Uke-form för omote gyaku

Omote gyaku blev dagens tema. Omote gyaku, samt två mottekniker – det blir ”kaeshiwaza på kotegaeshi” på aikidospråk. Jag noterade två för mig nya detaljer i själva tekniken, fast just nu kommer jag bara på en. Nåja! Gott nog så. I Bujinkans basala rörelsemönster ingår att röra sig 45 grader bakåt, men den här gången fick vi gå först lite ner med kroppen och sen ut de 45 graderna istället för att låta kroppen liksom ”dunsa ner” med steget. Jag misstänker att man på detta sätt bättre låser fast ukes fötter, så inte denne bara promenerar med i tekniken.

Vrid uppåt och nedåt, och byt spår. Gansekinage och mushadori

”Lagom” är ett läge som inte verkar finnas. Antingen tillbringar vi absurt mycket tid på en och samma teknik – fast jag upplever det inte som absurt. Så länge jag får kontinuerlig hjälp med nya små pusselbitar kan jag jobba mycket länge med samma sak. Andra gånger svischar det krångligheter förbi öronen i ett sådant tempo att man knappt hinner se och förstå vad som visas, och än mindre lyckas utföra det. (Är det mängden tekniker per tidsenhet som avgör om träningen är på nybörjarnas eller de avancerades villkor. Men i största allmänhet brukar man inte låta nybörjare jobba så länge på samma sak… man brukar väl vara rädd att de ska tröttna…?)

Skillnaden mellan intellektuell och kroppslig kunskap

Ibland är orsaken till att man inte klarar av att göra en viss sak att kroppen inte riktigt hinner med. Det är för många saker, koordinationsmässigt, och för snabbt. Kroppen ska flyttas och armar ska föras hit och dit och händer ska öppnas och knytas – ibland dessutom med tummarna stickande ut, ve och fasa. Ibland kan man inte utföra rörelserna eftersom man faktiskt inte förstått vad kroppen ska göra: när händerna ska öppnas och slutas, vilken väg armen och handen ska föras från punkt A till punkt B.

Det här är en vits med långsam soloträning: att lugnt och stilla lära kroppen de rörelser som man förstått intellektuellt men inte kroppsligt. Om det ändå inte går, då får man inse att man faktiskt inte förstått hela rörelsen, och när man vet var frågetecknen finns kan man antingen fråga eller bara studera hur andra gör.

Får man inte tillräckligt med sån långsam soloträning i dojon så får man göra det hemma, eller låta bli. Fullständigt valfritt.

Nej det har inte blivit jätteofta. Jag gör inga utfästelser för framtiden och jag tycker det är oerhört, oerhört skönt att jag inte utsätts för påtryckningar eller direkta uppmaningar till hemmaträning. Sånt brukar jag normalt reagera på med att bli anti… det blir jobbigt, inte kul. Om det ska bli av måste jag själv vilja.

Trötti happo

Jag var så förbaskat trött under gårdagens pass. Hade ordentlig sömnbrist. Sista halvtimmen av passet var jag verkligen vimsig. Vi gick igenom rena grunder – verkligen rätt tillfälle att knappt veta vad som är ens egen fram- och baksida! Nåt fastnade väl i alla fall.

Ett par av grundteknikerna börjar kännas rätt bra. Kroppen tror sig ha fattat något. Jag ska inse att det får ta tid. (Sen finns det förstås flera nivåer att fatta, efter det. Men det struntar vi i just nu.)

Omote och ura

Från min aikido är jag van att översätta ordet omote med framför och ura med bakom. Så länge vi pratar om aikido är detta vad orden betyder. Där utförs alla grundtekniker – eller i vart fall nästan alla – i två former, framför och bakom. Omote och ura. (Jag vet att jag har påstått något annat om vad omote och ura betyder, då snurrade min hjärna till det lite. Framför och bakom är vad jag är lärd.)

Två av Bujinkans grundtekniker är lätt igenkännliga från en basal aikidorepertoar: omote gyaku, som motsvarar aikidons kotegaeshi, och ura gyaku vilket är Bujinkans variant av den teknik som aikidon kallar nikkyo (andra tekniken). Så kotegaeshi skulle alltså vara ”framför” (omote) och nikkyo ”bakom” (ura)? Näej, det kan jag inte få att stämma.

Träningsdagbok och blogg. Ett olyckligt äktenskap?

Jag skrev ett helt träningsdagbokinlägg om teknikerna ichimonji, hicho och jumonji no kata men kastade det. Eller rättare sagt, jag har kvar det som träningsdagbok och är glad att jag skrev, men låter bli att lägga upp det på min blogg. Största vitsen med att skriva det där var nog själva processen att skriva det. Ingen annan torde ha särskilt stor nytta av mina träningsanteckningar, och anteckningar om mer detaljerat teknikpet är fruktansvärt tråkig läsning.

