Är webforumens storhetstid slut?

2002 öppnades ett webforum på Svenska Budoförbundets webbplats. Kampsport.se är ungefär lika gammalt. Under ett par års tid var bägge ställen livliga. Där fanns både nybörjare som ställde ”korkade nybörjarfrågor” och gamla rävar som diskuterade såväl japanska urkunder som rent träningsrelaterade saker.

Budo- och kampsportsförbundets dödades effektivt med ett dåligt programvarubyte 2009, men aktiviteten dalade långt innan dess. Det relativt nystartade budoka.se är tydligen helt dött om ingen ”stödmatar” stället. Kampsport.se verkar mer livaktigt, om än långt ifrån glansdagarna.

Att dra in hakan, jämfört med att förlänga nacken

”Så till exempel organiseras en sidoböjning av huvudet på två olika sätt, beroende på om min bild är att jag drar ner ena örat mot axeln, eller om min bild är att jag lyfter andra örat mot taket. Prova!

Konsten att kommunicera med sin träningspartner

Det finns en hel del teorier och strategier för kommunikation som går ut på att man ska kommunicera sina egna upplevelser istället för att säga till andra vad det är de gör. Detta är inte minst sant på en budomatta.

Jag är generellt sett ganska snål med att komma med tips till min träningspartner, och jag gillar inte att bli alltför ”matad” av de jag tränar med. Rena nybörjare behöver hjälp och jag tror de flesta då och då har lägen när man bara inte hittar, då man kan få en puff framåt om träningskompisen tipsar och säger hur man ska göra. Men oftast är de bästa tipsen att den som tar emot tekniken beskriver vad den känner, och låter den som gör tekniken lösa problemet. ”Just i det här läget återfår jag min balans”, istället för ”du ska nog gå lite längre åt sidan/hålla ner med den där handen”.

Likaså är nog ”aj, det här var lite väl” ett mer ändamålsenligt budskap än ”du är vårdslös” – oavsett om den andre faktiskt var direkt vårdslös eller inte.

Jag agerar själv långtifrån perfekt ur de här aspekterna – inte ur de här aspekterna heller, borde jag väl säga. Men jag lär mig.

Människokroppen i rörelse

När man lär ut basala kampsportsrörelser känns de ofta väldigt onaturliga för nybörjaren. (Jag talar här om trad-arter, mönster/formbaserad träning.) Med tiden kan det som till en början kändes helt avigt bli enkelt och naturligt för utövaren. Man vänjer sig, förstås, men det är också så att nybörjaren inte hittar det enkla och naturliga sättet att göra rörelsen på. En enkel instruktion om vilka vinklar man ska ha sina leder i kan utföras på olika sätt, med olika muskler, med mer eller mindre synligt olika resultat.

Scen från en skolgård på Allhelgonagatan

I valvet står statyder av mänsklig storlek. Så lustigt att skolungarna ställt sig mitt ibland dem – så här på lite avstånd är svårt att se vem som är mänska och vem som är staty. Det är rätt mörkt där inne i valvet. Nej vänta, det är visst levande människor alltihop, gissningsvis högstadieungar – byggnaden bredvid måste vara deras skola – men de står i så konstiga poser så man kan tro att de är statyer. Sen rör de på sig en bit, till en ny pose. Och så igen. Ibland rör de sig samtidigt, ibland en i taget.

Det är kampsportsposer de gör, så teatrala som möjligt. Snurrsparkar, låga positioner och rena bisarriteter – allt är med.

En möjlighet till

Det kan ju bli så att jag faktiskt får mitt första sjukgymnastjobb någonstans där det finns en schysst taijutsuklubb. Det är långt ifrån omöjligt, men jag kan inte räkna med det.

Finns ingen BBT där jag hamnar får jag väl inventera vad annat som kan tänkas finnas att träna. Kendo? I Skåne finns en del jujutsustilar som jag aldrig stiftat bekantskap med, någon av dem kanske är intressanta? Jag har aldrig testat Durewall heller… kanske? även om det där direkta självförsvarsfokuset egentligen är ganska fel för mig. Att köra judo kan kanske vara helt okej, beroende på klubb. Jag minns att jag frågade karln som hade judoklubben i Luleå, och jag var så välkommen att börja – det var bara det att alla andra nybörjare var barn… det är nog ofta så, överallt utom i de riktiga storstäderna. (Finns livstidsutövare nästan bara i storstäderna? Varför är det så?) De historiska fäktskolorna börjar finnas på rätt många olika ställen i landet, de är absolut värda att kolla upp även om jag misstänker att det är lite väl mycket blåmärkeskultur för mig.

En websajt om att undervisa fäktning

Hur lär sig folk att undervisa budo? De flesta börjar förmodligen med att helt enkelt imitera sina egna instruktörer. En del går vidare därifrån och utvecklar sina egna metoder. Många gör det inte.

Hur mycket finns det skrivet om att undervisa i kampkonst? Vad ger olika sätt att undervisa för resultat?

