Inställda sanshin-planer

Det är ett halvår sen jag skrev att jag borde träna sanshin no kata på egen hand, för att vänja mina händer vid att göra olika saker.

Har jag gjort det?

Nä.

Gympasal med speglar och yogamatta

Där man utbildar sjukgymnaster finns gymnastiksalar, små men många. På åtminstone ett ställe har jag sett en stor hög med yogamattor hänga över en ställning… här skulle man kunna. När jag har tid över, när det blir ett hål, eller när man egentligen är färdig för dagen.

Kommer folk förbi när jag skäms alltför mycket över mina usla yoko nagare får jag väl gå över till att rulla framåt. Det kan jag göra när vem som helst ser på, och även på hårt golv.

Ena väggen är täckt med speglar. Kanske jag skulle ta och kolla upp hur min sanshin ser ut?

Nå men då har jag möjlighet. Sen är det som vanligt upp till mig.

Den ena handen vet vad den andra gör – och gör likadant

Sanshin no kata är en serie ovanligt elakartade övningar på det sättet att händerna så gott som alltid ska göra olika saker, och det vill inte mina händer vara med om. När handen vid min höft ska dras ihop till knytnäve vill den hand som slår göra likadant, trots att knytnävsslag inte ingår i sanshin. När handen som slår ska formas till shuto för handkantsslag vill den hand som dras tillbaka till min höft göra samma sak. Knepigt.

Omote shuto

Här har jag stått och funderat på när armen som slår ska fram och när den andra ska dras bakåt… bah. Givetvis är det kroppsvridningen i steget som bestämmer det. Så självklart – och så enkelt. Varför har jag inte kommit på det här förrän nu?

Rimligen är detta själva förklaringen till varför alla fem övningarna i sanshin no kata börjar med att man sträcker ut ena handen framför sig, den hand som man sedan drar tillbaka till höften. Hikite-handen, som karatefolket säger. ”Världens bästa pedagogiska påhitt” enligt Björn Grünstein.

Förmodligen finns det någon likartad logik i ura shuto, men den hittar jag inte. Jag har inte riktigt koll på exakt hur kroppsvridningen ser ut i den. Kanske jag krånglar till det. Jag får väl titta efter hur folk gör, eller fråga.

Skillnaden mellan intellektuell och kroppslig kunskap

Ibland är orsaken till att man inte klarar av att göra en viss sak att kroppen inte riktigt hinner med. Det är för många saker, koordinationsmässigt, och för snabbt. Kroppen ska flyttas och armar ska föras hit och dit och händer ska öppnas och knytas – ibland dessutom med tummarna stickande ut, ve och fasa. Ibland kan man inte utföra rörelserna eftersom man faktiskt inte förstått vad kroppen ska göra: när händerna ska öppnas och slutas, vilken väg armen och handen ska föras från punkt A till punkt B.

Det här är en vits med långsam soloträning: att lugnt och stilla lära kroppen de rörelser som man förstått intellektuellt men inte kroppsligt. Om det ändå inte går, då får man inse att man faktiskt inte förstått hela rörelsen, och när man vet var frågetecknen finns kan man antingen fråga eller bara studera hur andra gör.

Får man inte tillräckligt med sån långsam soloträning i dojon så får man göra det hemma, eller låta bli. Fullständigt valfritt.

Nej det har inte blivit jätteofta. Jag gör inga utfästelser för framtiden och jag tycker det är oerhört, oerhört skönt att jag inte utsätts för påtryckningar eller direkta uppmaningar till hemmaträning. Sånt brukar jag normalt reagera på med att bli anti… det blir jobbigt, inte kul. Om det ska bli av måste jag själv vilja.

Snart är jag väl helt fördärvad

Dagens pass har bland annat bjudit på en ordentlig genomgång av några av Bujinkans mest centrala grundövningar: sanshin no kata (alla fem olika rörelserna), samt de tre första kihon happo. Ichimonji no kata och jumonji no kata, tror jag de heter *snabbgoogling* Jo det verkar stämma. Och så den tredje med en låg attack mot skrevet, som jag verkligen inte minns vad den heter… nej förresten det är en av sanshin no kata! Katten också. Bäst jag tar till google igen.