Grundkast

Omote gyaku – den handledsvridning som aikidon kallar kotegaeshi. Omote betyder insida, ura betyder utsida. Varför den teknik där handleden vrids utåt heter omote gyaku och nikkyo-motsvarigheten där handleden vrids inåt heter ura gyaku misstänker jag att jag aldrig någonsin kommer att förstå. Jag tycker ju det borde vara tvärtom.  (Tillägg:  och här var jag ute och cyklade… se kommentarsfältet!)

Snart är jag väl helt fördärvad

Dagens pass har bland annat bjudit på en ordentlig genomgång av några av Bujinkans mest centrala grundövningar: sanshin no kata (alla fem olika rörelserna), samt de tre första kihon happo. Ichimonji no kata och jumonji no kata, tror jag de heter *snabbgoogling* Jo det verkar stämma. Och så den tredje med en låg attack mot skrevet, som jag verkligen inte minns vad den heter… nej förresten det är en av sanshin no kata! Katten också. Bäst jag tar till google igen.

Hicho

Jag minns hicho som nästan helt omöjlig. Tekniken påbörjas stående på ett ben, och som jag alltid haft usel balans har det aldrig någonsin känts bra. Aikidon övade upp någon typ av balans i rörelse – jag vet att det finns folk som hävdar att någon balans i rörelse till skillnad från stillastående balans inte finns, men hur man då förklarar att jag faktiskt blev ganska bra på aikido begriper jag inte – men stå på ett ben och sånt var jag fortsatt usel på.

Nu kan jag helt plötsligt stå på ett ben och ”niga” lite när jag blockerar, och det känns helt bra i kroppen. Det är flera år sedan jag försökt göra tekniken, men det går mycket mycket bättre nu än då. Den enda förklaring jag kan komma på är tangon. Där balanserar man ständigt på ett ben i taget, istället för att ha fokus på förflyttningarna mellan tyngdpunkterna.

Jag törs nästan inte skriva det här, av rädsla för att det åter ska vara omöjligt nästa gång jag testar… tänk att man faktiskt kan träna upp även sånt här!

——

Andra Bujinkan, balans

Kihon happo, var det ja

Dags för mitt tredje taijutsupass, det första sen jag betalat in medlems- och träningsavgift och det första på en söndag. Det är en instruktör och bara två elever på mattan, jag och den glade tonåringen. Vi tränar först några kator från någon skola, sedan kihon happo. Kihon happo… den borde jag minnas, men gör jag det? Nja.

Visst känner jag igen att jag gjort dem, men inte sitter de i kroppen på mig. De tre första känns någorlunda, ichimonji, hicho, jumonji, men sen… jag har gjort flera olika varianter av kihon happo, för flera olika instruktörer. Även instruktören som undervisar dagens pass har flera olika varianter av dem i kroppen, och är ibland inte helt säker på vad som faktiskt anses vara grund – om nu den här klubben har en fastställd grundvariant? Kanske, kanske inte. Inom Bujinkan kan man aldrig så noga veta. Om Frasses klubb inte är den som har tydligast definierad grund, är det inte ägnat att förvåna.

Den aikido jag tränade mina sista år hade en ordentligt smal basrepertoar av tekniker, som man ständigt slipade och gnuggade på. Jag tycker mina försök till kihon happo suger rejält, men vad min kropp jämför med är aikidotekniker som jag ägnat många år, omvärderat och reviderat i åtskilliga omgångar. Jag gör aikidotekniker som den nidan jag är (eller i vart fall gjorde jag det när jag lämnade, det börjar ju vara några år sen nu) och jag lär vara missnöjd med min kihon happo tills den är åtminstone i närheten av mina gamla aikidotekniker… frågan är hur lång tid det tar. Som snäppet över nybörjare förväntas jag förmodligen göra en kihon happo som liknar den yttre formen men som i övrigt inte är mycket att hänga i julgran. Jag har så svårt att vara nöjd med det. De flesta nybörjare/fortsättare tycker i det läget att han eller hon kan tekniken, medan jag tycker att jag suger.

Vad jag kan göra just nu är nog främst att memorera det jag trots allt minns, och memorera allteftersom tills jag har en komplett form av något slags kihon happo. Den kommer att vara sugig med mina aikidomått mätt, men det får jag tåla – jag ska verkligen försöka. När jag väl har en form ordentligt instoppad i minnet kan den revideras, men så länge variant läggs till variant bara ökar min förvirring. Träna söndagar verkar i alla fall bra, om det är lite folk på mattan har jag större chans att få önska ett par kihon happo per pass tills min repertoar är någorlunda komplett.

Det låter i alla fall som att det är helt okej att be instruktören att få känna på tekniken. Det är ett stort, stort plus. På fråga efter passet påstår instruktören att de normalt brukar byta träningspartner flera gånger under passet, och att om det är annorlunda nu kanske det beror på att det är sommarträning. Vi får väl se… man kan ju hoppas.

Söndagarna framöver skulle jag kunna fäktas först, och efter det gå till taijutsupasset. Frågan är bara om jag orkar, eller om jag kommer vara halvt hjärndöd på taijutsun. Rapport från praktiska experiment lär följa småningom.

——
Andra bloggar om Bujinkan, kihon happo