stockholms aikidovärld? Själv kommer jag från en värld med långt mer begränsat (men kanske inte sämre) utbud. Där man undervisade om man hade bara något mer kunskap än de man undervisade.

Undervisningsnostalgi

Jag startade egen aikidoklubb när jag hade första dan. Det gör man inte egentligen, inte i Stockholm där det finns så många klubbar med instruktörer som tränat mer än dubbelt så länge som jag hade gjort då, men jag gjorde det. ”En liten universitetsklubb, det är inte så blodigt. Det kan jag göra.” Så länge den stora majoriteten av de tränande var medlemmar i studentkåren var lokalerna gratis eller extremt billiga, och vi tog superlåg träningsavgift – en hundralapp per termin eller kanske två, tror jag. Det kändes ändå rätt kaxigt. Hur många år kunde det vara sedan en stockholmsklubb startats av någon som bara hade shodan?

Teknikens inledning

I flera olika arter har jag upptäckt samma sak om mig själv: jag är ohyggligt ouppmärksam vad gäller hur man börjar tekniken. Står man jämfota, med den ena foten långt bakom den andra? Är attacken ett grepp eller ett slag? När jag ska försöka göra tekniken upptäcker jag att jag inte vet. Resten försöker jag lägga märke till, men inte detta. Visst förefaller det obegripligt!

Nu har jag äntligen en teori om varifrån jag har denna dåliga vana.

Ur Morihei Ueshibas hemliga dagbok

1 april
04.30
Steg upp och gick ut på taket för att hälsa Solgudinnan. Givetvis fördes vårt samtal via jo. Jag begriper inte varför inte Kisshomaru använder detta underbara verktyg mer. Jag har trots allt använt den tämligen mycket.

Hade en lång diskussion med Amaterasu om hennes barnbarn Masakatsu Agatsu. Jag berättade för henne att han var min favoritgudom, tillsammans med hennes bror Susanoo, men det mottogs INTE VÄL ALLS. Hon sade till mig att hon fortfarande har stora problem med Susanoo, och att dessa problem påverkar hela universum. De stör också mitt eget arbete såsom den huvudsakliga uppenbarelseformen mellan De Tre Världarna. Här står jag på himlens flytande bro, och hela tiden tränar jag för att säkerställa att aiki är aiki (jag är glad att det japanska språket är så rikt, helt annorlunda än den tråkiga och enahanda engelskan) men de fortgående problemen med Amaterasu och hennes bror krånglar verkligen till saker och ting.

Fortsättning på Aikiweb.

Bra instruktion

Någonstans i mina gömmor har jag en liten bok av aikidons grundare Morihei Ueshiba, baserad på några fotoserier som togs vid ett par olika tillfällen. Instruktionerna till bilderna är ytterst knapphändiga – man ska veta rätt bra vad det hela handlar om för att tolka dem rätt.

Ibland blir texten rent komisk. Vid en tachidori – svärdsavväpning – står det att man ska enter with the speed of goods (gissningvis kami i original). Vad bra, då förstår jag precis :-)

Sitta i seiza

I aikidon sitter man på knä en hel del under passets gång. Man brukar sätta sig ner när instruktören visar teknik, och man brukar ”bjuda upp” en ny partner till att träna nästa teknik med bugning – oftast från sittande – och ett onegai shimasu. Jag minns inte att det någonsin var jobbigt, men jag hade i och för sig fått en mjukstart via karate och jujutsu. Där satt man alltid i seiza en liten liten stund, före och efter, men inte just annars. Jag minns att en av mina aikidoinstruktören gav råd åt andra som hade korta lårmuskler och därmed problem med att sitta på knä: ”Sitt på knä hemma framför TV:n! Träna på seiza i badkaret, värmen hjälper!” men inte att jag själv skulle behövt dem. (Det här ideliga bugandet satt förresten i ryggmärgen på mig när jag kom till min första Bujinkan-klubb. De hade lite roligt åt mig.)

Osenseis dojo i Iwama – så som den såg ut

Aikidodojon och Aiki Jinja (aiki-templet) i Iwama. Aiki Jinja har alltså överlevt jordbävningen, medan själva dojon rasat ihop. Mattor klädda med vit kanvas! Där fick man nog lära sig att tvätta fötterna före träningen.

Jämförelser mellan aikido och budo taijutsu

Jag gör en hel del jämförelser mellan mina erfarenheter från aikido och det jag ser och gör i budo taijutsu. Där är det nog viktigt att komma ihåg att jag inte jämför aikido respektive träningen i Bujinkan med varandra… för den jämförelsen är jag inte kompetent att göra. Jag har sett och tränat i vissa klubbar, i vissa delar av svensk aikido respektive budo taijutsu. Jag anser mig ganska allmänbildad vad gäller de olika grenarna av svensk aikido, det är sant. Men mina erfarenheter är likförbaskat inte heltäckande.

