Experimentell bokkenträning

Det var då värst vad det var svårt att stå med bredd mellan fötterna! Min kropp vill smalna in… den tycker inte att man står så här med ett svärd. Ålrajt, den får som den vill! Vi testar. Om resultatet blir sämre med smal kamae, då kanske kroppen fattar. Och blir det bättre… får jag väl gå tillbaka till min instruktör och säga det här begriper inte jag.

Klassiska aikidohanmi och do-hugg verkar inte helt gjorda för varandra, så det övergav jag fort. Hanmi med fötterna vridna utåt, då? á la Yamaguchi line aikido? Om jag sjunker ner i en bra mycket djupare ställning än vad man brukar ha i aikido, då funkar det någorlunda – men det blir sämre än med en bred kamae. Huggen är svåra att få någon styrka i, särskilt hugg nummer två som löper från sida till sida. Det blir liksom inget hugg av det, mest bara en riktningsändring på svärdet. Med större bredd mellan fötterna finns bättre möjlighet att få till ett vettigt do-hugg – ja, så verkar det funka.

Mera svärdsgrunder: en halvtimme per hugg

Jag har nog överdrivit det där med riktigt hur uppvridna händerna behöver vara. Om jag nu förstått rätt ska svärdshandtagets ovansida ligga från tumvecket till nederdelen av den ”kudde” som går längs hela handflatans lillfingersida. Det ”V” som bildas av tumvecket ligger då rakt ovanpå handtaget. Själv hade jag nog placerat handen med pekfingerknogen ovanpå, men det anses tydligen överdrivet. Nå men bra. Det blir lättare att slappna av i överkroppen då.

Vi gjorde en kata – solokata – om sex hugg, men hann bara med halva. En och en halv timme tog det – en halvtimme per hugg, alltså. Två do-hugg, vågräta mot kroppens sida. Ett hugg rakt uppifrån och ner, från dai jodan no kamae. Sen tre sneda hugg, men som sagt – dem har jag inte gjort.

Rena rama Iwama-hanmin

Budomemoarer, del… uhm, 29,5 eller nåt…

Min första aikidoinstruktör kom från Uppsala, och min första aikidotermin var därför aikido enligt Nishio. Vår instruktör visade oss den grundläggande positionen, hanmi. Nishiovarianten ser nu inte riktigt ut som andras hanmi: där andra aikidoutövare står på linje tar Nishio-efterföljaren ett steg ut med den bakre foten så att det blir en viss bredd mellan fötterna – axelbrett eller lite smalare, jag minns inte. Om jag inte missminner mig innehåller äldre upplagor av Stefan Stenudds bok Aikido ett litet kapitel om positionen hanmi, samt en illustration som visade Nishiovarianten. Jag kan dock inte hitta detta i den nya utgåvan. Antingen minns jag fel, eller så har avsnittet lyfts ut. Men jag tror det fanns där… och jag tror att boken hjälpte mig att cementera min uppfattning om vad hanmi var, så jag inte såg skillnaden när jag blev visad en annan hanmi.

Lite mer som Urban A

Jag gör tekniker bäst på duktig uke. Om uke är klantig, blir samma teknik som känts jättebra på någon annan vad som helst mellan okej och skräp.

Jag är så van att hela tiden lyssna på ukes kropp. En duktig uke ger inte så mycket ”störsignaler”, varför jag klarar att utföra tekniken från början till slut. Med en mindre skicklig uke däremot får jag små ”stoppsignaler” i form av ögonblick där min riktning inte är den optimala. Jag lyssnar och försöker anpassa mig – vips trillar taijutsuhållningen, kamaen ur min kropp.

Jag kommer att tänka på ett ögonblick på Iyasaka. Jag minns det väl, eftersom jag tyckte att det som lärdes ut var så fel. Urban lärde ut projektion utåt, energi utåt, riktning utåt – och att bara köra på, köra över allt eventuellt motstånd. När jag kände ett motstånd, då ville jag stanna. ”Här finns ju ett fel i min teknik! Det ska jag väl inte bara ignorera och köra över!”

En kontaktpunkt – eller tre

Min kropp hittade verkligen inte rätt i positionerna under det här passet.

Det började med tehodoki, lösgörning från grepp i handled. Rent ytligt sett är den tekniken inte helt olik en basal aikidoövning, tai no tenkan ho/tainu henka, och den likheten krånglar till det för mig. Jag vill gå med lika långt steg, med lika mycket vridning som i aikidons tenkan. Därmed blir fotpositionerna konstiga och ställningen definitivt inte taijutsumässig. Jag ska inte påstå att min kroppsspråk trillade tillbaka i aikido men inte katten blev det någon taijutsuhållning i min kropp, inte under hela passet.

Från hanmi till kamae

Jag har med mig från min aikido att stå med fötterna på linje bakom varandra men i min BBT ska jag ut till bredare kamaer, oftast i alla fall. Min kropp smalar in, allt den kan. Det här var ett problem även i mina tidigare omgångar i den här stilen. Här har jag något att jobba på, det är jag väl medveten om. Å andra sidan är jag också medveten om att det kommer att ta tid. Det ska få ta tid.

Att bara tänka ”brett mellan fötterna, brett mellan fötterna, brett mellan fötterna” räcker inte så långt… inte när jag har strukturer i kroppen som ständigt strävar efter den där linjen, med tårna pekandes utåt. Jag justerar, drar in bakre foten bakom mig… det sker omedvetet. Så sakteliga börjar jag hitta motmedel. Det här är vad jag hittat så här långt.