Inlärning som kräver avlärning

Fyrkantsgrepp. Den blå linjen visar hur handtaget vilar mot handflatan. Jag kanske har ritat den lite för högt, men det är riktningen jag är ute efter. (Detta är en vänsterhand, och egentligen tänker jag allra mest på högerhanden, den främre handen, när jag pratar om greppet. I och för sig tror jag att bägge händerna ska gripa ungefär likadant.)

Min första riktiga aikidoklubb, Iyasaka, lärde mig grunderna i aikidovapnen bokken och jo. Som elev på Iyasaka lärde jag mig att gripa svärdet – alltså bokken – med det grepp som jag ibland kallat för ”fyrkantigt” där svärdshandtagets rygg löper i handflatan parallellt med knoglinjen.

Sen lärde jag mig i ”Yamaguchi line” att rotera händerna runt en axel rätt genom handflatan, så bokkenryggen kommer att löpa på snedden i handen. Jag upplevde det som ett stort fall framåt för kroppen blev mer avslappnad och det blev lättare att röra sig med svärdet på ett naturligt sätt.

Ett läger som jag kan gå på

Klubben arrangerar träningsläger i mitten av augusti med en Japan-boende kille vid namn Mike Loonam, hemma i dojon. Jo såna läger har jag faktiskt tänkt gå på. Ut från klubbens trygga hägn däremot – jag vet inte. Nån gång. Det stora höstlägret verkar bli mattlöst, och jag bangar nog. Jag lär gå dit och titta lite, men inte mer än så. Varken mina fötter eller min fallteknik är i skick för det… och den här typen av småläger passar mig nog bättre. Jag börjar där i alla fall. Checkar att fötterna fortfarande mår bra efter tio matt-timmar under en och samma helg. Jag tror det ska gå bra, men kan inte vara säker innan jag testat.

Med hundar, cyklister, barn och fågelsång i bakgrunden

Jag har stått nere i min lilla park med stålsvärd ett par gånger – rapir och huggvärja. Det har aldrig känts helt bra. Jag har känt mig som att den som ställer sig i en park och viftar med svärd gör det för att visa sig häftig… men en bokken känns mycket tryggare. Det lyser lång väg att det är ofarligt, bara en träpinne. Risken att någon ska känna sig störd är inte så stor. Taktiskt nog ställde jag mig med ryggen åt det håll där det passerar förbi mest folk. På andra sidan gångvägen lekte en pappa med ett barn, en boll och en hund. De var fullt upptagna med sitt. En cyklist ställde sig och tittade ett tag, på betryggande avstånd. De flesta som passerade på gångvägen längre bort brydde sig inte mycket alls.

Mera svärdsgrunder: en halvtimme per hugg

Jag har nog överdrivit det där med riktigt hur uppvridna händerna behöver vara. Om jag nu förstått rätt ska svärdshandtagets ovansida ligga från tumvecket till nederdelen av den ”kudde” som går längs hela handflatans lillfingersida. Det ”V” som bildas av tumvecket ligger då rakt ovanpå handtaget. Själv hade jag nog placerat handen med pekfingerknogen ovanpå, men det anses tydligen överdrivet. Nå men bra. Det blir lättare att slappna av i överkroppen då.

Vi gjorde en kata – solokata – om sex hugg, men hann bara med halva. En och en halv timme tog det – en halvtimme per hugg, alltså. Två do-hugg, vågräta mot kroppens sida. Ett hugg rakt uppifrån och ner, från dai jodan no kamae. Sen tre sneda hugg, men som sagt – dem har jag inte gjort.

Triceps och andra svärdsmuskler

Har jag någonsin haft träningsvärk i triceps förut? Dessutom känner jag av muskler på högra sidan av ryggen, under skulderbladet långt ut på sidan. Är träningsvärken ett kvitto på att jag hugger rätt, eller ett bevis på att jag gör fel?

Triceps, muskeln på utsidan av överarmen, har till jobb att räta ut armen så att den används vid svärdshugg är inte konstigt. Det där på baksidan av ryggen är jag mer skeptisk till. Förmodligen använder jag högerarmen för mycket och vänsterarmen för lite. Hur var det nu en av mina gamla aikidoinstruktörer sade… var det inte ”vänsterarmen hugger och högerarmen styr hugget”? Nu är inte denna gren av aikidon något jag håller som riktmärke för bra bokkenträning, i och för sig, men han bör ju ha fått det där någonstans ifrån.

Min duellfäktning var förvisso mest stickbaserad, men det blev lite hugg på slutet – enhandshugg, huggvärja (i brist på bättre term). Jag är nog van vid att tänka hugg enbart med högern. Förmodligen borde jag träna på hugg med enbart vänsterhanden.

Japanska bokken och europeiska långsvärd

Kanske jag hittat ett sammanhang där jag kan träna långsvärd, åtminstone lite halvregelbundet. Det blir i så fall troligen mest formträning, kanske lite sparring också. Det visar sig.

Samtidigt tränar vi en del med bokken i min BBT-klubb – och som bekant ska man inte börja med alltför likartade saker på samma gång. Tyska och franska kan funka, men spanska och italienska – nej. Den som börjar med de två språken samtidigt är dömd att obönhörligen blanda ihop både glosor och grammatik.

Bokken i fäktväska

Att packa och bära iväg träningsväskan till taijutsupasset blev en smärre chock. Den vägde ju inget! Träningskläder – byxor, T-shirt, sockar – och grejer för att duscha, det var allt. En halv ryggsäck, knappt. Kanske jag framöver kommer att släpa med mig tofflor/sandaler för att slippa blöta ner sockarna vid skogränsen, men även då blir packningen sensationellt liten. Jag är ju van vid proppfull ryggsäck med fäktmask, handskar, susp och bröstskydd. Till detta kommer en särskild påse med flera slöa metallsvärd och ett par sportfäktningsklingor… som sagt, duellfäktning är materialsport. Då har jag ändå inte gått in på alla skydd man måste släpa med om man vill fäktas med hugg.