Så nästa gång jag skriver om hur något är i aikido till skillnad från inom BBT… så kanske jag borde ha skrivit ”inom de grenarna av aikido som jag har erfarenhet av”, istället för bara ”aikido”. Det blir å andra sidan ganska långt och tjatigt att skriva så, hela tiden.

Kan jag månne överlåta till läsaren att själv läsa in den lilla brasklappen i sådana texter?

Träningens innersta väsen (The Essence of Training)

Det här blir ett maratoninlägg… fast huvuddelen av texten inte är skriven av mig (däremot översatt, och placerad här med tillstånd av författaren).

I en diskussion på Aikiweb som handlade om situationer i livet där man inte kan träna så mycket som man egentligen vill och hur man hanterar det, och där många sade att det är självklart att jobb och familj kommer först, postade George Ledyard, en amerikansk aikidolärare, följande.

Jag tror det är värt att fundera på vad aikido från början var, och vad aikidon har blivit…

Vem som tränar med vem

Någon gång ska jag skriva ett mer ambitiöst inlägg om olika typer av kulturer, vad gäller det där med att välja träningspartner. Det är rätt lång ”inkubationstid” på det, dock. Jag är långtifrån färdig med mina tankar. Just nu nöjer jag mig med en länk till annans blogginlägg, och ett par halvsnabba reflektioner. Jag gör inget fullständigt referat. För att förstå sammanhanget bör man nog gå till Skadligs blogginlägg Fångarnas dilemma på den rätt nya aikidobloggen Leda och följa, som i korthet säger att en träningskultur som är generös mot nybörjare även är bra för hela gruppen.

Mer om fallteknik! Varför träna alla dessa rullningar?

Det här inlägget är skrivet som ett svar på ett inlägg av pgrondahl, Vad behöver man egentligen? Tidigare har jag hållit med honom om en hel del saker han sagt om fallteknik, men nu vill jag säga emot eller i vart fall ge ett annat perspektiv. Det har tagit mig över en månad att komma fram till ungefär vad jag vill säga… och sen tog det mig ett par timmar att skriva. Det är inte enkelt, det här, men nu tror jag att jag har en text som jag kan vara någorlunda nöjd med.

Aikidoutövare är liksom bättre än andra budoutövare

När jag började träna aikido hade jag två års karate och lite jujutsu bakom mig. (Visserligen hade jag hela tiden haft siktet inställt på aikido, men det hör inte hit.) Jag kom fort att anse att detta liksom var den naturliga vägen att gå: från de mer brutala, våldsinriktade arterna till den fredliga aikidon. Nästa steg, liksom. Ett snäpp mer utvecklat. När jag kom till Stockholm och började träna i en stor aikidoklubb märkte jag att där fanns en och annan som hade karate och annat bakom sig. Detta styrkte mig i min uppfattning. Att det även finns folk i de hårdare stilarna som har aikido bakom sig, att elevflödet gick åt bägge hållen, det visste jag förstås inget om.

Biiru-waza

Vad iwamaiter och övriga Saito-anhängare ägnar sig åt på sina fester: de snor öl av varandra.

Aikidoinstruktör gör mos av karatejeppe och MMA-proffs

Jag har inte sett resten av serien Samurai Spirit där en tidigare K1-champion vid namn Nicholas Pettas testar olika budoarter, men det här avsnittet om aikido är ju rena reklamfilmen. Börja med ett par stöddiga MMA-snubbar som glor på videofilmer och skrattar åt den töntiga aikidon. Låt dem sedan attackera en aikidoutövare som spöar upp dem, varvid Pettas fylld av respekt uppsöker några olika dojo för att bli undervisad… där har ni storyn. Inte minst karatekillens omdöme efter det misslyckade angreppet är som taget ur aikidoutövarens drömomdöme: ”Hela upplevelsen var som att slåss mot luft. Han fanns där men ändå inte. Det var inte ens som en fajt. Jag blev bara fasthållen mot marken.”

Plötslig insikt

Jag hade inte förstått var det kommit ifrån, min benägenhet att stå med svärdets handtag så gott som rakt framför magen istället för på kroppens utsida. Min tränare sade det till mig och jag upptäckte att det var mycket sant. Så gör jag, så står jag normalt. Jag har försökt fixa till det och tror att jag har lyckats hjälpligt, men orsaken till varför jag gör så hade jag ingen aning om.