Det är ont om böcker och material som diskuterar pedagogiska metoder för t.ex. aikidoinstruktörer. Däremot verkar det finnas en uppsjö av litteratur för fäktningstränare. Det finns till och med en samling texter på nätet: Coaches” Compendium. Jag snappade upp länken hos Autumn Lightning, en brittisk fäktningstränare med budointresse (törs vi gissa att han är ett fan av Dave Lowry?) när han länkade till en artikel om Emil Becks system för att lära ut värjfäktning, ibland kallat för ”tyska skolan”.

Jag har ännu inte tuggat i mig artikeln i sin helhet, det ligger på att göra-listan. Men o vad jag blir avundsjuk! Jag vill se sådana här genomgångar av olika sätt att lära ut budo!

Förvisso torde en hel del saker gälla ganska generellt – kampkonst som kampkonst. Jag lär komma att häcka en del på Coaches” Compendium framöver.

Ge mig hellre en glad amatör

På mitt sista Endoläger sade Endo sensei ungefär så här:

Ingen av er kommer att bli professionella aikidolärare. Men ni är bättre än många konstiga professionella lärare därute.

Nere i Europa och i USA är det mycket vanligt med professionella aikido- och karatelärare men i Sverige är det mycket svårt, nästan omöjligt att ägna sitt liv åt sin kampkonst på heltid genom att undervisa professionellt. (Jag förmodar att någon upplyst Endo om det, annars låter det ganska konstigt att han skulle säga så.) Jag har haft aikidolärare som om de bott nere på kontinenten säkerligen varit proffs, och som har minst sagt blandade känslor kring den amatörism som förhärskar i den svenska budovärlden.

Egenträning

Jag är den sorten som hellre ska göra sjukgymnastik på gym än hemma, helt enkelt för att det ska bli av. Jag är inte bra på soloträning. Egentligen borde jag träna både styrke och kondition, och dessutom specialstyrketräning för mina stackars förtvinade fotmuskler… jag gör ingendera.

Vem behöver egentligen kvinnliga förebilder?

När folk säger ”kvinnliga förebilder” brukar de nog utgå från att det är tjejerna som behöver sådana. Jag har förvisso sett det funka: hur tjejer som inte riktigt trott att de kan när den manlige instruktören visat hur man gör helt plötsligt kan, vågar och törs när en annan kvinna går före. Hur vanligt det fenomenet är törs jag inte uttala mig om.

Dusch och omklädningsrum som social arena

På aikidoklubben Iyasaka vande jag mig vid att dusch och omklädningsrum var en plats där man umgicks, snackade skit och lärde känna folk. Eftersom huvuddelen av det sociala umgänget på klubben skedde i omklädningsrummet lärde jag känna tjejerna bättre än killarna – så blir det, så funkar det. Det är lite bisarrt när man tränar bägge könen tillsammans, men går nog inte att komma ifrån.

Ibland när jag tränat i klubbar där det funnits ett fåtal tjejer har alla utom jag dragit på sig jacka och i förekommande fall överdragsbyxor för att dra hem och duscha vilket i mitt tycke är synd och tråkigt. Jag har märkt att tjejer som tränar t.ex. workout ofta går hem och duschar istället för att göra det på plats. I de fallen tränar man inte egentligen tillsammans med andra, det finns inte på samma sätt en grupp att lära känna. Är man ensam i tjejernas omklädningsrum förstår jag att man hellre duschar hemma. Och när det sen droppar in en eller två tjejer till har man redan vant sig vid att göra så, och de kommer att göra likadant.

Faktiskt tror jag det här är en av de stora poängerna för en klubb med att ha egna lokaler. I omklädningsrum där bara vi i vår grupp finns känner man sig trygg och hemma. Där behöver man inte snabbduscha innan man skyndar sig till tunnelbanan utan kan i lugn och ro tugga i sig en banan först, om man vill det. Sen är det förstås ändå trevligare om banantuggandet kan göras i könsblandad miljö, utanför omklädningsrum och dusch. Umgängesutrymmen utanför själva träningssalen är nästa steg, men trivseln i själva omklädningsrummet ska inte underskattas vad gäller trivseln i klubben.

Just nu har jag nog möjlighet att ibland få skjuts till och från träningen. Eftersom resan till träningen går ”på tvären” så att en resa på kanske sju kilometer tar över en timme med lokaltrafiken är det mycket uppskattat – men priset är att jag bör resa ombytt och duscha hemma, eftersom den jag i så fall får åka med gör så och inte dräller kvar i omklädningsrum efter passet. Är det värt det? När jag har hela kitet att släpa på, med långsvärd och bucklare och huggvärja och motocrossjacka, då är det det. Nu blir det nog ändå inte så att jag får skjuts alla träningar utan bara vissa, men annars känns det som att jag på sikt skulle tappa något värdefullt; en vunnen timme i restid varje träningspass, på längre sikt vägd mot en trivselfaktor.